Podden "Halmstad växer"

Varför behöver egentligen en stad växa? ”Halmstad växer” är en podd från Halmstads kommun. Här kan du lyssna på vad Halmstadbor, experter och makthavare säger om det växande Halmstad. Podden bjuder på olika perspektiv i viktiga frågor där många olika röster får höras. Visste du till exempel att Halmstad var en av Sveriges snabbast växande städer redan på 1800-talet?

Podden ”Halmstad växer” produceras av Halmstads kommun. Den vänder sig till alla Halmstadbor och syftet är att låta olika röster och perspektiv få komma till tals. Podden vågar ställa svåra frågor och på så sätt öka förståelsen och visa på olika sidor och synpunkter i de frågor som berör det växande Halmstad. Det första temat handlar om varför en kommun behöver växa. Kommande teman kommer att ta upp ämnen som hur stadskärnan ska utvecklas och hur man minskar segregationen.

Programledare för podden är frilansjournalisten Linda Thulin. Linda är Halmstadsbo och har tidigare arbetat på Sveriges Radio.

Du kan lyssna på podden på alla vanliga plattformar där poddar finns, bland annat på Spotify:

Lyssna på podden på Spotify

Här på vår webbplats kan du se vad avsnitten handlar om och läsa dem i text. Alla synpunkter och åsikter som framförs i podden står för intervjupersonerna själva och representerar inte Halmstads kommun.

Om du har synpunkter på podden eller vill komma med tips på intervjupersoner eller ämnen, hör av dig:

Porträtt av Linda Thulin som är programledare

Programledare Linda Thulin

Tema 1: Varför behöver en kommun växa?

Tema 1 – avstampet

Följ med på en spännande resa om det växande Halmstad, som knyter ihop historien med nutiden. Vi blickar bakåt till den explosionsartade befolkningsökningen på 1800-talet när Halmstads vallar sprängdes och folkhemmet tog form där Halmstadborna fick ljusa och moderna bostäder. Vi blickar också framåt – vad händer med Halmstad år 2050 och vad tycker dagens Halmstadbor om utvecklingen?

Hela avsnittet "Avstampet" i text

Alltså, hade en människa för hundra år sedan sett hur staden ser ut idag hade de ju blivit chockerade naturligtvis. Det tror jag ligger i tiden, alltså att varje generation upplever att just nu har vi nåt den optimala balansen på stadens utveckling. Kanske lite till, men inte för mycket.

Det här är podden Halmstad växer! Jag heter Linda Thulin, jag är frilansjournalist och anlitad av Halmstad kommun för att göra den här podden. Kul att du hittat den. Hej och välkommen!

Mannen du hörde här i starten heter Anders Bergenek och han är bland annat engagerad i föreningen Gamla Halmstad. I det här avsnittet kommer han att bjuda på historiska perspektiv på den utveckling som Halmstad står inför. För samtidigt som många andra kommuner kämpar med vikande befolkningsutveckling så är det tvärtom många som vill bo här. Det är förstås glädjande, men innebär också en rejäl utmaning.

Just nu planerar våra politiker för att vi ska kunna växa med ett halvt Halmstad på trettio år. I podden kommer jag att göra längre intervjuer med olika sorters människor som har kunskap och tankar om att Halmstad växer och utvecklas. I det här avstampsavsnittet får du en bas att stå på inför den fortsatta lysningen. Förutom de historiska tillbakablickarna så har jag också varit ute på stan och pratat med folk om att kommunen växer. Och så ska du få snabbversionen av vad Halmstads framtidsplan för 2050 innehåller.

Men allra först vill jag bjuda på några sekunders finkultur. För inte finns det väl ett vackrare sätt att beskriva utveckling på än det här?

– Ja, visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?

Karin Boye i de kanske mest kända raderna poesi vi har i det här landet. Dikten publicerades första gången 1935, man hör på ljudinspelningen att den har några år på nacken. Och då, 1935, bodde det ungefär 50 000 personer i det som i dag är Halmstad kommun. I dag är vi dubbelt så många, lite drygt hundratusen. Och nu planeras alltså för att vi ska kunna bli ytterligare 50.000 till om bara trettio år. Ska man vara riktigt nogräknad så är den nuvarande prognosen, alltså den kalkyl som experterna gör, att vi kommer att vara ungefär 135 000 då. Men politikerna vill gärna vara förberedda och därför har de tagit lite höjd för att vi ska kunna vara 150 000.

Det här innebär att vi har en hel del utveckling framför oss. En del kommer att göra ont, en del kommer att bli fantastiskt och annat kommer knappt att märkas. Vi har också en ny aspekt att ta hänsyn till, som de som kom före oss slapp. Vi har en klimatkris som gör all planering ännu svårare.

Och det är mycket att tänka på när man blir fler. Det vet till exempel Sussie som jag träffade på Vallås.

– Vi vet ju om att det ska byggas mycket och att vi ska ha, vad är det, hundrafemtio tusen.

Vad tycker du om det?

– Det är väl bra, så länge man kan få allting att hänga med. Vatten och el och allt. Land och skolor och allting som hör till. Och jobb.

När man ska fatta beslut som ska hålla i många år, så är det viktigt att få med flera perspektiv. Det kan en gammal historia om Norre Port faktiskt lära oss. För i slutet av 1800-talet ville dåtidens politiker riva porten, som de tyckte hade spelat ut sin roll. Beslut skickades till kungen för att få rivningen genomförd, för det var så det funkade på den tiden. Men när riksantikvarien i Stockholm fick höra hur politikerna resonerade, då lade han sig i och stoppade hela rivningen. Så här skrev han i sin motivering: "Ingen som intresserar sig för någonting annat än dagens bestyr kan likgiltigt betrakta denna sista kvarleva av ett storartat fästningsverk". Så där står den än idag, Norre Port.

Det återstår väl att se om några av dagens beslut eventuellt blir anekdoter för framtidens Halmstadbor.

Planerna för Halmstad under de närmsta trettio åren finns att läsa om i dokumentet Framtidsplan 2050. Den har man kunnat läsa och höra om en hel del det senaste året, eftersom ett första utkast har varit tillgängligt för alla nyfikna att se och ha åsikter om. Nu är en justerad version ute på så kallad granskning, och sedan ska det fattas beslut av politikerna i kommunfullmäktige.

Framtidsplanen är en så kallad översiktsplan. Den visar i stora drag var, vad och hur det ska byggas i framtiden. Sedan gör man flera mindre och mer detaljerade planer, detaljplaner. Och även om det till syvende och sist är politikerna som bestämmer så har vi ju alla rätt att göra vår röst hörd och säga vad vi tycker. Och det är det också många som gör i olika sammanhang. Till exempel så ska vi folkomrösta för första gången i kommunens historia när det gäller ett nytt hotell vid Österskans.

Men centralt för hela översiktsplanen och stadens fortsatta utveckling är förstås bostäderna. I det första förslaget så är det 24 000 nya bostäder som gäller, 18 000 i tätorten och 6 000 utanför är tanken, för att behålla samma fördelning mellan stad och land som vi har idag. Men här ska man också säga att de här planerna är ju inte slutgiltigt klubbade än, och det finns fortfarande utrymme för förändringar. Så det är inte säkert att det slutar med riktigt så här många bostäder. Hur som helst så är det här med bostäder det som många halmstadsbor funderar över när man pratar om att Halmstad blir större. Så här säger Rebecka och Sofia som jag träffade på Vallås.

– Var finns det plats att bygga fler bostäder och samtidigt tänka på att värna om naturen och det vi har. Och sedan också hyrorna. Du kan inte bygga nytt och ha 12 000 i en månadshyra till en pensionär. Eller till oss.

Är det något särskilt som du önskar dig av ett Halmstad som då är 50 procent större?

– Men lägg mycket resurser på att skapa en sammanhållning i staden.

– Ja, det är spännande hur det ska gå till. Hoppas att man lyckas få till lite bättre bostadsbyggande, kanske. Så att man fortfarande värnar om miljön runtomkring också.

Du säger hoppas, det låter lite som att du är orolig för att det kan bli svårt?

– Ja, det tror jag nog. Så som det ser ut i dag på bostadsmarknaden så kan det nog göra det. Jag tror att man får samverka och hitta vägar framåt tillsammans, så att man inte glömmer bort något intresse. Så att det går att leva liksom rent ekonomiskt för människor, men att man samtidigt inte glömmer bort andra värden som är viktiga.

Hur tror du att det påverkar dig och mig som Halmstadbor?

– Dels så är det väl roligt, för det är säkert så att flera företag vill finnas här också. Det finns fler möjligheter till jobb och så vidare. Men samtidigt så kan det bli tufft för dem som söker bostad till exempel. Jag tror också att en fråga som också är viktigt att lösa är att man ska kanske blanda befolkningen också, för Halmstad kan vara segregerat. Jag tror att det är också en utmaning som man behöver hantera lite grand, så att alla kan vara en del av samhället.

Just det här med segregationen, det har man tänkt på i framtidsplanen. Till exempel kommer man att blanda boendeformer så mycket som möjligt och bygga hyresrätter där det idag finns mycket villor och radhus och tvärtom. Utöver bostäderna i Halmstad tätort kommer det också att märkas i de mindre orterna att kommunen växer. Ska man bygga bostäder utmed fem stråk som följer de stora vägarna till och från stan. Och utmed vart och ett av de här stråken så satsar man på en så kallad serviceort som kommer växa ganska rejält rent procentuellt. Det handlar om Trönninge, Simlångsdalen, Oskarström, Getinge och Haverdal-Harplinge.

Och när det ska byggas mycket, då kommer ju folk att protestera. Om hur och om vad. Så har det alltid varit, tänker du kanske nu. Det gjorde i alla fall jag. Men när jag träffade Anders Bergenek för att få lite historia bakom Halmstads framväxt så berättade han om hur det var i samband med den stora byggboomen på 50-talet. För då var i princip alla glada och nöjda.

– Man går från en bedrövlig bostadssituation i Sverige, med trångboddhet, smuts, dålig standard, mörker... Alla negativa faktorer du kan komma på. Och så kommer ju efter andra världskriget funktionalismen, modernismen som säger att vi ska bygga ljusa, ändamålsenliga bostäder som ska vara välutrustade. Det ska finnas kylskåp, spis och alltihopa. Då växer vi österut och det man växer med är högkvalitativa bostäder – med den tidens mått mätt.

Ja, efterlängtade bostäder med hög standard och rimlig hyra är det förstås svårt att klaga på. Och så fanns ju inte så många grannar som kunde klaga när man byggde på ny mark. 50-talet var överhuvudtaget ett utvecklingens årtionde. Stora delar av världen hämtade sig efter andra världskriget och i Sverige fanns det en tydlig plan på att bygga upp det numera legendariska Folkhemmet, som skulle vara till för alla. I Halmstad innebar det, förutom att vi fick en massa bostäder, också att vi fick bibliotek, ny teater, ett Folkets hus och en sporthall.

Men det är klart att det också har förekommit protester mot olika byggen genom åren. Första gången som en förändring i Halmstads stadsmiljö på riktigt väckte protester var i mitten av 60-talet. Då, säger Anders Bergenek, kom en slags brytpunkt när folk började ifrågasätta överheten och mer folkliga protester uppstod. I Halmstad var det planerna på att bygga Torggaraget som blev den utlösande faktorn för protesterna. För torget, det var inget man gav sig på utan att folk reagerade.

– Plötsligt förlorar Halmstad någonting som har upplevts som otroligt värdefullt. Torget har varit en central punkt i Halmstad, verkligen. Det blev det väldigt mycket 1926 när vi fick Millesstatyn, "Europa och tjuren". Och så hade vi pilarna som fick växa upp där och Halmstadbor på soliga sommardagar satt under pilarna och kände svalkan från fontänen och så vidare. Det var alltså en högkvalitativ miljö, verkligen. Det där var riktigt, riktigt fint. Sedan så omändras handeln. Vi börjar handla i varuhus. Fortfarande har vi tanken att de ska ligga i stan. Ska de ligga i stan så måste man kunna parkera bilar och då bestämde man sig för att lägga ett garage under Stora torg. Redan det blir ju något sorts hårt ingrepp, så att säga.

– Och det spelar ingen roll att man säger att vi ska bygga upp staty och alltihopa. Men pilarna är borta, de kan inte växa i betongen. Där protesterar folk. Det gillar vi inte i Halmstad. Jag tror att det blir en symbolfråga egentligen där man får en mycket mer kritisk hållning till förändringar efter detta. Det kommer också i en tid som börjar bli samhällskritisk, antikommersiell på något vis. Samtidigt ska man vara ärlig och säga att vi älskade ju våra varuhus. Vi slutade omedelbart att handla i småaffärerna, när det gäller livsmedel i alla fall, och gick över till varuhusen.

Ja, åsikter kommer folk att ha när det sker förändringar, det är liksom oundvikligt. Jag åkte till Trönninge, en av de serviceorter som ska växa en hel del framöver. Där träffade jag Sebastian och sedan Håkan. De är båda positiva till att Halmstad blir större.

– Jag tycker om det. Jag jobbar som rörmokare själv och jag gillar att ha jobb.

Om du då tänker dig att vi ska bli 50 000 till på 30 år, då har du din framtid säkrad.

Ja.

Vad tror du att det skulle betyda för Trönninge?

– Det kanske dyker upp någon mer affär eller nånting här. Vi har ju en automat nu, men vi har ingen bemannad. På Bilisten har vi ju posten och allting. Men om man bemannar så kanske man har längre öppettider och lite sånt.

Tanken är att vi ska bli 50 000 till på 30 år. Vad tror du om det?

Det blir nog bra.

Vad tror du att det kan betyda för Trönninge?

– Det är väl bra. Det är alltid bra när det växer. Och vi behöver växa åt detta hållet också.

Vad tänker du skulle kunna bli problemen på vägen?

Det är väl att de planerar dåligt med skolor och förskolor och sånt. Bygg lite större så har du kapacitet. Då slipper man ju alla baracker och sånt som slås upp. Om man tänker lite framåt så borde det bli billigare i längden.

Litar du på att de som ska bestämma har koll på vad som behöver göras?

– Ja, det är väl så där. Sen är det väl inte lätt heller. Man vet inte riktigt allt som ligger bakom heller.

Det Halmstad gör nu är alltså att rusta sig för att vi ska kunna vara 50 000 till om 30 år, och det är ju ett ganska högt tempo. Men vi har faktiskt varit med det här förr. Under 1800-talet så var Halmstad en av Sveriges snabbast växande städer. Vi gick från 1 300 invånare år 1800 till att vara 15 000 hundra år senare. Länge lyckades man bygga nytt innanför vallarna, men till slut gick det inte längre och i mitten av 1800-talet blev det dags att bokstavligt talat spränga vallarna.

– Och när man då spränger vallarna, som ju är en fysisk barriär också, så är det vid utfarterna först. Men det är alltså ganska sent som detta sker. Halmstad är geografiskt en väldigt liten stad väldigt länge.

Om man jämför 1800-talets utveckling i Halmstad med den som vi planerar för nu, är det viss skillnad rent procentuellt. Vi planerar ju för, eller tar höjd för, en 50-procentig ökning under 30 år. Men på lika många år, mellan 1870 och 1900, så ökade befolkningen i Halmstad med 300 procent. Från knappa 6 000 invånare till över 15 000. Att vi växte så mycket under 1800-talet berodde på en befolkningsexplosion över hela landet. Den berodde på att befolkningen som fram tills nu framför allt hade bott på landet, helt enkelt överlevde i större utsträckning. Det gjorde att det varken fanns jobb eller husrum till alla på landet och så flyttade allt fler in till stan.

I början kunde inte heller stan ta emot alla, vilket ledde till både misär och den välbekanta emigrationen till USA. Men efter hand så tog både industrin och handeln fart och samhället genomgick rent generellt ganska stora förändringar på kort tid, i slutet av 1800-talet. Inte helt olikt hur världen har sett ut de senaste decennierna, med globalisering, digitalisering och ett klimathot som har förändrat villkoren på många sätt.

Och det är ju de här oförutsedda utvecklingarna som gör det så svårt att fatta det perfekta beslutet, hur smart man än har tänkt. Ett intressant exempel som Anders Bergenek tar upp, det är miljonprogrammen. I Halmstad specifikt Andersberg. För detta ofta utskällda område är nämligen enligt Bergenek ett exemplariskt projekt:

– Andersberg är ju ett otroligt välplanerat område. Det är hus och grönytor, det gröna finns intill. Det var ringled för bilar runtomkring, bilfritt där man bodde, säkerhet för barnen. Och det var alltså lägenheter med jättehög standard. Dessutom byggde man dem väldigt rationellt. Allting gjordes av en byggare som kunde använda alla sina maskiner och sånt rationellt, så de blev jättebilliga och kunde då hyras ut med låga hyror så folk hade råd att betala. Men det fanns ju saker som man kanske inte tänkte rätt ändå.

Ja, vad var det man missade?

– Man missade ju bland annat att man måste få en social blandning i ett område. Man byggde bara hyreslägenheter på ett ställe. Sista området med hyreslägenheter blir ofta ett genomgångsområde i en stad och det samlas ofta en högre grad av social problematik. Man får komma ihåg att antagligen de som bodde på Andersberg till 90 procent var väldigt välfungerande människor. Men det fanns också de som flyttade in som hade mer sociala problem.

– När vi byggde Vallås sen, då hade vi lärt oss. Så då bygger vi bostadsrätter och vi bygger villor och vi bygger radhus och alltihopa. Vad händer då på ett område som Andersberg? Jo de välfungerande, de som är framgångsrika, de gör bostadskarriär. Men de gör det inte på Andersberg. De gör det till Vallås eller Fyllinge eller andra områden, vilket innebär att Andersberg står kvar som det stora hyreshusområdet.

– Jag tycker ibland att ett område som Andersberg ges ett dåligt anseende i onödan, därför att det är i grunden ett jättefint område. Vissa av husen har havsutsikt på Andersberg. Det är fantastiskt, alltså var har du det?

Det går ju alltid att lära av sina misstag när man tittar bakåt. Men man ska inte glömma att det också går att inspireras. Det gör till exempel jag när jag läser om att Halmstad en gång i tiden utsågs till Årets stad av tidningen Expressen. Det var 1971, för exakt 50 år sedan. Och även om det förstås var en annan tid så är det inte utan att man blir lite glad av de idéer som då satte stan på kartan.

– Den stora grejen var ju busstrafiken, där man inför ett hundrakort för kollektivresor runt hela året. Det skulle man förlora hur mycket pengar som helst på, men det var så många fler som åkte, så man vann pengar. Och det var väl det riktigt radikala. Men Halmstad nämns ju också positivt för byggnaden utav Vallås och det invånarinflytande som finns, och ännu mer för invånarinflytandet på det kommande området Fyllinge.

Det är ganska mycket som sticker ut när man läser om Halmstad 1971. Halmstad BK gick upp i allsvenskan, Lena Andersson slog igenom med sin "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?" och vi fick Picassostatyn. Dessutom så startade landstinget ett daghem enbart för sin personal för att kunna få personal på obekväm arbetstid.

Men kanske hände ändå det mest intressanta just i samband med etableringen av Vallås. Bostäderna värmdes upp med miljövänlig, ren elektricitet. Man införde de första åldersintegrerade skolklasserna i landet. Och när Krusbärets äldreboende öppnades så blev det rikskänt för sina nya idéer. Krusbäret skulle kännas mer som ett hotell än ett vårdhem. Och ville man ha sprit och kvinnor på rummet, ja då skulle man få det, sa den ansvariga politikern.

– Jag tycker när man tittar på de olika årtiondena så är ju sjuttiotalet en väldigt framåt tid, som sätter den lilla människan i fokus. Den lilla människan ska ha inflytande och få påverka och vi är ju oerhört kollektiva i hela vårt sätt att tänka på sjuttiotalet. På ett sätt blir ju ett samhälle som kan bli obehagligt, för det tar över hela människans liv och ansvar å ena sidan. Men det fanns ett enormt engagemang i att hjälpa människor, och lösa människors problem.

Hur ska vi då få bästa möjliga Halmstad i framtiden? Var finns den där kristallkulan som hjälper oss att fatta beslut där ingen i efterhand behöver undra vad fanken de höll på med i Halmstad på 2020 talet? Nja, det finns ju ingen sån kristallkula. Men det finns kunniga, engagerade och kloka människor som jag nu ska prata med en i taget i den här podden. Med utgångspunkt från olika teman, så ska vi försöka ge lite mer kunskap, förståelse och fler perspektiv i den här ganska kluriga, men ack så viktiga fråga.

Det första temat av Halmstad växer ska handla om varför en kommun måste växa. De intervjuerna finns att lyssna på redan nu, om du vill. Antingen där du hittade det här programmet, eller på halmstad.se där du då söker på "podden". Där finns också information om hur du kan kontakta oss. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstad kommun, redaktör är Susanne Ståhl.

Nu sätter jag som heter Linda Thulin punkt för den här gången. Hej då!

Charlotta Mellander, nationalekonomen

”Det finns inga argument för att en kommun inte ska vilja växa så mycket det går”. Det säger Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi och en av Sveriges ledande experter på städer och vad som gör dem attraktiva. Däremot säger hon att det är viktigt att vara medveten om utmaningarna som kommer med en växande stad. Dessutom slår hon hål på föreställningen att det går att pausa utvecklingen och nöja sig med det som är.

Porträtt av Charlotta Mellander

Charlotta Mellander. Foto: Anna Hållams

Hela avsnittet i text

– Man måste våga fatta beslut för att kunna gå framåt på en plats. Och det kommer alltid att finnas vissa som skriker väldigt mycket och som aldrig vill ha någon förändring överhuvudtaget, så att det är ju en balansgång det här. Och även om jag säger att man måste våga fatta beslut så tror jag att man ska försöka fatta beslut utifrån att skapa platser som är bra för så många människor som möjligt.

Det här är det första temat i podden Halmstad växer. Det är en podd där jag utifrån utvalda teman intervjuar människor med flera olika perspektiv och kunskap om ett växande Halmstad. Jag heter Linda Thulin, jag är frilansjournalist, Halmstadbo och anlitad av kommunen för att göra den här podden.

Som inledning för hela den här serien finns ett avstampsavsnitt som det kan vara bra att ha lyssnat på först av allt. Men detta det första temat handlar om varför en stad egentligen behöver växa. I de andra intervjuerna möter du då pensionären och åsiktsmaskinen Kurt "Fido" Johansson i Oskarström, bokhandlaren och urhalmstadbon Ulrika Larsson och kommunstyrelsens ordförande Jonas Bergman.

I den här intervjun pratar jag med professorn i nationalekonomi, Charlotta Melander vid Handelshögskolan i Jönköping. Hon är en av våra mest profilerade forskare när det gäller städers utveckling, och hon vet allt om vad som gör en stad attraktiv. Och är du en av dem som oroar sig lite över växtvärk och att utvecklingen i Halmstad möjligen går lite fort? Då ska du veta att du inte har någon bundsförvant i Charlotta Mellander.

Hon säger visserligen att segregationen är en av de stora utmaningarna med växande städer. Hon säger också att det aldrig gå att få med sig alla invånare på utvecklingståget. Men hon har inte heller några som helst argument för att en kommun inte ska vilja växa så mycket den kan. Så här säger hon om varför en stad behöver växa.

– Det är många som frågar det. Varför ska vi behöva växa över huvud taget? Många är rätt nöjda som det är och ska man verkligen behöva bli större? Men man ska veta att det kommer vissa fördelar med att växa. Det är egentligen två effekter på platser som växer. Den ena berör produktionssidan, det vill säga arbetsmarknadssidan för företagen och för dem som arbetar. Att arbetsmarknaden blir starkare. Dels så är det lättare att hitta rätt person på rätt jobb om man har fler att välja mellan. Man kan lära av varandra. Man får stordriftsfördelar, det vill säga att man kan slå ut fasta kostnader på fler personer.

– Det finns en rad sådana effekter, något som vi forskare med lite finare ord kallar för agglomerationseffekter. Och de här agglomerationseffekterna gör att företagen blir mer produktiva på större marknader där det bor fler människor. Och blir man det, ja då kan man också betala en högre lön. Och det är ju anledning till att lönenivåerna ligger högre på platser där det bor fler människor som arbetar. Så så ser det ut liksom i landet, att man ökar produktiviteten där det bor fler människor som arbetar på ett ställe.

– Men det är inte hela fördelen med att växa. Den andra fördelen ligger på konsumtionssidan. För är du många människor som bor på en plats, då är det också fler människor som kan gå ut och äta, som kan gå och fika, köpa kläder, klippa håret, gå på museer, restauranger, teatrar och alla de där bitarna. Är man många som gör det, ja då finns det också underlag för att driva fler den typen av verksamheter och man kanske kan ha en lite större teater som kan ta in fler roliga evenemang och så vidare. Och det gör ju att man får ett bredare konsumtionsutbud och det tycks väldigt många tycka är ganska intressant och påverkar platsen positivt.

– Så det är båda de här två sidorna som kommer i takt med att städer eller platser växer och får fler invånare. Men det är också det motsatta som händer med platser som krymper. Det vill säga vi får en svagare arbetsmarknad och så börjar konsumtionsutbudet dras ner.

Det är lite lätt att fastna i det när man nu är i en stad som växer och har vuxit så mycket genom historien – att man glömmer att det finns så många städer som brottas med det motsatta problemet. Om du skulle beskriva lite grann hur det är för dem som har Halmstads motsatta problem, hur är det i de kommunerna?

– Ja, det ska man komma ihåg, att det är ju nästan en majoritet av landets kommuner vi talar om. Oftast mindre kommuner som ligger på håll från en lite större plats. Men i takt med att det är fler människor som flyttar därifrån än vad som flyttar dit så så betyder det att 1: oftast är det de unga som flyttar därifrån, man höjer medelåldern och så föds det lite färre barn också.

– Man kan säga att det här är de enda två sätten en plats kan växa på, det ska man komma ihåg. Antingen ska fler flytta in än som flyttar ut, eller så måste man föda fler barn än vad som dör människor på platser, eller helst båda två. Det går ofta hand i hand. Och är det på det viset att man liksom tappar sin befolkning, då tappar man ju underlaget för både den här arbetsmarknaden och konsumtionssidan.

– Dessutom så behöver man oftast dra ner offentlig service. Det vill säga man har inte tillräckligt många barn, då lägger man ner skolor. Man säger att du får åka lite längre för att få vård, för det bor inte tillräckligt många här för att kunna berättiga en vårdcentral på platsen. Kanske närmsta polisstation helt plötsligt ligger mycket längre bort. Bensinstationen till slut tvingas lägga ner och du får en rad sådana här negativa effekter när människor försvinner. Och det påverkar alla de människor som ändå tycker att det här är världens bästa plats att bo på.

Det påverkar också ganska ofta skattetrycket. För man måste betala mer till det gemensamma, eller?

– Ja, absolut. Är man färre och delar på kostnaderna så får varje person betala mer. I Sverige har vi lite grand jämnat ut det här genom att ta från rika kommuner och ge till fattiga kommuner. Så lite grand är det här en anledning till att du kan ha en hyfsad offentlig service på de flesta platserna, även om den inte är likvärdig överallt.

– Men däremot, den här omfördelningen av skatterresurser biter ju inte på det andra sidan vad gäller konsumtionsbiten. För det är inte den som kan supporta att det finns fler caféer och restauranger och affärer och liksom hela den biten som man ändå tycker är ganska kul att ha. Så även om det till viss del stöder den offentliga servicen så slår det ändå hårt mot mindre platser som tappar sin befolkning.

Vad kan man då säga om vad det är som gör en stad attraktiv?

– Man ska komma ihåg att attraktionskraften är ju olika för alla olika typer av människor oftast. Jag gjorde ”Bäst att bo” under fem års tid med några kolleger och då hade vi som utgångspunkt att en attraktiv plats måste vara en plats där fler flyttar in än vad det flyttar ut. Och inom forskningen så säger man också att det måste vara det bästa måttet på attraktionskraft vi har.

– Och tittar man då på vad som kännetecknar den typen av platser så är det ofta lite större städer som har det här konsumtionsutbudet. Alltså som har en stor variation i vad man kan konsumera, men också oftast kan erbjuda en högre utbildning som har en bra arbetsmarknad och som har den här mixen. Men som kanske inte bara kan erbjuda bra jobb, för det kan många mindre orter göra också, men då saknar de den här andra sidan – det vill säga livsstilsfaktorer.

– De allra flesta som flyttar mellan kommuner är mellan 18 och 35 år. Det är den absolut överväldigande majoriteten av alla som flyttar omkring. Och de som kommer ut och gör de här flyttarna idag, är mycket mer upplysta än vad man var förr i tiden. Det vill säga att man har haft koll på läget på ett annat sätt. Och de vill ha mer än ett bra jobb. De vill ha ett bra jobb i kombination med en hel livsstil. Så de platserna som erbjuder det, det är de som fortfarande, av ganska många i alla fall, anses vara attraktiva.

Men vad menar man med livsstilar? Det kan ju vara väldigt brett, liksom. Kan du ge några konkreta exempel?

– Ett tydligt sådant exempel är ju bredden av konsumtionsutbud. Det vill säga: du har många kaféer, restauranger, mötesplatser. Nätverk där du kan haka in i nya människor och lära känna; kultur, konserter, upplevelser. De grejerna som du behöver vara på plats för att konsumera, kan man säga.

– Köpa jeans kan du göra varifrån som helst över nätet. Det är inget jobb att skicka dem fram och tillbaka. Men en konsert är inte riktigt samma sak att uppleva på nätet, eller ett cafébesök eller restaurangbesök. Det är mycket tuffare att göra på håll, så det är den typen av konsumtion som kräver att du är på den platsen för att kunna ta del av det.

Vi lever ju i en ganska omvälvande tid, vilket vi ju faktiskt gjorde redan innan pandemin slog till, men nu har det blivit ännu mer så. De här faktorerna som påverkar i vilken mån människor flyttar eller vill välja en stad – kan man se att de kan påverkas över tid, att vi får olika värderingar? Jag tänker på klimathotet och konsumtions­mönster och allting sånt. Kan man tänka sig att vi ändrar vad som är viktigt angående var vi vill bo framöver?

– Jag får den frågan ofta, och man kan säga att det är ju ingen som vet vad som händer ens i morgon. Hade vi vetat det så hade vi gått ut och spelat på lotto och vunnit massa miljoner om vi hade vetat exakt vad som händer i morgon. Men det vet ingen. Men som forskare brukar man säga att det bästa instrumentet vi har för att förutspå framtiden, och så är det att titta på historien.

– Och man kan säga att den här urbaniseringen har pågått under 200 år, och vi har haft till och med pandemier under den perioden. Vi har haft världskrig och bombat sönder städer som vi bygger upp rätt fort igen. Så det finns ganska god anledning att tro att trots att vi har den här pandemin, att utveckling kommer att fortsätta därefter också. Att städer kommer fortsätta vara attraktiva och locka till sig väldigt många människor.

Men varför de lockar, kan det tänkas vara olika saker? Att det krävs olika saker av städerna om de ska konkurrera sinsemellan. Om vi ska välja Halmstad före Helsingborg eller före Växjö eller vad det blir. Kan det vara olika saker då som lockar till sig folket?

– Dels så tror jag att man ska försöka bygga på de resurserna man har, delvis. Man ska liksom bygga underifrån och lyssna av invånare och så vidare. För alla städer har ju inte exakt samma förutsättningar. Men fortfarande finns det ganska mycket som är relativt generellt också, som den här variationen att ha stort utbud, att ha många saker att välja på. Det tror jag kommer att vara ett vinnande koncept också framöver.

När man växer mycket – och nu tar Halmstad höjd för att faktiskt växa med 50 procent på trettio år – då finns det många som tycker att det här går för fort och är inte bra för kommunen. Det finns liksom en massa risker med det. Om man skulle vilja sakta ner tempot och hindra den här utvecklingen för att man tycker att det går för fort, är det möjligt och önskvärt att göra det?

– Jag skulle säga nej, att man bör inte försöka göra det. Man ska vara medveten om att växa kommer inte utan kostnad. Det är ju inte så att det bara kommer en himla massa fördelar och inga kostnader med det hela. Kostnaden är till exempel att huspriserna sticker iväg, man får lite skevare inkomstfördelning, ökad segregation. Och det är verkliga utmaningar som är jättetuffa och som man ska jobba med. Utan tvekan.

– Men alternativet att inte växa, den kostnaden är ännu större. Och man ska komma ihåg att om Halmstad skulle stanna av eller minska lite i befolkning, ja då kommer det finnas andra städer som ligger jämbördigt med Halmstad som fortsätter att växa, som helt plötsligt kommer att framstå som mer attraktiva. Och så kanske man då liksom tappar resurser relativt de platserna. Så nej, jag skulle säga att det är inte alls önskvärt att stanna av och växa, utan snarare att också förstå vilka utmaningar växande kommer med och jobbar med det parallellt.

Vi ska komma in på det om en stund, tänkte jag. Men det jag tycker är intressant när jag kommer tillbaka hem till Halmstad efter att ha bott i Stockholm i ett decennium, är att jag slås jag av uppdelningen lite grann. Å ena sidan så finns det en kategori människor som tycker att det jättespännande och jättekul att Halmstad utvecklas, och ser en massa möjligheter. Och så finns en grupp som är ganska oroliga och tycker att det kommer med ett högt pris och så vidare.

Det där är ju en utmaning för politiker och makthavare att hantera. Hur ska man göra? Eller för det första: Hur vanligt skulle du säga att är att det finns en sådan kluvenhet till att växa bland befolkningen?

– Jo, alltså: jag har inga siffror på det, men jag tror att det ganska vanligt att vi tycker olika. Och det behöver man ju liksom förstå. Jag tror att många gånger – alltså en miss som man har gjort, från kanske framförallt nationellt politiskt håll – är att, liksom, att den upplevelse jag ser här runtomkring, är också den som alla andra upplever. Att förstå att verkligheten kan se olika ut för olika människor.

– Även om vi alla bor i Sverige, eller till och med i samma stad, så kan upplevelsen av det som håller på att hända vara väldigt olika, och faktiskt ha en förståelse för det. Och, så att säga, jobba med de utmaningarna som finns och inte hävda att de inte finns och säga att det enbart är positivt det som sker, utan också förstå vilka utmaningar de kommer med och visa förståelse. Och också att visa att man aktivt jobbar med de frågorna, det tror jag behövs för att få med fler på tåget.

Jag tänker att det finns dels en slags oro – och det har vi pratat om i vårt inledningsprogram – det här att man i alla tider har tyckt att "nu har vi växt lagom, nu ska vi inte bli större". Att det där är en ganska vanlig tanke, att vi behöver inte bli större, eller vi kan inte bli större. Så det är en aspekt kring den här skepsisen.

Men en annan aspekt av skepsisen tycker jag också är att det finns en misstro mot att politikerna fattar de kloka besluten, att de gör rätt avvägningar när det gäller bostäder, grönområden, kulturaktiviteter. Jamen, alla avväganden som man har att göra som kommun. Hur ska man tackla den situationen?

– Det finns väl kanske bara ett sätt att tackla den: med att använda sin röstsedeln, så att säga. Det här är ju en del av demokratin. Rösta fram de politikerna vi vill ha, och sen så är det faktiskt de som i mångt och mycket är med och bestämmer om utvecklingen. Det betyder inte att de inte kan lyssna av invånarna, att man inte kan ha en kontinuerlig dialog. Men det mest effektiva sättet att liksom ändra en utveckling är att ta till sin röstsedel.

Jag funderar över i vilken mån det finns ett fog att vara skeptisk mot sina makthavare. Finns det fog för att vara lite orolig för att de blir fartblinda, alternativt fattar beslut som kanske inte på lång sikt är det bästa, och så där? Kan man säga någonting om klassiska misstag som man gärna gör som makthavare i det här expansionsskedet av en kommun?

– Alltså, jag har ju ingenting på fötterna – speciellt att kunna generalisera och säga att "där i den där staden är de fartblinda", och "där har de minsann inga skygglappar på". Det är jättesvårt att säga en sån grej, men jag tror som sagt att man som politiker ska vara medveten om att utvecklingen även när det är positivt inte alltid är positivt för alla.

– Att faktiskt försöka föra en dialog kring det och fundera över: Hur hanterar vi att så många som möjligt ska kunna hänga med på tåget ,och kunna ta del av de fördelarna som skapas av att man växer?

Vi pratade om det lite grand innan och jag tänkte fördjupa det lite nu. Det här med vilket som är baksidan och svårigheterna med att man växer. Vad kan du säga om vilka de vanligaste problemen är som uppstår i städer som växer?

– Jag skulle säga att det är de här tre som jag nämnde. Huspriserna sticker upp, segregationen ökar och inkomstfördelningen blir skevare. För attraktiva platser är ju inte bara attraktiva för en viss grupp människor, utan det är både de som tjänar mycket pengar, de som tjänar lite mindre pengar.

– Och så dras samtliga till platsen och då blir det ofta så att det egentligen bara är de med riktigt schysta inkomster som har råd och börjar köpa hus i de trevliga kvarteren. Och så bjuder de över de som har lägre inkomst som blir hänvisade till andra typer av kvarter, och så sticker huspriserna jättemycket där det är attraktivt att bo och så blir segregationen mer tydlig. Och så vidare.

– Det här är klassiska utmaningar i attraktiva städer som man bör vara medveten om och som man bör fundera på. Framförallt med nybyggnation och så vidare. Hur man ska, liksom, planera sin stad och vilka som ska bo på olika ställen.

Man har ju med det i planen här, där man försöker bygga så blandat som möjligt. Där det redan finns hyresrätter bygger man villor och radhus och så vidare, det finns en sådan plan. En annan sak som jag tänkte fråga om när det gäller det det är ju att det man också satsar på i Halmstad är ju att försöka behålla andelen människor som bor i tätorten respektive utanför tätorten, vilket ju gör att det blir ju en väldig förtätning som ska ske inne i centrala Halmstad.

Människor säger att: Varför kan inte fler människor bo i de här kranskommunerna och serviceorterna som vi har? Där det finns mer mark där man slipper liksom förtäta och så. Det där vet jag att du har tankar om, kan du inte berätta lite om det?

– Man ska ju komma ihåg att Halmstad fortfarande inte är en storstad. Om vi jämför med de största städerna i Sverige. Och det som kan vara Halmstads och liknande orters "salespitch" är att man fortfarande har råd att bo nära stadskärnan. Man ska komma ihåg att de här 18 till 35-åringarna som främst flyttar omkring, de är sugna på att kunna få del av det här någorlunda urbana livet.

– Så man kan säga att om man tittar på var huspriserna sticker allra mest, vilket också är ganska bra mått på vad som är attraktivt hos många människor, så är det ju nära stadskärnorna. Inte långt ut i ytterområdena. Sen kan man ju ha nån slags moralisk tanke om att det vore bättre om vi spred ut oss, så det blev lite mer jämnt och så vidare.

– Men ska man ha en attraktiv plats och är en hyfsat mindre stad tror jag man behöver satsa i väldigt hög grad på att bygga nära stadskärnan. Halmstad har ju fortfarande en tillgänglighet in till stan, och det tror jag är viktigt att ta tillvara på om man är en stad av Halmstads storlek.

Du, till sist tänkte jag att vi ska prata om en annan grej som du lägger mycket fokus på, som handlar om människornas betydelse i en stad. Vad kan man säga rent generellt om vad vi Halmstadbor har för betydelse för stan?

– Ja, om man tittar rent generellt: Jag är ute och håller föreläsningar väldigt mycket. Jag har nog hållit föreläsningar i nästan 250 kommuner, det är nästan de flesta svenska kommuner. Och innan jag åker ut och håller en föreläsning så brukar jag alltid titta på: 1. Hur många bor i kommunen? Hur tätt med varandra bor man och hur långt är det till närmsta större ekonomiska granne, det vill säga nästa större stad?

– Med de tre måtten kan man förutse oerhört mycket hur det går för en plats. Man kan nästan säga vad inkomstnivån är hur arbetslösheten ser ut, hur stor andel som är högutbildade, hur stor andel som fortfarande drivs av tillverkningsindustri på platsen. Det här är otroligt linjärt.

– Men ibland så kan man komma ut på en plats där man känner att "här går det ändå lite bättre än vad man kunde förvänta sig". Eller "här går det lite sämre än vad man kunde förvänta sig". Och då hänger det nästan alltid på människorna på platsen. Om man jobbar tillsammans, om man litar på varandra.

– Om man jobbar åt samma håll, om man försöker hitta konstruktiva lösningar och så vidare. Givet förutsättningarna så går det då oftast lite bättre än vad man skulle kunna förvänta sig. Därmed inte sagt att man kan klättra jättemycket och gå om Stockholm i ett huj för att man är så himla sammansvetsade. Så enkelt är det inte. Men man kan ändå se till att givet förutsättningarna så gör vi den är platsen så bra som vi bara kan.

Vilka är det då som kan göra det?

– Det är viktigt med de viktigaste aktörerna först och främst på tåget, alltså att ha politiker, tjänstemän, fastighetsägarna, näringslivet i allmänhet. Att de stora viktiga aktörerna är med på tåget. Men också att lyssna av nyckelgrupper som bor där. Alltså, man vill skapa en stad som är bra för så många människor som möjligt. Men att ha de här nyckelaktörerna som sagt med på tåget, att de litar på varandra och jobbar åt samma håll och vill liknande grejer. Det är ganska viktigt.

Jag vet att du också pratar lite grann om att samtidigt som människorna kan vara en väldig kraft så kan de också vara delaktiga i att det bromsas upp lite grand. Berätta mer om det!

– Ja, jag jobbar med en kollega som heter Richard Florida och vi har jobbat ihop i många år. Richard i sin tur jobbade under en period med Jane Jacobs, som man kan säga är stadsutvecklingens förgrundsfigur. Hennes arbete är egentligen mycket av det som modern stadsutveckling bygger på.

– Och Richard frågade Jane vid ett tillfälle hur det kan komma sig att man har två platser som på pappret har liknande förutsättningar. Alltså ungefär samma geografiska utmaningar, ungefär samma industristruktur och så vidare. Ungefär samma utbildningsnivåer. Och ändå går den ena platsen mycket bättre än den andra, och vad det kan bero på.

– Då var Jane Jacobs svar att det är beroende på närvaron eller frånvaron av det hon kallade för ”squelchers”, det vill säga bromsklossar. Alltså, är man en tillåtande miljö som faktiskt tycker det är kul att utmana lite, som försöker vara en bra plats för eldsjälar som vill driva saker. Är man en tillåtande miljö? Ja, då är det oftast lite, det går lite bättre på de platserna, jämfört med om man är den där typen av plats där de istället säger att nej, det där får du pröva någon annanstans. Eller så har vi aldrig gjort här. Och så tänker man: "Usch, vad ska de skriva i lokaltidningen? Nej, det hoppar vi över."

– Ja, då händer också mycket mindre grejer. För antingen så lägger de där eldsjälarna ner helt och hållet eller också väljer de att flytta någon annanstans. Och då blir det inte riktigt lika roligt på den platsen. Så att försöka så långt som möjligt vara en öppen och tillåtande miljö är jätteviktigt. Och sen kommer vi aldrig någonsin hamna i ett läge där varje förändring uppskattas av allt och alla.

– Och då måste politiker och tjänstemän så att säga ändå våga fatta beslut. För man måste våga fatta beslut för att kunna gå framåt på en plats. Och det kommer alltid att finnas vissa som skriker väldigt mycket och som aldrig vill ha någon förändring överhuvudtaget, så att det är en balansgång det här.

– Och även om jag säger att man ska våga fatta beslut, så tror jag att man ska försöka fatta beslut utifrån att skapa platser som är bra för så många människor som möjligt. Och tänka liksom att stadsutveckling inte är någon "silver bullet" vi kan skjuta iväg och så växer det. Det vill säga: Så bygger vi en arena, sen är det klart liksom. Utan snarare tänka brett.

– Hur kan vi göra så många roliga aktiviteter för så många som möjligt? Kan vi se till att så många som möjligt på den här platsen faktiskt har det ganska bra? Och också tänka stadsutveckling i termer av att det är en process och inte ett projekt som någonsin blir klart. Det här är en ständigt pågående process som kommer att fortsätta framöver.

Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Jönköping, alltså. En av fyra intervjupersoner på temat varför en stad behöver växa. De andra intervjuerna hittar du på samma ställe som den här intervjun, eller på halmstad.se, då söker du på "podden". Där får du också veta hur du kan kontakta oss. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstads kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

Kurt ”Fido” Johansson, insändarkungen

Måste den plats man tycker om som den är fortsätta att växa och förändras? Den frågan ställer sig Kurt ”Fido” Johansson, engagerad kommuninvånare och känd som flitig insändarskribent. Han är också en av initiativtagarna till folkomröstningen om hotellplanerna på Österskans. Han ifrågasätter Halmstads tillväxt och undrar om de styrande verkligen vet vad de håller på med.

Porträtt av Kurt Fido Johansson

Kurt "Fido" Johansson

Hela avsnittet i text

Är det ett självändamål att vi ska växa? Har man tänkt över var man ska bygga? Sen är ju nästa sak vad ska man sysselsätta folk med? Finns det överskott på arbeten i Halmstad? Alla kan ju inte jobba i kommunen.

Hej, det här är det första temat i podden Halmstad växer. Det här är en podd där jag ska ta upp olika frågor som är kopplade till att Halmstad väntas växa ganska rejält framöver. Jag heter Linda Thulin. Jag är Halmstadbo och frilansjournalist och jag gör den här podden på uppdrag av Halmstad kommun.

