Magnus Wijk

Den 1 oktober tillträdde Magnus Wijk som Halmstads nya räddningschef. Berättelsen om hans yrkesliv är också en berättelse om Halmstad.

Från tidningen Halmstad november 2023.
Text: Krister Svahn. Foto: Andreas Svensson

När Halmstads nya räddningschef presenterades på Facebook fylldes inlägget av tummar och kärlek: ”Detta blir sååå bra!”, ”Kan inte tänka mig någon bättre!”, ”Bästa nyheten på mycket länge!”

Kärleken är besvarad. Känslan för Halmstad är anledningen till att Magnus Wijk en gång blev brandman. Som Söndrumssonen själv säger:
– Det är meningsfullt att hjälpa Halmstadbor i nöd.

Magnus Wijks syn på hemkommunen är också lite annorlunda än den som vi andra har. Det här är platserna och händelserna som förändrade hans liv.

Villshärad, juli 1994

Det är Baywatch-tider. På teve räddar brunbrända livräddare badande i nöd utan att någonsin förstöra frisyren. Magnus Wijk har gjort en annan resa. Lite utanför i skolan, ingen idrottskille – men nu är han tjugofyra och tränar för triathlon. Via simträningen har han funnit en gemenskap så stark att han än idag kallar den ”en familj”: Halmstads livräddare.

Magnus är ofta posterad i livräddartornet på Tylösand, men larmas en julidag till ett drunkningstillbud i Villshärad. Han är snabbt på plats. Ute i havet: tre huvuden i de höga vågorna.

– Jag blir inte nervös. Det är ett mindset. När livräddartröjan åkte på förväntade jag mig att något dåligt skulle hända. Det är samma sak idag med min blå räddningsuniform.

Magnus får kämpa i vågorna. Av en osannolik slump fångar han en livboj som flyter förbi. Villshärads strandvärd, som inte är tränad livräddare men gett sig ut i vattnet ändå, har tappat den. Den utmattade strandvärden är den förste Magnus får i land. Han vänder direkt tillbaka ut. Magnus simmar genom vågorna, mot huvudena som skymtar i vågtopparna. Det är två barn, båda runt tio år. Panikslagna ropar de till Magnus att deras pappa också är i vattnet, försvunnen under ytan. Med bojen som hjälp får Magnus de båda barnen i säkerhet på stranden. Han vänder direkt tillbaka ut.

Pappan hittas till slut. Han får hjärt- och lungräddning, men kan inte räddas.

– Dagen efter ville barnen träffa mig. Det var fruktansvärt jobbigt. Jag kände en sådan sorg för dem, vad skulle jag säga? Samtidigt var jag överlycklig över att vi lyckats rädda dem.

Minnena från Villshärad följde Magnus i många år. Nu har de blivit en viktig erfarenhet.

– Idag har jag mött många människor i chock och sorg, och vet att det inte handlar om vad man säger. Det räcker att bara finnas där.

Snapparp, november 2003

Branden är släckt, ingen är skadad, bärgningsarbetet är klart. För blåljuspersonalen är bilbranden i Snapparp hanterad. Magnus Wijk ber sin kollega spruta en sista skvätt vatten på det rykande bilvraket. Sedan händer allt på en sekund.

En bil kommer längs skogsvägen i hög fart. Ingen vet det där och då, men föraren i bilen är berusad och han bromsar inte.

Magnus står en bit bort när bilen rammar gruppen. Backspegeln snuddar kollegans rygg, de få steg han tagit åt sidan är precis tillräckliga. Men ägaren till den brunna bilen hinner inte undan. Han träffas med sådan kraft att han far in genom den påkörande bilens vindruta och dör direkt.

På vägen står också en polis. När bilen träffar henne slungas hon långt ut i skogen.

– Vi följer alla våra rutiner, inleder livräddning, larmar. Men när förstärkningen anlänt är det så mycket känslor att jag inte fixar det. Nu är det vi i räddningspersonalen som är i nöd, och jag är i sådan chock att jag bara tar av mig hjälmen och sätter mig i räddningsbilen.

En tid svävar den unga polisen mellan liv och död. Men mot alla odds tar hon sig tillbaka och idag är hon åter i tjänst. Det händer att hon och Magnus springer på varandra.

– Gemenskapen i min yrkesvärld är så oerhört stark. Det är tack vare den som jag kan hantera jobbet och koppla av mellan larmen. Numera pratar vi mycket om det som är jobbigt. Men du blir ändå påverkad. Idag vänder jag aldrig ryggen till trafiken. Våra farligaste uppdrag är de på vägarna.

Halmstad, januari 2005

En tsunami i Asien har krävt 543 svenskars liv och kritiken mot den svenska krisberedskapen är hård. Tretton dagar senare drar stormen Gudrun in över Sverige.

Magnus Wijk är hemma när vindbyar på 30 sekundmeter skakar familjens nybyggda hus.

– Det kändes som huset skulle välta. Jag tog min tvååring i famnen och bäddade åt oss på nedervåningen. Vi vaknade till ett Halmstad som var vänt uppochner.

Magnus och hans brandmanskollegor är snabbt ute och rensar Halmstad från takpannor och nedblåsta träd. Det stormfällda timret samlas i Byholma.
– Jag glömmer aldrig den synen. De enorma timmerhögarna var en så tydlig bild av vilken tragik Gudrun var för många. Generationer av skogsbruk skingrat som plockepinn.

När Gudrun drabbar Halmstad ser Magnus Wijk något hända med kommuninvånarna. Magnus ingår i ett team som ringer till äldre på Halmstads landsbygd. Han inser att stormen lamslagit Hallands infrastruktur, men inte Halmstadborna.

– De flesta äldre jag pratar med de där dagarna har det helt okej. De är vana vid prövningar säger de.

Halmstad, oktober 2023

Idag har Magnus Wijk lämnat olyckorna och utryckningarna. Men de har för alltid präglat hans syn på Halmstad.

Magnus Wijk älskar fortfarande Halmstads stränder – men han badar aldrig ensam. Han gillar att köra längs Halmstads landsbygdsvägar – men är ständigt beredd att agera vid en olycka. Han älskar sitt Halmstad – men han skulle tycka ännu mer om Halmstadborna om de fixade den där krislådan, och körde sakta när de passerar blåljuspersonal på vägen.

– Som chef är jag inte blyg för förändringar om de behövs, och jag har stor tillit till att mina medarbetare har lösningarna.

– Jag känner mig därför helt trygg med att vi kommer göra vårt yttersta för att hjälpa varandra i nästa kris. Inte bara vi i räddningstjänsten, utan alla Halmstadbor.