Den här podden är en intervjupodd, men i det allra första programmet får du ett avstamp som ger värdefull bakgrund till både Halmstads historia och de framtida planerna. Intervjuerna som jag gör kommer att vara med människor med olika bakgrund och perspektiv, som får lägga ut texten kring ett visst tema.

I det här första temat så handlar om varför en kommun måste växa. I de andra intervjuerna så möter du nationalekonomen Charlotta Mellander som är expert på regional utveckling och städer, bokhandlaren och urhalmstadbon Ulrika Larsson och kommunstyrelsens ordförande Jonas Bergman.

I den här intervjun så åker jag till Oskarström för att träffa den pensionerade piloten och åsiktsmaskinen Kurt "Fido" Johansson. Han är av den mer skeptiska sorten när det gäller ett växande Halmstad, och han var också en av initiativtagarna till protesterna mot att bygga ett hotell vid Österskans. Känner du igen hans namn så är det garanterat från de många, många insändare han har skrivit i olika tidningar genom åren.

– Jag har producerat några, jag tror jag har tolv hundra urklipp.

Det är så alltså? Vad kommer det där ifrån?

– Ja. Jag gissar att det kommer lite hemifrån från när jag var barn. Och sedan flyttade jag hemifrån när jag var ung och flyttade ut. Jag bodde först i Västerås och sedan hamnar jag i Skåne och sedan har jag bott lite på olika ställen. Ja, det har blivit ett intresse. Jag har blivit engagerad i olika frågor. Sedan bryr jag mig om allt från från smått till stort. Tyvärr är jag ju oftast förbannad, för det mesta. Men jag har faktiskt även skrivit en och annan positiv insändare när något gott har hänt eller någon har gjort något bra

För det där är jag lite fascinerad av. Att du lyckas ha åsikter om så många olika typer av saker. Och det är bara poppar upp då liksom, när du läser eller hör något. Så dyker åsikterna upp?

– Ja, så är det.

Och då måste du få ner dem på pränt?

– Ja, så är det. Jag brukar säga att det gör ju oftast ingen större nytta, misstänker jag. Men det lättar på trycket för mig. Det är faktiskt ganska kul, för ibland kommer det fram någon människa som jag inte alls känner. Och så säger de: "Är det du som är Kurt 'Fido'?" Ja, det är jag. "Jättebra att du skriver i tidningen. Jag skulle vilja göra det. Men jag orkar inte." Eller "jag vet inte hur man gör" eller någonting. Och då blir man ju glad.

Det här med sociala medier nu, och Facebook och andra sätt att publicera sig, har ju gjort att möjligheten att göra sin röst hörd har förändrats ganska mycket. Det är fler som kanske publicerar sig för det är inte lika jobbigt att lägga ett inlägg på Facebook som det är att skicka in en insändare till olika tidningar. Vad tänker du om det?

– Ja, det är väl jättebra på ett vis. Men å andra sidan sett så har det ju blivit... Ja, jag har möjlighet att låta bli att läsa allting och jag sticker inte in näsan, för vissa debatter spårar ur fullständigt och de kastar skit på varandra. Alltså sånt språk som en del använder på Facebook eller andra sådana här medier.

– Jag skulle ju aldrig kunna säga något sånt till dig när vi sitter öga mot öga. Men tydligen om om någon retar upp sig på något som du har skrivit så kan de skriva nästan vad som helst, och kalla dig nästan vad som helst, och jag tycker det är hemskt. Det är tråkigt. Vi har fått en frihet och vi borde kunna utnyttja den bättre.

Du den här podden handlar ju om att Halmstad växer och jag har bett dig svara på några frågor som handlar om Halmstad specifikt. Men först slog det mig när jag åkte igenom Oskarström att: är man Oskarströmsbo eller är man Halmstadbo? Vad identifierar du dig som mest?

– Jag är nog mest Oskarströmmare, eftersom jag är mycket här. Det blir ju inte så vådligt mycket åka in till Halmstad ändå. Hade jag varit 20–30 år yngre så hade jag förmodligen tillbringat betydligt mera tid inne i Halmstad. Men nu är det ju så att kroglivet och nöjeslivet lockar ju inte på samma sätt.

Vad är Oskarström för dig då? Vad är tjusningen med Oskarström?

– Vi har nästan allting som vi behöver här. Och sen är det ju så vådligt vacker natur, och vi har motionsslinga 200 meter utanför huset här och så vidare. Elljusspår så man kan gå när det är mörkt då. Annars har vi ju andra långa rundor som vi knallar omkring på. Det är ett helt underbart ställe faktiskt. Goda grannar, och trevligt.

Oskarström är också en av de orterna som kommer påverkas nu när man ska expandera Halmstad. En av serviceorterna som ska byggas ut ganska mycket procentuellt sett. Vad tänker du om det?

– Ja, jag hoppas att det blir bra. Jag vet inte, för jag har ingen aning om var man tänker bygga eller hur man tänker bygga.

Om man bortser från just den biten som handlar om – som ju alltid är svår – var och hur ska man bygga. Men just tanken att bli fler. Det är ofta det som de där orterna utanför centralorten vill, för man känner att det satsas för mycket inne i stan och så satsas det inte på de mindre orterna. Då är ni en av dem som ändå förmodligen kommer få lite vinning av att Halmstad växer också. Eller ser du det så?

– Ja, jag vet ärligt talat inte. Är det något självändamål? Ska folk pendla eller ska ska man starta en ny industri, eller hur är tanken? Jag vet inte, jag är nog kluven inför det där.

För du tänker att det finns ändå inga jobb här i Oskarström?

– Nej. Och väldigt många pendlar ju redan nu, tror jag. Så det är nog svårt att se att. Men det är klart, det kanske startar nåt. Vi får ju se, framtiden är ju inte utstakad.

Som princip då, den här expansionen där man nu från kommunens sida tar höjd för att vi kan bli 150 000 om trettio år. Vad har du för tankar om det?

– Ja... Är det ett självändamål att vi ska växa? Har man tänkt över var man ska man bygga? Vi bygger mycket på våran fina åkermark. Nu finns det kanske andra ställen att bygga på, men å andra sidan sett så är det ju lättast att bygga på platt mark som redan är röjd.

– Sen är ju nästa sak, vad ska man sysselsätta folk med? Var ska de arbeta? Finns ett överskott på arbeten i Halmstad? Alla kan ju inte jobba i kommunen.

Nej, men ju fler människor som flyttar in till en kommun, desto fler jobb blir det väl. Eller?

– Det är väl inte nödvändigt. Det är klart att det blir jobb i affärer och det blir en del jobb i servicenäringen, men...

Och det kanske flyttar in människor som vill starta företag?

– Ja, jo. Blir det bara en inte alltför styrd inflyttning utan att folk som vill komma kommer.

Vad menar du när du säger styrd inflyttning?

– Ja, då tänker jag på att man ibland väljer att, till exempel som det har varit nu med ett stort antal flyktingar, så har man ju till vissa kommuner medvetet tagit in ett stort antal flyktingar för att fylla sina tomma bostäder.

Men det är väl inte fallet i Halmstad?

– Nej, det känner jag inte.

Det är väl mer de kommunerna som har vikande befolknings­utveckling?

– Ja, till exempel Hylte är väl en sådan kommun som har gjort så.

För jag tänker så här. Jag har fått lära mig lite historia nu, i samband med att jag gör den här podden. Om hur det har sett ut historiskt sett i Halmstad, som ju har vuxit jättemycket ända sedan 1800. Det har alltid varit många som vill bo här och nu har det ju blivit ännu mer så. Varför är det inte bra att det är många som vill bo här?

–Jo, men det är väl bra. Det är ju positivt. Det visar ju att vi gör saker och ting rätt, eller att man gör saker och ting rätt och att saker och ting fungerar.

Jag tänkte också att vi behöver beröra den jobbiga frågan som handlar om olika typer av specifika förslag som finns i det här att Halmstad växer. Det blir ju mycket diskussioner i många konkreta frågor som handlar om bro över Nissan, Folkparkens framtid, hotellbyggen och bostäder och så vidare. Och du är engagerad i den här frågan som handlar om hotellet vid Österskans som vi nu ska folkomrösta om. Vad är det du inte gillar med de planerna?

– Ja, det som fick mig att resa ragg var ju när jag fick se en bild på ett 17-våningars hus där, där det står nu. Där bebyggelsen runtomkring är 3–4 våningar. Jag är fullständigt övertygad om att både jag och många andra hade accepterat det här bygget utan problem om det hade varit 4–5 våningar högt så det hade smält in i miljön nu. Nu hade det ju stuckit upp och fullständigt tagit över stadsbilden där. Sen kändes det väl lite grand som att hur har det där gått till? Vem har bestämt att man ska bygga ett hotell där?

Men det jag anar här, både i den gruppen som du är aktiv i men också rent generellt utifrån där vi började intervjun med dig och ditt engagemang: Alla dessa insändare du har skrivit och där du säger att du nästan alltid är arg. Där finns ju någon slags allmän, ett allmänt ifrågasättande av de som fattar beslut och att de inte vet vad de gör. Var kommer ifrån?

– Ja, det kommer ifrån att jag har konstaterat att på de sista 20–30 åren, eller kanske ännu mera, så har ju antalet medlemmar i de politiska partierna minskat. Tack vare det så är ju urvalet sämre till de som ska väljas till olika poster. Sen är ju väldigt många politiker numera, de är yrkespolitiker. De är ju broilers, de kommer från ungdomsförbunden och de kommer från fackföreningar, eller "you name it". Så det är väldigt få som har haft ett riktigt arbete eller drivit ett företag eller så jämfört med hur det var för kanske 50–60 år sedan.

Men lokalpolitikerna är ju bara i väldigt liten utsträckning heltidsanställda. Annars har de ju parallella jobb.

– Ja, men det är ju oftast inte de som bestämmer. Utan vi har ju ett antal kommunalråd.

Du menar att de sitter och har mycket makt och inflytande och har en annan bakgrund än vad de hade förr i tiden?

– Ja, så är min uppfattning. Om det sedan är hundraprocentigt överensstämmande med verkligheten, det törs jag inte uttala mig om.

Jag tycker här är spännande. För det är klart att man måste ju ha ett kritiskt förhållningssätt, och det är bra att ha det givetvis. Men när man vänder på det och tänker att vi, du och jag när vi har åsikter, sitter ju och har det utifrån våra egna personliga perspektiv. De ska ta tillvara alla Halmstadbors intressen med allt vad det innebär. Inte bara dom som är emot ett hotell utan även de som är emot alla möjliga andra saker. Det känns ju som att det inte är superenkelt att vara deras situation heller.

– Det har jag inte påstått...

Men?

– Nej, men jag kan tycka ibland att det verkar som man inte vill ha dialog med medborgarna.

Du hade velat veta mer hur de tänker och resonerar och få mer svar?

– Ja, jag tycker de kunde vara lite mera offentliga och gå ut och vara lite mer, berätta lite mer om hur de jobbar. Det är kanske svårt att få tiden att räcka till, jag vet inte, men kan man skriva, kan man lägga ut någon liten video ibland eller nåt? Det hade varit intressant.

Så är det ju det här igen att väldigt många människor kan ha åsikter och säga vad de tycker och tänker. Och det blir ju mycket jobb om man ska ha den dialogen med alla människor som tycker och tänker.

Men det jag tycker är intressant är också att, man läser ju insändare och vi vet att det finns aktionsgrupp och så vidare. Men sen finns det massa människor som aldrig höjer sin röst. Är det ett ansvar man har som medborgare att göra det? Och om man inte höjer sin röst så får man på något sätt finna sig i att ens egna intressen inte blir tillvaratagna. Eller vad tänker du om den obalansen mellan de som engagerar sig och inte gör det?

– Ja, det är klart att det är ju tråkigt för dem som inte orkar, vill eller kan engagera sig. Att dom måste finna sig i det? Nej, egentligen inte för då ska ju vi andra, eller politikerna ska ju ändå försöka lyssna även till den tysta massan. Eller? Ja, men det är klart det är svårt. Kan man inte göra sin röst hörd så är det lätt att man blir överkörd. Jag tror det.

Ja, och om vi återigen ska gå tillbaka till hotellfrågan som blev så tydlig med namnunderskrifter, så är det ju 90 000 Halmstadbor som inte har protesterat. Vad tänker du om det?

– Jag vet inte. Vi valde ju en väldigt besvärlig tid att gå ut och samla in namn. Nu i pandemitider och annat så...

Men inte tror du väl att så väldigt många fler hade engagerat sig ändå? Alltså, det måste ju också vara så att det faktiskt är ganska många människor som inte bryr sig om det där hotellet?

– Ja, jag är fullständigt övertygad om att vi kanske inte hade fått mer än fem, tio tusen namn till, även om det hade varit helt normala tider.

Det blir ju intressant utifrån ett demokratiskt perspektiv. För då kanske det är så att i allra, allra bästa fall så är det 20 000 som protesterar och sen är det 80 000 som inte tycker att det här är så viktigt så att de protesterar. Då är det väl klart att vi ska ha ett hotell?

– Ja, visst, så är det ju. Det är ju demokratins regler.

Tänk så många saker som vi har anledning att vara missnöjda med och som man kan tänka sig att folk skulle vilja protestera mot. Och så blev det ett hotellbygge.

– Jag håller med dig. Jag är själv förvånad. Som sagt var, jag gjorde det i vredesmod kan jag säga. Och ja, jag tyckte att det bara var för mycket.

Tillbaka till själva frågan om att Halmstad växer, och varför en kommun behöver växa, och att du ju är lite skeptisk till vissa saker och så där. Det finns liksom bakom det en misstro mot att politikerna vet vad de gör, eller har rätta incitamenten eller vad man ska säga. Hur tänker du om du vill ge råd framöver? Hur ska man tackla den här situationen? För det kommer ju dyka upp en massa sådana här situationer när folk blir missnöjda över än det ena, än det andra. Hur tänker du att makthavarna ska hantera det?

– Ja, du. En sak som jag tror: De bör anlita lite flera experter. För det verkar ibland som när man skriver kontrakt på byggen så verkar det som det är glada amatörer. För att nästan alla kommunala, statliga... många statliga och landstingsprojekt blir ju, när de bygger ett hus till exempel så blir det ofta dubbelt, minst dubbelt så dyrt som det är projekterat från början. Och då undrar jag: Kan de inte anlita någon som kan skriva ett bra kontrakt?

Är det inte så överallt? Det är väl inte bara i det offentliga som det är så, att byggkostnader springer iväg?

– Nej, i den privata sfären är det nog inte så. De skulle nog inte accepteras. Ett visst överdrag blir det nog på många ställen. Men just när det gäller kommunala byggen – alltså, det är skrämmande siffror ibland. Det är ju till och med så att vissa politiker har fått avgå i en del kommuner tack vare att man inte har kunnat ro saker och ting i hamn. Så där tror jag att det skulle löna sig att man betalade för kompetens. Det blir mindre dyrt att göra rätt från början än att betala för fel på slutet.

Men vad tänker du om invånarna då? Vad kan invånarna att gemensamt göra? För jag är ju lite bekymrad. Även om jag verkligen förespråkar demokrati och vår rätt att få säga ifrån när vi tycker att någonting är dåligt, så finns det också en oro hos mig att det blir en splittring i kommunen. "Här bor vi och här vill inte vi ha detta." "Här bor vi och det här är viktigt för mig, så nu bråkar jag om detta." "Det här är riktigt för mig så då slåss jag för det." Så blir vi liksom splittrade som kommun för att alla känner att de vill få just sin vilja och sitt intresse igenom. Vad tänker du om det?

– Ja, det är ju... det är ju inte lätt. Man får ju nästan börja om uppfostran av folk då, att vi bor i en gemensam kommun och det gäller att ge och ta. Men det är ju helt rätt det här. För att till exempel när det ska byggas ett daghem så kan ju det projektet bli försenat tre, fyra år för att grannarna överklagar. För det kommer att bli barnskrik. Ja, det är klart det kommer att bli, och det kommer att bli mer biltrafik och så vidare. Men om vi inte har barnomsorg så kan ju inte folk gå till sitt arbete och så vidare, så att ... Men hur vi löser den knuten, att få folk att lättare acceptera det? Jag vet inte.

Ja, det är svåra grejer. Vi tänker ju lite grand såhär, att genom att ta del av varandras olika perspektiv så kanske man får en ökad förståelse för varför man tycker och tänker som man gör. Om man kan värdera hur viktigt är det här som jag brinner för, i jämförelse med den där grejen jag faktiskt fick lära mig om detta – det kan möjligen vara någonting som kan bidra i bästa fall.

– Ja, jag tror att en öppen debatt och att vi kommunicerar med varandra, och att man även försöker prata med sådana människor som är rabiata då. För om vi inte pratar med folk så tror jag att då kan vi ju inte ändra dem, utan då fortsätter de ju att gå och vara jätteförbannade och en del kommer ju att vara det ändå. Jag till exempel.

Jag skulle precis säga det. Skulle du säga att du tillhör en rabiat sort?

– Nej, det tycker jag inte. Det måste jag nog förneka, för jag kan lyssna på andra människor också. Jag var nog mer rabiat när jag var ... för fyrtio, femtio år sedan i så fall. Då var jag nog ganska övertygad om att jag kunde och visste bäst.

Men du har fortfarande ett behov av att få lov att uttrycka vad du tycker och tänker?

– Ja, tack.

Vi ska avsluta också med lite specifika Halmstadfrågor, tänker jag. Dels så skulle jag vilja ha någon form av favoritplats i Halmstad. Vad har du för någon sådan?

– Ja, sommartid så är ju Haverdals strand väldigt bra. Den är lätt att komma till och inte allt för mycket folk.

Har du någon plats eller verksamhet eller så som har outnyttjad potential? Som du ser att man gärna får utveckla framöver?

– En tanke som slår mig med det var ju till exempel: Har man någon bra gångväg längs med Nissan? Man skulle kunna promenera ända upp till Oskarström kanske. Och sedan, någonting som jag tyckt länge är att man skulle bygga färdigt cykelbanan längs med gamla vägen in mot Snöstorp.

Vad tror du Halmstad är 2050?

– Det är nobelprisklass på den frågan ...

Men ska någon svara på det då så är det ju du. Som kan trolla fram åsikter menar jag.

– Ja, jo. Om framtiden fortsätter, och vi utvecklas, så är kanske Halmstad ett nav mellan Malmö och Göteborg, en storstad. Men sen kanske vi för en tynande tillvaro, det beror ju på: Hur kommer världen att utvecklas framöver? Vi vet ju inte riktigt. Sen pratar man ju om stigande hav. Vad innebär det i så fall, om det nu blir så att havet stiger? Ja, då ligger vi ju inte så jävla bra till. Men jag tror att Halmstad är en ganska stor och välmående stad 2050.

Kurt "Fido" Johansson från hans hem i Oskarström. Fler perspektiv på varför en kommun behöver växa finns redan nu där du hittade den här intervjun, eller på halmstad.se. Sök då efter "podden".

Där finns också information om hur du kontaktar oss. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

Ulrika Larsson, företagaren

”Förändring sker och förändring är positivt”. Det säger företagarprofilen och tredje generationens bokhandlare i Halmstad, Ulrika Larsson. Hon ”tokälskar” Halmstad och tror att om människor går samman kan vi gemensamt göra Halmstad ännu bättre.

Porträtt av Ulrika Larsson

Ulrika Larsson

Hela avsnittet i text

Jag hör alltid pappas röst i bakhuvudet som säger att allting förändras. Förändring sker och det gör oss bättre. Sen kanske det ser ut som ett kaos precis när det händer men på något sätt så gäller det att titta uppåt. Vad innebär den här förändringen? Hur ska vi hantera den?

Det här är det första temat i podden Halmstad växer. Det här är en podd där vi pratar om Halmstad och konsekvenserna av att kommunen väntas växa ganska rejält de närmsta trettio åren. Jag heter Linda Thulin och jag har i egenskap av frilansjournalist och Halmstadbo fått uppdraget av Halmstad kommun att göra den här podden. Den görs utifrån olika teman som alla är kopplade till Halmstads utveckling. I varje tema intervjuar jag fyra personer som har olika bakgrund och perspektiv. Om temat och om Halmstad. Det finns också ett avstampsavsnitt som ger värdefull bakgrund både till Halmstads historia och till de framtida planerna.

I det här temat handlar det om varför en kommun måste växa. I de andra intervjuerna möter du då nationalekonomen Charlotta Melander som är expert på regional utveckling och städer. Den pensionerade piloten och insändarkungen Kurt Fido Johansson i Oskarström och kommunstyrelsens moderate ordförande Jonas Bergman.

I den här intervjun så har jag slagit mig ner i lunchrummet i en av Halmstads mer anrika butiker. Ulrika Larsson är tredje generationens bokhandlare i Halmstad City. Hon ger här sin syn på Halmstads utveckling och förändring. Man kan väl säga att hon är ganska förtjust i alla tre. Att jobba i bokbranschen har lärt henne och hennes familj att det där med förändring är något man inte kommer undan. För mig är Ulrika väldigt mycket Halmstad, och därför är väl min första fråga ungefär lika självklar som hennes svar:

Jag känner mig som väldigt mycket Halmstad. Mycket mer Halmstad nu när jag blivit äldre än vad jag var när jag var yngre. På 70- och 80-talet var det nog mer ett ställe där jag bodde, men jag ville nog gärna härifrån som så många andra. Men jag valde att komma tillbaka och det har jag aldrig ångrat. Och ju längre jag är här, desto mer inser jag att jag älskar staden.

Hur länge var det du var på vift? Om vi kan kalla det för det när man är i i huvudstaden.

– Från 1987 till början på 2000.

Vad är det att vara ganska mycket Halmstad?

– För mig är att jag jag tokälskar den här staden. Jag gillar atmosfären. Jag gillar det vi har. Jag gillar vårt väder. Jag gillar att vi får visa ortens stad för andra som kommer hit. Jag gillar vår kreativitet, alla entreprenörer som som finns här i stan. Det är en stad som bubblar av "hitte-på-grejer". Det gillar jag.

Men du, vad tänker du då om det här som ju podden företrädesvis handlar om? Att vi växer ganska mycket och nu tar höjd för att kunna bli 150 000. Det kräver en del. Vad har du för tankar om det?

– Där måste jag säga att det är inget jag går och tänker på dagligen. Jag vet att ja, jag är verkligen en arbetsmyra. Så jag är den lilla som springer runt och arbetar i det lilla. Och just det som du säger, att vi ska bli hundrafemtio. Då är man ju uppe på ett par nivåer högre och funderar. Så det kan jag säga att där är jag inte så ofta och funderar. Däremot lyssnar jag ju på när samtal kommer och försöker att bilda mig en uppfattning utan att gå in på detalj.

Det får ju i sin tur konsekvenser med enskilda saker som planeras. En del som är en del av detta, och överhuvudtaget när staden växer, hur det ska byggas och så där. Jag funderar på det, för du står här i bokhandeln och träffar en och annan människa under en dag. Är det här någonting som du pratar med Halmstadborna om, när det är sådana saker på gång?

– Inte direkt. Det är nog mer om någon kund tar upp det.

Men gör de någonsin det?

– Det händer. Absolut. Som nu har vi haft mycket tomma lokaler i stan till exempel. Det är många som oroar sig då. "Vad ska hända?" och sånt där. Då har jag ju en fördel, för då sitter jag med i Halmstad Citys styrelse. Så jag vet ju att fastighetsägarna jobbar stenhårt och har gjort förändringar, för att när den här pandemin rör sig mot sitt slut så finns det potential. Och det finns de som vill in i de lokaler som finns till exempel. Det känns också tryggt att jag har tagit det beslutet att där vill jag engagera mig, i det som som ligger mig nära, och det är city.

Tror du att city kan vinna på att vi blir fler? Att det ökar möjligheten, eller har det med nånting annat att göra, som handlar mer om externa varuhus och shoppingvanor. Eller vad tror du?

– Jag tror definitivt att vi i city, eller i stan över huvud taget, gynnas av att vi jobbar för att vi ska bli fler i Halmstad, på väldigt många sätt. Och sedan beror det ju på vad vi erbjuder.

Det märker jag när jag nu då har fått lite utökat intresse för de här frågorna och lyssnar på vad som sägs i andra kommuner. Att det är verkligen en fråga som går igenom återkommande, det är ingenting som specifikt Halmstad har misslyckats med. Så vad tror du är citykärnans framtid? Vad tror du Halmstad City är 2050?

– Åh, vilken fråga!

Eller hur? Du får lite betänketid.

– Har du någon pausmusik? Ja, jösses ...

– Om jag får hoppas då. Jag tycker att Halmstad City har så mycket kultur, kulturella byggnader. Vi har jättemycket härlig historia i stan och det vill jag ha kvar. Jag vill ha kvar här genuina "lilla staden-känslan", om jag får säga så.

Och sedan så vill jag ha ett liv i det som vi har. Jag vill att det ska vara ett ställe som du längtar att komma till. Och det är ju vi som gör det. Det är vi människor som gör det, inte att det finns en speciell restaurang eller speciell butik. Så var och en måste vara med och skapa det, på ett mysigt sätt.

Har du några tankar om hur man gör? Jag fortsätter med de svåra frågorna.

– "Vad får dig att gå upp på morgonen?"

"Vad är meningen med livet?"

– Nej, jag kan ju bara göra min del i det hela. Att skapa den atmosfären i den mötesplatsen som jag har skapat i bokhandeln. Och sen så gäller det att jag hittar likasinnade i olika butiker och så vidare. Det som har varit genom åren nu som jag varit i Halmstad är väl det att jag känner att vi har väldigt stort entreprenörskap. Alltså, jag kommer in med jättemycket energi och så hittar jag en likasinnad. Och så kör vi stenhårt. Grejen är bara den att när det inte kommer stöd och sådär, då orkar du inte.

– Det är lite roligt att se att för då helt plötsligt poppar det upp någon annan som har jättemycket energi. Men då kanske jag sitter helt urlakad och tittar på den och säger: "Kör du, jag orkar inte." Vi saknar den här sammanhållningen, och det tror jag lite grand kommer från toppen och sedan hela vägen ner. Vi är duktiga på köra var och en för sig. Men vi har inte den här riktiga sammanhållningen, liksom för helheten, laget. Det är mycket att man springer på bollen själv liksom.

Du är ju – för att uttrycka det milt – ganska positivt lagd, och konstruktiv i ditt förhållningssätt. Men den här podden handlar ju också i viss mån om att de inte bara är lätt att göra den här förändringen. Att många människor är skeptiska till diverse olika saker. Vad tänker du om den skepsis som finns hos människor som tycker att: "Vi är redan nu 100 000, ska det bli ännu fler? Det går inte." Vad tänker du om det?

– Nej, jag tänker att det finns ju jättemycket plats. Rent spontant gör jag det.

Men är du inte rädd för protesterna som blir om det ska byggas? Liksom ett stort lägenhetskomplex nära där du bor eller där någon du känner inte vill ha det. En väg som man vill ha fri för annat, eller en golfbana, eller vad det nu kan tänkas vara. Vi som bor här har ju vårt på det torra, men de som vill flytta hit vill ju också har nånstans att bo. Och där blir ju lite av en konflikt.

– Absolut. Det är klart det blir en konflikt, och ofta är man ju jätte­förändrings­benägen när man tittar på sig själv. Det är lätt att säga att man är förändrings­benägen och att det är helt problemfritt. Men sedan så händer mig, och helt plötsligt märker jag att jag tycker inte alls att det här var en bra idé. Jag vet ju det.

– Men det är väl därför det är så viktigt att när det tas beslut för en utveckling att man verkligen har diskuterat och att du har lyssnat. Att de som ska skapa framtiden, så att säga, att de verkligen har lyssnat igenom och kanske på vägen kan ändra sig. Så är det ju att du kanske fattar ett beslut om hur det ska se ut, men det är 20 år innan det ska vara fastställt. Det klart att det har hänt saker på vägen och att man där också är beredd och bollar, så att det inte blir att man är fast vid ett gammalt beslut. Kanske världen inte ser ut så då, och då måste man vara beredd att ändra sig. Det är ju en av de största grejerna som finns – att du är beredd att förändra det beslut som är taget. Att det inte blir prestige.

– Det ska inte heller vara att man pekar finger. Det pekas så mycket finger. "Det var du som gjorde det." Då får du vara väldigt stark. "Ja, det var jag som gjorde det. Men jag inser också att nu ser jag det på ett annat sätt. Vi har fått ny information." Det är som när du kom och frågade mig om att sitta här i podden. Då är det så. Jag vet inte så mycket. Och jag vet att när jag har ny information så kanske jag får ändra i hela mitt tankesätt. Och sedan: "Jaså, var det så de tänkte? Ja, men då är det så här istället."

Hur länge har den här affären legat här?

– Mamma och pappa flyttade hit 1985. Innan dess var det farfar som öppnade på Brogatan och han öppnade en bokhandel 1936.

Just det, så bokhandel i Halmstad City i Larssons regi har det funnits sedan 30-talet.

– Och då kom böckerna på häst och vagn...

Pratar ni mycket sådana gamla minnen hemma, och har gjort genom åren?

– Ja. Framförallt nu på senare år, tror jag. När mamma och pappa är pensionärer och man sitter på middag. Jag tycker det är jätteroligt att sitta och lyssna på pappa som liksom tänker tillbaka till farfar och idéer som de har haft.

Pratar ni också om det här med att Halmstad växer? För då har ju de ännu längre perspektiv, och kanske ännu mer ser skillnaden, hur mycket stan har vuxit.

– Nej, inte direkt så. Men däremot så har jag alltid pappas röst i bakhuvudet som säger att allting förändras. Många gånger drar vi paralleller via bokbranschen. Jag menar resan som bokbranschen har gjort. När farfar öppnade så fick inte vem som helst öppna en bokhandel, utan det var statligt reglerat till exempel. Det var därför han öppnade en missionsbokhandel, innan han blev en A-bokhandel som fick ha all litteratur. Och sen kom bokcirklarna, och sen sänktes bokmomsen.

– Det finns alltid förändringar åt alla håll. Förändring sker och det gör oss bättre. Sen kanske det ser ut som ett kaos precis när det händer, att det är liksom katastrof! Men på något sätt så gäller det att titta uppåt. Vad innebär den här förändringen? Hur ska vi hantera den?

Det är en konst i livet, tror jag rent allmänt. Både i stadsutveckling och som människa och allting faktiskt.

– Och det kommer ju av rädsla. Alltså, när någonting hotar min verksamhet eller mitt bostadsområde eller någonting, så är det ju en rädsla som kommer. Det är den jag måste lära mig att hantera och att känna igen.

Vad minns du från din ungdoms barndoms Halmstad och förändringen mot idag?

– Halmstad för mig var ju också otroligt lekfullt. Jag spenderade mycket tid i mina föräldrars butiker. Det var två butiker, "Paper house" som mamma skötte, och pappa hade bokhandeln precis jämte. Så jag spenderade ju väldigt mycket tid i dem.

– Jag har ju ett minne från från 70-talet någon gång: Jag är sex år gammal, och i mammas butik så går jag fram till en dam som står och tittar på några Sia-blommor i siden. Så går jag fram till den här damen och säger: "Kan jag hjälpa till med något?" Jag minns än idag hur damen böjer huvudet och säger "nej tack". Det är nog första gången jag försökte sälja någonting.

Så medan vi andra lekte affär, så kunde du faktiskt göra det i praktiken?

– Ja precis. Jag var där, liksom. Det var jätteroligt. Men när jag blev tonåring så var ju Halmstad världens häftigaste ställe – på somrarna. Alltså, det var precis som att vi var inkapslade, och sedan när våren och sommaren kom så flög Halmstadborna ut, och då var det liksom värsta festen. Och sen tog industrisemestern slut, och så drog alla in och tittade på VHS-band. Sen kom vi inte ut igen.

– Det är liksom mitt minne från tonåren. Vi var väldigt duktiga på sommaren och synas och röra oss ute, och sedan så drog vi allihopa igen dörren. Och så kom vi ut nästa sommar igen. Och det upplever jag nu, att vi har blivit mycket bättre på att röra oss ute hela året. Man rör sig mer hela året utomhus.

Vi fattar att det går liksom inte att komma undan det här...
Har du någon plats som är det bästa stället Halmstad?

- Det beror lite grand på var jag befinner mig, alltså vad jag vill. Havet har ju naturligtvis en jättestor dragningskraft.

Men havet finns ju överallt i Halmstad. Finns det någon speciell del, nån speciell strand eller plats?

– Nej, det har jag inte, utan det är mer sältan, alltså doften. Då gillar jag att gå nere vid Tylösand på hösten när det blåser riktigt rejält. Det tycker jag är superskönt. Och som jag gjorde i morse till exempel, då var jag ute och spelade golf klockan sju på morgonen när solen går upp. Jag är helt ensam. Jag har en ljudbok i öronen. Ändå hör jag fåglar, det är nyklippt gräs och jag kan bara gå, liksom, och slå slag. Sedan är jag redo för att ta mig an dagen.

Finns det någon plats som du tycker har outnyttjad potential i Halmstad? Verksamhet eller plats tänker jag då.

– Får jag drömma helt fritt?

Ja, helst.

– Det finns så många ställen. Det finns vissa ställen som vi har påbörjat, som är på väg åt ett häftigt håll. Om jag börjar ute i Tylösand till exempel, så tror jag att där finns jättestor potential att utveckla det till någonting som blir lite mer modernt. Strandpromenad, lite mer tillgängligt för alla. Vi har prins Bertils stig som är härligt att promenera, som är skogen och allt det här, men också någonting som kanske blir lite modernare neråt Tylösand.

– Drar jag mig inåt stan så skulle jag kunna tänka mig Norre Katts park som är på väg att bli något riktigt bra. Rotundan, till exempel, har konserter och får folk att komma dit. Vi hade sommarbion där, det finns en park att utnyttja. Att verkligen få den att leva upp. Lilla torg tycker jag också är på väg att bli någonting bra, att det används på sommaren. Stora torg är en oanvänd plats, till exempel. Österskans är ju bara en platt betonggrej.

– Och bakom där har vi ju teatern. Jag menar, där finns också en gräsplätt som har en stor potential att bli någonting mycket bättre till teatern. Då är jag bara inne på någon liten grej. Det finns många när man väl börjar. Det finns många ställen där vi skulle vilja att det var så mycket bättre.

Vad önskar du var annorlunda i Halmstad?

– I Halmstads stad, tänker du då?

Nej, det får du tolka fritt.

– Den blir så liten och konkret frågan då, Linda. Jag kan önska att det fanns bättre samtal mellan kommun, tjänstemän och handlare så att det inte var så mycket ... Jag säger "strid" men det är nog inte det ordet jag tänker mig. Men när pandemin slog till var det ett fantastiskt handlande från kommunen som sådan. Och det ser jag som, liksom, toppen på hur staden utvecklas och hanteras och allt. Regler som gick igenom, "det här gör vi bättre". Det blev ett handlande, ett krafttagshandlande, som upplevdes som ett otroligt stöd.

– Som då en liten handlare i stan när vi inte visste, inte någon visste: Vad är det som händer för någonting? Så snacka om rädsla för oss allihopa. Där upplevde jag det snabba handlandet. "Här kan vi göra det", "det här kan vi inte göra". Länsstyrelsen var med och politikerna var på. "Det här kan vi göra." Det hade jag velat behålla. Den möjligheten till snabbt handlande. Inte att man säger att "det här är inte mitt bord, det ska dit". Att vi gick samman.

– Och det är väl det som jag kanske saknar överhuvudtaget. Att man hittar de där samtalspunkterna där målet är att vi tillsammans blir bättre. Då kommer inte Halmstad bara var en vacker plats, utan då kommer också hjärtat finnas där. Värmen. Att här gör vi verkligen saker tillsammans. Det skulle jag vilja att Halmstad strävar mot.

Ulrika Larsson, bokhandlare på Storgatan i Halmstad. De andra intervjuerna hittar du där du hittade den här, eller på halmstad.se. Sök då på "podden". "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

Jonas Bergman, politikern

”Hur vet vi vad en kommun behöver om 30 år?” Som kommunstyrelsens ordförande är Jonas Bergman (m) en av dem som agerar framtidspiloter. Här berättar han hur han ser på Halmstads framtid, var siffran 150 000 invånare egentligen kommer ifrån och om han verkligen vet vad han gör.

Porträtt av Jonas Bergman

Jonas Bergman

Hela avsnittet i text

– Det är väldigt få som egentligen har några inspel initialt i processen. Sen blir det ju också väldigt mycket fokus kring områden som man själv berörs av i sin närhet, och vi behöver från politikens sida ha ett helikopterperspektiv på hela planen.

Det här är podden Halmstad växer. Hej och kul att du har hittat hit. Jag heter Linda Thulin och jag gör den här på den på uppdrag av Halmstad kommun. Här gör jag intervjuer utifrån teman som alla är kopplade till Halmstad utveckling de närmsta trettio åren. Kommunen håller ju som bäst på att planera för att vi ska kunna vara 150 000 invånare till 2050. Till varje tema intervjuas fyra personer med olika perspektiv och funktion, vilket vi hoppas ska ge en bredare insikt och förståelse för det som händer när stan växer. Det finns också ett avstampsavsnitt där jag pratar med lite olika Halmstadbor, tittar i backspegeln och ger kortversionen av framtidsplanerna.

Det här temat handlar om varför en kommun måste växa. I de andra intervjuerna så möter du då insändarkungen och den pensionerade piloten Kurt Fido Johansson i Oskarström, professorn i nationalekonomi, som är expert på städer, Charlotta Mellander och företagarprofilen och tredje generationens bokhandlare i Halmstad Ulrika Larsson.

I det här avsnittet har jag tagit mig in i maktens korridorer i rådhuset. Där träffar jag kommunens högsta politiker sedan 2013, Jonas Bergman. Bergman är moderat, men i egenskap av kommunstyrelsens ordförande en representant för hela Halmstads befolkning. Jag vill prata med honom om hur man egentligen vet vad som krävs när en kommun ska växa och hur han ser på medborgarnas engagemang och de protester som så ofta blir. Och så undrar jag över den där siffran 150 000 som alltid dyker upp när man pratar om Halmstads framtid numera. Är den ett mål eller en riktlinje? Och varför behövs den?

– Det uttrycktes faktiskt som ett mål från början, men det var vi ganska tydliga med när vi gick in i den här mandatperioden att det är inget mål i sig. Däremot ska vi ha beredskap för att kunna klara av detta, för vi kan komma att hamna runt 150 000, så alla våra planer måste vara förberedda för att kunna skapa en stad som rymmer så här många människor.

Upplever du att det rent kommunikativt har gått fram att det inte längre är ett mål utan bara är någonting man tar höjd för?

– Vi försöker i alla forum att kommunicera på det sättet, men nej, det har nog inte gått fram och jag är mer förvånad att vi under den korta perioden som man pratade om det som ett mål, att det har fäst sig så. Men det kanske är helt enkelt siffran som har fastnat.

Kan du ångra att ni satte en siffra på det sättet, och att den nu spökar lite?

– Nej, det ångrar jag inte alls. Det är en oerhört användbar siffra, för den genomsyrar alla planer. Det har egentligen att göra med en sådan enkel sak som hur vi ska ha vattenförsörjning för framtiden. Vet vi inte vad vi måste ha beredskap för, så är det väldigt svårt att kvantifiera hur mycket vatten vi behöver. Hur behöver vi bygga ut reningsverk och avloppsnät, så jag tycker att det är väldigt klokt och framsynt att vi har valt en siffra.

Sen kanske det blir 135 000 eller kanske 155 000, det vet ju inte vi. Men vi ska alla fall inte stå en gång till och säga att nu är vattnet slut, nu är förskolorna slut, nu är vägarna fulla, utan det där handlar om att bygga beredskap för framtiden.

Huvudfrågan på det här temat är ju varför måste en kommun behöver växa, vilket är ditt svar på det?

– Jag skulle säga att man vänder på det egentligen. Vad händer om vi inte växer, eller är en kommun som stagnerar, där man säger att här flyttar ingen in. Inga företag vill flytta hit för det finns ingen arbetskraft, och när företagen inte flyttar hit så finns det ingen anledning att stanna kvar här heller.

– En kommun som är attraktiv kommer att växa. Sen kan man alltid diskutera vilken takt som som är lämplig, men när man har slutat växa så stagnerar man och sedan så kommer man krympa och då försvinner ju alla möjligheter som människor ändå vill se. Man förväntar sig ju hela tiden att staden ska bli bättre. Det ska erbjudas mer, ska vara ett bättre nöjesliv, kulturliv, fritidsliv och så vidare. Så man har ju ständigt förväntningar på nya saker, och då krävs ibland också en lite högre volym av invånare för att man ska kunna förverkliga allt det här.

Men man kan alltid diskutera takten, säger du. Hur gör man när man diskuterar takten?

– Nej, där finns väl lite olika idéer. Det finns ju kommuner som säger att "vi tycker inte att vi ska växa mer, därför så gör vi inga nya detaljplaner för bostäder" till exempel. Man kan ju egentligen strypa staden, men det är ju också en extremt stor risk. För det innebär ju att om du har ett företag till exempel som vill etablera sig och så ser de att här har nu kommunen strypt tillväxten. Det kommer inte kunna flytta in några nya människor, vi kommer inte kunna resursförsörja våra verksamheter. Det är klart att man då väljer en stad där man ser att man har, ändå, möjlighet att växa.

– Så vi har väl egentligen gjort så att vi ser positivt på tillväxten och vi möjliggör för den. Och sen vad det blir exakt i slutändan, det kan vi ju bara spekulera kring, och det där varierar ju väldigt mycket över tid. Jag hade något resonemang igår om att år 2012 så tog vi den senaste transportplan och då bestämmer man ju var vägnät ska gå, hur man ska utveckla cykelbanor och så vidare. 2012 skrev vi att år 2030 kommer Halmstad ha 105 000 invånare, och sen planerade vi stadens trafiknät utefter det. Och 105 000 invånare, det kommer vi att bli sannolikt nästa år 2022. Det är alltså 10 år efter planen togs och åtta år före det målår som man satte för den här befolkningen.

Så man kan egentligen säga att problemet är inte att växa för mycket. Problemet är att inte ha planerat för växandet?

– Det är ju långa processer, en översiktsplan gör man vart fjärde år. Den pekar ut vad man får göra. Sen ska ju den planeras in med detaljplaner och bygglov, så det är väldigt långa processer. Det är klart att om vi växer lite snabbare än vi hade tänkt – det behövs inte jättemånga hundra extra invånare för att man plötsligt ska behöva en ny förskola. Har vi ingen förberedelse för det, men då blir det ju de här tillfälliga, dyra lösningarna med paviljonger och så vidare, som vi har fått ha nu i flera år och som äntligen nu nästan börjar bli av med helt och hållet.

Ni som som sitter och fattar de här slutgiltiga besluten är ju politiker. Och ni som då är yrkespolitiker, alltså kommunråd, har ju mycket inflytande. Men ni är också lekmän. Ni är inte stadsarkitekter någon av er vad jag vet. Hur gör man för att ta reda på vad som krävs i de här situationerna?

– Precis som du säger så är vi ju lekmän på detta och det är därför vi har också förvaltningar med experter inom de här områdena. Vi har också anlitat en hel del konsulter som inget annat gör än att beräkna trafikflöden och göra prognoser. Sen så kan ju de också ha fel, men vi beställer in underlag på områden som vi känner att det här måste vi ta reda på vad som gäller, och sen så får vi liksom faktaunderlag och sen får vi ta ställning.

– Och då kan man säga att man väljer ena eller andra vägen utifrån det. Och det är kanske mer styrt av ideologi. Ibland även av vad det är för sorts personer som leder kommunen. Skillnader finns, så är det ju. Det är inte bara ideologi, utan är det personer som tror på tillväxt som liksom vill utveckla staden och tycker att förändring är bra. Då kommer det bli en viss sorts beslut. Och har man en lite mer förvaltande grupp politiker så kommer det bli på ett annat sätt. Det är upp till väljarna på valdagen att välja de politiker som berättar hur man vill förvalta och utveckla sin kommun.

Men är det svårt? För det är som sagt barnomsorg, det är vägar, det är klimatanpassning, det är bostäder. Det är så oerhört många olika saker. Är det svårt?

– Ja, jättesvårt. Ibland så känner man så här, ska vi verkligen få bestämma sådana här stora saker på riktigt? Men det är också väldigt strukturerade processer och vi känner oss väldigt trygga med våra underlag. Så gör man bara det och kanske inte gräver ner sig alltför mycket i de små detaljerna. För de små detaljerna löser sig alltid. Man behöver ju försöka lyfta blicken och se de stora dragen. Det är ändå ett klokt sätt att hantera det, även om jag själv kan ha en viss förkärlek för detaljer ibland.

Vilka farhågor har du kring det här med att växa? Vilka risker ser du?

– Det finns jättestora risker i det här också. Om tillväxten sker okontrollerat utan att vi egentligen har planering för det, det blir ju ett problem. Det är klart att om människor flyttar in, och det kan ju vara för att familjer bor här, eller släkt, eller att det skapas arbete här eller att man vill studera och det inte finns bostäder till exempel. Då vet vi inte kanske riktigt var människor hamnar. Då kan det ju vara så att det bor tio personer i en trerumslägenhet någonstans i stan. Det är ju ett problem, för det skapar helt andra problem. Tänk ett barn som får växa upp med en jättefamilj i en pytteliten lägenhet som aldrig har chans till egen tyst tid att studera och göra skolan. Den typen av saker.

– Jag tror också att växer man för snabbt och utan kontroll, då ökar också risken för segregationen, det har man sett i många kommuner. Men det skapar också andra problem med mark för företag och så vidare. Att det skapar mycket gnissel när man inte kan tillgodose expansion och många kanske vill växa där man finns och inte har den möjligheten. Så det kan bli problem om man växer för snabbt. Och ju sämre beredskap man har för det, desto större blir problemen.

Den här grejen som handlar om mark och hitta ställen att bygga på och så. Hur svårt är det?

– Egentligen har vi väldigt gott om mark...

Jo just det. Men sen om man ska ha det till bostäder eller inte.

– Men då är ju frågan: Vi behöver ju garantera tillgång till gröna miljöer för alla. Man kan så klart bygga bort varenda gräsmatta på östra sidan av stan om man skulle vilja det. Men då kommer inte människor må bra där. Man behöver skydda jordbruksmark, självklart. Det är ju ändå grunden för människans existens, att vi har tillgång till mat. Och det finns ju också en efterfrågan på mer närodlad mat, så det där är ju en konflikt.

– Men vi har ju såklart också sett konflikter när vi istället försöker hitta mark som är skogsbeväxt. Då finns det ju, åtminstone längs kusten, en del skogsområden som har varit föremål för diskussion. Så där är det ju ständiga konflikter mellan markanvändningen. Och vi vill ju inte slösa bort mark. Vi har slösat bort så jäkla mycket mark i den här kommunen genom att bygga låga, platta byggnader, så då vill vi hellre bygga på höjden och förtäta där. Men det är inte heller konfliktfritt. För det är inte alla som tycker att det är härligt och ha höga hus bredvid sig och det skuggar och det kan upplevas otryggt om görs på fel sätt. Så det är ju egentligen många konflikter där.

– Samtidigt, om man tittar på det vi gör i översiktsplanen nu, där kanske vi pekar ut om det är 100 eller 120 olika områden för bostäder och mark. Och det har ju varit diskussion, kanske kring tio av dem på olika ställen i kommunen. Men i övrigt så har det varit relativt friktionsfritt. Så det går ju, men det är inte lätt.

– Och sen är också frågan: Vad är det för mark? Vi vet ju inte, hur kommer framtidens vägar se ut? Alltså kommer det att vara självkörande bilar om trettio år? Det är inte jättefå människor som tror att det kommer att vara så. Vad betyder det? Det betyder att alla bilar kan köra med fem centimeters mellanrum för att de kommunicerar med varandra. Kan vi bygga bort alla rondeller? Parkeringshus behöver vi inte. De kan ju stå någonstans utanför stan och sedan så kommer de när det dags att använda den. Så det gäller att inte bygga in för mycket statiska strukturer i det vi gör nu utan vi behöver kunna skapa områden som är flexibla och kan förändras på sikt.

Den här delen leder oss in på nästa stora fråga tycker jag, som handlar om just protester, folkopinion och hur man ska tackla det och så där. Och då är min första fråga, har du någon allmän uppfattning om vad folk i Halmstad tycker och tänker om Framtidsplan 2050?

– Det finns ju spridda uppfattningar får man säga. Det som är lite tråkigt när det gäller så här stora planer är ju att det är väldigt få som egentligen har några inspel initialt i processen. De som har inspel är oftast de som äger mark och som vill få sin mark utpekad eller som har andra behov. Sen blir det ju också väldigt mycket fokus kring områden som man själv berörs av i sin närhet, och vi behöver från politikens sida ha ett helikopterperspektiv på hela planen.

– Och jag hade också önskat att det fanns en vilja till en bredare diskussion om hela frågan kring Halmstads framtid. Det hade varit väldigt spännande att ha de samtalen. Men vi fastnar ganska mycket, och det är inte bara längs kusten, utan det finns ju andra andra delar i kommunen också, där man diskuterar och oftast just kring ett område. Så det blir mycket nedslag i planen och man kanske ibland missar helheten.

Jag kan förstå det och tänker lite grann samma sak. Det finns något positivt i det som också är ett tecken på ökade demokratiska möjligheter. Behöver inte ni som politiker också förhålla er till det då? För man vet ju att det här kommer hända? Hur kan ni tänka för att möta den lite nya värld vi har?

– Nej, det är en kommunikativ utmaning och vi har väl inget bra svar på det. För då hade vi ju gjort på ett annorlunda sätt, antagligen. Det handlar nog om att försöka långsiktigt kommunicera, liksom kring samhällsutmaningarna i stort. Att försöka få igång samtal, och kanske behöver det inte vara kopplat till enskilda planer, utan det ska hela tiden ligga ett underliggande samtal i gång, kring en kommuns utveckling. Och hur man lyckas få igång det samtalet, på vilket sätt och hur. Vi har inte svaret på den frågan och det är en ständig process. Men det klart att den här podden som vi gör just nu blir en del av ett sådant samtal.

Jag tänker lite grann att det blir lite tudelat. Antingen tycker man det positivt med utvecklingen och ser fram emot det, eller så är man lite mer ängslig och ser alla riskerna och så där. Hur viktigt är det att ha med sig alla på tåget?

– Det är ju önskvärt om man får med sig så många som möjligt. Att man delar bilden av hur man ska utveckla kommunen. Men vi kommer aldrig få med alla på tåget. Det räcker ju att titta på valresultatet på valdagen. Alla är ju inte med på samma tåg, utan vissa tycker att högertåget är bättre än vänstertåget. Man har helt olika uppfattningar. Det handlar ju mer om att ändå vara tillgänglig och förklara och berätta att vi tänker så här. Vi kanske inte är överens om det, men det här är ändå vår vision om framtiden.

Jag upplever att det ena är en slags allmän skepsis som handlar om misstro eller ovilja att vi ska gå för fort fram med allt vad det kan innebära, som väl är väldigt rimlig. Den andra handlar lite mer om, upplever jag, att folk inte har förtroende för att ni vet vad ni gör. Vad säger du om det?

– Jag tror nog att det är många som inte har förtroende för att vi vet vad vi gör. Och jag skulle vilja påstå att vi faktiskt vet vad vi gör.

"Surprise!"

– Däremot är jag inte så övertygad om att alla gillar det som är våra slutsatser. För det krävs. För att bryta negativa trender och för att hantera problem som vi ser framåt så kommer det ibland krävas beslut som inte alla tycker är toppen. Sedan har vi såklart också brister och fel och vi kan ha underlag som missar målet. Om man återgår till exemplet att vi trodde att vi skulle vara 105 000 om tio år ungefär. Alla de beslut man fattar på det underlaget, de blir ju fel.

Du tycker inte att de har rätt, utan du tycker att ni vet vad ni gör. Men blir man någonsin självkritisk? I att "var det här rätt" eller "skulle vi gjort så här", eller? Påverkas man liksom av den där diskussionen?

– Ja, men i sådana här dialoger kommer det ju också mycket kloka inspel. Vi gör ju oftast planerna i trestegsraket, där man har samråd och sen granskning och sen slutlig version. Det sker också stora förändringar från första till andra versionen. Sedan är det inte så att alla får de förändringar som man önskat, men det sker mycket diskussioner.

– Vi har till exempel Trönninges samhällsförening som har gjort jättekloka inspel i översiktsplanen. Och där har man gjort förändringar utefter deras funderingar. För de vet hur det ser ut på platsen och de har haft sina möten och sagt att "om man flyttar den vägen dit och lägger det området där". Jättekloka idéer där vi konstaterade att det där var ju en toppenlösning. Det blir bättre än det vi skickade ut från början. Så man gör sådana ändringar också.

– Men ja, det är klart att man påverkas. Men man är också ... jag tror vi politiker är ganska vana vid att det blir sällan någon folkstorm av människor som kommit till rådhuset och säger att "det här gjorde ni jäkligt bra". Utan det är när man inte är nöjd som man berättar det. Så är det ju alltid, och så har det ju alltid varit.

Det där tänker jag måste vara otroligt svårt hantera. Jag kan uppleva lite samma sak i mitt yrke. Att man på något sätt ... antingen så är man en gås i det avseendet, för annars så vill man liksom inte kliva upp på morgonen. Eller så tar man åt sig väldigt mycket. Hur hittar man en balansgång mellan att faktiskt klara av att lyssna på det vettiga som ändå kommer, men inte bli helt för berörd när det är alldeles för mycket?

– Det är en jätteintressant fråga, för jag tänker mycket på det också. I början så tog jag åt mig allt och sen så blir man ju lite av en gås till slut. Alltså, det går ju inte – man kan ju inte vakna varenda morgon klockan fem av en folkstorm med folk som ska tagga på Facebook och mejla och skriva och ringa. Det är ohanterligt. Du kommer inte gå upp ur sängen till slut.

– Ju mer man släpper fram och ju hätskare det blir, desto mer gås måste man vara. Vi är ju bara människor, det finns en gräns. Och ju mer gås man är, desto mindre öppen blir man också för att lyssna på berättigad kritik och kloka inspel, för att till slut så rinner det av allting. Och då har man liksom byggt upp ett för starkt skal kring sig. Det tror jag inte bra. Vi behöver den dialogen. Så det gäller att hitta den där balansen.

Hur gör man det?

– Men jag har nog hanterat det genom att exponera mig själv ganska mycket. Det är ju Facebook som jag använder. Och jag försöker ganska ofta beskriva dels kortsiktiga saker, men även långsiktiga diskussioner, och där blir det ju en del inspel. Även i Facebookgrupper där saker diskuteras. Att ändå gå in och säga liksom: "Hallå, här är jag! Jag vill gärna förklara och ni får gärna fråga." Då blir det också en mer nyanserad diskussion oftast. Sen blir man ju ofta påhoppad, och då är det ju samma personer varje gång, egentligen, som alltid tycker att man är dum i huvudet. Vad man än skriver. Men då hittar man den balansen, nånstans. Men det tar ju också oerhört mycket tid och energi.

Ja, för jag tänker det att du har ju suttit nu i fyra år, men du ska inte ställa upp för omval. Påverkas hur länge man vill hålla på av att det är så intensivt, att det är så många sådana saker också att ta hänsyn till ovanpå allt nu, som kanske inte riktigt såg likadant ut för tio, tjugo år sedan?

– Det tror jag säkert. Och jag vet att i början när jag hoppade på det här så var det många som sa att "du kan inte vara engagerad i alla sådana diskussioner" och så. Och de säger de ju fortfarande. Men då sa jag att "det är lugnt, jag tycker att det är så kul". Men det klart att över tid så märker man att det funkar inte att hålla i gång det där fullt ut. Så det påverkas man ju av. Men det är ju också tråkigt, för att jag gillar ju den den dialogen, att ha den direkt.

Jag skulle vilja avrunda lite kring det, ur ett lite mer filosofiskt perspektiv, kan man säga. För demokratin är ju liksom kärnan i det både du och jag gör, och det pratas jättemycket om det idag. Och det finns någonting oerhört svårt i att å ena sidan så ska alla människor få chansen att komma till tals och har väldigt bra möjligheter att göra det nu. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att alla människor som behöver tala gör det. Vad tänker du om det? Om baksidan med det här? Den här möjligheten att faktiskt göra sin röst hörd.

– Det är ju ett jättestort, viktigt uppdrag för oss som kommun att försöka få så många röster som möjligt hörda. Det är också en intressant diskussion, om man nu pratar om översiktsplanen igen, som ju diskuteras mycket. Det finns ju grupper där som har samlat ihop stort stöd för sin åsikt. De brukar ju alltid få sin röst hörd. Att även få dem som aldrig hör av sig att få sin röst hörd, där har ju kommunen ett jättestort ansvar. Det är en jättestor skillnad.

– Något exempel jag hörde till exempel, det var säkert på Andersberg, det var någon bostad som skulle rivas och skulle byggas om. Och alla hyresgäster var tvungna att hitta annat boende egentligen, och då kallar man till möte och ingen kommer. Alltså, det är en så oerhört stor skillnad i hur olika människor i olika delar av staden tar del av samhällsinformation och deltar i debatten. Det finns jättemycket tankar och åsikter och drömmar om livet där också. Det är bara att de aldrig spontant hör av sig själva och berättar om det.

Vi är ju här och gör den här podden på grund av att vi ser framåt mot 2050. Hur ser ditt Halmstad 2050 ut?

– Det är ett helt utsläppsfritt Halmstad, tror jag. Allting går med elektricitet, det var väl Hasse och Tage som sjöng om det där. Det är en stad som håller ihop betydligt bättre, där vi har en mer blandad befolkning, där skillnaden i livslängd och hälsa är betydligt mindre än i dag.

– Vi har ett universitet. Vi har betydligt snabbare förbindelser till omvärlden – och från omvärlden, inte minst. Vi har antagligen förändrat vårt näringsliv i ganska hög grad, vi har blivit mer kunskapsintensivt. Vi har ett betydligt mer jämställt Halmstad än i dag, och så kommer vi ha ett Halmstad där alla har god tillgång till grönområden och sen kommer vi att ha nya utvecklade stränder som bidrar med ett lite högre värde än idag.

– Vi kommer ha betydligt bättre beläggning på alla våra hotell året runt, inte bara på sommarmånaderna. Och så kommer det alltid vara sol.

Alltid sol till och med.... Han hörde kanske till slut att det möjligen lät lite väl rosaskimrande, Jonas Bergman, kommunstyrelsens moderate ordförande. Men hans visioner för 2050 kan väl ses som ett intressant diskussionsunderlag där hemma. Fler intervjuer hittar du där du hittade den här, eller på halmstad.se om du söker på podden. Där finns också information om hur du kommer i kontakt med oss. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

Tema 2: Stadskärnans framtid

Tema 2 – avstampet

Hur illa ute är Halmstads stadskärna? Och hur unik är situationen som väckt så mycket debatt bland Halmstadborna de senaste åren? ”Halmstad växer” tar i det här temat pulsen på stadskärnans framtid. I det här avsnittet kan du lyssna på vilka historiska utmaningar stadskärnan brottats med och hur Halmstad kommuns planer för framtidens stadskärna ser ut. Vi får också förklaringen till varför så många städer har samma problem som Halmstad, med en tynande tillvaro för stadskärnan.

Hela avsnittet i text

– Jag tror att man kommer få en centrumförstoring som blir ganska intressant. Där den gamla stadskärnan kommer att spela en en viktig roll, men det kommer också skapas nya kvalitéer som vi inte har i dag.

Det brukar ju heta att kärt barn har många namn, och även om begreppet stadskärna numera är ganska etablerat så är vi nog ganska många som till vardags säger någonting annat. En högst ovetenskaplig undersökning från min sida visar att de allra flesta nog, precis som jag själv säger stan. Även om i alla fall en halmstadbo en gång i tiden sa "city". För visst minns vi väl när Per Gessle tog "cykeln ner till City när bussen slutat gå"?

Men oavsett om man säger stan, centrum, city eller stadskärna så har ryktet om dess nära förestående död cirkulerat ett tag nu, inte minst i Halmstad. Så i det här temat av Halmstad växer – podden där vi riktar blicken mot 2050 – så tänkte jag ta mig an stadskärnans framtid. Jag heter Linda Thulin och är anlitad av Halmstads kommun för att göra den här podden.

Här vill vi belysa ämnen ur flera olika perspektiv, med människor som har olika utgångspunkt och kunskap när det gäller det aktuella temat. Därför gör vi fem avsnitt om varje tema; fyra intervjuer med olika personer och så det här avstampsavsnittet. Här får du en bakgrund kring det aktuella temat. Lite dåtid, lite nutid och lite framtid.

Vi halmstadbor, vi har de senaste åren fått höra ganska mycket om det ödsliga centrum. Så här lät det till exempel 2021 när Sveriges Radios program "Stadsinspektionen" besökte stan och programledaren Mark Isitt. Han var näst intill chockad.

– Det har stått sådär i tre år? Men herregud, här är ju nästan fler stängda butiker än vad det är öppna. Där är en till. Nämen fan, jag blir förbannad. Men då måste man ju från politikerhåll eller någonting... Det här är ju ditt krisläge!

Ja, det var ord och inga visor. Och det var förstås fler som insåg det här och har gjort ganska länge. Men det är en svår och komplex fråga som långt ifrån bara Halmstad sliter. Ändrade shoppingvanor som började med externa varuhus, fortsatte med näthandel och sedan kulminerade med pandemin har ändrat förutsättningarna för många stadskärnor. Och nu försöker man möta framtiden med nya grepp. Och det här ska vi alltså prata mer om de närmsta avsnitten.

Men så ska man ju också, precis som vanligt, komma ihåg att det här inte är första gången som stadskärnorna har ställts inför utmaningar. I begynnelsen varde stadskärnan själva staden. Alltså de var typ samma sak eftersom det var allt som fanns. Men under befolkningsexplosionen på 1800-talet så växte Halmstad liksom många andra svenska städer ur sina stadskärnor. Det berättar journalisten och författaren Lars Anders Johansson som har skrivit om stadsutvecklingsfrågor i många år.

– Om 1800-talet är stadskärnornas århundrade, eller åtminstone de sena 1800-talet, så blir 1900-talet förstädernas århundrade.

När vi flyttade ut ur stadskärnan till större och modernare bostäder så fick stadskärnan en annan roll. Då började också diskussionen om hur man ska anpassa städerna efter det här. Och på 30-talet så fick den så kallade funktionalismen fäste och tanken om en annan slags stad föddes.

– Funktionalisterna har en idé om en ny människa. Att industrialiseringen, masssamhället, massproduktionen och masskonsumtionen ska leda till att människan förändras och blir annorlunda än vad hon har varit historiskt. Och därför måste man bejaka den här förändringen och klippa banden med historien och bara blicka framåt. Och då ska man också utplåna spåren av historien. Så alla kopplingar bakåt i historien och traditionen avfärdas som sentimentalitet och nostalgi. Det ska man inte befatta sig med över huvud taget. Så det är en otroligt radikal ideologi.

Första gången funktionalismen visades upp i ett bredare sammanhang, det var på Stockholmsutställningen 1930. Då fick den inte så brett genomslag, delvis förstås på grund av att det kom ett krig i vägen. Men efter världskriget, när det svenska folkhemmet skulle byggas upp, så passade de funktionalistiska idealen ganska bra ihop med tanken om att Sverige skulle bli världens modernaste land.

– Utställningen 1930 möter ju ganska ljummet gensvar hos allmänheten. Däremot så får funktionalismen ett starkt genomslag i arkitektkåren. I princip hela den svenska arkitektkåren lämnar sina tidigare ideal, alltså tjugotalsklassicismen, för funktionalismen under 1930-talet. Men sen får ju funktionalismen ett extra starkt genomslag i Sverige på grund av att arbetarrörelsen väljer att göra funktionalismen till sin estetiska ideologi.

– Det här hänger då delvis samman med att Kooperativa Förbundet, alltså Coop, hade ett arkitektkontor – ett eget arkitektkontor som var banbrytande och som var pionjärer inom funktionalismen. Funktionalismen i sig hör inte hemma på höger/vänster-skalan. I till exempel USA är det i mångt och mycket näringslivet som är pådrivande för de funktionalistiska idealen. Men i Sverige specifikt så kommer det här att förknippas med det socialdemokratiska folkhemsprojektet.

Bostäderna som byggs enligt funktionalistiska ideal finns det anledning att återkomma till. Men i det här temat så är det konsekvenserna för stadskärnan som gör det intressant att prata om funktionalismen. För det var ju på grund av den som det praktiskt taget skövlade byggnader i de svenska stadskärnorna under sextiotalet. Gamla anrika 1800-talshus ersattes av stora grå kolosser som inte så många charmas av idag.

– Den här stadskärnan så som den hade sett ut tidigare, den som byggdes enligt mönster från Paris, den förknippades ju med gammaldags borgerliga ideal, och det var den här förorten som var det nya, det moderna. Sedan så fanns det också en slags symbolik i att man rev de här 1800-palatsen, ofta för att bygga just åt Kooperativa förbundet, deras varuhus. Där finns det ju en slags sammansmältning mellan arbetarrörelsens civilsamhällesgrenar som KF och det politiska styret där kommunalråden och KF hade väldigt nära band och möjliggjorde att man kunde riva hus som stod på de mest attraktiva tomterna, för att smälla upp de här varuhusen.

En tragikomisk anekdot som cirkulerar när det gäller rivningarna i stadskärnorna, det är den om de utländska turisterna som kom till Stockholm och förfasades över hur mycket kriget hade förstört i stan. De utgick från att det precis som i flera andra europeiska städer var kriget som låg bakom att så många gamla hus var helt borta. Så kan det gå. Under åttiotalet började man återigen se stadskärnan som en bostadsplats, utöver att vara handelsplats och kontorsplats. Och sedan får man väl säga att det sedan 90-talet framförallt har varit konkurrensen utifrån som har varit stadskärnornas problem. Inte minst gäller det de så kallade externa varuhusen.

– Ja, den här dragningen utåt har ju varit någonting som har gällt under hela efterkrigstiden egentligen. Det började med att man bygger de här bostadsförorterna utanför städerna. Då är tanken att man ska åka in till staden för att handla. Men sedan sker ju en motsvarande process efter millennieskiftet utåt, vad gäller handeln. Många av de stora detaljhandelskedjorna inser att det är mycket billigare att bygga storskaligt utanför och så får de med sig politikerna på tåget.

Det här var en stor fråga när jag började min journalistbana på Radio Halland i mitten av 90-talet. Då var det så här i Halmstad, att man hade Eurostop som nu är Hallarna, men man började också planera för först Flygstaden och sedan också Stenalyckan. De som då var kritiska använde just argumentet att det här skulle bli citykärnans död.

Det här var en debatt som så klart fanns i flera andra kommuner också. En kommun stack dock ut. Det var Varberg där man faktiskt fattade principbeslutet att säga nej till externa varuhus. Köpcentrumens vara eller icke vara kan man ju ha olika åsikter om. Lars Anders Johansson tycker att utvecklingen har blivit lite bakvänd eftersom politikernas ambition att vara klimatsmarta och ta bort bilarna från centrum riskerar att få motsatt effekt.

– Centrumhandeln förlorar en stor del av det kundunderlag som den tidigare haft, det vill säga människor som åkte från förstäder och kranskommuner och så vidare in till centrum för att handla. De väljer nu att åka till de här externa köpcentran så att man förstärker rörelsen ditåt. Och så får man i många fall också en rörelse ut från stadskärnan, där människor som tidigare bodde i närheten av centrumhandeln också tar bilen ut. Så man dränerar centrumhandeln på kundunderlag samtidigt som man ökar bilismen, fastän man säger att syftet är att minska bilismen, så det är lite paradoxalt där.

Det här är en av de stora frågorna kring staternas framtid. Hur man ser på bilens roll i centrum. Jag kommer att återkomma till den frågan i flera av intervjuerna, men den leder också in på den planerade framtiden i Halmstad kommun. För under senhösten 2021 så presenteras förslaget om en fördjupad översiktsplan för centrum. Där får man kommunens plan för att göra centrum attraktivt och levande för alla boende, besökare och näringsidkare.

Översiktsplanen handlar om den så kallade fysiska planeringen, alltså hur det ska byggas och hur marken ska användas. Och i det avseendet så är begreppet "centrum" lite större än bara stadskärnan. Där ingår till exempel även Kattegattområdet och Tullkammarkajen som är två områden som pekas ut för de sammanlagt 3 200 nya bostäder som föreslås.

I översiktsplanen för Centrum så har man tre strategier som man jobbar efter. Det handlar om att variera, länka och synliggöra. Lite mer utförligt kan man säga att man vill ha ett centrum med flera olika typer av verksamheter dygnet runt, både för att mötas och att bo. Och så vill man att det ska vara lätt och effektivt att förflytta sig hållbart, något som faktiskt är lite lättare sagt än gjort i Halmstad.

Att förflytta sig effektivt alltså. För en del av det som gör Halmstad så attraktivt har också i alla tider inneburit svårigheter i stadsplaneringen. Det handlar förstås om havet, om Galgberget och inte minst Nissan. Med tiden så har också järnvägen och de större vägarna tillkommit, vilket gör att jobbet med att länka samman staden kommer att få stor betydelse. En av dem som har jobbat med det här är planarkitekten Louise Järnek på Halmstad kommun.

– Framöver så vill man ju sortera det och ha lite mer systemtänk på det hela. Göra centrum tillgängligt för lite fler. Om man tar exemplet med Laholmsvägen så rör sig ju alla där. Det är både bussar och bilar, gående och cyklar. Men det är egentligen inte sådär superanpassat för någon, utan det blir lite halvdant för alla. Och då kanske det är lite som när man tittar ner i sin egen kökslåda. Slänger man ner allting i samma fack så är det lite svårt och göra det riktigt bra och det går inte så snabbt att duka bordet.

Ja, Laholmsvägen är ett bra exempel på hur man vill dela upp flödet från de östra delarna i staden i olika stråk anpassat efter hur man förflyttar sig. Det här innebär också att man planerar flera nya broar över Nissan. Längst ut mot havet kommer den nya bilbron över till söder. Sen skapar man också tre broar för att binda samman stråk för gående och cyklister. Av de här broarna så är bilbron den mest omdiskuterade och är ju en helt egen fråga egentligen. Men så här säger planarkitekten Louise Järnek om den brons betydelse för just stadskärnan och centrum:

– Det är den som ger förutsättning för att utveckla stadsliv mellan Slottsbron och ner dit. Avlasta Slottsbron med en viss biltrafik och utveckla stadsliv med gång- och cykelbroar däremellan då. Om stan överhuvudtaget ska ha möjlighet att växa och utnyttja de här områdena som är stationsnära, till exempel vid Tullkammarkajen eller kring Kattegatt, då behöver vi skapa ny infrastruktur. Annars har vi ju kvar Laholmsvägen med sin problematik som liksom skär av centrum. Och då har vi väl sett att det är den lösningen vi har. Annars så får kommunen växa i någon annan riktning.

I den här översiktsplanen så planerar man också att Laholmsvägen och Slottsbron ska användas mer som ett stråk för kollektivtrafik.

– Framöver så ser man ju gärna folk åker mer kollektivt och då behöver man en effektivare framkomlighet för bussarna helt enkelt. Och när nu biltrafiken avlastas från ... eller om nu biltrafiken avlastas från Laholmsvägen så är det ju fantastiskt bra om man kan använda den ytan till bussarna och skapa en effektiv busslinje. Tänk spårväg, körbuss. Det är en sån där så man går ut längs med den här bussgatan och så kommer det en buss inom fem minuter i någon riktning.

När det gäller de nya cykelbroarna så blir det två stycken söder om Slottsbron; mellan Slottsbron och den nya bilbron. Det är ganska logiskt för att binda samman stationsområdet och Tullkammarkajen med centrum, speciellt om man lyckas lösa knuten med övergången vid slottet, vilket man håller på att jobba med. Möjligen kan man höja lite mer på ögonbrynen åt ytterligare en bro mellan de två som i dag ligger med bara några hundra meters mellanrum utmed Nissastrand. Men så här säger Louise Järnek om den bron.

– Det har vi tittat på både i det här Bastionsprojektet, och sedan också lite mer beroende på att det är en ganska aktiv del av östra Halmstad som ligger där kopplat till Linnéparken och förlängningen Linnégatan och upp mot Nyhem. Och de delarna av stan är väldigt tätbebyggda och har dålig tillgång till grönt, så man kan se en utväxling på det sättet, att skapa en närhet till centrum och framförallt till de gröna områdena.

Så det ska bli mer attraktivt att gå, cykla och åka kollektivt och bilarna som ska passera stan ska ta den nya bron. Men hur blir det för bilarna i stan då?

– Det ska väl vara lite attraktivare att köra bil också, på sitt sätt. Fast man ska göra det lite mer långsamt och man får samsas lite mer med de andra trafikslagen. I planen har vi inga planer på att ta bort parkeringar för bilar, inte de här tillgängliga parkeringarna längs med gator och sådant, utan det finns fortfarande framkomlighet för bilar. Däremot, de här markparkeringarna som oftast är en ganska så visuellt uttråkade upplevelse för den som går och cyklar, där finns det planer på att ersätta dem.

Att ta bort markparkeringarna till förmån för till exempel bostäder eller parkeringshus handlar om en helhetssyn, säger Louise Järnek. Prioriteringen är de här nya stråken som ska locka folk att vilja gå och cykla in till stan. Och utmed dem ska det vara enkelt att fatta vart man ska, det ska kännas tryggt med liv och rörelse och många ögon på platsen, som Louise Järnek uttrycker det. Och så ska det helst vara vackert också.

– Det som krävs för en gång- och cykeltrafikant för att han ska vilja gå och cykla en sträcka, det är ju variation och att man ser vackra saker så att det känns bra, och att man lockas att röra sig. Så det blir stort fokus på höjd kvalitet i det offentliga rummet. Mer att uppleva, mer att titta på. Och genom att skicka ut bilister och trafikanter som behöver röra sig lite snabbare i andra miljöer, så möjliggör man för en attraktivare centrumkärna.

Till sist så tänkte jag blicka lite mot vad som görs i dag på olika håll för att rädda den på många håll krisande stadskärnan. Det finns många exempel, men om jag ska börja med ett som gäller landet i stort så har Fastighetsägarna och Handelns utredningsinstitut just i år utvidgat sitt årliga cityindex. Så här efter pandemin så har man gjort en rapport om framtidens stadskärna ur fler perspektiv är bara shoppingen. Flera forskare medverkar och bland det som lyfts fram så finns bland annat kulturens betydelse för stadskärnan och hur viktig stadskärnan kan vara för att bryta ensamheten.

På hemmaplan här i Halmstad så presenterade nyligen Halmstadbaserade arkitektbyrån White rapporten "Centrumdrömmar". Där har en massa halmstadbor intervjuats om hur de vill att city ska se ut framöver. Som namnet antyder så står drömmar och visioner högt i kurs där, och på bilderna ur rapporten så kan man bland annat se linbanor över Nissan och en sandstrand på torget. Och visioner helt utan begränsningar spelar förstås en viktig roll när man vill utvecklas på ett spännande sätt.

Men det gör också hårt och praktiskt arbete i vardagen. Det som Halmstads butiksägare, fastighetsägare och andra näringsidkare gör för att på sina respektive sätt locka fler till stan. Sedan 2013 samverkar också Halmstads kommun, Halmstad Cityförening och Fastighetsägarna i projektet "Stadens hjärta". En sådan samverkan, konstaterar branschorganisationen Svenska stadskärnor, är så avgörande för en stad att man till och med kan bli certifierad för denna samverkan. Det kallas för QM-märkning och en sådan har Halmstad, liksom en annan certifiering från samma organisation som kallas Purple flag. Den fokuserar på den så kallade kvällsekonomin och handlar bland annat om aktivt arbete med trygghetsfrågor.

I övrigt så har krisen i Halmstad blivit ett rejält uppvaknande för flera aktörer, inte minst för fastighetsägarna, och i en av intervjuerna så kan du höra fastighetsägaren Niclas Jansson om vägen till en ny, lite unik taktik. Det finns också en hel del forskning som nationalekonomen Oana Mihaescu berättar om i intervjun som jag har gjort med henne, och sedan har två halmstadbor med helt olika perspektiv fått ge sina tankar om stadskärnans framtid.

Slutligen så tror planarkitekten Louis Järnvek att den nya centrumplanen kommer att vidga begreppet stadskärnan. En större del av stan kommer att uppfattas som central när det blir lättare att förflytta sig, tror hon.

– Ja, men det tror jag faktiskt definitivt. Där kommer ju att komma nya kvalitéer. Nissan som tillgång med allt sitt fina båtliv och kajliv. Strandpromenader. Det finns en fantastisk potential i att utveckla det. Också sitt läge som en bostadsort där järnvägen angör så himla nära och med lite nya broar blir så himla lättillgänglig för många. Det skapar en hel del nya enheter både för de som bor på öster och väster. Jag tror att man kommer få en centrumförstoring som blir ganska intressant, där den gamla stadskärnan kommer spela en viktig roll, men det kommer också tillskapas nya kvalitéer som vi inte har idag.

Där sätter vi punkt för själva avstampet i temat om stadskärnan. Missa nu inte att det finns fyra separata intervjuer på det här temat att lyssna på där du hittade det här avsnittet. "Halmstad växer" produceras på uppdrag av Halmstads kommun. Susanne Ståhl är redaktör och jag heter Linda Thulin. Hej då!

Niclas Jansson, fastighetsägaren

"Vi var på gränsen till en systemkollaps". Det säger fastighetsägaren Niclas Jansson om krisen för stadskärnan när butikslokalerna gapade tomma. Sent omsider fick de berörda parterna full krisinsikt och nu jobbar de med en unik åtgärdsplan som har vänt trenden och fått andra städer att titta på Halmstad som ett gott exempel. Men vilka svårigheter väntar runt hörnet? Vilken plats har till exempel bilen i stadskärnan?

Porträttbild på Niclas Jansson. Han har kortklippt bakåtkammat hår, glasögon, skjurta med slips och jacka.

Niclas Jansson

Hela avsnittet i text

Så sent som 2017–2018 så var nog alla lite kaxiga tror jag. Det var nog ingen som såg att det fanns ett problem. Vi är ju länsstad och vi är stora och så. Jag tror nog att aha-upplevelsen var när vi anlitade Reteam som endast analyserar städer. De informerade oss om att vi inte var långt ifrån en systemkollaps i den här staden. Och det var ju ett uppvaknande, om man säger så. Reteam sa samtidigt att av alla sina kunder som de hade, så var det få städer som hade så bra förutsättningar som Halmstad hade. Så de var tydliga med att problemet är vi.

Ni behöver skärpa till er, helt enkelt.

Ja, vi måste skärpa till oss. Och "vi" är ju då medborgarna, kommunen, politiken och vi.

Det är ett ganska omfattande arbete som vidtar där 2019, när man till sist får krisinsikt. Jag ska försöka återge det lite kortfattat för att resten av samtalet ska bli lättare att hänga med i. Det första som hände var att de största fastighetsägarna i centrum – tillsammans äger de cirka 70 procent av alla centrala fastigheter – snabbt drog ihop en arbetsgrupp. Där ingick även Halmstads cityförening och branschorganisationen Fastighetsägarna.

Så småningom blev det där det som idag heter Fastighetsägarna i centrum Halmstad, FCH, och blev en ekonomisk förening. Men i början var det fullt fokus på att få en överblick över situationen och skapa en gemensam vision, tillsammans med olika utomstående aktörer och konsulter. Att få en gemensam vision är ju ganska enkelt att säga, inte lika enkelt att göra. Däremot har arbetet med att jobba fram den här gemensamma synen varit helt grundläggande för den fortsatta vägen framåt säger Niclas Jansson.

Det handlade bland annat om att stålsätta sig för att inte börja släcka bränder akut där och då, utan istället ha is i magen och jobba med den mer långsiktiga planen. Det där tog ungefär ett år och det man sedan landade i var en tankemodell som man nu har som utgångspunkt när man pratar om citylivet. Det är en modell där man utgår från olika funktioner som city har. För medan till exempel ett externt köpcentrum egentligen bara har en funktion, det man kallar dagsekonomin, eller handeln, så har en stadskärna ytterligare fyra funktioner. Som arbetsplats, bostad, mötesplats och det man kallar kvällsekonomin, det vill säga restauranger och krogliv.

Den här tankemodellen är viktig att hålla i huvudet när man utvecklar centrum, eftersom de olika funktionerna ju också påverkar varandra sinsemellan på olika sätt. En annan sak som tankemodellen gjorde tydlig var att fyra av funktionerna klarade sig väldigt bra, medan handeln, alltså dagsekonomin var den som gick dåligt. Och när man hade det klart för sig kom nästa steg, en åtgärdsplan:

– Så då, för ett år sedan, så inledde vi då ett samarbete med Croisette som är en fastighetskonsultfirma som har allt från etableringskonsulter till stora industrier till mäkleri för lokal. De startade ett kontor i Halmstad och blev vår samarbetspartner för etablering i Halmstad. Vi bildade då en liten etableringsgrupp så att det skulle bli en väg in till lediga lokaler i centrum.

– Och vad som hänt i Halmstad är tror jag unikt i Sverige, faktiskt. Vad är nyckeln då? Nyckeln är nog det här första året där vi ändå satte en gemensam verklighetsbild och gemensam målbild och lade grunden för ett tillitsbaserat ledarskap där vi alla har samma bild. Och då kan vi sätta ihop en sån grupp på endast tre personer som får mandat över hela staden. Och det kräver väldigt mycket tillit, och det är inte bara så att de avgör var man ska etablera. De flyttar också butiker. Man flyttar alltså en butik från en fastighetsägare till en annan. Så tilliten är jätteviktig då. Att man har förtroende för att den här gruppen gör rätt.

– Då är det bara två fastighetsägare, Croisette, och cityledaren i den gruppen. Och de ska också vara aktiva, uppsökande, inte sitta och avvakta. Och då hade vi som ambition att vi skulle på ett år gå plus en lokal. Och det kan man ju tycka att den ambitionen är väldigt låg. Men den var inte så låg då för vi var i ett läge där det var en accelererande nedåtspiral. Så målet var att vi skulle stoppa det helt enkelt. Men nu efter ett år och mitt under rådande pandemi, så har vi fyllt i princip alla vakanser i den här stan. Och det är ju helt fantastiskt. Och just nu så tittar nog väldigt många medelstora städer i Sverige kollar på Halmstad. Hur har vi gjort?

Det man tänker när man betraktar det utifrån nu, det är ju att ni, som egentligen på ett sätt var konkurrenter om hett eftertraktade hyresgäster, samarbetar nu i stället. Blir det svårt då? Det kan ju bli så att en annan fastighetsägare än du tjänar på att "nu tycker vår förmedlare här att den här butiken ska ligga där". Och så förlorar jag en kund som jag gärna hade velat ha. Blir det inga sådana slitningar er emellan?

– Jo, hade vi bara kört på direkt så hade det inte funkat. Utan det är som sagt var det här "tillitsåret", om man säger så, som är nyckeln.

Och att ni var överens om att vi måste göra något, så vi måste släppa vissa heliga kor och så.

– Absolut. Och det finns ju heliga kor överallt, och hos oss också. Och just det här med att ha en flexibel inställning till intressenter – alltså att ha en flexibel inställning till lokalhyreskontrakt, vad man ska få för hyra, vad det ska vara för hyrestider. Att komma till den insikten att vi måste ändå förstå att lokalmarknaden är en fri marknad och man måste arbeta för det som är här och nu i dag. Det är en helig ko och den var inte lätt att lösa.

Hur har ni hanterat det?

– Ja, vi är ju ingen kartell. Nej, det vill vi inte vara heller. Så vi har ju inga överenskomna hyresnivåer alls, för varje lokal är ju unik. En hörnlokal kan ju vara mycket dyrare än en som ligger bredvid, utan man får hyra ut till det som bjuds kan man säga. Och inte ligga och vänta på att det ska komma någon som ger dig det du vill ha.

– Och om man pratar just om etablering så var det ett problem då, att vi hade ju inga intressenter som ville satsa i en tom stad. För det är ju en ekonomisk risk man tar. Om du startar en restaurang till exempel, så kanske det rör sig om två och en halv miljon ungefär. Någon ska satsa de pengarna. Antingen är det entreprenören själv eller så får fastighetsägaren gå in med något stöd. Ska du starta en klädbutik så är det fyra och en halv miljon ungefär. Och då måste vi sänka tröskeln så att de vågar gå in och satsa.

– Och då är ju flexibiliteten nyckeln där. Att vi säger att "du kan gå in i den här lokalen". Vi förbinder oss att du kan ha kontaktet i fem år eller tio år, men du kan hoppa av när du vill. Så att de är inte bundna av fem år. Och just det där att intressenter känner att här finns en full flexibilitet, öppnar dörren för att man gick in i en förhandling, vilket man inte innan hade gjort. Sen slutade det ändå med att de kontakt som ändå skrevs – de flesta är fem år på båda håll – men det gjorde att man ville gå in. Och den flexibiliteten är ju så stor så att då – nu finns det inte många lediga lokaler kvar – men då kunde du i princip hyra en trippel A-lägeslokal en vecka eller en helg. Inga problem. Så flexibilitet helt och fullt ut, att verkligen kunna anpassa för den som söker.

– Att vi har samlat fastighetsägarna i en grupp som ser på staden som en helhet, det säger den grupp som ser på staden som en helhet, att inte varje fastighetsägare ser på sin gata, utan ser: Var passar en butik bäst? Och sedan då bildandet av den här etableringsgruppen som jag kan säga, det har ju inte juridiskt helt fria händer, naturligtvis inte, men i princip har den fria händer att kunna både flytta lokaler och hyra ut dem.

Det låter som att det också har krävts en del ödmjukhet från er fastighetsägares sida när det gäller det här med vilka hyror man faktiskt kan ta ut?

– Absolut.

Hur det varit för dig som då har sett den här utvecklingen? För det handlar väl om att se en del pengar försvinna helt enkelt. Eller?

– Ja. Sen är det ju så att de flesta fastighetsbolag ser ju ut som vårt. Man har ju mest hyreslägenheter helt enkelt. Och då är ju de här lokalerna i bottenplan oftast en mindre del av din omsättning i vilket fall. Så är det ju. Så lokalerna i centrum är inte systemviktiga för någon aktör av oss. Och det är ju dåligt på ett sätt, för det gör att man då kan ligga och vänta. Det är lite pengar i resultaträkningen för oss.

För det tänker jag också på då, när man pratar om det här med de olika delarna, och när forskningen också pratar om värdet av en levande stad där det ska vara umgängeslokaler, och kulturens betydelse för en levande stadskärna och så vidare. Kulturen vet vi sen gammalt inte alltid har så lätt att bära sig ekonomiskt. Hur tänker ni på att på något sätt öppna upp för det som vi vet att staden behöver för att bli levande, men som kanske inte drar in de bästa pengarna?

– Ja, det där är ju ingen lätt fråga att svara på. Nu har ju vi så att säga gjort det bästa möjliga av det som finns i dag. Det vill säga att vi låter funktionerna kvällsekonomin, företag och mänskliga möten växa. Och när det gäller dagsekonomin så sätter vi in rätt butiker som funkar och vi samlar dem i cityloopen. Sen när det gäller framtiden så måste man ju bestämma sig för vad man vill ha för stad. Och där tycker jag, det ligger väl inte bara på politiken utan det gäller väl medborgarna också. Vad vill vi ha för stad?

– Som det är nu så har vi ett levande centrum igen, men det är ett annat levande centrum. Om vi nu inte skulle göra några förändringar alls, utan alla knatar på på den inslagna vägen, så kommer centrum mer bli en mötesplats för människor. Och vi tror ju att just kulturen kommer, den ser vi enorm potential i. Att centrum blir en hubb för kultur. Det kan vara stand up, det kan vara teater, kultur, det kan vara hur mycket som helst. Och där är såklart ett samarbete med kommunen jätteviktigt.

Varför då?

– Ja, därför att kultur behöver stöd, kanske.

Och det är kommunen som ska stå för det då, menar du?

– Det är ju en ideologisk fråga.

För jag tänker utifrån ert nya sätt att tänka då, där ni verkligen tänker staden som en helhet där vi alla tjänar på det. Så frågan är var drar man sina gränser där då? För er som ändå traditionellt sett kanske mest har haft butiker och så.

– Nej men vi fastighetsägare har ingen förutfattad mening. Att "det ska vara den här staden". Jag menar, en levande stad blir ju bra för oss, det blir bra för medborgarna, blir bra för alla. Sen så behöver ju inte den se likadan ut alltid. Skulle vi fortsätta på den inslagna vägen så kommer det bli en väldigt levande stad. Men kanske inte just det här stora köpcentret. Det kommer fortfarande att vara ett köpcentrum, men inte så stort.

Du jag tänkte nu att vi skulle också prata lite visionärt. Vi gör ju mycket den här podden utifrån Halmstads framtidsplan för 2050. Vad önskar ni framgent att kommunen ska ta för roll när det gäller stadskärnans utveckling?

– Vi önskar nog att man faktiskt bestämmer sig vad man vill.

Och vad händer då när man har bestämt sig för det?

– Ja men gärna en medborgardialog tycker jag. Det är ju ändå, tror jag, deras jobb. Starta en medborgardialog. Vad vill vi ha för stad i framtiden? Nu har vi slagit in på den här "mänskliga möten"-spåret, och tycker man det är ett bra spår så behöver man inte göra någonting alls. Men vill man nu kanske ha mer åt dagsekonomin så måste man ju då skruva på lite parametrar.

Och en central fråga där då, är ju det som handlar om bilen. Som jag vet att du har en del tankar om.

– Ja. Vi gillar bilen.

Ja, ni gör ju det.

– Nej men det här är ju en sådan här evig fråga som vi hade säkert kunnat ha en hel podd bara om. Jag tror att jag för tretton år sedan, när jag började hos min pappa och gick med på träffar, så pratade vi om parkeringar. Det är liksom eviga diskussionsämnen.

– Vad det handlar om då är att när det gäller dagsekonomin och retail så har vi då naturligtvis små butiker där det kan vara någon privatperson helt enkelt som haft en dröm om att starta en hattaffär. Men sen har vi kedjor också. Och kedjor har ju inte sina huvudkontor i Halmstad, utan de sitter i Stockholm oftast. Och då går det till så här att de anlitar då en konsultfirma. Och det kan vara Croisette. Och då har de nån sorts marknadsplan. Vi ska etablera så här många butiker, det ska vara i den här delen av Sverige. Det ska ha den här demografiska utvecklingen, det kanske ska finnas en högskola. De har en hel rad med parametrar som ska vara uppfyllda, och sen är det då etableringskonsultens uppgift att hitta de platserna i Sverige. Och då är bedömningen från de här större kedjorna att tillgängligheten är för dålig i Halmstad centrum för att de ska etablera butiker.

– Och det har ju inte så mycket att göra med den lokala debatten. Vi kan ju vara överens alla vi här i Halmstad. Men det har att göra med att besluten tas inte lokalt. Så att om vi då vill att de här kedjorna ska etablera nya butiker i centrum så måste vi då svara upp mot de förutsättningar som de har spaltat upp. Annars väljer de någon annan stad, till exempel Falkenberg eller Varberg.

Det jag tycker är spännande är att många som ska prata visionärt om hur en stadskärna ser ut, de som jobbar med detta, de säger att "det jag ser framför mig är en ganska bilfri stad". Det är ju nånstans det som utvecklingen går mot, och som vi alla också utifrån ett hållbarhetsperspektiv någonstans på ett intellektuellt plan förstår behövs. Och det jag då inte riktigt fattar är: Tycker du då att de stora kedjorna ska få bestämma inriktning? Om man som kommun säger att "nej men vi vill ha ett annat mål, långsiktigt". Vem ska bestämma där då?

– Absolut inte. Och de ska inte göra som vi säger heller. Alla ska agera efter sina ... Det här var mer en insikt vi fick. Vi förstod inte heller riktigt hur det gick till när de etablerade, egentligen. Det här var nu en frukt av att vi fick det här nära samarbetet med Croisette. Då fick vi en insikt om hur det går till.

– Vi trodde väl själva det att "ja det kommer någon agent och går runt i stan och tittar, och här finns det lediga". Man tror ju det då. Men insikten att förstå att det är så här det funkar. Och det kan vi ju tycka vad vi vill om, du och jag. Vi kan inte ändra på det.

Nej, men det jag undrar är: Vad tycker du? Vad är din vision? Är din vision att vi vill ha så mycket handel i City så att vi faktiskt accepterar att det är lite mer bilar och lite mer parkering. Eller "min vision är att vi försöker hitta andra vägar fram, för vi tror att på lång sikt behöver vi ha ett bilfriare centrum"?

– Ja men då förstår jag vad du menar. Nej men vi tycker nog att tillgängligheten bör bli lite bättre. Sen behöver vi naturligtvis inte öppna upp alla alla gator, men det här med stadsutveckling och centrumutveckling, det går ju modetrender i det också. Precis som det går modetrender i musik eller nånting. Och just att ha bilfria gator och göra staden bilfri var ju något som började 2009, 2010. Det har ju inte funnits för evigt.

Nej, men ... Jag bara tänker att bilens roll i samhället är väl ... är det mode, huruvida vi behöver förändra vår syn på bilens roll?

– Ja, så kan det vara. För nu är ju Köpmansgatan och Storgatan bilfria. Och det ska de vara, för all evig tid. Men den kundgruppen som retailkedjorna ser att man missar, det är ju då barnfamiljerna. Och då kan vi ju också se. Det såg vi redan vårt första år, att Centrums problem var att man där helt missat kundgruppen barnfamiljer. Helt och hållet. Det är endast är ungdomar och äldre.

Och de hittar man då om man släpper in bilen?

– Ja, barnfamiljer måste kunna nyttja bilen. Det är den bedömningen man gör. Men då inte sagt att man ska ha bilar överallt eller göra om Stora torg till en fri parkering. Men, och det här är en viktig puck, just de butiksnära p-platserna – de är viktigare än vad man tror. Har man nu en gata där man kan köra bil, så ska det finnas butiksnära p-platser, för de är oerhört viktiga för butiken.

– För nu är så att den försäljning som sker i centrum är inte de här storköpen, veckoköpen. För de affärerna finns inte i centrum, som de gör på Flygstaden. Utan det är lite mer impuls, korta köp, man ska köpa en kjol och annat. Så att just det att det finns en butiksnära p-plats så man kan köra in, hoppa ut snabbt, in snabbt, köra vidare – de är jätteviktiga. Och här är vi inte överens med kommunens tjänstemän. Här ser man då att de butiksnära p-platserna, man kallar dem horisontella p-platser. Man ska ta bort alla horisontella p-platser och ersätta med vertikala, det vill säga parkeringshus. Och det tycker vi inte är bra. Vi vill gärna behålla de som finns, i alla fall, inte ta bort dem.

Jag bara tänker spontant, med tanke på hur samhällsutvecklingen går i övrigt, att jag faktiskt ärligt talat tycker det låter lite omodernt att anpassa sig efter vårt förhållande till bilen. Är vi inte alla i ett läge där vi försöker att göra oss av med vårt beroende av bilen?

– Ja, kanske. Det är ju lätt att kanske då tycka en sak. Men hur gör folk i praktiken? Det är ofta så att folk tycker någonting om man frågar: "Vad tycker du, ska vi ta bort bilen?"
"Ja, det tycker jag."
Och så ser man hur det i verkligheten? Det är det där tidspusslet. Hämta, lämna barn på dagis, så ska man hinna handla och det är tennis och sådär va. Så som det är just nu idag, så är bilen viktig för handeln.

Så det är lite om vi ska planera utifrån hur vi vill att samhället ska se ut, eller hur vi faktiskt rent praktiskt vet hur folk beter sig?

- Ja! Precis. Där satte du ...

Men då har ju såklart politiken en roll. För då kan man bestämma sig för att vi vill att folk ska gå i den här riktningen, så vi bygger inga parkeringsplatser. Så får de vänja sig.

– Ja. Men jag tror det vore olyckligt om man tog bort alla horisontella P-platser i centrum. Men då kommer vi in på detta då: Ska vi bara titta på handeln? Jag tror att om vi kollar på handeln som är i Halmstad i dag, och där har vi Halmstad city som väl får företräda dem. Och de har ju samma uppfattning som jag säger nu. De vill ha en digital p-skiva och de vill att man åtminstone ska behålla de butiksnära p-platser som är idag. Okej att de som är borttagna är borttagna, men ta inte bort fler.

En annan central fråga som jag tänkte vi ska avrunda med, som är lite knäckfråga när det gäller citylivet: Jag tänker på att om man nu vill ha ett mer levande centrum, mer kultur och mer umgänge, mer liv och rörelse och så där. Om det blir liv och rörelse på stan och folk är ute på nätterna. De som bor där vill ju sova på nätterna. Hur mycket kommer den konflikten att eskalera?

– Det är helt rätt. Det är det just den här balansgången mellan de här fem funktionerna. Att den hålls, helt enkelt. Och vi försöker hålla den balansen också.

För jag tänker: Du som då har varit fastighetsägare ganska länge, du måste leva med det även i dag?

– Ja, ja. Alltså, även om inte vi är rådhuset så tänker vi på balansen också. Vi försöker verkligen tänka att det ska funka för staden. Och det är ju det som är nytt tänk. Innan kanske en fastighetsägare tänkte vad som är "bäst för mig". Nu tänker vi vad som är bäst för centrum. Vi lägger inte saker, en del saker alls för att det inte blir bra för staden.

Som till exempel?

– Det är för känsligt att prata om. Tyvärr. Men vi har helhetstänket. Alltså om vi nu har ett visst antal restauranger på en gata, då lägger vi inte till en till. Om vi nu har en blomsterbutik så lägger vi inte till en andra. Eller om det är högljudda verksamheter. Så det tänket har vi, och det är ju det som är så bra att vi ser på centrum som en helhet.

Nu kan inte jag på rak arm säga vilka av krogarna det är som har till exempel boende precis runt sig. Men det finns ju en del. Om man tänker sig att vi pratar om en ökad kultur, mer liveband, mer folk som är ute, kanske längre öppettider på nätterna. Det jag far efter är kommer man att bli tvungen att säga till folk som ska bo i stan att det här är den nya verkligheten. Take it!

– Du har rätt, så är det. Det här blir svårt. Nu finns det ju då en samverkan mellan Halmstad City som är handlarna och där krögarna också är med, Fastighetsägarna och Halmstad kommun. Och det här blir säkert en sån fråga som vi måste prata om.

Hur gör man det?

– Ja, då har vi ju en grupp som heter samverkansgruppen. Det kan ju väldigt mycket bli så att man från politiken eller från kommunen säger att "ja, nämen, det här kulturspråket var väl trevligt, men det funkar tyvärr inte". Så kan det bli och då får vi lägga den på den nivån där det funkar. Så blir det ju.

Så det där kommer man liksom få vara beredd på att framöver kommer det att bli den typen av diskussioner?

– Ja, alltså teoretiskt. I och med att det är sådant tryck på företagen som söker lokal i centrum – teoretiskt sett så hade vi kunnat göra om hela till centrum, till bara kontor och bostäder. Det hade vi kunnat göra. Inga problem för oss. Och i större städer som Göteborg och Malmö, där har de ju sådana områden. Så det är just det där med att förstå att det är fem funktioner som ska samsas här.

Det blir ert budskap till kommunen då kan man säga. Att om det bara hängt på er, kunde ni gjort så. Vill kommunen att det ska vara en annan slags stad så får de också leverera vad det nu är som krävs för att få det.

– Det är väl en bra grej som Halmstad centrum har som kanske inte många andra städers centrum har, som vi inte har pratat om. Att många av de här ägarna är familjeföretag. Så är det ju inte i resten av Sverige. Det är ju en långsiktig trend där fastighetsbolagen blir större och större och blir tjänstemannaföretag.

Men vad har det för betydelse?

– Det har betydelse därför att de här familjebolagen är ofta rotade här sedan generationer. Vi gör ju inte bara detta professionellt, vi gör det ju för att vi älskar vår stad. Så är det ju. Så det är ett väldigt engagemang från oss för att många familjer har ju bott här, jag är femte generationen.

– Och då får man ju ett engagemang på ett annat sätt. Hade man haft fastighetsbolag där huvudkontoret legat i Stockholm så kanske det inte hade varit på samma sätt. Då hade det kanske blivit kontor överallt. Så det tror jag ändå är en positiv sak vi har i Halmstad centrum, att vi har fastighetsägare som har ett personligt engagemang.

Niclas Jansson, fastighetsägare och ordförande i den nybildade ekonomiska föreningen Fastighetsägare i Centrum Halmstad. Hans berättelse är en av fyra i Halmstad växers tema om stadskärnans utveckling. De som intervjuas i de andra avsnitten är 20-åriga studenten Elisabet Muayad, nationalekonomen Oana Mihaescu som bland annat forskar om bilens roll för handeln i centrum, och industridesignern Martin Bergman som är labbchef på Fablab vid Högskolan i Halmstad. Det finns också ett avstampsavsnitt som handlar om stadskärnans historia, om nuläget runt om i Sverige samt Halmstad kommuns planer för framtiden.

Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun, redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

Elisabet Muayad, student

"Man måste vara öppen för olika idéer och inte stänga dörrar bara för att de kommer från unga". Det säger 20-åriga studenten Elisabet Muayad som trots sin ålder har ett stort engagemang för frågan om stadskärnans framtid. Hon efterlyser större öppenhet för ungas kreativitet och behov. Hon menar att ungas idéer och engagemang både kan ge mervärde till stadskärnan och skapa hett eftertraktade arbetstillfällen för unga, om man kan hitta vägar runt ett byråkratiskt beslutsfattande.

Porträtt av Elisabet Muayad. Hon är ung med långt hår och har en stickad tröja, ett halsband och en kappa på sig.

Elisabet Muayad

Hela avsnittet i text

Man vill ju ändå kunna ha någonting att göra under dagtid. Just nu är det ett stort spann att antingen finns här aktiviteter för små barn, eller så är det krogliv. Det finns ingenting däremellan.

Har unga människor andra perspektiv på vad stadskärnan behöver, än vi som är äldre? Och är de kanske en kreativ kraft som man skulle kunna använda mer? Det tänker jag utforska i det här avsnittet av Halmstad Växers tema om stadskärnan framtid. Jag heter Linda Thulin och i den här podden så pratar jag med olika sorters människor om teman som är kopplade till Halmstads utveckling.

I det här avsnittet träffar jag Elisabeth Muayad. Hon är en 20-årig student med ett särdeles intresse för vår stadskärna. Först gjorde hon sitt gymnasiearbete om citydöden och sedan engagerade hon sig i kommunens projekt med unga stadsutvecklare. Elisabet bubblar av idéer och tankar, bland annat när det gäller hur framtidens stadskärna borde vara enligt henne.

Att det ska anpassas för både barn och unga samt äldre. Att det ska finnas ett så stort spann som möjligt. Men att ett större fokus, eller i alla fall att man ska väcka lite mer fokus på ungdomar mellan, säg, 16- till 22-årsåldern kanske. Där jag känner att man missar lite, eller man tappar lite den åldern i stan. Mer grönska skulle jag vilja ha.

Och så skulle jag även vilja se en stadskärna som inte är lika grå, fyrkantig och att det händer någonting. Vi ska ha aktiviteter, det ska kunna vara anpassat för studenter och inte kosta alltför mycket för att man ska kunna ha möjligheter och faktiskt hitta på saker i stan.

Du tycker att staden är lite för grå?

- Ja, det tycker jag. Det här fyrkantiga. Kollar vi till exempel på Stora torg och ... kan man kalla det "plattan" kanske? Centrum där i mitten. Man har fontänen och sen så går det som en liten inhägnad runt den, och det är liksom det. Sen har man en helt grå och platt yta. Det hade ju varit kul om man kanske hade fått in nånting där för att utnyttja den ytan till något. Det kan vara att ta bort stenbänkar och stenar som ligger som en fyrkant, försök öppna upp det lite mer.

- Och det här med cykelställ, kan man hitta på något roligare med det? Och försöka få bort det här kantiga. Även så har man ju det lilla parkeringshuset, Pressbyrån och det. Varför inte bygga om den? För att det ska bli en större trygghet till exempel. Många som kanske har problem med alkohol etcetera sätter sig lätt där. Det skapar en helt annan känsla när man går förbi där, och det hade varit kul om man hade kunnat hitta på någonting nytt där och sedan koppla ihop det med stan. Sedan så finns det hur mycket idéer som helst och jag tror att det finns många fler ungdomar därute som har många åsikter och många idéer.

Du pratar lite specifikt om den här gruppen som du tycker man har missat, som är typ 16 till 22, bland annat de som inte kommer in på krogen gissar jag. Du är ju själv en sådan vad vill ni ha?

Ja, vad vill man ha? Troligtvis skulle det väl vara någonting som är ekonomiskt anpassat för studenter. Och något som funkar för ungdomar som kanske inte kommer in, för man kommer inte in på krogen när man är 18 år. Och vad ska man annars göra? Då tänker jag spontant: Men aktiviteter på något vänster? Att ungdomarna själva till exempel får möjligheten till att skapa eller starta upp aktiviteter.

På somrarna så har vi ju Rotundan till exempel. Och det är ju en förening bland unga som har startat upp från grunden liksom. Och om det har lyckats där, då tror jag inte heller det är omöjligt att starta upp andra grejer som kanske folk inspireras av, eller aktiviteter som andra unga sysslar med, men kanske startar upp i stan till exempel. Det tror jag inte vore omöjligt.

Det är inte idéerna som är den yngre generationens problem. Det är snarare pengarna och makten att få lov att göra det?

Precis, det är det jag tror sätter gränserna.

Du, det är spännande för du är ju ganska insatt i den här frågan för att vara 20, tänker jag. Och jämför med hur jag minns att jag själv var. Dels berättade du för mig att du skrev specialarbete om det här när du gick i trean, vilket var förra året. Och sedan var du också engagerad i det som då var ... eller anställda var ni väl till och med av kommunen, för att vara unga stadsutvecklare. Berätta, vad var det?

Jo, "Unga stadsutvecklare" var ett projekt med kommunen och det handlade helt enkelt om att vi var ett gäng ungdomar som arbetade under en veckas tid, på påsklovet, med att samla unga röster och se lite hur tankarna går kring stadskärnan. Vad är det som gör att ungdomar vill vara respektive inte befinna sig i stadskärnan? Vad tycker ungdomar om stadskärnan? Vad hade de velat ha? Hur ser deras vision ut?

Ganska likt allt det där jag frågar dig nu?

Ja, men typ. Och lite vad de tänker och tycker.

Var det många som hade åsikter och tankar om detta?

Det var många som hade åsikter och det gick allt från trygghetsfrågor till att det är tråkigt i stan, till att det ser grått och kantigt ut, till att det finns ingenting att göra eller ... Ja men det var många olika tankar och vissa tankar gick i form av att man saknar hur det var förr kontra hur det är nu.

Vad var det som var bättre förr?

Jag tror ... det fanns inget riktigt konkret svar, men några svar som kom var att det finns inga butiker längre. Vad ska vi göra nu då? Och jag antar att butikerna har varit en lockande del för folk att ta sig in till stan. Men nu när Hallarna har byggts så drar man väl sig antagligen dit om man vill handla. Men sen så tycker jag ju personligen att det är lite synd att stadskärnan ska ha blivit någonting för att shoppa och inte bara för att kunna för att komma iväg, utan det har bara blivit ett shoppingställe.

Det ska kunna fylla fler funktioner tycker du?

Precis.

Du ska vi prata lite grann också om just att du gjorde specialarbete om citydöden. Varför ville du göra det?

Ja, det var väl mest för att jag skulle börja skriva mitt gymnasiearbete inom samhällsspecialisering. Och då satt jag och funderade på vad finns det för samhällsproblem som man kan skriva om. Och så tyckte jag att det var speciellt intressant det här med, ja men, Halmstad city.

För jag har ju själv suttit och tänkt att "men gud, vad tråkig stan har blivit". Jag har ju gått i de banorna och jag har att det känns inte som förr och det är någonting som inte känns rätt. Och då tänkte jag varför inte skriva om stadskärnan? Och så googlade jag lite och så hittade jag något som kallas "citydöd" och då bestämde jag mig för att varför inte skriva om citydöden i Halmstad?

Vad lärde du dig av det?

Vad lärde jag mig inte?

Men säg något som verkligen har gjort intryck.

Någonting som jag lärde mig extremt mycket, var att det finns så många olika faktorer som kan påverka och att det är svårt att komma fram till ett konkret svar. Och att arbetet för att till exempel motverka en citydöd, det är ingen enkel uppgift. Och det här, frågan om: "Vad ska vi ha då? Vad ska vi göra? Hur ska vi lösa problemet?" Det fick jag lära mig, det var ingen enkel uppgift.

Men samtidigt tror jag också att man måste vara ganska öppen när det gäller det. För jag tror att om man bara vågar och om man bestämmer sig för någonting så tror jag att det inte är omöjligt, och att man måste ha alla dörrar öppna. För kommer någon, till exempel jag som är ung och kanske har ett förslag på en lösning till exempel. Då vill ju inte jag att dörrar ska stängas eller att jag ska komma till "men det funkar inte för det här" eller "tänk på det här och tänk på ekonomin och bla bla bla".

Det är så många steg som man måste gå igenom för att faktiskt någonting ska hända, och där känns det som att många dörrar stängs. För mig som är ung: "Hon är ung liksom, vad har hon att säga? Det är ändå vi som sitter i de högre positionerna som bestämmer." Och det tycker jag är lite synd. För det känns som att ... ja men man höjer ungas röster och vi ungdomar ska få vara med och bestämma etcetera. Men då måste jag gå med i något ungdomsparti eller något.

Man är liksom lite fast i att vi gör saker på ett visst sätt här i kommunen. Då ska det gå den här gången och så vidare. Och det är inte helt anpassat efter ungdomars kreativitet och sätt att vilja göra saker.

Jag hade ju lite funderingar och idéer, så jag passade på. För i arbetet så intervjuade jag Halmstads politiker. Och där lade jag fram min lilla plan, hur jag hade velat ha det och hur jag såg på det. Vad jag hade för dröm om stadskärnan helt enkelt, när jag satt och skrev mitt gymnasiearbete. Vad min idé var för att lösa problemet med citydöden och vad vi hade kunnat göra. Och då kom direkt: "Jamen, det är intressant, gud vad kul att höra!" Och då kände man ju direkt att min röst blir ändå hörd.

Och sen landar man till slut i: "Ja, men vi kan ta det vidare. Skulle du vilja gå med ett ungdomsparti?" Och det är kanske inte just det jag är ute efter. För även om jag är ung så, jag har ju inte heller all tid i världen. Jag vill att det ska gå smidigt. Jag ska kunna komma med ett förslag och så vill jag kunna få hjälpen och stöttningen för att faktiskt sätta det i verklighet. Men där känns det som man bromsas in ganska direkt. Och har man ett förslag så måste det ju röstas. Och sen måste ju alla vara överens. Så det är så många steg.

Jag förstår precis vad du menar också, att bara för att du är engagerad i den här frågan så betyder inte det att du vill gå med i ett ungdomsförbund och bli engagerad i flera frågor och lägga liksom året om-tid och så på det. Så det är en intressant tanke att man behöver anpassa sig till hur unga människor har sina liv i dag.

På tal om det så tänkte jag att vi skulle gå in på lite mer specifikt. För nu pratar du ju också väldigt mycket om den stora bilden och har pratat med ungdomar och gjort arbete om det och så. Men om vi ska prata mer om dig och ditt liv som ung och dina cityvanor så att säga. Hur ofta är du i stan?

Men i princip varje dag. Ja, jag bor ju egentligen i Oskarström, men jag befinner mig varje dag i Halmstad city. Och det är ju delvis för att jag pluggar på Halmstad högskola, samtidigt som jag jobbar i stan och jag har hållit på med fritidsaktiviteter och sådant som också är i stan. Så jag är i princip här varje dag.

Men då är det som sagt för fritidsaktiviteter och jobb och så där. Det är inte gå och fika och gå på bio och shoppa och så?

Jo, men absolut, det händer. Men shopping? Ett klart svar: Nej, det gör jag inte. Då måste jag väl vara ärlig och säga att då drar jag mig mot Hallarna. Man kommer väl mer in till stan för att kanske fika eller äta mat.

Du är helt övertygad om att du inte shoppar i stan. Jag har träffat en del ungdomar den senaste tiden som säger precis samma sak. Men tror du att city skulle tjäna på att ha ett bättre utbud eller är det lika bra att någonstans hacka i sig att det är Hallarna som gäller om man ska shoppa?

Jag tror att man nästan skulle hacka i sig att det är Hallarna. För att har man ändå expanderat och byggt upp det redan, så varför inte fortsätta med det och ha butikerna där? För det är onödigt att ha två butiker i samma kedja på två olika ställen, tänker jag, för då kommer den ena konkurrera ut den andra och till slut kommer det bli att en kommer att flytta.

Så jag tror nog det är bättre att satsa på att ha det i Hallarna, och låt det ligga där och fokusera på andra delar som kreativt skapande aktiviteter, till exempel. Något som var jätteuppskattat till exempel var det här med Rix FM-festivalen på Stora Torg som tidigare har varit. Eller det här med tivoli och sådana typer av aktiviteter. Kanske föreningar, närproducerat. Vi har små nya popupbutiker som kommer upp här och var. Det tror jag hade funkat bättre.

Du pluggar ju som sagt, men vad jobbar du med?

Jag jobbar för lite olika ställen. Delvis så jobbar jag lite på Halmstad klätterklubb. Sen så jobbar jag ju med olika projekt på mötesplatser här och var, så jag håller i sångworkshops på mötesplatserna i Halmstad och engagerar barn och unga och hjälper dem med att sjunga och sånt.

Jag tänker att det är någonting som också är viktigt att tänka på, arbetsmöjligheter för unga. Och det var en av de idéerna jag diskuterade i mitt gymnasiearbete. Det är lite svårt för unga att komma in på arbetsmarknaden nuförtiden och det är väldigt begränsat på arbetsmarknaden.

Och där hade jag en idé som jag diskuterar om att låta unga starta till exempel caféer, ungdomskaféer, där man helt enkelt får betalt för att göra och sälja fika och där även ungdomar sedan kan sätta sig och plugga. Och då blir du ju delvis billigare, samtidigt som ungdomar får erfarenheter samtidigt som unga kan jobba tillsammans, som en form av förening till exempel. Och det var en tanke som jag diskuterade som hade varit kul.

Det är intressant med dig: Du säger att du är i stan mer eller mindre varje dag av olika skäl. Men om man tänker dina jämnåriga och sådär och genom åren, sticker du ut då genom att ha olika anledningar att vara i stan eller gillar man att vara i stan?

Nu kan jag bara säga utifrån min kompiskrets och mina vänner. Men där skulle jag väl säga, att tittar man på mina kompisar i Oskarström till exempel, så får man ofta höra "Nej". "Det är väl inte det bästa stället att hänga på, för det finns ingenting att göra", är det som kommer. Det blir lite prat om att, och det är det som är det tråkiga, och som jag har tänkt mycket på, att ska man ha aktiviteter i stan, då kostar det. Och vi är alla studenter.

Och är man ute efter billigare aktiviteter då kommer man till aktiviteter som är anpassade för barn. Och vi som är 1920 år vill inte sitta på ett bibliotek och måla teckningar eller sitta i en sådan grupp på biblioteket. Det är kanske inte riktigt det vi är ute efter. Medan, väljer man inte den delen så blir det liksom nattetid och då är det enda alternativet ut och ta en drink eller något sånt. Och sedan är jag kanske inte den typen som hänger på stan på natten och härjar runt och festar och så.

Och det är ju lite tråkigt för man vill ju liksom inte ... Man vill inte känna att om man ska åka till stan så måste du vara på natten, för då ska vi festa, bla bla bla. För det är inte det vi är ute efter egentligen. Det beror ju på vad man är intresserad av. Vissa kanske tycker att det är najs. Men man vill ju ändå kunna ha någonting att göra under dagtid. Just nu är ett stort spann, att antingen är det aktiviteter för små barn, eller så är det kroglivet. Det finns ingenting däremellan.

Men om vi ska spåna lite då: Vad är det då? Det handlar ju bara om någonstans att hänga och snacka, eller hur? Hur hög är ribban för vad det ska vara för slags aktiviteter som roar?

Ja. Delvis, precis som du sa, platser att kunna hänga på. Och tittar man i dag ifall man vill ha en plats att hänga på och snacka, då är det ju antingen Nolltrefem. Men sedan är det inte alla som är intresserade av att hänga på en mötesplats där folk håller på med en massa aktiviteter och sånt, utan man vill kunna ha en plats och bara kunna chilla.

Samtidigt kommer man till den tanken att: "Ja men ska vi åka ner till stan och kanske hänga lite?" Ja, fast då kommer vi ju behöva betala 54 spänn för en kaffe liksom, för då blir det automatiskt att man hamnar på ett café och det kostar, och då är man kanske inte jättesugen på det.

Det finns en gammal klyscha som det har sagts om ungdomar långt före till och med jag var ungdom, som är typ: "Ja men, vi har ju ingen lokal." Jag kan faktiskt dra mig till minnes att det var ganska mycket det det handlade om. Bara låt oss vara någonstans där vi kan hänga.

Och det är det jag tror är viktigt. Vad har vi för lokaler i dag om man tittar på Halmstad City? Nä, det är ju det. De enda lokalerna som man faktiskt kan hitta som ung, det är Nolltrefem, i stan.

Du, en annan sak som jag skulle vilja fråga lite grann om, som jag vet att kommunen jobbar mycket med och som jag tror att ni snackade lite grann om när ni var unga stadsutvecklare också: Det är tryggheten och hur man upplever den när man är i stan. Vad säger du om det?

Ja, jag börjar bli tryggare skulle jag väl säga. Men jag tycker fortfarande det är otryggt.

Vad är det som är otryggt då?

Ja men det är det här att ... Tittar man på som jag pratade om innan där med Pressbyrån, det hänger mycket människor kanske som har problem med alkohol etcetera. Många som kanske är hemlösa och inte har någonstans att ta vägen, så är det väl lätt att man hamnar på sådana ställen, och då är det ju obehagligt att gå förbi där. Det vill jag inte. Jag brukar alltid gå runt i stället för att gå förbi just där.

Och sedan ... Ja men jag vet inte, det har blivit lite en atmosfär som har gjort att det börjar kännas otryggt. Och så tänker jag också att, på kvällarna när jag ska gå, då man ser och läser överallt om saker och ting som händer. Och det känns lite otryggt att gå själv när det börjar bli mörkt på vintrarna. Men ska jag gå där mitt på torget och det är knappt någon där. "Vad händer nu? Vad ska jag göra?" Ska man stå där och vänta på bussen? Och så har man höga buskar, till exempel. Och så sitter man där och så funderar man: Men tänk om nån kommer ... Man skapar nog lite sådana scenarion och det är svårt att säga varför det blir så.

Då ska vi avrunda lite grann med frågor som jag ställer till alla, som är lite mer om Halmstad. Och då tänker jag att en intressant sak när man pratar med en yngre person är att du har ju inte själv valt att flytta till Halmstad, utan det är ju liksom av någon annans vilja. Hur har det varit att växa upp i Halmstad tycker du?

– Jo, jag tycker det är bra. Jag ska inte klaga. Det har varit jättebra. Jag har haft turen också att hitta det här med mötesplatserna i Halmstad till exempel, som har kunnat hjälpa mig att engagera mig, att visa att "du kan vara engagerad om du vill". Det har skapat möjligheter till mig eller för mig. Det är väl mer på senare år när man har växt upp och blivit äldre. För när man är ung så tänker man ju inte så mycket på: "Vad ska jag göra? Vad ska jag hitta på?" Man skapar sina egna fantasier liksom.

Man gillar läget?

– Ja, man gillar läget. Men när man väl blir äldre, det är då man börjar inse att glädjen av att jag kommer till stan och "wow" liksom, den har börjat avta lite.

Tror du att du kommer att stanna – för nu pluggar du som sagt på högskolan – men tror du att du kommer att stanna i Halmstad?

– Ja, det tror jag. Jag gillar faktiskt Halmstad. Trots vissa negativa aspekter så är det ju ändå väldigt fint i Halmstad. Det finns så mycket och det kan bara bli så mycket mer. Jag tror ändå på att det kommer att bli ... Det blir bra och det är tillräckligt bra, men det kan bli bättre.

Elisabeth Muayad, halmstadtjej och student i statsvetenskap. Det här var hennes perspektiv på framtidens stadskärna. Vill du höra fler så finns även intervjuer med nationalekonomen Oana Mihaescu, fastighetsägaren Niclas Jansson och industridesignern och ingenjören Martin Bergman. Har du inte lyssnat på Avstampsavsnittet som beskriver dåtid, nutid och Halmstad kommuns framtid när det gäller stadskärnan, så kan du lyssna på det också. Nu är det slut för den här gången. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl och jag heter Linda Thulin. Hej då!

Martin Bergman, inflyttad innovatör

"Vi är en av Sveriges bästa sommarstäder, varför skulle vi inte kunna bli Sveriges bästa året runt-stad?" Det säger industridesignern och ingenjören Martin Bergman som flyttade till Halmstad för elva år sedan. Här berättar han om varför utvecklingen i Grötvik kan inspirera stadskärnan och vad det är han gillar med Halmstads atmosfär. Och så berättar han om sitt jobb, som skulle kunna bidra till att Halmstad utvecklas på ett smidigare sätt. Kanske kan vi till och med bli Sveriges smartaste stad?

Porträtt av Martin Bergman. Han lutar sig mot ett skyltfönster med ett stort leende och gör tummen upp. Han har keps, glasögon, skägg, skjorta och öppen jacka.

Martin Bergman

Hela avsnittet i text

– Det här skulle kunna vara en fusion av någonting. Där man har ett kallbadhus och kanske en restaurang med lokala råvaror, där vi verkligen får en matkultur att blomstra också. Och det är klart att sådana fusions hade ju varit superintressanta. Vi är rankade som en av Sveriges bästa sommarstäder. Varför skulle vi inte kunna bli Sveriges bästa året-runt-stad?

Kan smarta lösningar och nya innovationer locka fler människor till stadskärnan? Och hur får man i såfall medborgare, makthavare och byråkratins kvarnar att lira i synk med nytänkandet? Häng med på på ett svindlande samtal med industridesignern och innovatören Martin Bergman.

Det handlar om framtidens möjligheter och hur man förvaltar den moderna teknikens potential utan att skapa kaos i systemet. Det här är podden Halmstad växer där jag som heter Linda Thulin på uppdrag av kommunen fördjupar mig i olika teman kopplade till Halmstads utveckling. I totalt fem avsnitt pratar vi den här gången om stadskärnans framtid. I strålkastarljuset står fyra personer med olika infallsvinklar och perspektiv på frågan.

I det här avsnittet handlar det om Martin Bergman som är industridesigner och ingenjör. Han är uppvuxen i Lidköping men kom till Halmstad för att läsa en masterutbildning i maskinteknik. Nu jobbar han som labbchef på högskolans Fablab och har slagit rot med fru och barn på Kärleken i Halmstad.

För mig är ju detta fortfarande en idyll, och atmosfären överlag tycker jag är väldigt positiv. Halmstadbon är ju väldigt positiv. Sen kan jag tycka att, som nu till exempel, så kryper folk in i sin kokong litegrann, men jag kan ändå gilla kontrasten. Hemma på gatan där jag bor, i Kärleken, så märks det att folk är inne mer och det är lite mer ... "Usch." Man hejar lite annorlunda och sådär. Och sen på våren när solen kommer fram och fåglarna kvittrar, då bryter sig folk lös och sträcker på sig lite grann, ur idet.

Och jag kan gilla den kontrasten. Men överlag så där, så märks det att det är en sommarstad. Folket är också mer blomstrande på sommaren. Medans där jag är uppvuxen, i Lidköping, upplever jag inte riktigt det. Där är det nog en annan atmosfär året om. Men jag kan ändå tycka att överlag så är det en rätt skön "vibe" i stan, ändå. Den här stan bygger väldigt mycket på att vi har till exempel högskolan som är en stor aktör, vi har militären som är en stor aktör, sjukhuset en stor aktör. Vi har några ganska stora och det kommer mycket folk utifrån in i stan. Och jag kan verkligen älska den, alltså att det är en blandning på det sättet. Trots att vi fajtas med segregation och såna saker så älskar jag liksom det här att det är en mångkulturell stad och den ”viben” som kommer med det.

Vi sitter i Fablabs lokaler på Högskolan i Halmstad. Jag tänkte att du skulle få berätta lite både om Fablab och vad du gör här.

Ja, min bakgrund är att jag är industridesigner och ingenjör. Så jag har hamnat mitt emellan de två områdena. Så jag är utvecklare. Produktutvecklare egentligen, men det har blivit många, många frågor kopplat till samhällsutvecklingen också. Just på grund av Fablab. Fabrication Laboratory, som från början kommer från MIT egentligen. Så vi är en del av ett globalt samfund.

MIT är alltså teknikskolornas Mekka, kan man säga.

Exakt. det får vi säga. I Boston i USA. Just Fablab är ett koncept som finns över hela världen. Det finns i dag över 2 000 registrerade eller certifierade labb och vi är ett av dem. Och här är jag labbansvarig och sitter med innovations­utvecklings­frågor, internt med studenter och forskning såväl som externa partners, företag, region, kommun och så vidare, som kommer in med samhällsutvecklande frågor till exempel och så där.

Det här är typiskt ett sånt fall där man liksom vet att om man är i den här världen så får man precis bilder för sig vad det är du gör, och om man inte är den världen så är det lite svårt att få konkretion på det. Finns det ett enkelt sätt att förklara?

Men det är högt och lågt får jag väl säga. Det är allt ifrån att man ska ta fram en ny pryl en liten grej till en cykel kanske, eller vad det kan vara – till väldigt breda frågor om hur man kan utveckla en del av en stadskärna. Framför oss, det ser ju inte lyssnarna, men framför oss så finns ju Nissan och ...

Det är en slags modell som ligger på bordet framför oss.

– Precis, en skalmodell som sträcker sig från Norre Katts park ner till Slottsbron, är det väl där nere. Som är belägrade av flytande kolonilotter, är det egentligen. Det här är ett projekt som föddes för två år sedan i en sommarkurs som handlar om framtidens kolonilotter för Halmstad, där man vill etablera Nissan som ett svar på hur man kan vända stan mot Nissan och inte låta den vara en barriär. Till exempel, som en del i ett stadsutvecklingsprojekt som studenterna faktiskt gjorde tillsammans med ett företag här Halmstad, där har man ju kombinerat ny teknik, med behovet av att få tag i en kolonilott, vilket är ganska stort.

Jag tänker lite grann att utifrån hur jag ser det när vi gör den här podden, den handlar ju företrädesvis om stadsutveckling. Och då är det ganska mycket man som lekman och som jag, och de jag gör det här för, behöver lära sig när det handlar om hur ska man tänka när man planerar en stad för att det ska finnas vatten åt alla, för att vi ska bygga på rätt ställen. Och det finns processer och planprocesser och demokrati och allt det där. Det är en aspekt av stadsutvecklingen. Och sedan är en annan aspekt att: Hur hittar vi på nya grejer som inte är liksom "så här bör man göra, det här behöver finnas"? Utan det är den här nya aspekten att hitta på det nya för att hänga med i utvecklingen och där kan man säga att det är du ligger?

– Ja, men det får man väl lov att säga. För om vi hade haft ett helt vitt ark och sagt "nu ska vi bygga en stad". Då kan du inte ringa någon och säga att "ge mig listan på vad som ska finnas i en stad". Då får vi ofta punkter på hur en stad är uppbyggd idag. Och det är ju i sin tur uppbyggt på hur en stad alltid har sett ut, i hundratals år och ännu mer kanske. Så ska vi skapa innovation i en stad måste vi tänka framåt lite grann.

– Och det är klart att det utmanar ju. Det utmanar infrastruktur och logistik och leverne och allting. Och det i sin tur utmanar ju all byråkrati som vi har kring infrastruktur, leverne och logistik i en stad. Så mycket av det arbetet, om vi tar det det här exemplet igen som är på Nissan, det utmanar ju jättemycket byråkrati. Hur ska vi kunna etablera någonting på Nissan utan att få till exempel tillstånd och så vidare? Dels byggnadslov, och sen hur kan vi jobba med energiresurser på det sättet? För det här är ju ändå lite ”off the grid” så där, och hur kan vi göra det utan utan att gå i clinch med de regler som finns finns i dag,

Och det där är ju hela tiden en svårighet. För vi behöver utveckla samhället. För det första måste man göra det, men också utifrån ett klimatperspektiv så måste vi komma på nya metoder. Och sen finns det ett sätt att göra saker så att det ska bli ordning och reda och struktur och så. Och de här två sakerna lirar inte alltid jättebra. Eller, de är svåra ibland att få att lira.

– Ja, det får man väl lov att säga, eftersom många gånger ligger väl utvecklings... Och det går hand i hand naturligtvis. Det är svårt att ändra på lagar och regler när vi inte har någonting att ändra det för. Så det är klart att här måste på något sätt utvecklingen ligga i framkant, och komma och säga "det här vill vi testa", och sen får det i sin tur gå igenom den här snurran med regler och lagar som är nödvändig.

– Såklart, det är inte så att det ska råda anarki, det är inte det det handlar om. Men däremot så tror jag att mycket av det som sker just nu i stadsutveckling om framtidens smarta samhällen som det pratas så mycket om. Smarta städer och byar och så där. Då kräver det också att vi är på tårna när det kommer till hur vi ska hantera det, så att vi får en en smidig process.

Vi ska komma in på det lite senare, vad du har för konkreta tankar kring det då. Men ytterligare en aspekt i det här med att komma på de nya idéerna: Det ena är att utmana byråkrati och regler och få myndighetspersoner och makthavare att tänka i de här banorna. Sen har du nästa aspekt, och det är alla vi andra. Som då liksom: "Jaha, nu har vi fått en ... " Du kan ju tänka dig konvulsionerna om man skulle säga att vi ska bygga kolonilotter på Nissan. Folk skulle ju få blodstörtning förmodligen, en del. Så där ska man få med sig folk också. Det är ytterligare ett problem när man ska komma på nya smarta grejer.

– Absolut. Det är jätteviktigt med samhällsdialog. Och just att få med sig medborgare i en stad är något av det svåraste som finns. Eller såhär: Gör man saker bakom ryggen på dem så är det klart att då får man liksom ... Då säger det sig själv att man kommer få motstånd.

– Det finns väldigt goda exempel där man har dedikerat delar av en stad och säger att det här är en dedikerad plats för innovation i en stad. Och har man förmedlat det till folk i en stad. Då är tröskeln lägre för att att folk accepterar att det händer saker där. Men då ska det ske i en dialog så klart. Det måste finnas en samhällsdebatt. En samhällsdialog som är väldigt transparent när man säger: "Nu, nu ska vi testa en sak."

– Nu är det här en väldigt stor del av Nissan som vi ser här, men ponera att det här hade varit en liten liten del av Nissan bara, där man säger att "nu ska vi testa en sak här". Det här är en testbädd för någonting nytt. Och så börjar man prata om det i de termerna innan man säger att man ska etablera hela. Så att folk hinner känna på det liksom och att folk folk kan vara med. "Hur hade det här sett ut ifall ni var med och bestämde," till exempel.

– Att man har någon form av dialog där man vill införa något nytt så att folk känner sig delaktiga. Och det kan vara delaktighet i olika slag. Det kan vara delaktighet att man är med och bestämmer, det kan vara delaktighet i att det finns en transparens, att utvecklingsprocessen kanske sker live via en webbkamera eller en hemsida där man ser olika delar av processen och så vidare. Det här pågår. Det finns bra exempel i världen där det här är gjort redan, där man ser att den samhällsdebatten underlättar för processen.

Det är det man kallar för Fab citys då.

– Det är fab citys, delvis. Jajamen.

Och då är det som du säger, man dedikerar en del av staden till att vara lite grann ett uppfinningscentrum där man då provar. Och det är det här du har nån slags tanke om att så skulle man kunna välja att göra med en del av City för att se vad kan vi göra där?

– Antingen en del av city eller någon annanstans i staden. Det finns många aspekter på var man ska börja. Det behöver dessutom inte vara en dedikerad plats, utan det kan vara att man har lite noder runt om i en stad som är utvecklingsnoder, som kallas för "Fab city", eller vad det nu kan vara. Där man vet att när man går in i en sådan miljö, som medborgare eller turist eller vad det kan vara, så blir man uppmärksammad på att det här en utvecklingsplats för innovation. "Vill du vara med?"

Då behöver man inte vara lika ängslig för om man ska göra det här stora ingreppet i min stad. "Tänk om vi kommer ångra oss resten av livet för att vi gjorde detta." För det är ju det som många gånger är problemet. Nu när vi hör olika diskussioner om det är rätt att bygga höga hus bland villorna och vad det får för konsekvenser, är det rätt att göra si och så. Och då kan man testa i mindre skala. Fast i praktiken i stället för att bara prata om det.

– Ja, för jag tror någonstans i det här så finns så klart en oro också. Från alla inblandade tror jag. Att "gör vi rätt nu" och "kommer vi att kunna ångra oss". Och i en testbädd så är det ju antingen menat att stanna om det lyckas, alltså om vi påvisar goda resultat på alla perspektiv. Visar det sig vara ett bra exempel att bygga på det sättet som vi har framför oss? Men då kan vi expandera det och se om effekten blir likadan om vi expanderar, och visar det sig sedan att det inte gör det – ja, då får man ju ta i det då. Men jag tror att den här möjligheten att säga att "det här är en testbädd och vi kan ångra oss", gör ju också att det blir lättare att acceptera att vi testar.

Och det här skulle man teoretiskt sett kunna göra med flera av de här utmaningarna som Halmstad nu har när det gäller både trafiksituationen, segregation, utveckla city och så vidare – att faktiskt ta en liten del och prova lite nya grejer och se vad som händer, eller?

– Ja, men jag tycker det. Jag menar vi kommer ingenstans genom att bara ... Jag jobbar inom akademin och jag vet att jag talar emot mig själv litegrand, men jag är lite trött på att bara göra studier som slutar vid att man publicerar en artikel om någonting. Jag vill gå från den artikeln ner till att göra någonting praktiskt och testa. För det är inte förrän vi faktiskt blandar in människor som kommer vara en del av det som vi sitter och forskar på, eller projekt som vi vill utvecklas vidare, när de kommer i kontakt och interagerar med våra lösningar som vi faktiskt får riktiga resultat.

– Då tror jag att när det kommer till samhällsutmaningar, som att få en citykärna att leva igen, då behöver vi göra någonting nytt. Vi kan inte fortsätta se stadskärnan på det sättet som den alltid har varit. För livet runt omkring, om vi tar e-handel som ett exempel, den fortsätter ju. Oavsett hur vi sätter hyrorna i en stad till exempel, så kommer e-handeln fortfarande vara väldigt konkurrenskraftig. Den yttre delen av staden, köpcenter och sånt, de kommer fortsätta växa. Till det kommer en punkt där de kanske inte heller klarar sig, vad vet jag för att e-handeln blir ännu mer konkurrenskraftig. Och så vidare. Så då behöver vi hitta ett sätt att fylla de tomrummen, liksom. Och det behöver vi vara konkreta med. Vi behöver göra. Så vi går så att säga "down to practice".

Hur kan man då med hjälp av ditt sätt att tänka, alltså om man ska vara helt kreativ? Vad finns för typ av saker som skulle kunna finnas i en stad som var av lite mer smartkaraktär så att säga. Som skulle kunna locka folk till stan?

– Ja, jag tänker så här: Jag är väldigt involverad i kallbad också. Kallbadskulturen i Halmstad har växt otroligt under pandemin. Inte bara på grund av det. Men om du frågar mig om en visionär sak som skulle kunna finnas i en stad som skulle kunna få Halmstad att blomstra året om, så ...

– Nu vet jag att det finns tankar om kallbadhus längs kustremsan så att säga. Men tar man till exempel Göteborg, som har ett badhus mitt inne i Göta älv som, den kallas väl till och med för "PÖL Harbour", vilket är rätt kul. Men det är ju ett badhus i älven, som annars kanske är rätt smutsig. Man kanske inte tänker att man vill bada i Göta älv.

– Man kanske inte heller tänker att man vill bada i Nissan, men vad händer ifall vi gör ett kallbadhus mitt i stan, i Nissan, där du har väldigt rent vatten? Det kräver innovation. Det kräver någon form av effektivisering av vattensystem och där vi har vattenkvalitet som är gott nog och så vidare. Men som dessutom är en attraktion som får city att leva.

Men det går att göra så alltså? Det går att skapa ett vatten så det går att bada i Nissan i centrala stan?

– Ja, men det handlar om filtrering och ...

Är det rätt använda resurser då, på ett kallbadhus?

– Det är klart att det är frågan. Rätt utifrån vilket perspektiv? Pratar vi om social hållbarhet och vi vill få city att leva liksom, så finns det olika sätt att göra det på. Men det här skulle kunna vara en fusion av något, där du har kallbadhus och kanske en restaurang med lokala råvaror där vi verkligen få en matkultur att blomstra också. Det är klart att sådana fusions hade varit superintressanta. Vi är en sommarstad. Vi har blivit rankade som en av Sveriges finaste sommarstäder. Varför skulle vi inte kunna bli Sveriges året-runt-stad?

– Dels handlar det om det här laterala tänkandet, att kunna se det här framför sig, hur det skulle kunna bli, om man säger så. Att tänka lite tredimensionellt och lateralt. Men sedan också att få de här människorna att jobba ihop. Och om man kommer så långt att "ja, men det här en bra idé". För någonstans så handlar det om att jobba väldigt tvärvetenskapligt för att komma fram till något konkret som man sedan kan söka pengar för, eller söka bygglov för. Där vi verkligen börjar utmana byråkratin och säger "det här kan vara en god idé".

– Och det är väl egentligen den processen som jag vill förkorta. Jag vill göra den mer effektiv och förminska den med ganska många procent faktiskt. Säg att nu har vi en riktigt häftig idé här. Kan vi göra det småskaligt till att börja med? "Vi är några forskare här nu som vill implementera det här." Då har det varit perfekt att säga att i den här delen av staden kan vi testa detta. Vi kanske inte behöver bygga ett helt badhus. Vi kan sänka ner en badtunna i Nissan och testa det här vattenfiltrerings­systemet, till exempel. Och så kommer det food trucks och bjuder på lokalt producerad mat. Funkar det konceptet kanske man kan skala upp det sen.

Och det handlar också då om att kanske samarbeta mer mellan människorna som har idéerna, och som har kunskapen och som har makten att säga ja och så där. Eller?

– Absolut! Alltså hundra procent så. För jag menar att någonstans i det hela så behövs någon som äger resultatet och känner att det här vill jag investera i. Och man vill inte heller döda de kreativa själarna genom att lägga en våt filt av beslut och lagar och regler heller. För till slut kommer jag till en punkt att "nej, jag orkar inte vara kreativ". Sedan handlar så klart om att ha en nära dialog med de som faktiskt bestämmer i en stad, som kan möjliggöra de här sakerna.

– Och igen: Där är ju också en aspekt, att ha en dedikerad yta. För jag förstår kommun och region och politiker och så vidare, att det kan vara svårt att äga ett resultat och att säga ja till olika saker. För man lägger ju det också i en vågskål sen när det kommer en valdag där man säger att "det där blev inte så bra". Det är svårt att känna att man blir utvärderad på allt man gör också.

Det inte så lätt att våga chansa för chansar man fel så sitter man i skiten.

– Exakt. Men i en sån här dedikerad plats så har det kanske lite spelrum att göra det.

Men även för mig som medborgare, så kan det också vara så att det är svårt att fatta i teorin. Man läser någonting och så ska man förstå vad det betyder i praktiken. Det är ganska svårt, men då får man se det och: "Aha, det får den här effekten!"

– Ja, man kanske får vara med själv och testa till och med.

Då är det kanske också lättare att veta om man tycker bu eller bä. Du, det är ju på en ganska abstrakt nivå eftersom det bara är i teorin. Men det här finns ju i praktiken runt om i världen, kan du inte ge lite exempel?

– Ja, just det här med Fab Cities eller Smart Cities började 2014, i Barcelona. Och där har man inte tagit hela Barcelona. Men där har man dedikerat en del av en stad. Här i Sverige har vi faktiskt världens minsta Fab city. Nere i Skåne, Veberöd. Som är en smart by sen innan, men där vi från Fab labs sida här på högskolan varit med och supportat dem och fått titeln "Fab city" nu då. Där finns det jättemånga exempel.

Förlåt, jag måste bara bryta in. När man säger att det är en smart by. Då menar du liksom att man är väldigt digital, helt enkelt. Eller vad menas med en smart by?

– Ja, men delvis handlar det om att få en digitaliserad process bakom mycket. Internet of things, IOT-lösningar, att man samlar data om byn och så vidare. Och det klart att det här låter läskigt för medborgarna. Men här vet jag att just i Veberöd i Lunds kommun, där har man en väldigt nära dialog med byborna. Och det finns en väldigt hög acceptans för den här datainsamlingen.

– Ett exempel är att man mäter vattenkvaliteten. Det går en liten å igenom där och där mäter man vattenkvaliteten in i byn, och man mäter ut ur byn. För att se ifall man kontaminerar vattnet ifrån byn eller om man faktiskt gör det renare. För att titta lite grann på hur vattenanvändningen i byn ser ut. Så då samlar man in data kring det. Och det är ingenting som ... Man exponerar ju inte enskilda personer i det sammanhanget. Där tittar man mer på hur byns fotavtryck när det kommer till vattnet ser ut, till exempel. Och så kan man använda det när det kommer till vattenkonsumtion och så vidare. Det är ett exempel.

– Ett annat exempel är att man har flugit ut receptbelagd medicin med drönare, för att effektivisera processen för de personerna, till exempel äldre, som kanske inte kan eller orkar gå till ett apotek. Vid det här tillfället, när de gjorde det, fanns inte ens ett apotek i byn, utan då flög man från en annan närliggande by eller stad. För att titta lite grann på hur man kan effektivisera den delen då. Och då handlar ju om acceptans för drönare, för drönare är ju också något som folk kan irritera sig på, så att man får en positiv känsla kring det. I dag kan man ju snarare få kanske: "Åh, vem filmar den?"

Ja, vi är ju också lite programmerade att vara skeptiska till nya saker.

– Precis.

Vi skulle kunna hålla på och prata om här i all oändlighet. Vi får hoppas att det kommer fler tillfällen. Men jag vill avrunda lite grann också med de här specifika Halmstadfrågorna som jag gärna vill ha med. Dels så vill jag veta vilket som är din favoritplats i Halmstad.

– Oj. Det var svårt. Då får jag ta det som har legat mig varmast om hjärtat kanske nu i år då, och det är nog Grötvik faktiskt, som väldigt länge var en väldigt anonym plats för mig. Jag har ändå bott i Halmstad i elva år nu. Jag har cyklat lite förbi där längs prins Bertils stig, och så där. Men det är en plats som jag tycker har blomstrat väldigt mycket i sommar.

– Och jag har fått den stora möjligheten att lära mig åka wakeboard i sommar också. Och det har ju också varit en del av kärleken till den platsen. Och då kan man ställa sig frågan vad är det som gör den så himla fin. Dels är det nog, för mig i alla fall, har den varit lite bortglömd mellan delarna av stan. Men det är en otroligt vacker plats, liksom. Året om tycker jag den är fin verkligen. Och den skänker mig ett lugn. Det arbetet som är gjort den nere tycker jag dessutom har gjort att människor möts på ett nytt sätt.

– Det har blivit en yta där människor möts från alla möjliga kulturer. Där har det blivit en fusion mellan olika kulturer som möts och gör saker ihop. Och jag tror att det på ett sätt, ju mer jag tänker på det, så är det ett väldigt gott exempel på hur man skulle kunna jobba även i en stadskärna.

– Det handlar ju om att människor som annars inte möts kanske gör det. Det är ju då det händer. Det är då det gnistrar till mellan människor liksom. Och så har det varit där. Den där segregationen vi pratat om, till exempel. Det har kommit folk från de delarna av staden också ut dit för att de har hört att det händer saker där ute och vill vara med. Och då har man fått hänga med dem. Och jag tror att det är sådana platser, det kan man bygga inne i city också. Det är sådana platser som behövs för att det ska leva.

Jag frågar ju alla den här frågan, men inser att vi nästan har pratat om det hela tiden: Men jag brukar fråga efter platser som har outnyttjad potential i Halmstad. Platser eller verksamheter har jag nog faktiskt också sagt.

– Befintliga, tänker du då?

Ja, som skulle kunna liksom. Där vi skulle kunna förvalta det bättre. Du pratar ju jättemycket om det utifrån Nissan. Men det kanske finns mer, tänker jag.

– Ja men Nissan är ett gott exempel. Sen tycker jag att det finns goda exempel i Halmstad. Jag tänker till exempel det här med sommaren och Lilla torg. Att det växer och blir uteservering. Det är supersmart, liksom. Det är jättebra, och ett jättegott exempel som jag tänker att man kanske hade kunnat göra året om. Men det är klart, det är nyhetens behag. Man får längta till att uteserveringarna öppnar. Och kanske, jag tittar ut nu, det är kanske ingen som vill sitta där nu. Det regnar ju nu.

Nej, då får man ju vara lite smart och komma på någon mer kreativ innovation som gör att det funkar fast det är höstruskigt.

– Ja. Och jag tänker också på Norre Port och det som har varit där. Att man bygger verksamheter där uppe. Eller att Norre Katts park lever på ett annat sätt som det gjorde i somras. Det är typiskt bra exempel. Annars blir det väldigt lätt att man fokuserar på sådana saker som ligger kanske innanför muren eller på platser som alltid har varit attraktiva.

– Sen tänker jag: Hamnområdet. Det finns ganska mycket vackert den vägen ut också, att jobba med när det kommer till att få folk att röra sig mer längs Nissan. Kanske inte bara se stadskärnan som det som ska blomstra. Jag tror att det är en kombination av det som händer i city och det som händer till exempel längs Nissan eller på andra promenadstråk ut från city. Det handlar inte bara om att stadskärnan ska blomstra, utan det måste även vara attraktivt att komma in och ut ur staden på något sätt. För att det ska fungera, tycker jag.

– Hinner vi med ett exempel till?

Ja!

– Vid ett tillfälle var jag upp till Skellefteå. Och jag tänkte: "Vad ska jag göra där?" Men så flög jag upp då. Då plockade en taxi upp mig. Världens skönaste taxichaufför. Han var inflyttad från – jag tror det var Iran. Han var ganska högt utbildad akademiker, hade inte fått något jobb, men valde att köra taxi. Och så börjde han prata om hur bra Skellefteå var. Och på vägen från flygplatsen in i stan. Bara genom hans presentation av Skellefteå, hur väl han var mottagen där uppe och hela hans resa på nåt sätt ... Jag blev förälskad i Skellefteå redan innan jag kom dit.

– Och det är så jag tycker att Halmstadborna ska prata om Halmstad i alla sammanhang. Och när jag kom in dit så hade jag såklart väldigt höga förväntningar på de här dagarna jag skulle vara i Skellefteå. Det handlade delvis om att höra kommunen prata om Northvolt till exempel, batterifrabriken. Hur de fick den och uppslutning av Skellefteåborna. Det är en ganska stor kommun – Skellefteå kommun är ju en jättestor kommun – och hur de har lyckats med det och så där så. Men, summa summarum, när jag åkte därifrån så var jag ändå tvungen och kände att jag måste köpa nån souvenir härifrån. Så det blev ett pannband med Skellefteås nya logotyp, och jag kände mig liksom stolt att ha varit där.

– Lite den känslan ska man ju ha även som halmstadbo eller turist när man åker härifrån, Men hur ser det ut nu om man åker till Halmstad flygplats här och ska in till city. Vad får man se då och sådär? Vad blir första intrycket av Halmstad då? Då tror jag att det finns rätt mycket att jobba på när det kommer till hur stan upplevs i ett utifrånperspektiv. Ifall man gör det så kommer även stan bli väldigt attraktiv för oss som bor i den och pratar gott om den, liksom året om, tänker jag.

Jag tror att det finns en skillnad i att Skellefteå har ju då kämpat i motvind i många år som många norrländska kommuner har gjort. Och så hände det med Northvolt och så är de jätteglada över det. Medan vi är lite "fat and happy" här i Halmstad, alla vill ändå alltid komma hit.

– Så är det. Och nu slår huvudet på spiken för att många av de städerna som just är Fab City, de har på något sätt – större majoriteten av dem – har på något sätt genomgått en kris. Och det är först när man ser att krisen är på väg som kanske den stora förändringen kommer. Och jag tror lite som du är inne på att vi ser kanske inte riktigt vad våran kris är. Och jag kan på ett sätt tycka att det är lite naivt att tänka att "nej men vi behöver nog inte förändra oss" eller så.

– Nu är det inte svart och vitt, utan jag förstår att det sker förändringar i den här staden också. Men jag tror, precis som Skellefteå, där har man verkligen sett att: "Vi måste göra någonting nu. Det är någonting stort, och det är nu. För att den här stan inte ska dö." Och det kände nog även medborgarna. Men där var det oerhört mycket medborgardialog kan jag tala om. Skellefteå kommun är, tror jag, en tredjedel av Skåne till ytan. Men där åkte kommunen ut fysiskt till i princip varenda plats för att prata. Alltså ha dialog med folket. Och det är jätteviktigt. Det är verkligen det.

– När de berättade allt det här, jag tappade hakan alltså. Men vilket arbete de la ner på medborgardialog innan de kunde börja, liksom verkligen starta projektet. Nej, så det var en häftig resa att få höra det. Och jag tror, precis som du säger, här kan vi luta oss tillbaka lite på – och det med all rätt – att vi är en bra sommarstad. Vi ska få fortsättningsvis också vara väldigt duktiga på att vara en sommarstad. Men det tar inte bort möjligheten att göra saker året om. Jag tänker ändå att Halmstad har potential att bli Sveriges smartaste stad.

Martin Bergman, industridesigner och ingenjör, och labbchef på Fablab vid högskolan i Halmstad. Det här var hans perspektiv på hur man kan tänka kring framtidens stadskärna. Andra som ger sin syn på det här temat är fastighetsägaren Niclas Jansson, studenten Elisabet Muayad och nationalekonomen Oana Mihaescu. Intervjuerna med dem och ett avsnitt som ger en bakgrund till frågan om stadskärnans utveckling finns på samma ställe som den här intervjun. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl och jag heter Linda Thulin. Hej då!

Oana Mihaescu, forskaren

"En blandad stadskärna är en förutsättning för att överleva i framtiden." Det säger nationalekonomen Oana Mihaescu som är en av flera forskare kopplade till branschorganisationen Svenska Stadskärnor. Hon tror att handeln är fortsatt viktig för stadskärnan, men att den i framtiden kommer att handla mer om upplevelsen än själva varan. Hon berättar också vad forskningen säger om bilens roll för en levande stadskärna.

Porträtt av Oana Mihaescu. Hon har långt, rakt hår och ler mot kameran.

Oana Mihaescu

Hela avsnittet i text

– Handeln har fortfarande en viktig del, och den är fortfarande en viktig dragare in till stadskärnan. Men den har förändrats i karaktär. Nu är det inte själva varan, det är själva tröjan som är viktig utan det är upplevelsen kring det här som är viktig.

Vilken framtid har stadskärnan när allt fler handlar på nätet eller i köpcentrum utanför städerna? Det där är en knäckfråga för många städer just nu, bland annat Halmstad. Och i det här avsnittet ska jag prata med en nationalekonom som har en del intressanta svar på frågan. Jag heter Linda Thulin och jag gör den här podden som heter Halmstad växer på uppdrag av Halmstad kommun. Hej!

I Halmstad växer pratar vi om kommunens utveckling utifrån ett specifikt tema där vi belyser flera olika personers perspektiv. Det här är ett av totalt fem avsnitt på temat om Stadskärnans framtid, och här intervjuar jag Oana Mihaescu. Hon är en av flera forskare kopplade till organisationen Svenska stadskärnors forskningsråd, där man jobbar specifikt med den här frågan. Oana Mihaescu är lektor i nationalekonomi och under hösten 2021 blev hon utsedd till årets stadstjärna, som organisationen svenska stadskärnor fyndigt nog kallar sin utmärkelse. Så här tror hon att stadskärnan i en småstad ser ut om trettio år:

– Jag har kanske en lite mer idealiserad bild på vad en stadskärna kommer att bli om typ trettio år. Men jag ser framför mig en mötesplatser helt enkelt. Jag ser framför mig bilfria gator, många butiker och restauranger och mycket folk i stadskärnan. Det är mycket service och öppna ytor. Alla åldersgrupper som träffas där. Det är det jag ser.

Vad skulle du säga är förklaringen till att det inte ser ut så idag?

– Jag skulle säga så här: Från början var staden monocentrisk. Vi hade stadskärnan, och där var marknaden också. Alla skulle träffas där, alla skulle handla där. Och sedan med tiden så har det utvecklats regionala centrum, köpcentrum, eller externa köpcentrum. Onlineshoppingen har också bidragit. Så kunden stjäls av dessa andra stadskärnor, om man kan säga så. Den dras från den traditionella stadskärnan, och den försvinner.

– Och det är ju på något sätt normalt, eller ja, förväntat. För de erbjuder massa saker som kunderna vill. Till exempel så åker man till ett externt köpcentrum så finns alla butiker på en plats, många butiker på en plats. Och så finns det stora parkeringsytor och skydd från dåligt väder till exempel. Så det finns massa funktioner som de har stulit på något sätt från stadskärnan eller från andra platser, och de finns på samma plats nu.

Kan man säga någonting om att det var ett misstag att bygga så mycket externa köpcentrum eller var det en slags oundviklig utveckling?

– Nej, jag tror att sånt är ju oundvikligt, egentligen. Frågan är mer hur reagerar den traditionella stadskärnan på det. Om vi bara sitter och klagar du vet, då händer ju ingenting. Man måste ju reagera på något sätt. Man måste vara innovativ. Man måste komma med nya idéer. Man måste göra marknadsanalyser och undersöka. Vad är det som kunden vill ha från mig, från stadskärnan? Hur kan jag attrahera kunden tillbaka till stadskärnan? Vilka kundgrupper kan jag attrahera till stadskärnan? Och med vilka åtgärder?

– Då finns det en massa idéer nuförtiden. Det finns en våg. Eftersom alla vill tillbaka till den traditionella stadskärnan så finns det idéer. Det finns ju pengar och även för mindre stadskärnor finns det möjligheter. Det finns ju en massa idéer. Säg till exempel att man inte vet hur man gör, då finns det olika instrument som till exempel "business improvement districts". Om jag har en förfallen stadskärna och det inte händer någonting. Då gäller det att samarbeta.

– Om jag har en butik här, och du har en butik där, och vi samarbetar, även med fastighetsägaren och kommunen. Då bestämmer vi att "det här är planen, vi ska ta till de här åtgärderna för att göra stadskärnan mer attraktiv". Då förväntar vi oss att kunden kommer tillbaka till stadskärnan. Men det händer ingenting om man bara sitter och klagar. Man måste verkligen vara väldigt proaktiv.

Traditionellt sett så har ju stadskärnan handlat väldigt mycket om shopping. Idag så shoppar vi å ena sidan mycket, men det pratas ju också väldigt mycket om konsumtionskritiken och att vi kanske inte ska gå mot att shoppa så mycket. Som en del i en stadskärna i framtiden, vilken roll har shoppingen och handeln skulle du säga?

– Jag tycker att handeln fortfarande har en viktig del. Senast jag räknade på hur mycket handeln omsätter så såg jag att de omsätter 2,5 gånger så mycket som till exempel hotell- och restaurangbranschen. Så handeln är fortfarande viktig och handel är fortfarande en dragare till stadskärnan. Vi ska inte glömma det. Men jag tycker att den har förändrats i karaktär, om man kan säga så. Nu är det inte själva varan som är viktig, det är inte själva tröjan som är viktig. Det är upplevelsen kring det här som är viktig.

– Vi lever ju i en tid med det som vi forskare kallar för "upplevelseekonomin". Som gör att själva upplevelsen är viktigare än varan. Till exempel, om jag åker till en butik så är det som intresserar mig mest vad som händer runtomkring varan. Finns det till exempel en modeshow? Eller är det något annat jag kan göra där? Jag kan kanske träffa mina kompisar. Har vi någon plats att bara sitta i några minuter och njuta av någon som spelar piano? Eller vi kan kanske fika lite grann. Så allt det här som man kan göra runtomkring, det är ju relaterat till handeln men det är inte själva handeln som är den viktigaste dragaren till stadskärnan. Och det här kommer att utvecklas under de kommande åren.

Men det är ändå så att man kan inte plocka bort handeln som en del av stadskärnans ingrediens?

– Jag tycker inte det. Men man kanske kan bli lite smartare i det man erbjuder. Till exempel om jag är en liten stad och så har jag en liten stadskärna, så tänker jag på att inte erbjuda exakt som ett externt köpcentrum erbjuder. Det här med att erbjuda komplementära varor, komplementariteten är ju viktigt, att inte erbjuda exakt samma sak. För då är det ju logiskt, då hamnar jag i en konkurrenssituation med externa köpcentrum.

– Och som en liten stadskärna så har jag kanske ingen chans mot det här externa köpcentrumet. Och då måste jag tänka: Vad är det för varor som jag kan erbjuda, eller för service, som inte finns på nätet till exempel? För det kan vara konkurrens med onlinehandeln, eller i ett externt köpcentrum. Man kan inte klippa håret på nätet och man kan inte fika på nätet. Och det finns kanske kedjor i ett köpcentrum, men man kan ha små unika butiker som är jättetrevliga och som ger mer inspiration. Sen, det här med innovationer och unicitet har mycket att göra med nya koncept, till exempel blandkoncept.

– Jag var i Malmö förra året i en butik i centrala Malmö och där har de varor från olika andra små butiker eller olika märken. Och så har de kafé och restaurang och konferensanläggning. Och så har de postombud med provrum där man kan hämta sina paket, prova och lämna tillbaka direkt. Så man måste komma med sådana innovativa grejer om man vill överleva. Någonting som drar kunder tillbaka till stadskärnan.

Det jag tänker på är också aspekten att det ofta är ganska dyrt att ha lokal i stadskärnan, och att den här typen av butiker som du också pratar om, som kanske är lite mindre och lite mer specifika. Det kan ju vara lite svårt för dem att få det att bära sig?

– Ja, exakt, och det är ju en risk såklart. Men då kommer det här med att samarbeta, då blir det jätteviktigt. För det är inte så att en liten butik måste göra allt. Man har ju lite problem att man inte har så mycket pengar som en liten butik. Då kan man kanske prata med fastighetsägarna kring hyror och sånt som ökar. För om ett kvarter blir mer attraktivt så är det normalt att hyrorna ökar, och då är det normalt att de butikerna som är lite mindre produktiva flyttar ut, för de har inte råd.

Och sen är det som sagt inte alls bara så att det handlar om shoppingen, utan det finns en massa andra delar också som då kan spela en stor roll. Säg någonting om vad man mer kan tänka, vad som kan finnas i stadskärnan, mer än bara handel.

– Det här är ju någonting som jag verkligen gillar att prata om. Det finns en amerikansk författare, hon heter Jane Jacobs. Hon har pratat mycket om den blandade staden och hur det här är viktigt för en levande stadskärna. Tänk så här: Jag jobbade mycket eller jag pluggade och jobbade i USA och där har man CBD, "central business districts". Där är det bara kontor och några få restauranger. Så jag var på kontoret hela dagen och sen när jag skulle åka hem på kvällen fem eller sex, så var det tomt på gatorna. Det var ju som en skräckfilm. Det var tomt, bara några hemlösa som var på gatorna. För det fanns bara kontor, så det fanns ingenting för mig som jobbade där att göra efter kontorstid.

– Idén med den blandade staden är då att man har liv dygnet runt i stadskärnan. Om det finns bostäder, då är det några som bor där, som är ute på på morgonen med sina hundar till exempel. Eller så tar de barnen till förskolan eller till skolan. Och sen så kommer kontorsmänniskorna och jobbar där och lunchar där eller fikar där. Och så på kvällen har man bio, till exempel. Men efter bion så går man kanske inte hem, men man stannar i någon liten butik och tittar runt lite. Eller så äter man på restaurang och så har man kanske nattklubbar på kvällen och så vidare. Så det är jätteviktigt att ha alla dessa funktioner och inte separera dem. Inte ha bara kontor här, bostäder där och shopping där. För det funkar inte. Då blir det inte det här, du vet ... livet.

– Det försvinner vissa delar av dagen beroende på vad man har på en plats. Och det är samma koncept som man pratar mycket om, den här 15-minutersstaden eller 10-minutersstaden. Det är samma koncept, att man har stadskärnan och sen ska allt finnas inom 15 minuter med cykel eller att gå från själva stadskärnan. Och det gör att allt sitter på samma plats. Tätt. Alla de här funktionerna; vårdcentral, bibliotek, boende, kultur, bio, gallerior, kontor. Allt. Vill man ha en levande stad dygnet runt så är det svaret.

Det som man också märker redan tycker jag i Halmstad och som ju är ganska vanligt och såklart i stadskärnorna, det är ju den här samexistensen mellan ett levande till exempel nattliv med mycket liv och rörelse och kultur och så vidare. Och människor som bor och lever och vill kunna sova på nätterna. Hur ska man hantera det?

– Ja, men det finns någonting som heter stadsplanering. Och då, när man planerar själva staden, ska man inte lägga nattklubben precis bredvid bostäderna. Man kan lägga nattklubben lite längre bort, vid en park eller någonstans.

Men många av dessa är ju gamla hus där det liksom redan finns bostäder. Man river ju inte gamla hus.

– Ja, jag förstår det, och det är det som jag säger hela tiden: Att själva strukturen är det svårt att förändra och då måste man komma med andra idéer. Det är klart att man inte kan ha nattklubb och bostäder i samma hus, då störs de som bor där. Och det kanske är familjer med små barn och så. Det går inte. Det är ju det som inte kan förändras, det är ju strukturen.

– Vi har ju en rapport där vi pratar om den lilla stadens attraktivitet. Där har vi hittat några faktorer som man kan jobba med. Och de första faktorerna som har att göra med det som du säger, geografin och demografin och stadens struktur. Det säger vi också: Det är svårt att förändra hur man bygger staden från början. Som du säger man kan inte bara riva. Men då gäller det att samarbeta. Prata med fastighetsägarna. "Vad kan vi göra här?" Prata med kommunen. "Hur kan vi göra här? Finns det någon lösning?"

Och att man också kanske behöver, återigen när det gäller att tänka lite annorlunda, så kanske det är så att det kommer att vara mer liv och rörelse i framtidens stad. Och bor man och lever där så får man också acceptera det i viss mån. Eller det är det rimligt att ställa sådana krav på en människa som väljer att bo i stan?

– Ja, jag tror det kanske. Sen så är det inte så att stadskärnan är typ fem kvadratmeter. Den kan vara ganska stor, beroende på vilken stad vi pratar om. Men det är inte som att vi bara har ett litet område. Att man ska blanda dessa funktioner betyder inte att allt ska finnas i samma byggnad. Det betyder bara att allt ska finnas inom typ 10–15 minuter som dom pratar om i den här konceptet med 15-minuterstaden. Så dom ska finnas nära varandra, men det går ju att lösa.

En annan central fråga som diskuteras både i Halmstad på många andra håll och som du nämnde inledningsvis. Det handlar om det här att i din vision är det ett bilfritt centrum. Många av fastighetsägarna och butikerna och sådär pratar om att det är väldigt svårt att få till, för då kommer inga kunder hit. Vad tänker du om den frågan kring både bilens närvaro och parkeringsplatsernas. Var de behöver vara?

– Ja, det är roligt att du frågar, för vi har ju ett annat projekt. Vi jobbar nu med Jönköpings business school och med Södertörns Högskola, i ett projekt som heter "Who would walk 500 miles?" som har att göra exakt med det här med vad gågator och bilfria gator har för effekter på staden i Sverige.

– När man kollar på litteraturen så finns det två olika grupper. En grupp som pratar mycket om fördelarna med bilfria gator. Då pratar man om olyckorna, att antalet olyckor minskar. Att man har en bättre hälsa, för man motionerar mer när man måste lämna bilen någonstans. Man pratar också om sociala fördelar. Man träffas mer i stadskärnan, umgås med varandra. Och allt det här spiller över på butikerna och restaurangerna, säger de som ser positiva effekter. Då attraheras fler kunder till stadskärnan, eller till de här områdena, och fler kunder betyder mer försäljning helt enkelt.

– Men det finns den andra gruppen som säger exakt som du sa: "Tillgänglighet, vad gör vi med den?" Både jag som kund som inte kan ta bilen till stadskärnan, men även varor och transport. Nu finns det olika definitioner av bilfria gator. I vissa fall så får man komma med varorna till butikerna och i vissa fall så är det helt förbjudet. Sen visar viss forskning att bilburna kunder brukar spendera mer. Jag vet inte om det är för att de kanske handlar större grejer. Jag vet inte, jag kan ju inte handla en frys om jag inte har bil. Och om de försvinner, då försvinner de mot de köpcentrum och mot andra regionala handelscentrum.

– Sen är det en aspekt till som kritikerna pratar om: Om man har bilfria gator, då måste hela infrastrukturen vara anpassad. Då måste man ha bussar så att man kan komma till de här områdena. Det måste finnas parkeringar, kanske runt omkring. Så hela strukturen måste vara anpassad för att de här bilfria gatorna ska fungera. Nu vill vi kolla vad som händer i Sverige i projektet. Vi har inget resultat än, men frågan är om de positiva effekterna starkare än de negativa. Vad händer och i vilka situationer?

Så det är svårt att veta i nuläget vilket som väger över?

– Exakt. Och det finns ju inte så mycket forskning på det heller.

För det som fastighetsägarna här i Halmstad säger och Cityföreningen och så, det är ju att de stora kedjorna, de som finns på flera håll. De har ju centrala beslut som handlar om att vi etablerar oss inte i en stadskärna om det inte finns parkering på det här och det här sättet och på de här och de här villkoren. Så det finns ingenting man kan göra lokalt åt det, utan det är centrala beslut. Vem ska anpassa sig efter vem? Kan man säga något om det?

– Exakt. Och det är en sak som vi kollade i projektet också, om kedjorna försvinner och dyker det upp mindre restauranger, eller om det är tvärtom. Ja, det går tillbaka till det här med samarbetet. Om man bara tänker på vinsten och har en bild i huvudet att kunderna försvinner om det blir bilfritt. Då flyttar jag ut min butik.

– Därför är det viktigt med forskningen för då kan man säga det, om forskningen säger att "nej, det är flera kunder som kommer till de här områdena". Då kanske de stora butikerna förstår att "jaha, det kanske inte är en bra idé att jag flyttar ut egentligen". Och det kanske inte är viktigt jag har parkering här, om kunderna kommer ändå. Det räcker kanske om jag har parkering lite längre bort, för de bilfria gatorna gör att det finns flera kunder i området och då blir det fördelar för mig som butik.

– Men det är den här osäkerheten som gör att flera väljer att flytta ur de här områdena, eller att de kritiserar. För de vet inte. Blir det bättre? Blir det flera kunder i bilfria områden eller inte? Hur blir det? Vad är det för effekter? Är det bättre att vi flyttar ut?

Så ni jobbar lite grann på att kunna ge dem svart på vitt? Vad är svaret på den frågan helt enkelt?

– Exakt.

Det här är ju som sagt ett problem som Halmstad har uppmärksammat under en längre tid, men som ju Halmstad verkligen inte är ensamma om, tvärtom. Vad skulle du säga kännetecknar de kommuner som har lyckats med att få en bra och levande stadskärna?

– För det första så skulle jag säga att man måste förstå att man behöver flera funktioner i en stadskärna, inte bara en. Det kanske inte går att förändra stadens struktur, men det man kan. Jag vet till exempel att det är kommuner som har jobbat med att få in myndigheter. Kan man få in bibliotek eller kan man få in någon myndighet? Kan man få in en skola i det här området eller bio, eller flera butiker och restauranger. Man måste ju försöka skapa lite liv och rörelse dygnet runt.

– Sen så är det det här med komplementaritet. Att inte att inte erbjuda det som onlinehandeln erbjuder. Inte erbjuda exakt det som ett extern köpcentrum erbjuder. Det tredje är det här med innovation. Komma med popup-butiker, blandade koncept, kaféer och klädbutiker på samma plats. Bokhandel och café på samma plats eller restaurang – alltså innovation.

– Det fjärde är det här med att inte bara sitta och klaga på det, utan bli proaktiv. Och den femte, och det har vi kanske inte pratat så mycket om. Det jag säger hela tiden är "använd kulturen". Kulturen är en dragare till stadskärnan. Använd det på olika sätt. Det kan vara gallerier, eller att man målar på väggar. Det kan vara att man bokar in konserter och marknader. Använd kulturen och evenemang för att dra in människorna. Vi är ju sugna på det. Speciellt nu, efter pandemin, så vill man träffas och gå på teater och vara med varandra. Så det är en stor dragare.

Kulturen kämpar ofta och har svårt att gå runt och klara sig rent ekonomiskt. Kan man göra någonting från kommunens sida då för att helt enkelt understödja kulturen, för att den har så stor betydelse för stadskärnans liv och rörelse?

– Ja, exakt. Och det är ju så klart att om jag har ett konstgalleri så producerar jag kanske inte lika mycket som en butik eller en restaurang. Då kan jag inte betala lika mycket i hyra och då kan kommunen komma in och bidra. Till exempel så att jag har en lokal eller så att hyran minskar lite grann.

– Det är det här att förstå att om det är bra för ett konstgalleri, då kan det vara bra för mig. För det är alltid spill-över-effekter, alltså att kunderna spiller över från en butik till en annan. Från ett konstgalleri till en butik, från en restaurang till butik och tillbaka. Det är det som man måste förstå. Det är inte bara jag, det är vi tillsammans.

Oana Mihaescu, lektor i nationalekonomi, kopplad till Södertörns högskola och Handelns forskningsinstitut. Det här var hennes perspektiv på frågan om stadskärnans framtid. Vill du höra fler kan du fortsätta lyssna på intervjuerna med innovatören och industridesignern Martin Bergman, studenten Elisabet Muayad och fastighetsägaren Niclas Jansson. Och så avstampsavsnittet då som ger dig dåtid, nutid och Halmstad kommuns planer för framtiden. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl och jag heter Linda Thulin. Hej då!

Tema 3: Näringslivets roll i en kommun

Vilken roll spelar näringslivet i ett växande Halmstad? Varför är en del företagare så missnöjda med kommunen och vad gör kommunen åt det? I Halmstad växers tema om näringslivet möter du flera personer från näringsliv och kommun som ger sin bild.

Tema 3 – avstampet

Varför spelar det roll vad som hände i Halmstad 1823 om man vill förstå hur dagens näringsliv ser ut?

Här får du får en historisk exposé över Halmstads näringsliv, men du får också veta mer om kommunens arbete för att ge företagarna förutsättningar att bidra till Halmstads utveckling. Och hur tänker Halmstads kommun möta kritiken från företagarna när det gäller ett dåligt företagsklimat?

Hela avsnittet i text

– Det jag hör ofta är: "Pratar ni inte med varandra? Den ene säger så, den andre säger si. Ni ser liksom inte om hela mitt behov."

"Talang vinner tävlingar, men samarbete och intelligens vinner turneringar." Citatet kommer från en av världens mest legendariska idrottare, den amerikanske basketspelaren Michael Jordan. Det passar utmärkt i sportvärlden, men faktiskt precis lika bra när man pratar om en kommuns utveckling. För enskilda insatser har förstås betydelse, men vill man lyckas på lång sikt så måste man tänka till och man måste samverka.

I det här temat av Halmstad växer så ska jag rikta blicken mot en central samverkanspartner för att en kommun ska må bra, nämligen näringslivet. Jag heter Linda Thulin och jag gör den här podden på uppdrag av Halmstads kommun. Hej och kul att du lyssnar!

Att vända hem till Halmstad efter nästan tio år i Stockholm har för mig inneburit att försöka fylla i luckorna kring vad som har hänt i stan under tiden jag var borta. Det är lättare sagt än gjort. Men en sak har i alla fall inte gått mig förbi. Företagarna i Halmstad verkar inte vara nöjda. Kommunen dalar i företagsrankningar och bilden man får i media och i sociala medier är att frustrationen är stor.

Vi ska titta på vad det handlar om i det här temat där jag förutom det här avsnittet som är ett slags avstamp, också gör längre intervjuer med fyra personer med olika perspektiv. Företagare, forskare och kommunens näringslivschef finns bland de intervjuade. Men vi ska inte bara prata om det där som inte funkar. Vi ska också prata om vägar framåt och om vilken roll det privata näringslivet faktiskt har för en kommuns välmående.

I vanlig ordning börjar vi med det här avstampet där jag bjuder på lite dåtid, lite nutid och lite framtid. Till min hjälp den här gången har jag Henry Bengtsson, numera pensionär men också tidigare kommunchef med mera i Halmstad. Han är också aktiv i föreningen Gamla Halmstad och han tycker att det är viktigt att ha koll på historien när man planerar för framtiden.

– Historien är ju väldigt viktig att ha med sig och förstå. För det finns ju väldigt långa trådar. Om vi börjar med Halmstads industrialisering så kan man ju knyta den till Wallbergs fabriksaktiebolag som ju blir den första stora industrin här och som framför allt producerade filt, men som också diversifierades genom jordbruk och tegelbruk. Och den där filttråden löper genom hela historien i Halmstad, här har funnits flera filtfabriker. Men i dag, även om Wallbergs har lagt ner produktion sedan länge, så har vi fortfarande ett stort företag som är en del av en multinationell koncern i form av Nordiskafilt Albany.

Ja, etableringen av Wallbergs är en bra startpunkt om man vill förstå Halmstads Näringslivs historia. Förutom att Wallbergs textilfabrik 1823 blev startskottet för det industrialiserade Halmstad, så var det också i mitten av artonhundratalet som Halmstad på allvar kom att bli en viktig hamnstad. Det i sin tur är förstås tätt förknippat med handeln, som från allra första början var själva grundförutsättningen för att få vara en stad.

– Det var ju det som var en stadsrättighet, det var att man fick idka handel på torget. Men i handelns förutsättningar ligger också det logistiska läget. Vi ligger i dag och sedan ganska långt tid tillbaka med en bra hamn. Vi har en flygplats, vi har goda vägförbindelse och vi har järnvägar. Och det där har ju haft en betydelse för etableringar genom åren. Att det är intressant att etablera sig Halmstad just på grund av läget och kommunikationerna.

Ja, läget har länge satt sin prägel på stadens näringsliv och i dag är till exempel två av våra största privata arbetsgivare logistikföretag. Några betydande branscher genom årens lopp har förutom filt- och textilindustrin varit sko och handskindustrin, och så förstås stål- och järnindustrin som ju också finns kvar än idag i form av till exempel Höganäsverken, det vill säga tidigare Halmstad Järnverk. Och så då några av Halmstads än idag mest kända branscher.

– Vi har ju mitt i stan en gammal industribyggnad sedan slutet av 1800-talet, det vill säga det som idag är Krönleins bryggeri, Appeltoftska bryggeriet från början av 1800-talet. Det är ett av Sveriges absolut äldsta familjeägda bryggerier och är en del av bryggeritradition som har varit stark i Halmstad. Vi hade ju i slutet av 1970-talet två bryggerier, två av 29 bryggerier i hela Sverige. I dag har vi ganska många nya bryggerier också, som på något sätt säkert har tagit intryck av en gammal bryggeritradition.

– Vi har gamla traditioner när det gäller livsmedelshantering och livsmedelsindustri. Där ju charkuterifabrien som är ganska nyanlagd i Halmstad, är ett mycket stort och snabbväxande företag med anor från tidigare charkuterianläggningar och inte minst från slakteriverksamheten som startade i slutet på 1800- talet.

Förutom att lyfta fram de olika branscherna som har följt med oss ända in i modern tid, så vill Henry Bengtsson också gärna prata om vilken betydelse enskilda människor, det vill säga entreprenörerna, kan ha för en stads utveckling.

– Halmstad är ju inte känt för sitt entreprenöriella klimat men det har ändå funnits många entreprenörer genom åren och finns i dag också. Och det är de som driver en utveckling i väldigt hög grad.

Henry Bengtsson nämner till exempel Per Berggren. Han drev handelsbolaget JB Berggrens, men han var också med och startade Järnverket. Sen nämner han Nicolas Hassbjer, grundaren av HMS Networks som är ett av Halmstads mest profilerade företag idag. Och så då Wallbergs, som så länge var en viktig del av Halmstads näringsliv.

– Wallbergarna drevs av en egen ambition, av en entreprenörsanda, en idé om att skapa något. Man hade ju en rätt konservativ hållning och en väldigt patriarkaliskt företag. Man byggde upp en närmast bruksliknande miljö. Men man var samtidigt väldigt aktiva i samhället och också engagerade i andra former av industriell verksamhet. Man var med och startade sockerbruk och man startade hatt- och filtfabrik i Halmstad och man startade hatt- och filtfabrik uppe i Oskarström. Så att under en lång tid så var ju familjen Wallberg, vill jag hävda, drivande i Halmstads näringslivsutveckling.

Skillnaden mellan dåtidens stora drivna entreprenörer och dagens näringsliv är att det inte längre är samma personer som har makten i kommunen som också driver de stora företagen. Det gör det förstås lite svårare för företagen att styra utvecklingen, men det är förstås i grunden både bra och viktigt, understryker Henry Bengtsson.

– Samma människor som var drivna entreprenörer var ju oftast de människor som satt i ledningen för kommunen i en eller annan form eller i olika bolag med någon form av allmängiltigt syfte. Så är det inte riktigt idag. I dag så kan ju vi alla bli politiker i ledande ställning. Det kunde man inte för 100, 150 år sedan. Där finns ju en jätteskillnad mot det förflutna, och det innebär ju också att i dag är det inte en enskild företagarnas intressen som styr en kommuns utveckling, utan det bygger på att det är politiskt demokratiskt fattade beslut som styr skogens utveckling. Och det är ju en jätteskillnad.

I dag är Halmstad näringsliv det som brukar kallas för diversifierat. Det innebär att vi har många små företag i flera olika branscher snarare än några få dominerande. De stora arbetsgivarna i stan är snarast de offentliga arbetsplatserna. Högskolan, Försvarsmakten, sjukhuset och förstås kommunen.

Bland de stora privata arbetsgivarna finns Biltema Logistik och Martin och Servera Logistics som båda har mellan 500 och 1000 anställda. Företagen som omsätter mest är bland annat AJ produkter, nämnda HMS och Charkuterifabriken. Också de har flera hundra anställda.

Men sammanlagt finns det faktiskt mer än tiotusen registrerade företag i Halmstad, vilket innebär att de allra flesta är små och medelstora företag inom väldigt varierande branscher. Logistikbranschen är som sagt ganska stor och har ju då rötter bakåt i tiden, liksom tjänstesektorn. Men två nya branscher som också är stora i Halmstad är dels IT-branschen, men också – faktiskt – besöksnäringen.

– Visserligen fick vi ju bad i Tylösand någon gång i början på 1910-talet, men det är ju ändå inte en särskilt stor verksamhet vi pratar om. Utan det är ju något som har vuxit fram och inte minst kommit i samband med semesterreformerna och att människor haft möjlighet till att åka runt, besöka och vistas på olika platser, däribland då givetvis Halmstad och Tylösand då kanske framförallt. Men i dag så har den ju jättebetydelse utifrån många olika aspekter, för det är ju en internationell näring. Det är ju inte bara en nationell näring, och det är ju också någonting som sprider namnet Halmstad.

Det här med ett diversifierad näringsliv, det har både för- och nackdelar, menar Henry Bengtsson.

– Det finns ju ingen stark motor som driver näringslivet och kommunen framåt. Å andra sidan så är ju kommunen inte särskilt känslig för enskilda nedläggningar. Även om varje konjunktursvacka och varje nedläggning kan få negativa konsekvenser så blir de inte lika kännbara om man inte är beroende av ett enda företag eller en enda bransch.

Och alla de här företagen finns i Halmstad. De anställer, de betalar skatt och skapar tillväxt. Men då behöver de ju också att staden skapar bästa möjliga förutsättningar för dem, så att de vill stanna här och kan växa här.

Och den som inte har hört talas om att kommunerna gärna tävlar om vem som anses ha bäst företagsklimat har förmodligen levt under en sten ganska länge. Frågan är ju vad ett gott företagsklimat är, hur man mäter det och vem som bäst gör det. Ja, det finns flera olika sätt och flera olika organisationer som mäter det här. Den som vi kanske har hört mest om är Svenskt Näringslivs företagsklimat. Där får ett antal företagare betygsätta olika saker som är kopplade till företagandet i kommunen. Det handlar till exempel om kontakter med kommunen, attityder till företagande, myndighetsutövning och information och dialog. Och baserat på resultaten så rankas kommunerna sinsemellan i Sverige. Och det är alltså här som Halmstad har dalat rejält den senaste tiden. Men då bör man också ha i åtanke att det faktiskt bara är 182 av kommunens mer än 10 000 företag som har svarat på enkäten.

Och så finns det också flera andra mätningar, även om inte de är lika tydliga rankningar. Företagarna har sin småföretagarbarometer. Det finns något som heter NKI, Nöjd kundindex, där kommunernas myndighetsutövning betygsätts. Den redovisas av Sveriges kommuner och regioner med jämna mellanrum. Just detta med den så kallade myndighetsutövningen och hur den görs, den är central i kontakten mellan kommun och näringsliv. Det handlar om tillstånd, kontroller, bygglov och hur de utförs. I den här så kallade myndighetsutövningen så finns en slags inbyggd konflikt, eftersom reglerna ju är till för att det ska bli lika för alla. Men samtidigt så ska de tolkas av enskilda handläggare. Det här utvecklar August Liljeqvist. Han är utredare på den ideella föreningen Näringslivets regelnämnd.

– Handläggarna ska tolka lagen och tillämpa den på verkligheten. Och det klart att där så är det så att människor läser och förstår samma text på lite olika sätt. Och när man läser lagstiftningen och tillämpar den på verkligheten som handläggare – det är klart man har en utbildning i bakgrunden där man har försökt att få det lite mer likt, men var och en tänker lite grann själv. Och då skapas det skillnader. Det är inget konstigt egentligen. Men då säger vi att ja, men vi kan inte acceptera hur stora skillnader som helst. Och vi kräver att kommuner jobbar för mindre skillnader.

Näringslivets regelnämnd är en intresseorganisation för en massa olika branschorganisationer, som har som mål att förenkla och förbättra regelverket inom näringslivet. De gör en omfattande undersökning vart fjärde år, där de frågar kommunerna hur lång tid det tar för olika typer av tillstånd och vad de kostar. Och där kan de se att det finns en skillnad mellan kommunerna som de inte tycker är okej. Och de vill att kommunerna ska anstränga sig för att det ska bli mer likt.

– Och då menar vi att det är prat som gäller. Handläggare måste prata med varandra och diskutera, framför konkreta ärenden, och säga: "Titta här: I morse hade jag ett ärende med en ny biltvätt här, de skulle etablera sig på den här orten, det såg ut så här i närmiljön. Det var så här många bilar..." Alltså, de beskriver ett ärende och frågar: "Hur skulle du ha sett på det här ärendet?" Den dialogen tror vi är jätteviktig. När man så att säga stöter sin åsikt om hur man ska tolka saker mot en annan kollega som också är expert på det här. Och vi förstår när vi diskuterar med kommunen att det här har man inte så ofta tid med.

Ytterligare en svårighet när det gäller tillstånd och kontroller är att handläggarna ju är experter på en nivå som deras chefer sällan är, och definitivt inte politikerna. Så om politikerna gärna vill ha ett positivt näringslivsklimat med en generös inställning, så kan det skapa svårigheter för handläggarna som kanske har förmågan att se riskerna på ett annat sätt.

– Livsmedelssäkerhet handlar om om överlevnad i värsta fall. Att folk dör i livsmedelförgiftning. Det är inte att skämta om, och därför har politiker där ett underläge. Man kan tycka saker som politiker, men handläggaren vet saker, kan sitt område. Och det är klart att då har handläggarna... Ja, de är lite knepiga ibland att styra för en politiker.

En intressant svårighet som August Liljekvist pratar om handlar om avvägningen mellan det som kallas för att gynna och att skydda. Å ena sidan så ska man gynna företagarnas utveckling, å andra sidan så ska man skydda befolkningen och omgivningen. Och här är det lättare att handläggarna går i riktning mot skyddande, medan politikerna kanske gärna vill gynna.

– Lagstiftningen är inte så tydlig på det här att det finns ett gynnandebehov också. Parallellt med skyddsbehovet finns det ett behov av att gynna företagandet, och det är väl detta som vi som företagarorganisation är ganska upprörda över att man inte ser det här alltid.

Och när man gör dessa avvägningar mellan gynnande och skyddande så är det också lättare att gå i riktning mot skyddandet om man vill slippa få kritik för sitt beslut, till exempel i medierna. Det säger August Liljeqvist.

– En av de värsta saker som kan hända en handläggare är att han eller hon anklagas för att göra fel. Och det är klart att det är väl kanske på något sätt en högre risk att göra fel om jag övertolkar gynnandefrågan. Att gynna företagandet. Det är säkrare för mig som handläggare att övertolka skyddandefrågan.

– Om jag så att säga har tolkat miljölagstiftningen på ett så strikt sätt jag kan, då är det mindre risk för att någon kommer och säger sedan: "Oj oj, titta här! Det blev en miljöförorening i vattnet här. Det är säkert handläggare Augusts fel för han borde ha nekat det här tillståndet." Medan min chef på politiken kanske sa: "Nämen, du borde nog medge det här tillståndet. Det är viktigt att vi har en jordbruksverksamhet eller en biltvätt på den här platsen."

Ja, det finns med andra ord flera olika sätt att bedöma företagsklimat, och man kan också ha olika åsikter om undersökningarnas värde. Men oavsett vilket så har kommunen i alla fall insett att det finns en del att göra när det gäller kontakten med företagarna. Efter en rejäl kartläggning så har man nu utvecklat Företagsservice som ska göra det enklare och tydligare i företagens kontakt med kommunen. En av dem som har jobbat med den här förändringen är Ann Andersson. Hon är näringslivsutvecklare på Företagsservice och så här beskriver hon vad de har uppfattat att missnöjet har handlat om.

– Det som flest säger mest om oss, som man är missnöjd med, det är att vi inte lyssnar. Vi är inte tillgängliga. Tyvärr känner man sig inte välkommen, och det är snårigt att ha kontakt med Halmstads kommun. Det är svårt att veta vem som gör vad, det är en stor koncern. Det jag hör ofta är: "Pratar ni inte med varandra? Den ene säger så, den andra säger si. Ni ser liksom inte om hela mitt behov."

Ja, det där är förstås en rimlig invändning och kan för en utomstående tyckas lite märklig. Hur svårt kan det vara att tala med en röst liksom? Jo, ganska svårt i en stor organisation, berättar Ann Andersson.

– Vi har destinationsfrågor, vi har bygglovsfrågor, vi har miljöfrågor. Vi har frågor som berör väldigt många företag, där vi också har en myndighetsutövning där vårt uppdrag är faktiskt att granska och se till att vi sköter oss. Så det kan vara svårt att förstå att vi har olika förvaltningar, vi har olika bolag som sköter olika frågor. Det är också en del som vi har tagit till oss, för det också ett sådant önskemål som finns. För utifrån är kommunen – kommunen. Man bryr sig inte om det är bygg- och miljöförvaltningen eller teknik- och fastighetsförvaltningen eller Destination Halmstad. Man vill möta kommunen.

Men nu har man alltså gjort om servicen till företagen för att det ska vara en väg in oavsett vad ärendet handlar om. Och den vägen heter alltså alltid Företagsservice. Då har man dels gjort om på webben så att all företagsinformation är samlad på en och samma plats. Där finns också olika typer av guider och blanketter som man kan ta del av när som helst. Och så kan man ringa och få råd beroende på vad man har för behov. Det har också bildats flera specialistgrupper baserat på några av de vanligaste behoven.

– I den specialistgruppen så är det etablering, expansion, evenemangsfrågor. Vi har en helt fantastiskt ny del som är bygglovsrådgivning för företag. Det hanteras i en specialistgrupp där vi samarbetar kring de här frågorna och du som företag får en kontaktperson som hjälper dig genom. Så du får reda på i det ärendet du kommer in med att "det här behöver du börja med, det här behöver du tänka på".

– Det är inte alltid kommunen. Du kan behöva kontakt med Länsstyrelsen, du kan behöva kontakt med polisen eller privat markägare eller liknande, så det hjälper vi till med i den kontakten. Det är ganska ofta när vi får in företagsärenden där man tror att man ska prata med någon kring en viss fråga. Men när man gör en behovsanalys så är det så att du behöver börja på annat håll, så att vi kan hjälpa till och guida där.

Den här förändringen hoppas man nu ska göra att företagarna som har kontakt med kommunen möter något annat än de gjort tidigare.

– Det vi vill, det är ju att när du behöver kontakt med oss så ska du känna att vi lyssnar på dig. Du ska känna dig välkommen. Du ska få återkoppling. Inte samma sak som att du alltid får "ja" på det du önskar. Men vi ska lyssna på varandra och vi ska ge dig den guidningen du behöver.

Vilka farhågor finns då efter omgörningen? Ja, nu är det ju viktigt att företagarna har förtroende för kommunen och att de faktiskt hör av sig när de behöver råd och hjälp, säger Ann Andersson.

– De kontakterna vi möter i Företagsservice nu, det blir fantastiskt bra dialoger. Det blir en väldig respekt i de kontakterna. Och att vi möjliggör för vårt näringsliv. Men också att där vi har begränsningar, där vi har lagkrav och annat, att vi är väldigt tydliga med att ge den informationen.

Ja, för ni har ju redan dragit igång det här och så. Menar du att du redan ser en skillnad i hur företagarna liksom ser på det ni erbjuder?

– Ja, och den stora skillnaden nu är ju – som vi märker av väldigt, väldigt tydligt – det är vår bygglovsrådgivning för företag där vi i ett tidigt skede kan hjälpa till med: "Tänk på det här", att ansökningar är kompletta när de kommer in i stället för att det kommer sent i en bygglovsprocess.

En uppenbar kursändring från kommunen får man ändå säga. Samtidigt ett missnöje från en del av näringslivet som det kanske kan bli lite svårt att skaka av sig. Samtidigt så finns det många företag vars problem handlar om helt andra saker än kontakter med kommunen, om brist på kompetent personal eller, i dessa tider, kanske rent av överlevnad. Allt i en tid då vi alla dessutom brottas med utmaningar som handlar om ett hållbart samhälle och minskad segregation och utanförskap.

Så om inte det är ett spännande tillfälle att prata med lite olika människor om näringslivets roll, så vet inte jag. I de kommande intervjuerna intervjuar jag Halmstads ganska nya näringslivschef Niclas Simonsson; Företagarnas regionchef i Halland, Marie Axtelius; Kulturgeografen och Halmstadbon Thomas Niedomysl och vd:n på IT-företaget DH Solutions, Helena Eriksson. Även de avsnitten kommer att finnas där du hittade detta. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstads kommun. Redaktör är Susanne Ståhl och jag som gör podden heter Linda Thulin och jag är frilansjournalist. Hej då!

Marie Axtelius, Företagarna

Hela avsnittet i text

– Jag tror att det handlar mycket om att man känner att man är sedd och lyssnad på och respekterad. Och sen så tror jag att de flesta faktiskt kan ta, även om man inte får som man vill.

Varför har så många en bild av företagare som kravmaskiner som mest är ute efter att maxa sin vinst? Och hur kan aktörerna inom kommun och näringsliv få en ökad respekt och förståelse för varandras uppdrag? Det där är några av frågorna som vi luftar i det här avsnittet av Halmstad växers tema om näringslivets roll i en kommun. Jag, som heter Linda Thulin och gör den här podden på uppdrag av Halmstads kommun, har träffat Marie Axtelius, regionchef för Företagarna i Halland. Företagarna är en intresseorganisation för alla företagare, oavsett bransch och storlek, med 60 000 medlemmar i Sverige. I Halland har man 1 400.

Marie Axtelius har varit regionchef i 16 år och hon har förstås under den här tiden mött många företagare och haft anledning att fundera över flera av de frågor som vi tar upp i det här temat. Redan innan jag slagit på bandspelaren så får faktiskt Marie mig att skämmas lite. Det är när hon säger att ibland så känns det som att "här kommer kravmaskinerna", när man har kontakt med kommunen. Att det får mig att skämmas, det beror på att jag nog också kan tänka så ibland, när jag hör företagare som luftar sitt missnöje. Var kommer den där känslan ifrån, måste jag förstås börja med att fråga Marie Axtelius.

– Ja, det är klart att det finns en sådan bild. Jag kan kanske tänka mig att den bilden hänger ihop med att företagare tar ett ganska stort ansvar. Man kanske har anställda, man har kanske tagit på sig ganska stora investeringar. Och det klart att det ansvaret gör ju att då känner man att det är ens skyldighet på något sätt att ställa krav för att man ska kunna säkerställa sin framtida överlevnad. Så ja. Absolut.

Men kan du känna att ni blir missförstådda då, företagarna?

– Ja, det kan jag känna. Sedan kan det kanske bero på att vi inte alltid kanske är så tydliga med förklara vad vi vill med våra krav. Jag tänker att om man förstår att det faktiskt egentligen bara en oro som ligger bakom. En oro att man inte ska klara av att betala lön till sina anställda eller en oro att man inte ska klara av ... Man kanske måste expandera för att kunna möta sina konkurrenter, och det är klart, om man då inte får sina tillstånd eller sina lov och inte kan expandera, då kanske man ser att människor kommer att gå ut i arbetslöshet och man själv kanske då kommer att få problem med sina krediter eller förlora hela sin investering. Det är klart att då blir det ganska viktigt att ställa krav.

Det är ganska svårt för oss som står utanför där att se riktigt allt som står på spel för företagarna?

– Ja, jag tror att det är det. Sen är det klart att det finns många samhällsgrupper där det är mycket som står på spel och det är många idag som ställer krav på mycket. Och det klart att det är många intressen också som på något sätt ska kännas så samsas och få som man vill. Vi har även internt inom Företagarna att vi kan ha medlemmar som hamnar i intressekonflikter där någon ställer krav på någonting som kommer att missgynna en annan företagare. Så jag har full respekt både för att man ställer krav, men också för att det blir svårt ibland att möta dem.

Nu gör vi ju det här temat utifrån att på ett bredare sätt beskriva näringslivets roll i en kommun, Halmstad specifikt. Du har ju erfarenhet från både Halmstad och de andra halländska kommunerna. Men det kommer sig också lite grann av att det finns en kritik mot hur det har sett ut och ser ut i Halmstad. Vad har du mött när det gäller kritik från företagarna, i bemötandet och i servicen från Halmstad kommun?

– Det är att det kan vara svårt att få svar på sina frågor. Och det behöver inte vara ett positivt svar. Det kan lika gärna vara ett negativt svar, men man efterlyser rätt att få ett svar. Att få kontakt, att få kommunikation. Och i en del fall så kan det också vara att man har fått kontakt och man tycker att man upprättat en bra kommunikation, och sedan om någon person slutat så har kanske den kommunikationen blivit hängande i luften och inte fångats upp och förts vidare.

Det låter ju ganska enkelt. Både att åtgärda men också lite så där, hur kan det få stora konsekvenser så att missnöjet blir så stort som i alla fall jag upplever att det är?

– Jag tror att det handlar om många små händelser som sammantaget kanske blir ett stort problem. Och jag tror också att "kommunen" är ett ganska vitt begrepp. Det behöver inte vara så att det bara är kommunens företagsservice som man tänker på när man som företagare tänker på kommunen. Det kan ju vara alltifrån att man har inte klippt gräset utanför min byggnad, eller man kanske fått ett mindre positivt bemötande i sin skola eller från socialtjänst eller från någon annan kontakt man haft med kommunen. Jag tror att som företagare så tänker man kanske inte företagsservice specifikt, utan man ser kommunen som en helhet.

Och när man då pratar om begrepp som vi också varit inne på tidigare, då är ju det här med företagsklimat. Är det även då, så att man för in sin allmänna bild av kommunen, menar du?

– Jag tror att det kan vara ganska mycket så.

Vad otacksamt för kommunen, tänker jag. För det måste ju vara svårt att vinna där?

– Ja, det är inte enkelt, det tror jag aldrig att vi har sagt heller. Att vi har förväntat oss att det ska vara enkelt för kommunen. Men nej, det är precis som du säger Linda, det kan vara en jättesvår utmaning.

Jag skulle vilja hitta lite mindre svepande och lite mer i detalj. Har du några konkreta exempel?

– Jag tror att ... men jag vet inte om man ska gå in på enskilda exempel. Men mycket landar ju på de här diskussionerna man har haft kring bygglov och tillstånd där man kanske hade önskat sig mer. En känsla av att när man ringer in till bygglovskontoret då ... Ofta är man ju väldigt glad som företagare, för man har kanske fått en idé, eller man har fått en ny kund eller ny order, och det gör kanske att man vill expandera. Man vill bygga ut, man vill anställa fler. Det är ju det det som ofta kännetecknar företagare, att man vill väldigt mycket saker. Och ofta har man inte speciellt mycket tid på sig utan fönstret för under vilken tid man kan göra det är ofta ganska litet.

– Och ju mer globaliserad världen blir och ju snabbare allting går, ju mindre blir det här fönstret. Nu kan man ju bara ta kostnaderna för att bygga. Det kom en pandemi och det ställer allting på ända. Och nu så steg kostnaderna, så det är klart att det är väl många nu som hade tänkt bygga, där allting har blivit skjutet på framtiden. Klart att de får mycket högre kostnader för att bygga. Och där är väl nånting att man hade kanske önskat att det skulle gå lite snabbare i hanteringen.

Det där är också svårt. För då kommer man där – du beskriver det jättebra – då kommer man och är entusiastisk och sprudlande, har idéer och framtidstro och vill en massa saker. Och så kommer man till kommunen, så får man en slags kall hand där antingen får man inget svar eller så får man "det här funkar inte, det här funkar inte". Vilket ju också är rollen där för kommunen. Hur tänker du att man kan göra? För att på ett rent mänskligt plan så tänker jag att två människor i helt olika situationer och helt olika faser ska mötas där och försöka förstå varandra när de vill olika saker och har olika mål. Hur kan man göra för att liksom ... Kan man göra någonting för att skapa en bättre förståelse mellan de två parterna?

– Det vi har gjort är ju att vi har bjudit in till möten från Företagarnas sida, dit vi har bjudit både företagare och politiker och tjänstemän. Där har vi tagit upp något som vi kallar för dilemman. När vi tar verkliga fall, fast utan att skriva vem det är som driver det, så det är anonymt. Men sen sitter vi ner i grupper och diskuterar hur man tänker kring den här fallen. Vi hade det nu vid bankkrisen senast. När företagen i Laholm upplevde att det var svårt att låna pengar. Vi tog fram några case och när vi satt och gick igenom detta så visade det sig att företagen var ännu mindre benägna att låna ut pengar än vad bankerna var. Och det är någonting vi har pratat med Halmstads kommun om, att vi skulle försöka få till sådana här träffar där vi träffas – företagare, politiker, tjänstemän – och sätter oss ner och, utifrån de casen som finns, pratar och diskuterar och resonerar.

Hur ser du på den här risken? För jag kan uppleva att oavsett om du är politiker eller tjänsteman eller du är chef på ett företag eller vad den är, så ... den här rädslan ibland för att lyssna på kritikerna är ju lite jobbig, därför att man tänker att "lyssnar jag på den så kommer den att förvänta sig att jag gör som den vill". Vad tänker du om det?

– Jag tänker att man får vara tydlig och säga att: "Jag vill jättegärna lyssna på vad du har att säga. Sedan är det inte säkert att det kommer att bli som du vill, men jag vill hemskt gärna ta in och lyssna på dina åsikter."

Men jag vill bredda det lite. För vi försöker prata lite försiktigt utifrån det här och att det är någonting i Halmstad som inte har varit helt bra och som du också ger uttryck för. Och eftersom du är regionchef så har du kontakt med de andra kommunerna också. Om du ska beskriva skillnaden, upplever du att det är stor skillnad i hur företagarna upplever kontakten med kommunen i de olika halländska kommunerna?

– Ja, det gör jag.

Hur då?

– Ja ... Det blir nästan långrandigt för det är ju allmänt känt att i Falkenberg, där har man en bra relation med sina företagare. Sen har jag också respekt för att Falkenberg är en mindre kommun. Men det jag tycker att jag ändå liksom förstår i Falkenberg är att man har valt att organisera sig kanske lite annorlunda. Man har fler människor som pratar med företag och företagare, och som är ute och syns och det har varit en framgångsfaktor där. Så har det även varit i Laholm där man också är väldigt mycket ute och pratar med företag.

– Jag tror också i Falkenberg ... Det är ju inte så att det inte finns kritik i Falkenberg. Det är bara att den tas kanske hand om på ett annat sätt. Man tar in den, man tar den till sig. Man bearbetar den och sen så kommer man med någon form av att antingen "ja, det här kan vi göra annorlunda" eller "nej, det här får vara som det är". Och jag tror att det handlar mycket om att man känner att man är sedd och lyssnad på och respekterad. Och sen så tror jag att de flesta faktiskt kan ta även om man inte får som man vill.

Finns det saker ... För nu fastnar vi lite i myndighetsutövandet, för det är det som är det mest centrala och en del jag pratar med säger också att det är det som liksom är grejen. Men det finns ju så många andra kontakter som man som företagare har med kommunen. Med de kommunala bolagen och när det gäller skola. Det finns ju en massa olika aspekter. Kan du se att det finns potential för bättre samarbete och mer, där kommuner företag kan göra mer för varandra för en totalt sett bättre stad?

– Ja, absolut, det gör det ju alltid. Det är ju alltid en framgångsfaktor om man kan kroka arm och man kan hjälpas åt. Sen är det klart att det är gränsdragningar också för vad man får göra och vad man kan göra. Men jag tycker absolut att det finns mycket att göra där mellan företagen och kommunen. Sen är det ju: Många företag sitter i en ansträngd situation, både med ekonomin, skenande elpriser och dieselpriser. Nu är det sjukfrånvaro och det är pandemi.

– Ibland kan jag känna att man kanske har höga förväntningar ifrån kommunen på att företagen ska engagera sig i att sitta med i olika möten och sitta med i olika konstellationer och driva frågor. Men då ska man också komma ihåg att det är ju ingenting som de får in någonting på till sina företag som gör att de överlever här nu, januari, februari, mars. Utan det är ett väldigt långsiktigt arbete. Men ibland kan jag känna att det också finns från kommunens sida, där har man ju anställda tjänstemän som har betalt för att sitta på alla de här mötena. Och så förväntar man sig att företagare ska sitta där ideellt. Och det kan också bli en krock. Och då kan det bli så att man från kommunens sida kanske känner att "vi kallar och bjuder in och så kommer inga företagare". Och då får man kanske också fundera över från kommunens sida hur man kan göra för att möta det. För självklart så måste man ju få till de här mötesplatserna och de här utbytena av samarbete.

Det leder mig in lite grann på diskussionen som handlar om företagarna som jobbskapare. För det är liksom det som ni och alla som som driver företagsfrågor försöker förmedla, att det är här jobben finns. Och i dag har vi ju en svår arbetsmarknadssituation i Sverige där vi har å ena sidan arbetskraftsbrist och å andra sidan en ganska stor missmatch då. Alltså att det är många människor som står långt ifrån arbetsmarknaden och som inte alls får jobb. Det finns något som företagarna kan göra där för att bidra till att det glappet minskar?

– Ja, absolut. Om möjligheterna finns. Om ramverket och regelverket tillåter. Ju fler småföretag vi har som på något sätt kanske kan vara en väg in på arbetsmarknaden ... Det är ju ingen som tackar nej till det. Men idag upplevs det som att reglerna gör att det blir svårt.

Vad är det för regler då? Jag är inte riktigt med?

– Det kan ju vara allt ifrån ... Det är svårt idag om det kommer en människa och vill arbeta hos dig, innan du har tagit reda på om den har alla sina papper i ordning. Finns det någon historik bakåt som kan bli ett problem? Det är ganska mycket undersökningar du måste göra innan du anställer en människa i dag. Kanske om det hade funnits ett enklare system där, att det hade varit lättare att ta in. Sedan är det också att det är ett ganska högt kostnadsläge.

Det kostar att anställa.

– Ja. För många utav de mindre då, de har ganska pressad ekonomi. Då blir det kanske att man hellre jobbar själv några timmar till, istället för att ta in någon som kan avlasta en och som kan hjälpa en.

– Vi hade ju ett projekt för några år sedan som hette Jobbsökarna som vi i Företagarna gjorde tillsammans med Arbetsförmedlingen, som byggde på uppsökande verksamhet hos mindre företag runt om, och större. Då egentligen alla som ville fick ett besök av oss, och där vi då tillsammans tittade på vilka arbetsuppgifter som gjordes i dag av befintlig personal som kanske hade kunnat göras av någon annan, för att frigöra då. Om man har en kylttekniker och han måste städa en timme om dagen så kanske det är bättre att han skulle kunna vara kyltekniker den timman också, och att någon annan fick en möjlighet att komma in och städa. Eller om man har en golvläggare som får lägga två timmar på ekonomi. Då kanske det är bättre att han skulle kunna gå ut och vara golvläggare de två timmarna och ta in någon annan som kunde göra ekonomin. Det blev väldigt, väldigt lyckat. Jag kommer inte ihåg exakt nu, att det blev ganska många tjänster som tillsattes. Och då var det utav människor som inte stod allra närmast arbetsmarknaden, utan människor som kanske ville jobba tjugo procent eller trettio procent och komma in i ett företag. Och sedan i många fall ledde det ju till att tjugo procent blev fyrtio och fyrtio blev sextio och företagaren eller företaget kunde använda kompetensen på ett mycket bättre sätt.

– Och det är klart att det liksom finns arbeten överallt. Ingen skulle behöva gå arbetslös. Jag tror man behöver se över det. Alla behöver det, företagen också. De behöver också hjälp och stöd i detta, både i tänket och i metodiken. Hur man ska göra, hur man ska tänka, hur man ska komma vidare. Om det inte fungerar, vad gör man då? Man behöver ju liksom få en trygghet i detta.

Sen är Halmstad då en plats dit många vill flytta. Och det är själva syftet med hela podden nästan att Halmstad är en väldigt växande kommun. Och det där är ju oväntat mycket debatterat skulle jag säga nu, efter att ha gjort ett antal teman. Att det är många människor som undrar "Vad ska det vara bra för?" medan många andra ger svaren på detta. "Det är så vi får in pengar, så vi skapar jobb" och så vidare. Men det har såklart sina sidor från alla håll och kanter. Hur påverkar det företagen att det är en väldigt populär plats att vara på och att många människor vill bo och leva här?

– Det är klart att det är jättepositivt. Ju fler människor, ju fler kunder och ju större utbud, ju roligare för oss alla, tänker jag. Sedan är det klart att det också är en jätteutmaning att alla vill vara i Halmstad och Halland. Både lantbrukare och industrier och åkerier och frisörer. Man vill ha sina naturreservat och samtidigt vill man ha bra boenden. Och det är väldigt, väldigt mycket man ska få plats med och det är klart att det blir intressekonflikter i det.

Alltså, det där blir ju en jättesvår diskussion, tänker jag. För så som du beskriver det, så är det ju klart som korvspad att det inte alls bara är av godo att kommunen växer. För då ska vi slåss om samma marker och om samma yta och allt det där. Pratar ni någonting om det sinsemellan inom företagarna? Och har ni tankar om hur man ska tackla en sådan situation?

– Vi skulle säkert också kunna prata mycket mer om detta. Och det är väl det vi skulle behöva sitta tillsammans och prata om. Det är ett "dilemma" kan man ju säga. Och det klart att det hade varit jättespännande att kunna sitta ner med politiker och tjänstemän. Och ja, alla samhällets delar – barn, pensionärer ... Och kunna sätta upp dessa dilemman, inte som hinder, men ... Någonstans är det ju någonting vi gemensamt måste ta oss an och möta.

– Och där tänker jag att företagare för mig är problemlösare. Man blir entreprenör för att man tycker att det är roligt att lösa problem och man tycker det är roligt och hitta nya vägar och nya sätt att hantera saker. Och jag tänker att det skulle kunna bli en grymt bra dynamik om man kunde få i gång ett sånt samtal. Sen vet att man från kommunens sida ... Man gör ju jättemycket saker och man har ju ... Det bildas ju grupper om allt nu. Det är ju underbart på ett sätt, för det visar ju på ett fantastiskt engagemang hos kommuninvånarna.

Du menar gruppen för att man är missnöjd med olika saker eller vill olika saker?

– Ja, jag väljer kanske att se att man vill olika saker. Och det klart att det ställer stora krav på den som ska vara medlare och den som någonstans ska samla ihop det här. Och ta ut en riktning. Vart ska vi? Så ja, jag har full respekt för att det här inte är enkelt. Samtidigt som jag är jätteglad över att det är så många som vill verka och bo i Halmstad. Men det ställer ju också stora krav, både på att vi kan respektera varandra och att vi kanske får tydliga ramar. Att "det är det här vi har att förhålla oss till". Och sen så får man göra det bästa man kan innanför de ramarna.

Men du nämner dilemmat. Nu ska vi bara påminna oss – för du har jobbat mycket med det, så du kommer ihåg vad det handlar om. Men det var det här när du sa att att ni tog in företagare som var lite missnöjda med banken och så fick de själva agera lite grann som banktjänsteman och göra bedömningar. "Skulle du eller skulle du inte låna ut pengar?" Och då tänkte vi att man skulle kunna göra liknande saker med olika aktörer i Halmstad, så att säga. För att säga: "Här har du. Företagen vill vara där, människorna där vill bo där, de vill ha ett kulturhus, de vill ha ... och så vidare. Hur ska ni lösa det här dilemmat, om ni hade varit politikerna?" Och så vidare. Låta människor själva få hitta egna lösningar på ganska komplexa problem helt enkelt?

-- Ja.

Oj! Jag bara ser framför mig hur det skulle bli liv i luckan ... Men det kanske är konstruktivt?

– Ja, men det blir det. Men på något sätt så kanske det blir också att när man helt plötsligt ställs inför det faktumet att ja men det beslutet du tar nu i kväll, det kommer att stå i Hallandsposten i morgon att du har fattat det beslutet. Jag tror att det är bra. De gångerna vi gjort det har det varit jättebra och det har blivit väldigt bra. Det som framför allt har varit roligt, tycker jag, är att både politiker och företagare och de kommunala tjänstemännen vi haft med har sagt att det är det bästa de har varit med om. För att man har fått nya tankar och nya idéer och en ny förståelse. Jag tror att förståelse och respekt hänger ihop väldigt mycket. Och jag tänker att det är väl jätteviktigt, det här att man förstår att bli respekterad betyder inte alltid att man får exakt som man vill.

Marie Axtelius, regionchef för Företagarna i Halland och en av fyra personer som intervjuas i temat om näringslivets roll i kommunen. De andra är Kulturgeografen och halmstadbon Thomas Niedomysl, Helena Eriksson som är vd på DH Solutions och kommunens näringslivschef Niclas Simonsson. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstads kommun. Redaktör är Susanne Ståhl och jag som gör podden heter Linda Thulin och är frilansjournalist. Hej då!

Kulturgeografen Thomas Niedomysl

– För näringslivets utveckling så skulle jag säga att kommunens roll faktiskt är ganska liten. Men eftersom näringslivet är så oerhört viktigt för kommunen så är det viktigt att det man kan göra, det gör man väldigt bra.

Man ska inte överdriva hur viktig kommunen är för hur bra det går för företagen. Många företag har väldigt lite med kommunen att göra. Det säger kulturgeografen och halmstadbon Thomas Niedomysl som jag intervjuar i det här avsnittet av Halmstad växers tema om näringslivets roll i en kommun. Jag heter Linda Thulin och jag gör den hör podden på uppdrag av Halmstad kommun. Hej och kul att du lyssnar!

Thomas Niedomysl är idag analyschef på Uppsala kommun men också anställd av Stockholms universitet. Han har bland annat forskat om platsers attraktivitet och har också utrett det regionala tillväxtarbetet i Halland. Han är skeptiskt till begreppet företagsklimat men menar också att ett blomstrande näringsliv är helt grundläggande för att en kommun ska vara attraktiv att bo i och flytta till.

– Det är jätteviktigt. Verkligen. Det är så centralt att kommuninvånarna har arbetstillfällen. Dels att man kan gå till ett jobb, den sociala gemenskapen. Men också naturligtvis att man får intäkter som man sedan kan spendera. Man kan handla saker, gå på restaurang och så vidare så att man kan ha ett gott liv. Men sen bidrar man ju också med skatteintäkter till kommunen, och det är ju det på något sätt som får kommunens verksamhet att gå runt. Så att ett välutvecklat och blomstrande näringsliv är liksom en förutsättning för att det ska gå bra för kommunen som helhet. Så det är jätteviktigt.

Finns det aspekter i det här som man inte alltid tänker på som utomstående. I vad näringslivet kan spela för roll?

– Ja, det gör det nog. Man kan exempelvis tänka om man tar fotbollsföreningar eller föreningsliv i övrigt, att näringslivet är naturligtvis också viktiga sponsorer till föreningsliv, ideella organisationer och så vidare. Det kanske man inte ser så tydligt. Även om man kan se reklamskyltar naturligtvis, så tänker man kanske framförallt på arbetstillfällen och skatteintäkter. Men det finns ju andra positiva effekter också.

Du har ju bland annat jobbat mycket med platsers attraktivitet. Vad vet man om vilken betydelse näringslivsklimatet eller företagsklimatet har för en kommuns eller en stads attraktion?

– Klimatet är lite svårare att svara på, men just antalet arbetstillfällen som finns tillgängliga är jätteviktiga för att få folk att vilja flytta till en kommun eller till en region. Och det kan vara rena jobb, men det kan också vara studieplatser och så vidare. Så den sysselsättningsskapande funktion som näringslivet har är jätteviktig. Den är väldigt central, för har man inte jobb att erbjuda så är det väldigt svårt att få människor att bosätta sig i en kommun, så det är väldigt grundläggande.

Jag använder ordet "företagsklimat". Du slingrade dig lite grann från det tyckte jag. Men jag tänkte att vi skulle ändå hålla oss kvar i det, för det har ju skrivits en del om Halmstads kommuns företagsklimat den senaste tiden. Vad kan du säga om det där begreppet "företagsklimat" och hur det är?

– Det är ett ganska luddigt begrepp får man väl säga. För man lägger in så många värderingar. Man hör ju ofta ... Det är ju inte bara Halmstads kommun som diskuterar sådana här frågor, utan det gör i princip alla kommuner. Alla vill ha ett positivt näringslivsklimat och det är fullt förståeligt eftersom näringslivet är så centralt för utvecklingen. Sedan kan man ju ha funderingar när man liksom pratar om olika typer av rankningar och så vidare. Är det det man vill satsa på? Hur viktiga är de? Och så vidare. Så just det där med näringslivsklimat är ganska svårt att fånga och mäta. Det är också svårt för politiker och andra att förhålla sig till, eftersom det är just ganska vagt. Fångar man exempelvis upp det som de lokala företagen tycker är viktigt, när man tittar på sådana mätningar och så vidare? Det är ganska oklart.

Vad är det du menar är luddigt, liksom? Är det att det är känslor, attityder, snarare än "hard facts" kring vad det handlar om, eller vad?

– Ja, och det man pratar om är ju oftast, liksom, enkätundersökningar som man ställt till olika typer av företagare, vad de tycker är viktigt. Men då är det ju på förhand bestämt vad de får tycka till om. Och skulle man gå och prata med det lokala näringslivet, ja men då skulle jag sätta ganska mycket pengar på att de skulle lyfta fram andra frågor som är viktiga för deras utveckling. Och sen ska man också komma ihåg att när det gäller det lokala näringslivsklimatet så kommunens betydelse, om vi pratar om den, är inte så himla stor. Det är företagarna själva som ser till att det går bra för sina egna företag. Kommunen kan naturligtvis jobba med hygienfaktorerna om man säger så att det är tillståndsgivning, markplanering och den sortens frågor. Att det flyter smidigt går snabbt, är rättssäkert och så vidare. Men kommunens roll i att få näringslivet att gå bra. Ja, det är självklart upp till företagarna själva.

Du menar att du får lite för stor uppmärksamhet? Vilken betydelse det har? Just kommunens del i det?

– Ja, det är det. För det är liksom företagarna själva som driver sina företag. Och om det går bra för företagarna i en kommun så har kommunen antagligen ganska liten påverkan på det.

Men om man tänker de här konkreta sakerna som det har varit kritik mot nu. Det har ju delvis handlat om långa köer på bygglovsavdelningen, det handlar också om det här med marktillgången, i vilken mån det finns mark om man vill etablera sig. Det handlar också om tillståndsgivning där det kan vara luddigt och tar lång tid och så där. Hur kan det inte ha ganska stor betydelse på i vilken mån företagen kan och vill etablera sig?

– Alltså, man ska komma ihåg: När man pratar om det här så är det ganska få företag som exempelvis flyttar till en kommun. De flesta växer av egen kraft och då går det inte så himla snabbt. Att man har ett väldigt stort behov av att "nu måste vi ha det här tillståndet". Eller "nu måste vi ha tillgänglig byggbar mark", utan det är ganska långa processer som företagarna själva jobbar med.

– Med det sagt så är det naturligtvis jätteviktigt att kommunen gör de sakerna så bra som möjligt. Men för företagen finns det också ett intresse av att det sker på ett bra sätt som är långsiktigt hållbart. Ta exempelvis snabba bygglov eller någonting sådant. Ser man på sikt så är det kanske inte hastigheten som är viktig, utan det är kvaliteten. För vad händer om grannfastigheten får ett felaktigt bygglov eller vad man nu ska säga? Ja, då påverkar ju det det egna företaget, så det är viktigt att man gör de sakerna med hög kvalitet också. Sen får naturligtvis gå snabbt med, det är ingen nackdel. Men för näringslivets utveckling så skulle jag säga att kommunens roll faktiskt är ganska liten. Men eftersom näringslivet är så oerhört viktigt för kommunens utveckling så är det bra, eller viktigt, att det man kan göra. Det gör man väldigt bra.

Och det är då myndighetsutövningen kan man säga.

– Ja myndighetsutövningen är det mest centrala, men sedan finns det andra saker som en kommun också gör. Om man tänker på skolan exempelvis – den förknippar man kanske inte till vardags med näringslivsutveckling. Men det är ju ändå så att morgondagens företagare och morgondagens anställda, ja, de finns i utbildningssystemet idag, och då är det viktigt att kommunen via skolverksamhet rustar de kommande företagarna och anställda så bra som möjligt. För det är ju liksom på något sätt grunden till kommande tillväxt. Det finns saker som kommunens verksamheter gör, som man kanske inte alltid förknippar med näringslivstveckling, men som ändå är väldigt grundläggande. Så det handlar inte enbart om de här hygienfaktorerna som tillståndsgivning, markplanering och så vidare, utan det finns andra faktorer som är viktiga.

Så skolan och, som sagt, de där självklara sakerna som handlar om tillståndsgvning och så. Finns det någonting annat då? Även om du konstaterar att kommunens roll kanske är mindre än vad man tror. Finns det något annat som kommunen kan tänka på då, om man vill förbättra ryktet eller vill bli bättre för näringslivet?

– Ja, jag tänker på en sak som man inte uppmärksammar så mycket: Det handlar om kommunen som kund. Halmstads kommun omsätter någonstans sex miljarder tror jag varje år, och är naturligtvis en väldigt stor och viktig kund för de lokala företagarna. Och för att näringslivet ska kunna gå bra så krävs det liksom att de hela tiden är på tårna och förbättrar sin konkurrenskraft gentemot andra företag, på andra platser och så vidare. Då tänker jag mig att kommunen är en stor och viktig kund för näringslivet och möjligen att man skulle kunna vara en mer krävande och uppmuntrande kund som stödjer innovation i det lokala näringslivet i större utsträckning. Det tror jag hade varit viktigt om man som kommun också ser att "här kan vi spela en viktig roll". Att vara bättre på att ge feedback på de varor och tjänster man köper. För det finns liksom ett egenintresse i att det egna näringslivet utvecklas positivt.

Genom att vara kund och ställa krav så kan man också kvalitetsutveckla, så att säga?

– Ja, det tycker jag liksom är en spännande idé som jag inte hört uppmärksammats så mycket i alla fall.

Men offentlig upphandling är väl ändå – eller är det min fördom – att den är väldigt fixerad vid pengar?

– Jo, det är den. Men sedan har man ju liksom ... När man väl har gått igenom de där faserna med upphandling och så vidare och fått en kund, så slutar ju inte samarbetet med företagen för det. Så det är också, återigen, en långsiktig process som man måste jobba med.

För nu har vi pratat ganska mycket om vad kan kommunen göra för företagen? Men jag vill också väldigt gärna vända på begreppen. Vad kan näringslivet och företagen göra för kommunens utveckling? Vad tänker du där?

– Alltså, man gör ju redan oerhört mycket genom att man liksom bidrar med arbetstillfällen och skatteintäkter. Så det är liksom det centrala, det är det företagen är bäst på, att fokusera på sin verksamhet. Det är huvuduppdraget. Vad tänker du mer på där?

Det är en känsla jag har av att det finns ett ökat intresse hos företagen att också ta någon form av socialt ansvar, eller "Hur kan vi hjälpa till och bidra så att fler människor får jobb?" eller vad det nu än kan tänkas vara. Finns det den typen av förväntningar på företag? Finns den typen av intresse hos företag? Är det ett bakvänt sätt att tänka att det faktiskt skulle kunna finnas en sådan roll också?

– Nej, jag förstår vad du menar. Och det finns alldeles säkert ett intresse hos företagen och så, för de liknar ju medborgare i övrigt. De här frågorna växer och blir mer aktuella och vi diskuterar dem mer, så att det är jag helt säker på. Sedan ska man inte glömma bort att alla de här frågorna med hållbarhet, minskad segregation och så vidare ... Ja, det gör ju företagen idag genom att de tillhandahåller arbetstillfällen, skatteintäkter och så vidare, som gör att kommunen kan hantera de här frågorna på ett bättre sätt än om man inte haft de arbetstillfällena och skatteintäkterna.

– Så att det är nog grundfokus. Sen vet jag inte riktigt om företagarna har blivit extra intresserade av det. Det finns såklart ekonomiska incitament av att visa att man är intresserad av sådana här frågor. Men huvuduppgiften eller grundupppgiften för näringslivet är liksom att stärka sin konkurrenskraft. Sedan ska man komma ihåg också att näringslivets behov är ofta kanske lite mer kortsiktigt än vad en kommun har som sitt uppdrag. Och där måste man också försöka jämka. Men via samtal och en nära samverkan så tror jag att det kan gå alldeles utmärkt.

Men det är klart att det ska gå igenom den demokratiska processen i kommunen, och innan det har gjort det så kanske behovet ser annorlunda ut hos den där företagaren?

– Ja, vi har ju pandemin liksom, den pågår. Näringslivets efterfrågan såg lite annorlunda ut för ett år sedan och det är klart att det är svårt för kommuner att hantera sådana snabba svängningar och därför är det viktigt att man jobbar just med att långsiktigt stärka näringslivet.

Jag tänker vi ska avrunda litegrann där vi började, kring det här med klimatet och hur man upplever klimatet. Och du understryker ändå att man kanske inte ska överdriva hur viktig kommunen är för hur bra det går för företagen. Men det jag verkligen har känt sedan jag kom tillbaka – jag varit i Halmstad ett år ungefär nu – det är ju att via sociala medier och via press så får jag verkligen en bild av att någonting är dåligt i Halmstad nu. Företagen är inte nöjda och oavsett om det då är sant eller falskt, så är den bild man får. Vad tror du att det har för betydelse?

– Det är svårt att säga om den är sann eller falsk, den bilden. Man får naturligtvis närma sig näringslivet och prata ännu mer med dem och se: "Okej, vad är det ni är missnöjda med?" Om så nu är fallet, vilket jag inte är helt säker på. Men då måste man närma sig näringslivet ytterligare. Och där tycker jag också att det är viktigt att säga att för en kommun ... Alla företag är naturligtvis viktiga, men vissa företag är faktiskt viktigare än andra. Man behöver som en kommun prioritera vissa typer av företag. Och då är liksom frågan ... Det är naturligtvis ett politiskt känsligt att säga att vissa är viktigare än andra. Men de facto är det så att vissa företag har det man brukar kalla "större multiplikatoreffekter". Att om det anställs en ny medarbetare inom ett visst företag så får det större positiva effekter för antalet anställda inom andra branscher, och det är jätteviktigt.

Vad kan det vara för något till exempel?

– Ja, om man tänker att vissa företag ... Man kan göra det ganska enkelt för sig och säga att företag som betalar ut höga löner till sina anställda, där får de anställda större möjligheter att exempelvis gå på restaurang kanske någon gång extra om året, och därigenom bidra med ytterligare arbetstillfällen. Det kan vara så att vissa företag köper in fler konsulttjänster än andra och så vidare, och på så sätt skapar en större dynamik och genererar ytterligare arbetstillfällen i en kommun. Och då är det framför allt företag som har en hög utbildningsnivå, stort formellt kunskapsinnehåll. Teknikföretag, den sortens företag som genererar de här positiva effekterna i större utsträckning än andra företag. Så är det någonting man som kommun bör prioritera så är det den sortens företag.

Och det kan vara lite kontroversiellt då att man upplever att inte alla blir lika behandlade, vilket man ju ska vara i kommunal verksamhet?

– Det ska man naturligtvis, men samtidigt så är det ju liksom ett faktum att vissa företag genererar större positiva effekter för kommunen än andra. Och det tycker jag, det finns liksom ingen anledning att hymla med det.

Vi pratar lite grann om det här med vilken betydelse näringslivet och företagen kan ha kring olika frågor som är viktiga för Halmstads kommun. Och ett av problemen som vi jobbar mycket med nu, och som verkligen blir viktigt för framtiden också, är ju att försöka motverka segregationen, som väl kanske är den största knäckfrågan i Halmstad. Vilken roll kan näringslivet spela där, tänker du?

– Där tänker jag att, liksom, för att man ska kunna minska boendesegregationen – för det är ju framför allt den vi pratar om – så är det ju viktigt att folk har goda möjligheter att försörja sig. Därigenom kan man också välja i större utsträckning var man vill bosätta sig. Har man inga arbetsinkomster – ja, då är man på något sätt förpassad till ett visst boende i vissa bostadsområden. Så därigenom, genom att fler människor får jobb, så ökar också valmöjligheterna. Och då kan man minska boendesegregationen.

– Men det är också så att boendesegregationen kan inte brytas riktigt lika lättvindigt som man ibland pratar om. Att man ska bygga hyresrätter på ett visst ställe eller så. För då har vi andra frågor som kommer in. Vi har bostadsköer och sådana saker som missgynnar personer som nyligen flyttat till en kommun. Så att det enda långsiktigt hållbara är att stötta möjligheterna för folk att få jobb så att de själva kan välja.

Kan man där också då från kommunal sida på något sätt främja etableringen av företag som kanske öppnar upp för den typen av jobb som det handlar om? Jag tänker på att vi i Halmstad nu har fått ganska många arbetstillfällen inom logistikbranschen och sådär, som inte kräver hög utbildning.

– Ja men så är det. Men då är det lite igen åter till vad man bör prioritera. Och då skulle jag säga att det man från kommunens sida bör prioritera – om man kan och se möjligheter – det är ändå de företag som genom höga multiplikatoreffekterna, de med högt kunskapsinnehåll, teknikföretag och så vidare. För de genererar andra typer av tjänstejobb som är lättare som instegsjobb. Så att då får det positiva effekter även på det näringslivssegmentet.

Vi har konstaterat tidigare i podden att Halmstads näringsliv är väldigt diversifierat. Det finns både en hel del offentliga arbetsplatser och det finns stora företag och småföretag och så vidare. Var ser du att det finns en potential, att man hade kunnat växa och bli bättre? Finns det något sådant?

– Det var en bra fråga. En faktor som har slagit mig som i och för sig inte gäller det privata näringslivet ... Men om vi bara pratar sysselsättningstillväxt och så vidare så är det ju ändå slående att Halmstad är antagligen den enda residensstaden i Sverige som inte har något statligt huvudkontor lokaliserat i kommunen. Och det är också arbetstillfällen och statliga jobb som vi redan, så att säga, via den statliga skatten har betalat för. Så det är någonting jag tror att kommunen bör fundera över hur man ska kunna locka den sortens sysselsättning.

Jag har ju annars tänkt att det är lite tvärtom, att vi har många offentliga jobb eftersom vi har högskolan, vi har försvarsmakten, vi har sjukhus och allt det här. Men så där har inte jag tänkt. Att det skulle kunna finnas en myndighet här helt enkelt.

– Och precis. Men så ser det också ut i alla andra residensstäder. De har också ett sjukhus, de flesta har en högskola eller universitet och så vidare. Men just ett huvudkontor saknas. Och där är hela Halland en vit fläck på den kartan, det får man ju faktiskt säga. Och de undersökningar som har gjorts visar ju att vissa regioner är underförsörjda med statliga jobb, och Halland är en sådan region.

Thomas Niedomysl, kulturgeograf som just nu arbetar som analyschef i Uppsala men bor i Halmstad. Han är en av fyra personer som intervjuas i temat om näringslivets roll i kommunen. De andra är Marie Axtelius, regionchef för Företagarna i Halland, Helena Eriksson som är VD på DH solutions och Niclas Simonsson, Halmstads näringslivschef. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstads kommun, redaktör är Susanne Ståhl. Jag som gör podden heter Linda Thulin och är frilansjournalist. Hej då!

Helena Eriksson, VD

– För att vi ska ha ett bra sätt att ha ett företag så behöver ju kommunen må bra. Mår inte invånarna bra som bor i kommunen så är det svårare för oss att driva vårt företag för då mår ju inte de andra företagen bra, som är våra kunder.

Det här är podden Halmstad växer, där vi utifrån olika teman tar oss an frågor som är kopplade till Halmstads utveckling. Jag som heter Linda Thulin är frilansjournalist och gör podden på uppdrag av Halmstads kommun. Det här temat handlar om näringslivets roll i en kommun, och förutom det första avsnittet som ett avstamp inför den fortsatta lyssningen, så har jag också intervjuat näringslivschefen i Halmstad, en kulturgeograf, och regionchefen för organisationen Företagarna. För det finns ju en och annan företagare i den här stan. Närmare bestämt mer än tiotusen.

En av dem ska vi träffa nu, Helena Eriksson som är vd på DHL Solutions. Företaget är en del av en växande bransch i den här stan. En ganska ung bransch, där utvecklingen går i rasande fart och där kompetent personal är en av de stora utmaningarna. Men det här företaget är också ett anrikt familjeföretag som i år firar 50 år. Och om du inte hajade till när du hörde namnet DH Solutions så gör du det definitivt när jag säger Data Halland. I alla fall om du har någon slags historia i Halmstad. Data Halland som 2012 bytte namn till DH Solutions har varit med i många Halmstadföretags digitala utveckling. Det berättar Helena Eriksson som varit vd sen 2016 och vars pappa Sven Eriksson var den som grundade företaget 1972.

– Min pappa var ju en av pionjärerna inom den här branschen. Så det innebär att vi har ju varit med i många sammanhang om man tänker på Halmstads it-utveckling, och också hjälpt många företag. Vi har jobbat mycket både mot små och medelstora företag. Det är ju vårt kundsegment idag och där har vi många kunder som har funnits med sedan tidigt. Till exempel Eleiko, GN Transport, Rowico, som ju också är kända varumärken i Halmstad. Och sen har vi varit mycket involverade om man tittar på Landstinget, som det hette förr då. Regionen och kommunen har vi också varit med och haft som kund och utvecklat.

Jag känner mig rätt korkad, men jag känner att jag måste ställa frågan ändå. Vad gjorde ett it-företag 1972?

– Ja, ett it-företag 1972 hjälpte bolag att ta hand om viss data och omvandla den. Man kan väl säga att vi har varit med sedan det man kallar för databehandling till dagens digitalisering. Och det min pappa gjorde mycket då, 1972, det var ju att han gjorde program som hanterade eller behandlade våra kunders data. Det kunde vara en inventering av ett lager till exempel. Så det var väl när man hade lite större datamängder, så ville man kanske få det sorterat eller uträknat, eller på något vis då hanterat. Så att man kunde fått ett mer överskådligt resultat.

Det var en stor revolution på den tiden att kunna använda datorerna på det sättet?

– Ja, och det var ju så min pappa startade. Han var ju kamrer på ett företag i Halmstad och då skulle de effektivisera sin administration med en IBM-dator. Och det var då han såg möjligheten, att det här var ju någonting som alla företag skulle kunna ha nytta av i framtiden.

Och resten är, som det brukar heta, historia – i det här fallet en del av Halmstads näringslivshistoria. I dag erbjuder DH Solutions flera olika typer av it-tjänster. De bygger olika program, de levererar support till företag och håller i olika utbildningar, bland annat. Och från att ha varit pionjärer 1972 så är de nu en del av en bransch som växer i Halmstad, inte minst på grund av högskolan. Det innebär att de inte bara är ett lokalt familjeföretag med 50 års erfarenhet, utan att de också är del av en framtidsbransch där kraven på ständig utveckling är lika höga som de på att vara en attraktiv arbetsplats.

Att it-branschen är känd för sina moderna arbetsplatser har förstås påverkat DH Solutions utveckling, till exempel när man kliver in genom entrén. Då möts man av en jättelobby med massor av soffor och kafébord, och när det inte arbetas hemifrån så är tanken att man ska kunna hänga här. Fika, umgås och ha möten. På golvet i företagets korridorer har man inspirerats av Hollywood och där smyckas golvet av stjärnor med de anställdas namn i. I avdelningen där man förväntas vara lite mer kreativ finns – inte helt oväntat kanske – ett pingisbord. Och i en av mötetslokalerna där man kan ha digitala möten finns kontorsstolar i form av motionscyklar. Miljön är helt enkelt väldigt mycket "modernt it-företag".

– Vi tycker att det är väldigt viktigt att vi har en bra arbetsmiljö för vår personal. Och det har ju framför allt de här senaste åren också visat på, när man har jobbat mycket hemifrån. Att när man väl är här, då ska man liksom hitta en kreativ miljö. Och det gör ju också att vi tycker det är viktigt att du inte bara ska sitta på din plats, utan du ska kunna gå, och då hitta kanske, som du säger, cykeln då, att du ska kunna röra dig samtidigt som du kanske sitter och har ett möte eller är med på någon sådan här utbildning digitalt. Så det tycker vi jätteviktigt.

– Och vi har väl alltid tryckt mycket på det här, att våra medarbetare ska må väldigt bra och ha en bra miljö. Så vi har ju alltid erbjudit det här med träning och massage och de här förmånerna som vi tycker är viktiga här. Sen har vi under det senaste året kanske jobbat med det mer aktivt och tagit fram en strategi. För en av våra utmaningar, det är ju det här med att vår bransch växer ju hela tiden. Vi behöver rekrytera och då vill vi gärna vara tydliga med vad det är vi erbjuder när man ska jobba här på DH Solutions.

Den "approachen" så att säga, att locka medarbetare på det sättet – funkar det lika väl som att betala höga löner och sådär, eller hur står det sig?

– Ja, det är klart att lönen alltid är viktig för den som ska börja ett nytt jobb. Men vi har ju flera exempel där man ändå har tyckt att vår kultur och det vi står för är minst lika viktigt, så att man ändå har valt kanske DH som en ny arbetsgivare.

Det här temat har ju handlat en hel del om hur det är för företagare i kontakten med kommunen. Men som vi också varit inne på, så finns det många företag som har ganska lite med kommunen att göra när det gäller till exempel tillstånd och service och rådgivning och så där. Och man kan nog säga att DH Solutions är ett sådant företag, även om de under årens lopp förstås har behövt kommunen när det till exempel har byggts ut eller liknande. Men för DH så är kontakten med andra företag viktigare än den med kommunen, berättar Helena Eriksson.

– Det finns ju många it-företag i Halmstad, och det är väl någonting som jag tycker är viktigt också, att visa på att Halmstad är en it-stad. Vi har nära till många utbildningar som finns på högskolan, det finns yrkeshögskolor, så det finns ju också en stor potential att hitta nya medarbetare. Och det är ju det som jag tycker är viktigt att vi i Halmstad som jobbar med it liksom tillsammans visar. För ju fler vi kan få från högskolan som stannar i Halmstad gör ju också att Halmstad växer och utvecklas.

Så ni är inte bara konkurrenter egentligen, utan ni kan också hjälpa varandra till att dra folk hit och göra det liksom uppmärksammat tillsammans.

– Ja. Där har vi ett projekt som heter IT-Halmstad då, där vi är ett antal företag som tillsammans vill fronta fördelarna med att bo i Halmstad, att jobba i Halmstad och att det finns kul jobb att hitta här.

Har ni andra sådana nätverk också, utöver det här som är IT-Halmstad?

– Ja, jag är ju engagerad i ett nätverk som heter Techella, där vi är tre kvinnor som jobbar inom it som har startat upp, då. De är egentligen en systerförening till Techella i Helsingborg och där vill vi bilda ett nätverk över de kvinnor som jobbar inom vår bransch – it och tech då. Och det är ju så att tittar man på procentuellt hur många kvinnor som jobbar i vår bransch så är det kanske runt 20–25 procent. Och it är ju väldigt centralt i dag och alla som använder it är ju både män och kvinnor lika mycket. Så är det ju också vår tanke där att det även ska vara lika många män och kvinnor som liksom tar fram systemen då. När vi startade upp det här Techella hösten 2019 så gick vi ut till de bolag som vi visste jobbar med it och bjöd in. Vi tänkte det kommer kanske 20–25 kvinnor på uppstarten, men det kom 70 stycken.

Kan du ge något konkret exempel på vad det då har gett att ha det här nätverket med just Techella?

– Ja, vi har ju till exempel skapat ett mentorsprogram. Och det är liksom att när man är ny i vår bransch så är det skönt att kanske kunna få prata med någon som har lite större erfarenhet, och då hade vi ju fem par då som var med i det här mentorskapsprogrammet, med adepter och mentorer. Så det har ju också gett resultat för dem individuellt, att de har blivit stärkta och kanske hittat rätt i den här branschen.

Ja, nätverkande och samarbeten av olika slag, det är något som Helena Eriksson gärna deltar i. Och i det avseendet är inte bara övriga näringslivet utan också kommunen en intressant motpart.

– Vi har ju haft en hel del samarbete med kommunen. Min pappa som startade bolaget har varit engagerad i någonting som heter "ökat samhällsengagemang". Så då har vi ju liksom varit en succé för kommunen, och då hade de ju också deltagare från sin sida som var med i det här, så att man arbetar tillsammans för att göra Halmstad tryggare. Och även det här att kunna hjälpa till i skolor när det kanske fanns vissa ungdomar som hade problem och så där.

När var detta i tid, som det projektet fanns?

– Det var ju i början på 2000-talet.

Och sedan – men nu är det ganska nystartat vet jag – men det finns också ett vd-nätverk på initiativ av näringslivschefen. Vad gör ni där?

– Vi har haft ett möte och då var det mer att vi presenterade oss och fick information om vad som händer. Mycket av det här med, som jag tycker är en stor del av kommunens åtagande, är att det ska finnas mark både för företag men också för bostäder och sådana delar. Så då presenterade de de planerna som var på gång. Men det är också viktigt att det blir ett forum där vi kan ha en dialog. För nu närmar vi oss varandra med det här vd-nätverket och vi kommer ju kunna tala om vad vi tycker och tänker och kommunen kommer att berätta om sina planer, så på det viset så blir det en större delaktighet också.

Jag tänker nu på när vi pratar om podden, att vi gör det uifrån Framtidsplan 2050 och hur kommunen ska växa framöver. Hur påverkas ni som enskilt företag av hur bra det går för kommunen? I vilken mån eventuella problem man har i olika sammanhang – det kan vara allt från hög arbetslöshet till segregation eller vad det än är. Har det någon betydelse för ett enskilt företag i en kommun hur kommunen som helhet mår?

– Det tror jag absolut. Det påverkar ju oss. Jag menar, mår inte invånarna bra som bor i Halmstads kommun så är det ju svårare för oss också att driva vår verksamhet. För då mår ju inte de andra företagen bra som är våra kunder. Likadant att när vi ska rekrytera så finns det kanske inte den typen av kompetens som vi behöver, för att man liksom känner att i Halmstad vill man inte vara. Och då kanske man flyttar till andra orter. Så det tycker jag är jätteviktigt, för att vi ska liksom ha ett bra sätt att ha ett företag i Halmstad så behöver ju kommunen må bra.

En av de här visionerna som man har i Framtidsplan 2050, utöver att det ju är en rent fysisk översiktsplan om hur man ska bygga och så där, så finns ju en del mål som bland annat handlar om att man vill vara en kommun där man kan erbjuda ett brett utbud av arbetstillfällen. En sån konkret sak, funderar ni någonsin på till exempel om det är svårt att få tag på folk och så där? Vilken roll ni kan spela i att kanske ta in folk som inte är riktigt färdigutbildade eller som står långt ifrån arbetsmarknaden, som man kanske kan lära upp på plats. Och så kan man hjälpa till och bidra till arbetstillfällen och samtidigt på sikt hjälpa sig själv.

– Ja, det det funderar vi mycket på. Vi har ju en hel del praktikanter, men då är det ofta att de har valt den här inriktningen. Men bara för att man går en utbildning, är det ju inte säkert att det är där man fortsätter sen, ju. Så det vi gör då är att vi visar lite på vad det innebär att att jobba inom vår bransch. Sen om vi tittar på när man står längre från arbetsmarknaden så har vi kanske inte haft så många. Men jag tror samtidigt att vi har nyfikenhet. Så när vi rekryterar så tar vi in och på något vis ändå analyserar alla som söker jobb här.

– För vi är ändå nyfikna kanske mer på personen än på att de måste vara helt rätt för branschen, om jag säger så. Vi ser ju också att har man rätt mentalitet och rätt "mind set" då tror jag också att har man det utgångsläget så kan man så att säga lära sig det vi behöver för att komma in i själva den it-kompetensen. Så det är det viktiga för oss att man har det här med passion och framtidsfokuset. Det är ju det vi vill se hos den som söker ett jobb hos oss och då känner vi att är det här rätt person, så kan vi lära upp den här personen så att det blir en bra konsult.

Helena Eriksson, VD på DH Solutions och en av fyra personer som intervjuas i temat om näringslivets roll i kommunen. De andra är regionchefen för Företagarna i Halland, Marie Axtelius; kulturgeografen och Halmstadbon Thomas Niedomysl och kommunens näringslivschef Niclas Simonsson. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstads kommun, redaktör är Susanne Ståhl. Jag som gör podden heter Linda Thulin och är frilansjournalist. Hej då!

Niclas Simonsson, näringslivschef

– Kan du få en bra förklaring till det beslutet som kommer, då tror jag att du har lättare att förstå det också. Det är inte alltid man håller med, men det blir lättare att ta till sig och förstå. Och kan man då få en alternativ väg, då är det också lättare att komma vidare.

Att träffa företagare öga mot öga, och se till att de får förklaringar till besluten som gäller deras verksamheter – det är centralt för en av de personer som via sin titel personifierar Halmstads näringslivsklimat. Han återkommer också ofta till värdet av samspel och samarbete. I det här avsnittet av Halmstad växers tema om näringslivets roll i kommunen, träffar jag näringslivschefen Niclas Simonsson. Jag heter Linda Thulin, jag är frilansjournalist och gör den här podden på uppdrag av Halmstads kommun. Hej och kul att du lyssnar!

Att det har funnits en kritik mot kommunens service gentemot företagare har varit känt ett tag, och det visste även Niclas Simonsson när han tog jobbet som han nu haft i ett år. Så här säger han om det första året.

– Första året har gått väldigt fort. Det har varit väldigt mycket nya frågor och sätta sig in i. Nya forum. Jag har varit väldigt öppen i det jag gjort och tackat ja till i stort sett allting för att se om detta är ett forum som vi bör bygga vidare på och vara med i. Är det vi som ska göra det? Det kanske är någon annan som ska göra det, eller så väljer vi faktiskt att inte prioritera det just nu. Så det har gått väldigt fort, men har varit väldigt spännande samtidigt.

När du gick in i det här, hur medveten var du om att du då gick in på ett uppdrag där det, för att uttrycka sig lite milt, fanns viss förbättringspotential?

– Ja, det såg jag ju som en fördel. Jag älskar utmaningar, och detta var ju en utmaning av rang, kände jag när jag fick den här förfrågan. Och jag börjar sätta mig in i det här, vad detta innebär. Och man hade ju hört talas om hur samtalet går. Hur det ser ut och att förbättringspotential finns på många områden. Och det såg jag som faktiskt en otrolig utmaning, någonting positivt, och det är nog därför jag hoppade på det också.

Hade du tankar redan då om att "det här skulle jag vilja göra, det här tror jag behövs"?

– Ja, jag hade nog ganska så mycket tankar. Sedan vill jag inte hoppa in och bara köra, utan jag vill gärna lyssna in också. Inte grotta för mycket, men ändå skapa mig en bild på vad har man gjort och: "Var är vi nånstans? Vad har ni för mål i detta, finns det en utstakad väg och ser den ut i såfall?" Och hur väl rimmar det med hur jag tänker? Och så vill jag lyssna till mina kollegor såklart. För detta är inte en "one man show" på något sätt, utan här är många inblandade och då vill jag skapa engagemanget. Både inom kommunen, och även ute i näringslivet. Att vi liksom gör detta tillsammans på något sätt. Och då kan man inte bara köra själv heller, utan då måste man lyssna in och vara lyhörd helt enkelt.

Vad var din bild av vad som var problemen?

– Jag var nog ganska färgad av det som har kommunicerats i media. Detta är inte något område som jag varit inne på så mycket tidigare, i mina tidigare tjänster, vare sig här på kommunen eller ute i näringslivet. Så jag var nog ganska färgad där, men försökte ändå liksom skapa mig en egen bild på vad förbättringspotentialen finns någonstans. Genom att väldigt mycket lyssna till kollegor som har jobbat med detta, men även nu när vi har kunnat vara ute och lyssna till företagen själva.

Det handlar mycket om företagsklimat och näringslivsklimatet när man diskuterar hur bra eller dåligt Halmstad är. Vad tycker du kännetecknar ett gott näringslivsklimat i en kommun?

– Ett gott näringslivsklimat för mig, det är samspelet kan jag säga. Det är samspelet både mellan företagen, om vi kan kalla det för "affärsklimatet" eller vad vi kan kalla det. Men samspelet mellan företagen, samspelet mellan företagen och kommunen, är otroligt viktigt. Att det sker ett samarbete, att man jobbar tillsammans. Det skapar ett bra klimat. Sen är det ett otroligt stort begrepp och jag tänker nog också att det beror väldigt på mycket vem man frågar. Vad har de för världsbild i detta? Har man haft kontakter med kommunen till exempel, som man varit positiv eller mindre positiva, så kan det färga hur man tycker att klimatet är i stort.

– Men ett bra näringslivklimat för mig det är ju att man gör vad man kan helt enkelt. Man ska göra sitt bästa. Då tror jag att vi kan skapa ett väldigt bra klimat. Jag tror att kan man säga att jag har verkligen gjort mitt bästa för att göra det så bra som möjligt, och man kan säga det med ett gott samvete. Då har vi kommit otroligt långt. Men just att poängtera eller sätta fingret på: Vad är ett näringslivsklimat? Den frågan är nog ... Du kan nog få väldigt många olika svar beroende på vem man frågar, tror jag. Lite var man kommer ifrån.

Jag märker redan det kan jag säga. Jag tänkte också att vi skulle prata lite grann om att i och med att det har varit en del skriverier och det finns liksom en del missnöje som jag då, som ganska nyligen hemvändande tycker mig ha sett, att här verkar det ha hänt något. Mot bakgrund av det, när vi sa att vi skulle göra den här podden var du också lite tveksam. "Ska ska vi göra detta?" Har du lust att berätta vari dina tveksamheter bestod då?

– Ja, jag kan säga att jag funderade på om det var rätt att göra det här temat på en sån här podd just nu. Man har ju jobbat med näringslivsklimat väldigt länge i kommunen, så klart. Det vi gör nu, med den här näringslivsenheten vi har och mitt jobb som har pågått, precis som du nämnde, drygt ett år. Då tänkte jag: "Är det verkligen rätt tajming att göra detta nu? Eller bör man göra det när vi kanske har jobbat lite mer och har mer stuns i det?" Men nej, det är klart att vi ska göra det nu. Detta är något som det pratas om, det är lite "elefanten i rummet". Då lyfter vi fram och så pratar vi om det här också: "Vad gör vi egentligen för att förbättra detta? På vilka sätt arbetar vi i kommunen och med näringslivet framför allt, för att få till en bättre dialog? Ett bättre samarbete?" Så nej, jag tycker absolut att vi ska lyfta fram detta och prata om det. Det är ett jättebra forum detta, för det här ämnet.

Ja, så vi har bollat lite fram och tillbaka hur man gör detta på bästa sätt, för att inte fastna i ensidiga beskrivningar och så. En annan sak som jag tycker var intressant när du och jag pratade inför, var ju också att en stor del av kommunens roll gentemot näringslivet är ju det så kallade myndighetsutövandet. Tillstånd och bygglov och avgifter och kontroller. Det är också där som det har varit ganska mycket kritik. Det gör att det blir ganska mycket fokus på enskilda medarbetare. Berätta lite grann, för det här tycker du är lite svårt vet jag.

– Ja, alltså, jag vill inte hänga ut några medarbetare på något sätt, utan jag vill tala egentligen mer om att detta är en kommun och vi ska göra detta tillsammans. Sen förstår jag självklart att man sätter betyg och man granskar olika avdelningar, hur de sköter sin uppgift. Självklart är det så och vissa kommer hamna högre och vissa hamnar lägre i olika typer av undersökningar. Men samtidigt så är det ju så att detta är kollegor till oss, som vi ska värna. Jag hoppas och vill att alla gör sitt yttersta som jag nämnde tidigare. Sen kan vi på andra sätt göra mer saker. Vi kan skapa bättre förutsättningar för våra medarbetare till att göra ett bättre jobb eller jobba på annorlunda sätt för att skapa ett bättre resultat. Men det är klart att man vill värna om sina kolleger också på ett bra sätt, samtidigt som det som inte fungerar bevisligen ska ändras och rättas till på något sätt.

Jag tycker att jag har fått en ökad förståelse när jag har läst på och gjort andra intervjuer i samband med det här temat. När jag har pratat både med forskare och olika människor som är involverade i det här. Just när det gäller den här lite specifika situationen som är i det så kallade myndighetsutövandet. Att det sitter enskilda handläggare som är fackpersoner och som är väldigt utbildade och ska fatta beslut om ja eller nej till tillstånd och sådär, och som samtidigt kan mer kanske än sina chefer och sina politiker i frågor som är väldigt känsliga och väldigt viktiga för företagen. Och sedan har du kanske en politiker som gärna vill ha ett generöst företagsklimat och så hamnar man i en slags balans och kan bli väldigt utsatt, och också kanske omskriven. Jag upplever att här finns liksom en del jobb att göra för att tydliggöra för folk och för att också skapa en tryggare situation. Vad tänker du om hela den svårigheten?

– Det är rätt. Som specialist så är det otroligt viktigt att man förklarar vad som ligger bakom ett beslut. Det handlar inte om att kommunen ska säga ja flera gånger, utan vi ska vi ska lämna korrekta svar. Sen däremot att man lämnar en bra bakgrundsinformation till det svaret man lämnar. Varför gör vi som vi gör? Varför säger vi som vi säger? Då har du lättare att ta emot ett beslut som kanske blir ett "nej" i just det enskilda fallet.

– Men då ska vi informera bättre: Varför svarar vi som vi gör? Och hur skulle man kunna göra i stället? Och bara att få till de här två på ett bättre sätt, att man får bättre bakgrundsinformation som företagare, till exempel. Varför säger man som man säger, varför gör kommunen som den gör? Och ett pragmatiskt tänkande: "Du kan inte göra så som du har tänkt, men vi kan göra så här i stället. Vad tror du om det?" Det kanske inte alltid blir som företagaren hade tänkt från början, men då har man åtminstone öppnat en väg någon annanstans som kan bli någonting annat, som kanske blir minst lika bra eller bättre.

En av personerna som jag pratade med i vårt första avsnitt, han jobbar på den ideella föreningen Näringslivets regelnämnd. Han lyfte också den här frågan om att när man tillämpar reglerna så ska man å ena sidan ha ett gynnande perspektiv – man ska gynna företaget så att det har möjlighet att blomstra. Man ska också skydda befolkningen och miljön och så vidare. Och att det där är en balansgång där det liksom kanske kan finnas en tendens att det är lättare att vara "safe than sorry". Alltså att det är lättare att nånstans gå på skyddandet än på gynnandet och att det faktiskt kan ha en viss effekt på hur näringslivet upplever att de blir behandlade i de här situationerna. Har du nån reflektion kring den kommentaren från honom?

– Där tror jag också att, som jag nämnde tidigare, just att informera om "varför". Varför beslutade vi som vi gör? Kan du få en bra förklaring till det beslutet som kommer så tror jag att du har lättare att förstå det också. Det är inte alltid man håller med. Men det blir lättare att ta till sig och förstå. Och kan man då få en alternativ väg, då är det också lättare att komma vidare.

Och som sagt, nu gör ni en stor förändring. Ni sjösätter Företagsservice. Vi pratar också en del om det i inledningsavsnittet. Men vad skulle du säga att du har för förhoppningar som ska bli annorlunda nu när ni gör den här förändringen?

– Detta är ju en av flera förändringar. Företagsservice är en stor, jättebra grej som vi sjösatte nu under 2021. Och de stora förändringarna som jag vill se på sikt är att företagarna i näringslivet känner att kommunen är nära. Man får svar. Man får en bra bakgrundsfakta till de svaren man får. Men att man får kontakt, återkoppling och framförallt ett svar, det är det minsta man kan begära. Och det ska man som företagare känna att man får, och man ska få service. Och det är ju de här delarna. Att få svar och bakgrundsinformation, det är att lämna service. Man ska känna att kommunen är nära. Vi finns tillgängliga, vi är lättillgängliga, vi är lätt att få tag på. Vi svarar, vi finns där och vi kommer ut och träffar företagen.

Och då kan man tycka så här: Det låter oerhört logiskt, varför har man inte gjort det? Men då ska man också komma ihåg att det är ju lättare sagt än gjort. För det är inte den lilla organisationen, en kommun. Där det är olika förvaltningar och massa olika människor som på något sätt alla kanske, på ett eller annat sätt, har med företagen att göra. Hur svårt är det liksom att hitta? För jag vet att ni har sagt att "vi ska prata med en röst i kommunen", och det kan låta självklart och logisk, men det är inte alltid så enkelt. Eller?

– Nej, det är helt rätt. Det är en väldigt stor organisation och många ärenden är flertillståndsärenden till exempel. Du behöver ha kontakt med kanske två eller tre förvaltningar inom kommunen och det är inte så himla lätt. Till och med för mig som jobbat sex år inom kommunen, jag hittar inte alltid rätt själv heller. Företagsservice är ju egentligen ett strukturerat arbetssätt, hur vi arbetar med företagsärenden där du hittar rätt inom kommunen. Vi tar företagarna i hand och leder dem runt så att de får svar. Vi hjälper till, och detta är ju något som låter väldigt enkelt. Men har man inte jobbat i en kommun så kanske man inte heller har den förståelsen hur komplext det kan vara.

Och som sagt, det är inte bara det att det är en stor organisation, jämfört med många företag som kanske är mycket mindre och behöver snabba beslut. Det är också längre ledtider i kommunen, det ska förankras demokratiskt och allt det där. Så det är ju lite "två världar" som ska mötas och som nu ska försöka förstå varandra.

– Det är jättestor skillnad. Jag jobbade ju i näringslivet tidigare och när jag kom in i kommunen tänkte jag: "Vad är det som tar sådan tid?" Men om man ska hårdra det, så är det demokrati som tar tid. Och det tycker jag, att är det något som får ta tid så är det demokratin. Vi har folkvalda, det är där makten sitter och det är de som ska ta beslut. Och då måste ärendena ha sin gång.

Och som sagt, på pappret ser det bra ut, det som ni är på väg att göra nu. Ni har goda förhoppningar. Vill man vara djävulens advokat kan man också säga: "What took you so long?" Nu har jag återigen inte varit i stan så mycket de senaste åren, men jag tittar bakåt och ser att det har ändå funnit ett missnöje hyfsat länge. Upplever du att ni vaknade lite sent när det gäller att förstå att det fanns ett stort behov av förändring?

– Nej, det tycker jag inte. Alltså, tidigare hade vi ett Halmstad näringslivsbolag som man valde att avveckla av olika anledningar, och skapa den här tillväxtavdelningen som ligger direkt under kommunstyrelsen under kommunledningen, för att få närmre till beslut vid större strategiska frågor till exempel. Men jag tänker att det som har skett under 2021 här nu, det har ju gått väldigt fort. Från det att jag tillsattes den första januari förra året så har vi samlat mina kollegor, vi har fått till en näringslivsenhet organisatoriskt och fått igång det här näringslivsarbetet så som vi gör nu. Så det har gått ganska så fort.

– Man gjorde ett otroligt jobb tidigare också, och då vill jag även nämna våra andra förvaltningar som jobbar gentemot näringslivet dagligen. Vi har ju upphandling, vi har bygg och miljö och vi har flera andra delar. Samhällsbyggnadskontoret till exempel, som dagligen möter näringslivet och jobbar då i det här – och det har de gjort hela tiden. Inte minst har våra kommunala bolag också, såsom Destination Halmstad och HighFive som också på sina håll på olika sätt jobbar otroligt aktivt med näringslivet. Så är det här ett arbete som har pågått hela tiden. Nu har vi tagit ett omtag kring detta och nu är vi inne på den här vägen, vilket vi verkligen tror på, och jag tror det kommer bli riktigt bra.

Kan du säga någonting om hur ni har gjort för att veta vad det var som krävdes? För ni har ju varit ganska omfattande i er analys kring vad företagen vill ha?

– Det var ett stort antal djupintervjuer med företag som gjordes. Det var inte så att vi satt och trodde på vår kammare vad som behövs göras. Man gick ut och frågade helt enkelt, intervjuade företagen: "Vad är det som saknas i den service som kommunen lämnar?" Och utifrån det, tillsammans med olika mätningar som görs varje år av olika organisationer, så fick vi ett väldigt bra underlag för vad som behövdes. Och ur det föddes då den här funktionen Företagservice, framför allt, för att ta hand om de ärenden som kommer in till kommunen. Och då är det viktigt också: Det är "en väg in" som gäller. Det är Halmstad Direkt man ska kontakta. Det låter väldigt tråkigt att man ska behöva ringa dit, men det är rätt. Vi vill inte att några ärenden ska fastna, till exempel i min Outlook eller på något sms till någon någonstans. Utan "en väg in", för då hamnar inte några ärenden mellan stolarna heller.

Jag tänkte att vi skulle fokusera lite grann på dig som person också. Du har ju haft jobbet i ett år. Men vem är du innan dess? Vad har du för bakgrund?

– Jag har jobbat i nio år som fastighetsmäklare här i Halmstad. Före det så jobbade jag inom krogbranschen, restaurang och bar. Så just det här med service och kundservice ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det blir aldrig mer service än när du har en kund öga mot öga framför dig, och inte per telefon eller e-post eller liknande. Så det är väl det jag kommer ifrån närmast. Och sedan började jag på kommunen och har jobbat med markförvaltning, mark utan byggnader. Sen jobbade jag med fastighetsförvaltning, alltså byggnader. Och sen så hoppade jag på det här.

Vad kommer att känneteckna dig som näringslivschef i Halmstad?

– Jag är väldigt nära nära, på så sätt att jag kommer gärna ut och pratar. Ett fast handslag, titta folk i ögonen, lämna service, lämna besked och prata med folk, lyssna in. Det är vad jag gillar. Jag brinner för att få saker att ske, träffa mycket människor och vara den som kanske kopplar ihop andra människor för att skapa synergier där. Det är inte alltid jag som löser biffen. Oftast inte, men man kan vara någonstans spindeln i nätet som för ihop olika människor för att de ska finna varandra och skapa någonting.

– Jag brinner för service, kundservice och att träffa människor med olika bakgrund, olika världsbild. Det måste vi också ha med oss att alla har. Vad kommer man ifrån? Vad har man haft för tidigare kontakter med både kommun eller andra företag eller vad det nu kan vara? Och så försöka läsa av det där: Vad ligger bakom egentligen? Vad kan vi göra här? Vad kan vi lämna och skapa för förutsättningar för att det ska bli bättre för just dig?

Men hur hanterar du då den situationen? Jag har inte den exakta siffran, men det är mer än tiotusen företag i Halmstad i alla fall. Det är naturligtvis väldigt, väldigt olika typer av behov och världsbilder som du säger, och så där. Hur gör man när man som en enda näringslivschef på något sätt ska göra att alla känner att "du är sedd, du är förstådd, jag lyssnar på dig". Men också på något sätt, såklart, kunna servera jobbiga sanningar: "Det här kommer inte hända, du kommer inte att kunna få som du vill. Det här är inte en rimlig förväntan," och så vidare. Hur gör du det?

– Väldigt många av företag i Halmstad – beroende på bransch såklart – men väldigt många företag i Halmstad har faktiskt väldigt lite kontakt med kommunen. Många företag har det årligen så klart, med till exempel markupplåtelse, olika tillstånd av olika slag. Men tittar man generellt sett så har merparten faktiskt väldigt få kontakter med kommunen. Sedan är det så att det är vår uppgift att steppa upp när man väl tar kontakt med kommunen, och då ska vi finnas där. Så jag förväntar mig inte att det är nio, tio tusen företag ringer mig på måndag nästa vecka. Det kommer inte att ske. Men när de väl gör det, när man tar kontakt, då ska vi finnas till hands och lämna svar och lämna service.

– Så jag tänker att om vi kan steppa upp och leverera det som vi ska leverera – nu märker vi till exempel att vi har ett ökat tryck på e-tjänster och hemsidan – då har vi lagt väldigt mycket tid och energi på att utveckla dem också, för det är där företagen söker sig till kommunen. Då ska vi vara hundraprocentiga där, så långt det går i alla fall, och verkligen leverera där. Sitter man då som företagare hemma en fredagkväll, och så går man in på hemsidan, då ska du få så mycket svar det någonsin går där. Sen är det, precis som du säger, att jag är en person. Näringslivsenheten – vi är ett gäng där.

– Men återigen, det är inte bara vi som jobbar gentemot näringslivet. Kommunen ska ju vara en röst som vi nämnde tidigare. Och pratar vi då HighFive, Destination Halmstad, vi pratar samhällsbyggnadskontoret, vi pratar bygg- och miljöförvaltningen, upphandling ... Alla de här är ju kommunen. Så det är inte bara min uppgift att lösa det, inte på något sätt. Detta är någonting som vi gör tillsammans. Politikerna har ju sin roll i detta också. Att svara upp, vara tillgängliga. Då får man som företagare den här känslan att "här har vi en kommun som svarat upp". Sen måste vi ha en enhet eller en avdelning som någonstans tar "lead" i det här. Och sen så ska vi vara tillgängliga. Vill man att vi kommer ut på näringslivsträff eller en branschorganisationsträff eller liknande, då gör vi jättegärna det. Nu under hösten har vi kunnat träffa väldigt många företag, vi har varit ute på nätverksmöten. Otroligt positiva reaktioner på att vi kommer ut. Man får ett ansikte. De förstår att det inte är jag som kan lösa alla frågor för dem.

Men jag tänker också att i praktiken när det någon som då, som du säger, tar "lead" och har den rollen och har den titeln. Om vi då igen återgår till det att det har funnits en frustration och ett visst missnöje, så tänker jag att du måste på något sätt få vara den som blir symbolen för det, som får ta det. Hur mycket har du märkt av det under det här året? Att du får ta del av missnöje?

– Det har jag fått, absolut. Det har jag.

Hur arga är de då på en skala?

– Nej, inte så mycket arga kanske, men frustrerade. Frustration finns, och så drar man upp gamla ärenden som man då upplever inte har fungerat. Väldigt mycket har vi kunnat lösa genom dialog och information: "Vad hände egentligen?" Och mycket av den här är förklaringen bakom ett beslut, eller varför det inte har blivit någonting, till exempel. Men det är klart att det är många som har ringt till mig och undrat varför man gör si eller varför man gör så, eller varför det inte blir som de vill. Väldigt mycket har vi kunnat lösa genom att grotta i det och se: Vad ligger bakom egentligen? Och så lämna ett tydligt svar, med kanske en bra bakgrundsinformation.

Folk är ganska nöjda när de blir tagna på allvar på något sätt, även om de få svar som de inte alltid är nöjda med?

– Hundra procent. Alltså sätta sig in i folks världsbild. Driver du en rörelse och du inte får som du vill, eller som det är tänkt, som din plan är – då kan man ju tycka att "nu är det mig man går emot, det är rörelsen man går emot". Men man kanske inte har förstått bakgrunden egentligen. Och kan man då ta dem på allvar, som du säger, man kan förklara varför. Då blir det mycket, mycket lättare att förstå, även om man inte håller med.

Du, jag skulle också avslutningsvis till att prata lite grann om den här breda frågan som ju är temat för podden, alltså näringslivets roll. Om du ska beskriva näringslivets roll och vad det kan ha för betydelse för en kommun – hur låter det då?

– Jag kan säga så här: Näringslivets roll är otroligt central i en kommun. Att näringslivet mår bra, att det går bra. Det är näringslivet som skapar arbetstillfällen. Det är de som skapar en mening för folk, alltså de får sysselsättning på dagarna. Du känner en delaktighet i samhället, du har någonstans att ta vägen. Du får pengar på fickan som inte heter bidrag utan du har tjänat ihop dem själv, vilket också ger en väldigt bra självkänsla och självförtroende hos människor.

– Och framför allt skapar det såklart också skatteintäkter till kommunen, så att kommunen kan fortsätta att göra det som vi ska göra, till exempel bygga förskolor och skolor, infrastruktur och så vidare. Så därför är det otroligt viktigt att näringslivet mår bra. Och det vill jag säga att tittar an på hur näringslivet i Halmstad går från 2015 och fram tills i dag, så går näringslivet i Halmstad väldigt, väldigt bra. Det är ju någonting som vi måste värna såklart.

Niclas Simonsson, Halmstads näringslivschef sedan ett år och en av fyra personer som intervjuas i temat om näringslivets roll i kommunen. De andra är kulturgeografen och halmstadbon Thomas Niedomysl; Marie Axtelius, regionchef för Företagarna i Halland och Helena Eriksson som är vd på DH Solutions. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl och jag som gör podden heter Linda Thulin och är frilansjournalist. Hej då!

Tema 4: Berättelser från en delad stad

Varför är frågan om segregation en angelägenhet för alla som bor i Halmstad? Och hur olika liv har vi egentligen i de olika delarna av staden? I detta tema väljer vi att ge röst åt de som varje dag möter segregationen i sina yrken. De får beskriva sin verklighet, ge exempel och reflektera över ett Halmstad som blir allt mer uppdelat. Vi får också en bakgrund till varför det ser ut som det gör och hur vi som enskilda medborgare kan vara en del i att komma tillrätta med detta växande, men svårlösta samhällsproblem.

Tema 4 – avstampet

– Vi har idag ett adressamhälle, som har blivit som ett klassamhälle. Där adressen på något sätt avgör hur det liv ska bli. Det är som Postkodlotteriet i verkligheten.

”Fattar du inte att om det här ska funka så måste jag kunna lita på dig”, sa jag.

Året var 1994. Kanske -93. Jag satt i en soffa i en villa i Karlstad och mittemot mig satt en av mina elever från det behandlingshem där jag jobbade. Han var utskriven till den så kallade utslussningsverksamheten och mitt jobb var att se till att ungdomarna i villan levde så skötsamt som det gick i den verkliga världen utanför behandlingshemmet. Den här eleven hade misskött sig och jag skulle nu försöka få honom att förstå att tilliten var en förutsättning för att livet i villan med honom och de andra ungdomarna skulle fungera.

Svaret jag fick förbryllade mig då, men har sedan dess fungerat som ett ständigt återkommande exempel på hur olika världar man kan leva i utan att ens förstå det. Det han sa var nämligen: "Det ska du veta. Jag ska ha väldigt mycket på någon innan jag litar på den". Och jag satt där och undrade vad det hade med saken att göra. Det tog ett tag innan vi insåg att vi visserligen använde samma ord, men att vi pratade om helt olika saker. För mig betydde att lita på att veta att det som någon säger är sant. För honom betydde att lita på att veta att ingen tjallar.

Vi satt i en villa i Karlstad, vi var nästan lika gamla, hade vuxit upp i samma land och pratade samma språk. Men vi talade helt förbi varandra. Det har gått nästan trettio år sedan det samtalet, men det har ända sedan dess varit en av drivkrafterna för mig i mitt journalistiska arbete. För i det där jobbet så fick jag i praktiken uppleva vad det gör med oss att växa upp med olika förutsättningar, i olika miljöer, utan att möta eller förstå den andres villkor.

Det här är podden "Halmstad växer", där vi utifrån olika teman pratar om frågor som rör Halmstads utveckling. Och om du inte redan räknat ut det så är temat den här gången segregation. Jag som gör den här podden på uppdrag av Halmstads kommun heter Linda Thulin. Jag är frilansjournalist, uppvuxen i Laholm och bosatt i Halmstad. Händelsen som jag pratar om här är från tiden innan jag blev journalist. Då var jag fritidspedagog, först inom skola och sedan inom narkomanvården. Ett jobb som redan då, i början av 90-talet, ganska brutalt lärde en 20-åring från ett välmående, litet villasamhälle hur olika liv man kan ha. Jag tror att den bakgrunden kommer att märkas när vi gör det här temat.

För nu ska vi i ett antal program med hjälp av flera olika personer prata om den delade staden Halmstad. Segregation kan se ut på många olika sätt och vi vill i de kommande fyra intervjuerna ge så många och så blandade berättelser som möjligt från det delade Halmstad. För att inte göra enskilda personers liv till symboler för segregationen, och för att få så många exempel som möjligt, så har vi valt att intervjua personer som i sina yrken dagligen ser prov på det delade Halmstad. De lever mitt i en verklighet där segregationen är ständigt närvarande och de kan ge exempel, se samband och reflektera.

Men innan det är dags för dem så blir det i vanlig ordning ett avstamp inför det fortsatta lyssnandet. Vad är egentligen segregation? När blev den ett problem i Sverige och hur ser det ut i Halmstad? Halmstad är en stad som är utpekad som en av trettiotvå i Sverige som sticker ut genom tydliga socioekonomiska skillnader inom staden. Och kommunen har gjort flera olika utredningar för att få svart på vitt vad det betyder i praktiken. Vi ska återkomma till resultatet om en stund, men så här säger Hanna Glans, som är tillväxtstrateg på Halmstads kommun, om varför det är viktigt att få en bild av hur det delade Halmstad ser ut:

– Den här kunskapen, den behöver ju vi som kommun, inte minst. Alltså, vi har ju ett uppdrag att jobba för likvärdiga förutsättningar, för goda förutsättningar för alla Halmstadbor. Och det här är ju ett stort och ganska unikt uppdrag också, som en kommun faktiskt har. Och om vi ska kunna arbeta för bra livsvillkor för alla så måste vi också förstå hur det ser ut. Och vi ser jättetydligt idag att segregationen och var du bor påverkar dina livsvillkor. Därför så behöver vi den här kunskapen för att veta hur vi ska jobba på bästa sätt som kommun.

Vår andra guide i det här avsnittet heter Jonas Lindström. Han är doktor i sociologi på Södertörns högskola, med specialområde städer och segregation. Han tycker att debatten alltför ofta handlar om platserna där konsekvenserna av segregationen syns, utan att vi uppmärksammar att de platserna bara är segregerade i relation till någonting annat:

– Segregation uppstår först när vi jämför olika platser och vi ser att geografiska och sociala skillnader sammanfaller. Att prata om segregation som ett förortsproblem blir missvisande, därför att det är ett större samhällsproblem, ett samhällsfenomen. Vad händer i samhället mellan det här innanförskapet och utanförskapet? Och det är väl det, om jag kan tycka ibland, att det missas lite, både i den politiska diskussionen, men också i den vardagliga allmänna diskussionen när man pratar om just begreppet segregation.

Så vad händer om vi vänder blicken åt andra hållet? Ja, det skulle nog inte vara så populärt, säger Jonas Lindström:

– För det första kanske de som bor på den sidan skulle bli irriterade och utpekade i det här med segregation. För det är ofta det som händer, att det går bra att peka ut områden där det finns en socioekonomisk problematik, det som då kallas utsatta områden. Men så fort man riktar ljuset mot den andra sidan, då är det många som blir irriterade och tycker att: "Vi har inte med det här att göra. Vad har vi med segregation att göra?"

Och det där kan man ju verkligen förstå. Ska man vara en del av problemet bara för att man vill sträva efter att ha det bra och bo där det är lugnt och tryggt? Nej, absolut inte, säger Jonas Lindström. Och det är bland annat därför den här debatten är så svår.

– Jag tror också att vi måste gå till oss själva här. Har vi möjligheter, har vi resurser att köpa en bostad i ett välordnat, tryggt område, då gör vi det. Det tror jag också att vi ibland missar i den här segregations- och integrationsdiskussionen. Det blir så lätt att man målar svart och vitt, det ena och det andra. Vi måste nyansera.

– Och det är därför jag menar att vi är alla någonstans indragna i det här, vare sig vi vill eller inte. Men har vi ett samhälle som det ser ut i dag, där många har möjlighet att köpa sig någon form av i alla fall upplevd trygghet ... Det är klart som sjutton – då gör man det. Och det därför jag menar att vi måste lyfta blicken för att förstå det här med segregationens konturer, och varför det blivit allt tydligare de senaste tjugo–trettio åren.

Hur ser det då ut i Halmstad? Ja, kommunen har framför allt tittat på skillnaderna när det gäller skolan och när det gäller boendet. Om vi börjar med boendet så är det stora skillnader i boendevillkor i de olika delarna. Det berättar Hanna Glans på Halmstads kommun:

– Vi har ju vissa områden där människor bor som har bra ekonomiska förutsättningar och där de flesta vuxna har ett arbete eller en eftergymnasial utbildning. Och det här är också områden där majoriteten är födda i Sverige. Merparten äger sin bostad. Man har tillräckligt med plats hemma för att kunna ta hem vänner. Barn har ofta ett eget rum. Man har möjlighet att få hjälp med läxorna, man blir skjutsad till fritidsaktiviteter om det behövs. Och i de här områdena så uppger också människor att man i högre grad är trygg där man bor. Man har ett gott socialt nätverk och kan i väldigt mycket högre utsträckning också välja var man vill bo och hur man vill bo.

Ja, så är verkligheten i en del av stan – för många Halmstadbor helt naturlig och kanske inte ens något man särskilt ofta funderar över. Men för den som inte har samma förutsättningar ser livet ofta helt annorlunda ut. Och så ser det ut i den andra delen av denna delade stad, säger Hanna Glans :

– Sen har vi områden i vår kommun där vi ser i ganska stor utsträckning det motsatta. Alltså att det är många människor som har svårt att få ekonomin att gå ihop och där fler saknar arbete och eftergymnasial utbildning. Det är också många som är utrikesfödda eller har utländsk bakgrund. I de här områdena så hyr de flesta sin bostad och man har det inte sällan ganska så trångt hemma, vilket också gör att du som barn kanske behöver träffa dina kompisar utomhus.

– Det är inte självklart att du som barn får hjälp med skolarbetet hemma eller att du kan delta i fritidsaktiviteter som kostar pengar eller som förutsätter att du blir skjutsad eller så. I de här områdena så ser vi också att det är fler människor som anger att de är otrygga i sitt bostadsområde, och risken att exponeras för kriminalitet är också större. Och valmöjligheterna när det gäller hur man bor, eller var man bor, är betydligt mindre för människor som lever i de områdena.

Och att folk bor så uppdelat påverkar också hur skolan ser ut, och vilka möjligheter den har att ge en likvärdig utbildning.

– Men när det gäller skolan så ser vi ju jättetydligt att boendesegregationen och skolsegregationen hänger ihop, och påverkar vartannat. Barns livsvillkor och förutsättningar idag är inte likvärdiga och det hänger ihop med med var man bor. Ju fler barn med samma bakgrund i en viss skola, desto större betydelse får deras bakgrund för hur väl man klarar skolan. Det vi har sett över tid är att det blir allt svårare för våra skolor att kunna kompensera för effekten av barns socioekonomiska bakgrund och deras förutsättningar.

Och en delad stad är inte bara ett problem för de som bor i de så kallat utsatta områdena, säger Hanna Glans:

– Det handlar ju om Halmstads möjligheter att utvecklas som plats. För både välfärden och näringslivet har ju redan i dag problem när det gäller att hitta kompetens och anställda. Och med fler äldre, med fler yngre, med en grupp i arbetsför ålder som minskar, så har vi framför oss enorma utmaningar med kompetensförsörjning. Då är det också givetvis helt avgörande för en plats som Halmstad, för ett samhälle, att alla barn klarar skolan. Men också att människor inte går arbetslösa.

Även Jonas Lindström säger att segregationen är en fråga för hela kommunen. För om en del av kommunens barn får märkbart sämre förutsättningar till en bra framtid så påverkar det oss alla, säger han.

– De här ungdomarna, de här människorna och de här barnen rör sig i samhället och det går liksom inte att helt och hållet isolera sig. Visst, vi kan bygga murar med vakter och liknande, men är det rätt väg att gå? Det är svårt att värja sig för det här. Det här är ett övergripande samhällsproblem. Men som jag sa, så länge problemen ses som ett geografiskt isolerat samhällsproblem, då tas det liksom inget samlat grepp på: Vad är det här ett fall av egentligen? Hur har det blivit så här? Hur kan vi förstå det här?

Ja, hur kan vi förstå det här? Det är givetvis en lång och komplicerad historia. Men Jonas Lindström vill gärna lyfta fram ett par historiska skeenden som han menar har haft stor betydelse. När de stora miljonprogrammen byggdes på 60- och 70-talen så fick man fler lägenheter än vad som egentligen behövdes. Alltså, det flyttade inte in lika många som man hade trott. Och parallellt med det så fick vi också vår första större flyktinginvandring, och tog emot flyktingar från till exempel Chile, Iran och Libanon på 1970-talet. Och då blev det naturligt att de fick flytta in i de här nya tomma lägenheterna. Så det var en faktor. En annan faktor var att det nästan redan från början förekom en debatt om hur fult och dåligt det var i de här områdena.

– Hur människor ända sedan de här platserna byggdes för femtio år sedan har tagit sig rätten att prata illa om platser. De här föreställningarna, bilderna från människor som inte bor på platserna. Det har ju förekommit ända sedan 70-talet, med problemområden. Vi liksom tar för givet att hör vi vissa ortsnamn, hör vi vissa platser i städerna, så tar vi för givet att det är dåligt – fast vi inte ens varit där. Och det här har pågått länge. Så den biten är också viktig att förstå, det som jag kallar förortsföraktet.

Det här med förorter kommer många av oss som bor i mindre städer nästan aldrig i kontakt med, och det kan vara svårt att fullt ut förstå hur det är att bo och leva där. Det närmsta vi kommer i Halmstad är de delar av stan som klassas som mer utsatta. Dels Andersberg, som ju klassats av polisen som ett av totalt sextio utsatta områden i Sverige, men också Vallås som är i riskzonen för samma sak. Men det får ändå anses vara en ganska stor skillnad mot att bo i en ren förort.

Min första kontakt med ungdomar som vuxit upp i rena förorter kom på det där behandlingshemmet som jag jobbade på i början av nittiotalet. Då tog vi framför allt emot ungdomar från Göteborgs förorter, som Bergsjön, Angered och Biskopsgården. Men skillnaden mellan det tidiga nittiotalet och i dag, det är att i de där utsatta områdena så bor nu, i väldigt hög utsträckning, invandrare. Men då hade de missbrukande och kriminella ungdomar som jag mötte visserligen en svår så kallad socioekonomisk bakgrund, men de kom nästan uteslutande från en svensk bakgrund. Och det här är en viktig aspekt att ha med sig när man pratar om segregationens utveckling, säger Jonas Lindström.

– Många av platserna som i dag etiketteras "utsatta" har haft någon form av problembild i många fall ända sedan den byggdes för femtio år sedan. Och det här har förskjutits och på något sätt förvärrats kan man säga, decennium för decennium. Och vi har gått från en social problembild, en social segregation, till en i dag upplevd etnifierad, en etnisk segregation. Där, liksom, det där med icke svenskar, eller invandrare står i fokus för problemen.

– Det kanske inte är så konstigt på ett sätt, för vi har ju platser i dag runt om, framförallt i Stockholm, Göteborg och Malmö där kanske nittio–nittiofem procent av de boende i en stadsdel, i ett område, har någon form av icke svensk bakgrund. Och det är klart som sjutton: Går du ut i staden, går du ut i områdena – ja, då syns det här jättetydligt. Det sticker ut, liksom. Men problemet är också att det här skymmer sikten för de egentliga problemen.

– Du nämnde även den socioekonomiska biten, den socioekonomiska segregationen. Och inkomstskillnader, vad vi får den tjugofemte varje månad är ju fortfarande vad det är som gör boendesegregation, varför det här uppstår. Sen är det ju klart som sjutton att i dag kanske vi har ett växelspel mellan en form av etnisk segregation och socioekonomisk. Men allt prat om invandrare, allt prat om det etniska blir problematiskt, för som du säger: Problemen fanns redan på 70- och 80-talet, men då var det oftast svenska ungdomar som stod i fokus.

– Sen har ju problemen fått en helt annan dimension, så klart. Men jag menar att det här successivt vuxit fram. Redan för 20–25 år sedan kom det rapporter och forskning att om inte motverkar den utvecklingen nu, då kommer vi ha en katastrofal situation om 20–25 år. Och där är vi i dag.

Ja, utvecklingen har onekligen gått i fel riktning. Men vad är målet då? Inte är det väl realistiskt att sträva efter att alla ska ha det exakt lika? Nej, verkligen inte, säger Jonas Lindström och poängterar också att man därför numera oftast pratar om att motverka segregation snarare än att bryta den. För det går inte, säger han. Men det kan bli bättre.

– Men Sverige var ju segregerat även på 70–80-talet. Men tittar man på inkomstskillnader, tittar man på andra parametrar så var det inte lika segregerat då som det är i dag. Och en orsak tror jag också att vi måste spåra till den här andra segregationspoolen, alltså de som har det ganska bra – vad har hänt i den?

Och enligt Jonas Lindström så är det här vi hittar den stora boven i segregationsdramat. För i takt med att så många har fått det väldigt mycket bättre i Sverige så har också synen på vår bostad, liksom förstås priset på den, förändrats på ett sätt som starkt bidrar till den nuvarande situationen.

– Vi har liksom en samhällsförändringsprocess när det gäller bostad. Vi har gått från hyresrätter till bostadsrätter. Priserna har ökat markant i vissa delar av städerna, som gör att vi får en tydlig uppdelning. Alla kan inte bo här. För plånboken, det vill säga inkomsten, är det som gör att det uppstår en form av uppdelning, segregation, i staden.

– Och det här har blivit allt mer påtagligt. Det här liksom hur vi ser på bostaden som livsstilsboende. Vi köper oss liksom häftiga, coola drömmar kopplat till var och hur vi ska bo någonstans. De bitarna är också viktiga i det här tänket kring varför segregationen är så tydlig just i dag i Sverige. Och den plats där barn och unga växer upp på, där deras livsdrömmar, livsvillkor och så vidare formas i, det påverkar också andra saker som det här med självförtroende, självbilden, syn på utbildning, vad man vill göra när man blir vuxen och så vidare och så vidare.

– Det här måste vi fundera på vad det gör med människorna och framför allt barn och unga. Och hur platsen på något sätt formar, men kanske också i viss mån fostrar, grupper och människor. Vi har i dag liksom ett adresssamhälle jämfört med kanske för 30–40 år sedan, ett adressamhälle som har blivit en form av klassamhälle där adressen på något sätt avgör i många fall hur ditt liv ska bli. Det är liksom Postkodlotteriet i verkligheten.

Ja, ingen har ju sagt att det här är en lätt fråga att lösa, och kanske är det som sagt inte helt rimligt att förvänta sig att människor ska ha det helt lika. Men att vi har det olika, det är inte det enda problemet. Ett annat växande problem, som också gör det svårare att fatta de beslut som behövs, det är är att vi vet allt mindre om varandras världar, berättar Hanna Glans på Halmstads kommun:

– Om vi tittar på hur bostadsegregationen har förändrats så är det tydligt att det är mindre sannolikt att vi som Halmstadbor i dag träffar någon med en annan bakgrund än din egen i området där du bor, än vad det var för trettio år sedan. Det här är ju någonting som riskerar att påverka vår gemenskap i kommunen. Det riskerar att påverka vår förståelse för varandra.

– Och om vi har väldigt olika bilder av verkligheten och så tänker jag att det blir svårare att ha samsyn om hur kommunen behöver utvecklas och hur vi behöver prioritera våra gemensamma resurser i välfärden. Och vi tror att det är jätteviktigt att på olika sätt mötas i vardagen och det sker inte på samma sätt längre, varken i våra bostadsområden, på våra arbetsplatser eller i skolan. Det är liksom en orsak till varför segregationen och uppdelningen oroar oss.

Ja, det går nog inte riktigt att krångla sig ur det faktum att vi har ett ganska rejält samhällsproblem på halsen, både i Halmstad och i landet i övrigt. Men det är svårt och det är komplext av så många olika skäl. Dels så är vi ju människor, med alla våra behov och inbyggda egenheter som det inte alltid är så lätt att ändra hur som helst. Men det är också komplicerat att genomföra nödvändiga förändringar.

Till syvende och sist så är det ju politikerna som bestämmer vilka beslut som ska fattas. Men de har ganska ofta vitt skilda uppfattningar om vad som behövs och varför problemen finns. Och det är inte så lätt för oss som ska rösta fram politikerna att veta vem som har rätt och vad man egentligen ska tro på. Ett sätt att komma runt det är att så mycket som möjligt luta sig mot fakta och forskning, säger Hanna Glans.

– Jag tänker att utgångspunkten är kunskap och fakta och att vi verkligen tillsammans behöver, både som tjänstepersoner och tillsammans med våra förtroendevalda, behöver lära och förstå mer om både segregationens orsaker och hur det ser ut i vår egen kommun. Så att faktiskt jobba med att öka kunskapen, att få syn på hur det ser ut, att ha dialoger om de här många olika verkligheterna som vi pratade om innan som gäller i Halmstad. Det tror jag är jätteviktigt.

Men trots att det här är svårt, och ibland kontroversiellt, så har Halmstads kommun ganska kraftfullt satt ner foten och sagt att det här är en fråga som är viktig och prioriterad. Staden ska bli mindre delad. Bland annat har man fattat beslut på en övergripande nivå i flera olika planer. Till exempel har man satt som mål att bryta segregationen till 2050. Det finns också en plan för en inkluderande kommun där man till exempel säger att staden ska jobba för att minska den socioekonomiska klyftan och ge en bra start för alla kommunens barn. Men det är en sak att ha bestämt i vilken riktning man vill gå. Sen ska det genomföras i praktiken av alla de tusentals människor som jobbar i en kommun.

– Vi är en stor organisation, nästan tio tusen anställda. Vi har tio förvaltningar och sju bolag. Tänk att man då har hela den här jätteorganisationen som ska ha samsyn och ändå i varje enskilt litet beslut, varje enskilt litet vägval, kunna tänka: Hur påverkar detta de övergripande inriktningarna om att bryta segregationen?

Ja, det är ett tufft jobb som väntar för de som ska se till att vi får en mer sammanhållen stad. Och när vi som medborgare väl har lagt vår röst på vilka vi tycker ska bestämma – ja, då kan man på ett sätt säga att vi har gjort vårt. Men om man nu går här, på Halmstads segregerade gator, och känner att man själv också vill vara en del av lösningen, vad kan man göra då? Så här säger Jonas Lindström:

– Var nyfiken. Ta reda på saker och ting, och kanske gå i clinch med dina egna fördomar. Det tror jag är viktigt att man gör. Och att man är lite ödmjuk inför uppgiften. För fördomar, det har vi allihopa, så det är inte konstigt i sig. Men vad gör de med oss? Hur påverkar det här? Och att man kanske tänker: "Varför tycker jag så här om den här platsen, om de människorna? Jag har ju aldrig varit där. Varför tänker jag så här?"

– Och att man kanske har en mer kritisk blick kring de här problemen och kring segregation som samhällsfenomen. Jag tror att det är en viktig poäng. Att vi går till oss själva också och funderar mycket över det här: "Vilken del har jag i det här som kallas för segregation?" För som jag sa: Segregationen är någonting som gäller hela samhället, även om det finns krafter som bara vill isolera den till vissa specifika områden.

Och vill du ta Jonas Lindström på orden? Då kan du börja med att lyssna på de kommande fyra avsnitten av Halmstad växer. Där pratar jag med rektorn Chatarina Mardell, arbetsförmedlaren Daniel Jönsson, Johan Björnqvist som är urban utvecklare på bostadsbolaget HFAB och Nafiseh Nazem som jobbar inom socialtjänsten. Jag vågar faktiskt lova att de kommer att vidga din bild av allas vår stad. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstads kommun. Redaktör är Susanne Ståhl, jag som gör podden är frilansjournalist och heter Linda Thulin. Hej då!

Johan från bostadsbolaget

Porträtt av Johan Björnqvist. Han har kort hår, skägg och ler stort mot kameran.

Johan Björnqvist

– Ryktet har jag ju kämpat med sen jag började här: "Till Andersberg åker vi inte utan en skyddsväst" eller "på Andersberg, där är det bara skottlossningar och annat". Och det är inte så! Det finns så mycket, mycket annat på Andersberg som är positivt och som skulle kunna få den här staden att växa ännu mer.

Även om man inte ska blunda för de problem som finns, så måste fler människor i Halmstad se på stadens mer utsatta områden med nya ögon. Det säger Johan Björnqvist som jobbar som urban utvecklare på Halmstads kommunala bostadsbolag HFAB. Det här temat av podden Halmstad växer har vi gett rubriken "Berättelser från en delad stad". Här har jag, som heter Linda Thulin, vänt mig till fyra Halmstadbor som i sina yrken dagligen ser exempel på konsekvenserna av att vår stad blivit allt mer delad. Och så har jag bett dem berätta om det de ser.

I temats avstampsavsnitt så pratar vi om begreppet segregation, varför det är en angelägenhet för hela samhället och hur det ser ut i Halmstad. I det här avsnittet träffar vi en av dem som tillbringar dagarna åt att skapa bästa möjliga förutsättningar för de som bor i våra mer utsatta stadsdelar. En av de mer påtagliga skillnaderna mot den mer välmående delen av staden är trångboddheten. Det berättar HFAB:s Johan Björnqvist:

– Det jag ser ute är ju framför allt det här med barn och unga som inte är hemma på kvällstid för att man är för många i lägenheten. Och oftast, de här barnen och unga, de hänger i rätt så stora grupper och man har varit vana vid att göra det, och då är det svårt att ta sig hem till någon. Och då blir det att man hänger i trapphus eller i gemensamhetsutrymmen.

– Trångboddheten gör ju mycket i annat också. Framför allt nu i pandemin, alltså efter pandemin där hemmet har blivit väldigt mycket viktigare för alla. Där ser man att det blir svårare för dem som bor här och är trångbodda. Man kan inte vara hemma, för det är alldeles för många hemma. Man kan inte jobba hemma för att det är alldeles för många hemma.

– Jag kan bara jämföra också med hur det ser ut på Andersbergsskolan nu till exempel. När jag började på Andersberg för nästan tio år sedan, då var det ungefär 250 elever på skolan. Nu är det uppåt 500 elever. Nu har det väl blivit lite färre igen, men det har alltså dubblats på lite drygt tio år. Det har gjorts samtidigt som vi inte har byggt någonting nytt. Här finns inte några nya lägenheter att bo på. Det tycker jag säger rätt mycket om trångboddheten och att allt fler barn tvingas att växa upp trångbott än vad man gjorde bara för tio år sedan.

Jag känner att det här är världens dummaste fråga. Men jag börjar bli van vid att ställa sådana nuförtiden: Varför behöver man bo så trångt? Alltså, finns det inga stora lägenheter? Är de för dyra, eller är man snål eller vad är problemet?

– Vi ser ju och har sett länge just med kötid på HFAB, till exempel, att den har sprungit i höjden. Vi har väl medeltid för kön på ungefär åtta år. Det är väldigt länge, så man får ju inte tag på någon lägenhet och då är det ju enklare och bättre att att bo inne hos en annan familj.

Så det är så det är? Det är inte ens en och samma familj som växer ur, utan det kan också vara att man är mer än en familj.

– Det kan det vara. Men det är klart att det handlar också om en familj som växer ur en lägenhet och kanske inte får tag på en annan. Vi måste också, till exempel HFAB, lära oss av det – att bygga större lägenheter, för det är familjer som är större och större och måste kunna bo i en i en hyresrätt. Icke trångbott, så att säga.

– Som det ser ut idag så har vi inte jättemånga fyror. Någon femma har vi kanske på Andersberg, men annars är det treor och tvåor. Det är klart att det måste vi ju bli bättre på. Sen är det ju så att vi har tänkt på de här frågorna, vi börjar inte tänka på dem nu, utan vi har tänkt på dem bak i tiden också. Men det tar tid att bygga också. Men just att bygga större lägenheter tror jag är jätteviktigt för trångboddheten.

Så ska man vara överens också om att det är rätt väg att gå. För det ska vi ju alltid komma ihåg när vi gör den här podden – att sedan har politiken lite olika uppfattningar om hur saker ska göras och det råder delade meningar om vad som är rätt. Och så finns de som säger att om tjugo år så har vi inte så stora familjer längre, för den nya generationen skaffar inte lika många barn, och då står man där med för stora lägenheter.

– Ja, och det ska vi ha med oss också. Ser man tjugo år tillbaka i tiden så var det svårt att hyra ut lägenheter på Andersberg och HFAB. Jag har fått berättat för mig att man byggde istället om, alltså treor och fyror till tvåor och ettor. Gjorde väggar emellan för att det var den boendetypen som man skulle bo i då. Så det här ändrar sig över tid.

Då kommer vi in på den delen som alltid är lite svår när vi vill prata om segregationen och som ju blir tydligare nu de senaste decennierna: Att det är också i viss mån kopplat till etnicitet och att man kommer från andra länder. Hur är det att tackla den situationen? För vi är ju inte så bra på det i Sverige. Vi är lite rädda för det, eller vad man ska säga.

– Ja, men det är ju det här med förståelse för varandra. Om man inte pratar med varandra och pratar om varandra i stället, så bygger det murar mellan olika människor. Det är det vi måste göra. Och jag vet att vi jobbar otroligt mycket med ett givande och tagande. Alltså en tydlighet mot nya i Sverige vad som gäller, framför allt när det gäller lagar och regler och saker som kanske inte är alldeles givet i de här grupperna som är väldigt givet när man växt upp i Sverige.

– Jag kan bara ta ett exempel: Vi hade i ett trapphus, nu är det några år sedan, men två stycken hyresgäster satte ut sina sopor i trappen. Och våra städare tog ju bort dem, svor lite och ringde till oss och sa att nu ställer de det i trappan igen. Men vi tog bort det hela tiden, vi städade bort det. Vi sa inte till dem, utan man bara städade bort det. Och sedan efter någon månad eller vad det var, när vi verkligen blev trötta på det här – nu ställer de ut det varje dag – då knackade vi på och frågade varför de gör det. Och då trodde de ju, för det hade man gjort i deras hemländer: Ställ ut det i trapphuset. Och eftersom vi tog det varje dag så var det ju någonting som de trodde var naturligt.

– Och det är ju precis det här vi måste få fram mer. Att våga prata om de här frågorna som vi tycker är kanske lite konstiga eller onaturliga. Våga fråga. Våga ta diskussionen. Prata om det. Jag tror att det är viktigt för att integreras eller för att bygga ett Sverige, så att säga. Så att vi pratar med varandra i stället för om varandra eller skriver om varandra.

Och för att ge människor en chans att få veta vad som gäller. För min uppfattning – och det är en hobbyanalys som man ju alltid har många – den är lite grann att: När man lever nära det så som du gör och stöter på de här skillnaderna, konflikter eller vad man nu väljer att kalla det för, då är det ganska självklart att vi måste prata, vi måste berätta. Det inte så konstigt, de blir glada när de får reda på hur de ska göra. Medan om man har lite längre till det och mer intellektuellt ska förhålla sig till det, så är man väldigt mån om att vi ska ha respekt för allas olikhet och vi ska inte kränka människor i vad de är vana vid att göra. Och så blir det i stället någon form av ängslighet som gör att vi inte berättat att "hörru, här får du gå själv och slänga soporna".

– Ja, men så är det ju. Det är ju rädslan att ta kontakt. Och det kanske också är lite typiskt svenskt. Det ser vi ju i trapphus också, där man kanske går flera år utan att hälsa på sina grannar eller nåt sånt här. Och det tycker man är jättekonstigt i den här gruppen och bjuder in och vill vara med och vill socialisera sig. Och det tror jag också är en liten kulturkrock. Det här med föräldrar som inte är ute på kvällar. Att det här är någonting i deras kulturer kanske, där det fanns mer liv och rörelse i centrumdelar med restauranger och den delen.

Då blir det också så att hela samhället och alla de människor som är ute och äter eller vad de nu gör, blir någon slags motvikt till de där ungdomsgängen också.

– Och det jobbar jag ju mycket med också, att försöka få fram det man kallar "de kapabla väktarna". Alltså väktarna som bara är där. De behöver inte ha någon väktarkostym på sig, eller något sånt. Men det är vuxna, trygga vuxna, som går i offentliga miljön. Och det jobbar jag mycket med, att försöka få fram olika aktiviteter ute. Framförallt på sommaren där man får de vuxna att vara de här naturliga kapabla väktarna för området.

– Sen också att man i det läget lär känna grannar och förstår att man kanske har samma problem med sina barn som några andra har, och kan lära sig av varandra och skapa de relationerna. Och det har vi ju gjort i många lägen också. De här forumen finns både på Andersberg och Vallås. Det gäller att vi försöker få ut fler som kan jobba med de här frågorna och skapa de här, som du sa, naturliga vägarna in för att få ett samtal. Det tror jag är viktigt, så att man inte sitter på sin kammare och skriver av sig på nätet i stället. Utan man har de forumen ute och pratar med varandra och lär sig av varandra.

Etnicitet är som sagt en del av den här segregationen. En annan del är ju att de ekonomiska förutsättningarna är väldigt annorlunda. Hur märker man det?

– Ja, det är lite sorgligt. Det är ju en av de frågorna som jag tycker är så ledsamt i den här stan. När man märker skillnad, alltså barnfattigdom i de östra delarna. Där framför allt barn blir så överlyckliga av väldigt små saker. Man blir själaglad för att åka till Brottet eller få någon glass på fredageftermiddagen eller nåt sånt.

Och det behöver ju inte vara dåligt att man uppskattar små saker, men det är ju ett tecken på att de som sagt har det ganska dåligt. Vad ser du för risker med det?

– Det är klart att riskerna finns att man tar de enkla vägarna och väljer fel väg, för att det är enklare och det genererar mer pengar. Tyvärr har vi ju haft i våra sommarjobbsprojekt till exempel, där man har en möjlighet att tjäna en extra slant. Och de allra, allra flesta tycker att det är fantastiskt och man får in den här extra slanten på sommaren. Men vi har ju de som också säger att "Johan, det här kan jag lösa på mycket enklare sätt". Man känner inte att det är den rätta vägen in. För det finns så mycket kontaktytor till kanske kriminalitet ändå, där man löser såna här saker enklare.

– Och det är jättesorgligt och jättetråkigt för hela staden. Det måste man ha med sig, att det är barn i denna stan som har de kontaktytorna till kriminaliteten och väldigt nära. Så där är det viktigt att prata om grannskapseffekter och kompiseffekter, att vi försöker bygga de här – för de finns, de finns otroligt mycket – de här positiva krafterna, positiva förebilderna som vill någonting med sina liv och med sitt område. Att vi försöker stötta det och göra det bästa av det.

Vi pratar mycket om det här under de samtalen vi har haft innan vi spelar in också, du och jag. Det är viktigt för dig att hela tiden hitta det positiva och inte liksom stirra sig blind på de problem som finns, för att de är så mycket i fokus i alla fall. Jag märker att det där är en stor frustration hos dig. Kan du utveckla det lite grann – hur det är att alltid slåss mot den där utomstående bilden av det här som problemområden?

– Ja, det är ju just när det gäller ryktet. Jag brukar berätta att det första jag fick när jag började på Andersberg var en tavla med en löpsedel som Kvällsposten hade när man flyttade in på det här området, på 1960-talet. Och det första man "outade" från detta området var då att "Välkommen till Halmstads nya slum", med en bild på höghusen. Och det är klart att en sådan bild sätter sig hos Halmstadbor.

– Och vi jobbar otroligt mycket, även i dag, med att tvätta bort. Och vi gör det på många olika sätt. Men jag märker att det är väldigt enkelt att slå sig med de här termerna på middagar eller sällskap eller något annat. Att "till Andersberg åker vi inte utan en skyddsväst" eller "på Andersberg, där är det bara skottlossningar", och annat. Och det är inte så. Det händer, men det är inte så.

– Det finns så mycket, mycket annat på Andersberg som är positivt och som skulle kunna få den här staden att växa ännu mer om vi bara tar till vara på det. Så det här ryktet som vi pratar om, det har jag kämpat med sedan jag började här. Att bara prata positivt, försöka få mina kollegor att också prata positivt. Alla som jobbar med Andersberg pratar positivt om det. Men som vi pratade om innan också, att vi måste givetvis se problemen också.

För det är ju det här som blir problemet, på något sätt. Att man kan ju på alla plan, liksom, förstå frustrationen och förstå problemen med att det blir så här. Men när man då ska försöka mota det genom att hela tiden bara prata om det som är bra, "vi ska bara prata om det som är bra". Då kan inte folk riktigt ta det på allvar ändå. För ingen kan blunda för att människor här ute har det sämre, och det är en del problem.

– Ja, jag säger ju det. Och jag lyfter upp svårigheterna också, som är fakta här. Men jag tycker att: Vi ska inte lyfta de sakerna som inte är fakta. Att sprida ett rykte om att det händer saker på Andersberg som det inte gör, eller till exempel att man skriver i tidningarna att det är en bilbrand på Andersberg, vilket är kanske på Linehed eller på Maratonvägen. Eller att en moped stal bensin på Hallarna och åkte mot Andersberg. Det kunde likväl vara att man åkte genom Andersberg. Men det här är ju någonting som är en bild som är så djupt rotat och man måste på något sätt tänka till, allihopa. Om vi nu menar allvar med att vi ska vara en icke segregerad stad och alla ska vara jämlika.

Jag funderar lite grann över det där. Just hur man gör. För det handlar ju också om att om man har vuxit upp på ett visst sätt och lever på ett visst, till exempel i villa eller vad det är. Så är det också lätt att man tänker att "där skulle jag inte vilja bo". Och bara för att man tänker att "så vill inte jag bo", så utgår man från att människorna som bor här inte har det bra. Det handlar ju om det här igen som vi var inne på inledningsvis: Att få hjälp att förstå att det finns så många olika sätt att leva sitt liv. Men om vi bara sitter och betraktar varandra på avstånd så kommer vi aldrig att förstå det. Hur mycket möter du det, att "hade du bara vetat" och "hade du bara fått träffa den"?

– Jo, men det är klart att jag möter det rätt så ofta. Man blir frustrerad på det här, och jag har säkert vänner som är frustrerade på mig också när jag pratar om de här sakerna. Men jag skulle rekommendera alla att ... Vi har Andersbergsfestivalen för fjortonde gången nu. Nu har vi fått ställa in den två år i rad på sin ordinarie tid, men förhoppningen är att vi kommer köra den här lördagen den 28 maj. Och det kommer att bli fantastiskt när Andersbergarna visar upp sig från sin bästa sida. Eller Andersberg som det alltid är. Och det kommer hända mycket, med artister, det kommer vara tema, aktiviteter, prova på-aktiviteter. Det kommer att vara någon loppis och det kommer vara mat från alla världens hörn där man verkligen kan känna på det här med Andersberg. Sitter man hemma och tänker att "jag skulle faktiskt vilja åka till Andersberg och se hur det är själv, men jag har ingen anledning att åka dit" – då är ju där en anledning att åka just den 28 maj. Och vi vill ju att detta ska vara hela Halmstads festival, inte bara Andersbergs festival.

Gillar de det? För det vet man ju att människorna som bor här tycker väldigt mycket om sitt Andersberg. Gillar de då när det kommer människor hit för att se hur de har det? Det finns ju alltid en risk att det blir lite ”förortssafari”?

– Ja. Nej, men de älskar ju detta. Framför allt när det är någonting man kan vara stolt över, vilket man är över Andersbergsfestivalen. Det är inte någon annan som visar Champions League-finalen i fotboll på storbildsskärm, till exempel. Det gör man här ute och det är någonting som barnen är otroligt stolta över, att visa upp det. Det gör man inte på Bäckagård, eller det gör man inte på Rotorp, eller vilket område som helst. Så det är ett läge för alla att ta sig till Andersberg och se det fantastiska med Andersberg. Och jag lovar att man kommer åka härifrån med i alla fall någon lärdom om hur folk bor och lever här.

Avslutningsvis för att litegrann knyta ihop säcken: Om du nu då får chansen att tala till Halmstadborna i denna delade stad – "det här önskar jag att ni visste eller förstod om vår delade stad". Hur låter det då?

– Ja, alltså, det är ju en jättesvår fråga givetvis.

Jag är inte här för att ställa de lätta frågorna ...

– Nej, just det. Nej, men jag tycker att det är otroligt viktigt att säga att det här är ingen "quick fix" eller nånting som HFAB ska göra, eller någonting som kommunen eller polisen ska göra. Utan det är upp till var och en i Halmstad att se de här skillnaderna och försöka göra det bästa möjliga av det.

– Och jag tror att när man lär känna varandra och när man väger upp de här ojämlikheter i den här stan så tror jag också man kan, på västra sidan som i detta fallet, också känna en bättre trygghet i stan. En bättre känsla för staden, alltså att man lever på ett bättre sätt i hela stan om man förbättrar standarden på alla ställen, på något sätt.

Och du säger att klyftorna kan minska och att vi lär känna varandra bättre. Och då ställer jag en annan såndär jobbig fråga... För jag tänker att människor är ju väldigt olika och det ligger ju i människans natur att söka sig till folk som oftast är lika. "Lika barn leka bäst," liksom. Så: Är det självklart att det skulle funka att försöka förstå varandra mer mellan de olika delade världarna?

– Alltså, jag tänker att kan jag göra det, kan du göra det. Sen är det ju givetvis att man får inte vara naiv eller får inte inte se problem på något sätt för det. Det ser vi också, men jag känner att det måste vara någon som går i bräschen för det positiva också.

Johan Björnqvist, som är urban utvecklare på Halmstads kommunala fastighetsbolag, HFAB. Han är en av fyra Halmstadbor som i det här temat av "Halmstad växer" ger oss berättelser från ett delat Halmstad. De andra är rektorn Chatarina Mardell, arbetsförmedlaren Daniel Jönsson och Nafiseh Nazem, som är verksamhetsutvecklare inom socialtjänsten. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstads kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin och är frilansjournalist. Hej då!

Daniel, arbetsförmedlaren

Daniel har vinterjacka och mössa som döljer håret. Han har skägg och ler svagt mot kameran. I bakgrunden syns en gata med parkerade bilar.

Daniel Jönsson

– Människor i utanförskap, den enda kontakten man har med människor som är födda i Sverige är via offentlig sektor. Man hittar inte till vänner, man hittar inte till föreningsliv. Man lever mitt i en värld där du inte träffar andra föräldrar, för skolan är också segregerad. Då skapar det ju ingen förutsättning för möten.

Det finns massor av fantastiska människor i den här stan som skulle kunna bli en stor tillgång i arbetslivet. Men systemet är inte byggt för dem. Det säger arbetsförmedlaren Daniel Jönsson som i många år har jobbat för att hjälpa de som står allra längst från arbetsmarknaden. I det här temat av Halmstad växer så bjuder jag, som heter Linda Thulin, på "Berättelser från en delad stad".

Jag har träffat människorna som dagligen ser och arbetar i ett delat Halmstad, och så har jag bett dem förmedla sina tankar och intryck kring denna så brännande, men svåra samhällsfråga. Ett första steg mot en förändring är förståelsen, och den vill vi försöka ge genom de här berättelserna. Som till exempel förståelsen för hur svårt det kan vara att få ett jobb, även om man inget hellre vill. Enligt Daniel Jönsson så är ett system som inte är anpassat efter dem som aldrig har haft ett jobb ett av skälen till att många människor måste leva i utanförskap onödigt länge. Ofta utan riktig förankring i samhället och med en ständig oro för sin och familjens försörjning.

– Jag har inte mött någon arbetslös som inte vill jobba, det har jag inte gjort. Människor som kommer till mig vill arbeta. Däremot har jag mött väldigt många människor som är livrädda för hur man ska ta sig vidare. Som inte har knäckt koden, som inte riktigt vet hur det ska gå till. Har man förutsättningarna och har en ekonomi, och en trygghet och en grundtrygghet – i sig själv, i sin familj och till sina förutsättningar att komma ut i arbete, så är arbetslösheten något som man är inne och vänder på. Man kan prata om att om du haft ett arbete och ska tillbaka in i arbete igen – då är det ju inte något större hinder om du gör det du ska, vad A-kassan ber att du ska göra.

Men nu anar jag ett "men" hos dig. Det finns alltså en annan sida av det här?

– Ja, det gör det ju. Har du inte inte tagit dig in på arbetsmarknaden – där är den svåra biten. Det system som vi har i vår välfärdssektorn är byggt för svenskar, det är byggt för att du kan system, det är byggt för att du har förståelse, att du har en grundtrygghet och att du är du kan tala för dig. Det gör att om du då har en trappa, så krävs ett antal trappsteg för att komma in i systemet. Där kan man titta på: "Okej, vad saknar du? Vad har du inte med dig? Och på vilket sätt ska vi tillsammans klä dig i detta?"

– Så man förbereder någon och klär den i en utbildning, utbildning – utbildning är väl det jag pratar om. Och det kräver lite av dig. Och att ta sig dit är inte helt enkelt. Så jag vill säga att det finns rätt många trappsteg över, där flera arbetssökande befinner sig, så att det är för svårt att ta sig in i systemet. Och det finns ingen som hjälper dig dit, utan den enda vägen dit är genom ett långvarigt utanförskap ett antal år och sedan har du knäckt en kod nog för att ta dig in i ett system.

Om du har tur, tänker jag då – är det självklart att förr eller senare "vinner trägen"? Eller är det många som aldrig ens kommer så långt?

– Förr eller senare vinner trägen. Det vill jag påstå. Framförallt märkte man en stor skillnad 2014. Vi har ju haft ett underskott av kompetent personal sedan, ja, 2010 till 2020. Och det gjorde ju att en pizzabagare eller en lokalvårdare eller taxichaufför som hade en annan kompetens ... som kunde någonting mer än det, fick helt plötsligt jobb i sin andra profession. Som kanske kunde köra lastbil eller dumpers eller vad som helst. För det var sådan brist så man sökte de jobben. Och arbetsgivare såg inte längre etnicitet utan såg vad man hade för kompetenser.

– Och det var en stor skillnad, märkte jag på arbetsmarknaden. En väldigt positiv förändring vill jag säga, att arbetsgivare börjar se enbart kompetensen först.

Och när de väl till slut som sagt blev – om man ska vara lite hård – tillräckligt desperata på arbetskraft, så fick de vidga begreppen?

– Ja, precis. Skulle man jämföra det med hur man tänkte på 80-talet, kanske 70-talet ... Då pratade man om att har man körkort, då är man redig. Har man jobbat på på McDonald's eller har man haft häst – då är man redig. Har man gjort lumpen, var det också. De fyra faktorerna har varit så att "då kan jag anställa dig", "då har jag en tillit till dig". Det är ingen som har visat sina gymnasiebetyg, men det spelar ingen roll inför ett jobb.

Alla hade samma slags referenser kring vad som av av värde att ha med sig in i arbetslivet?

– Precis! Och nu kommer det andra människor med andra värden. Hur kan dom förgylla ditt företag? Hur kan dom bidra? Den personen som du har framför dig kanske har andra förutsättningar. Tog inte körkort, men är influenser på något annat sätt, eller har gjort någonting annat idag. Se bortom det som tidigare var ett riskomdöme, så att säga. Vad har du för möjligheter? Vad har du för förutsättningar? Har man inte tagit del av ett arbete och inte knäckt koden. Vad innebär det att fika? Vad innebär det att äta lunch ihop? Vad pratar man om? Vad är det sociala kittet om du inte...

– Jamen säg så här: Om du kommer från utanför Europa och kommer till Sverige och är arbetslös eller försöker ta dig in i systemet de första sju åren. Är du ingift och har flyttat hit till Sverige? Och det har tagit dig en sex, sju år och barnomsorg och så vidare, kanske läst lite grundskola på distans samtidigt som du har fostrat ett eller två barn. Ja, då har du kommit en väldigt bra bit på vägen, så att säga. Men men sen är trappsteget in på arbetsmarknaden enormt. För det finns så många andra sociala koder, för människorna du har mött är ju människor på socialförvaltningen, på vårdcentralen när du var där eller Arbetsförmedlingen eller barnens skola. Men du har inga andra referenser när du har träffat svenskar.


Men jag tänker då, apropå att vi lever i världar som är väldigt långt ifrån varandra. Och om man då lever arbetslös i flera år på något sätt så hamnar man väldigt långt borta från det etablerade samhället?

– Ja alltså den skräcken att vara arbetslös. Och när vi har ett system där du straffas ut hela tiden. Vi har byggt ett system som är gjort för svenskar, som är gjort för att du kan och förstår. Och har du fått en samhällsorientering som den enda informationen, på en 40-60 timmar, så är ditt liv som en Jackson Pollock tavla. Det är bara fragmenterade bitar av vad jag ska och inte ska. Vilket gör att när det är dags att lämna in sin aktivitetsrapport, månadens lista på arbeten som du ska fylla i där. Har du inte gjort det så kan du drabbas av ekonomisk sanktion och den skräcken är rätt stor bland rätt många.

Och lite obegripligt också nånstans att ta till sig hela det systemet?


– Jaja. Att förstå då var har jag fått pengar ifrån av vem och när och hur, är inte alltid så enkelt. Och det är inte så enkelt för någon. Fråga vilken 18-åring som helst hur fungerar A-kassan, hur fungerar... Vadå att jag ska ha sjukförsäkring eller försäkring överhuvudtaget? Vad är detta för någonting? Att förstå detta. Det är en enorm resa att första alla dessa begreppen. Väldigt många gör ju det väldigt snabbt, men inte alla.

Så på något sätt, om jag tolkar dig rätt, så kan man säga att det som på ett sätt håller människor kvar i en utsatt position, är ett system som egentligen är skapat för att hjälpa människor. Men på något sätt nästan bidrar till att hålla dem ute för att det blir för svårt att fatta. Överdriver jag tolkningen då?


– Nä, du överdriver inte alls. Jag har suttit med en fantastisk människa i samtal i två timmar om att ringa till en arbetsgivare. Jag hade de förutsättningarna och jag tog den tiden med den individen. Jag satt i två timmar ett samtal och grät. Inte jag då, men jag lyssnade och var tålmodig och skrev ner. Vad kan vi säga? Vad kan det gälla? Det här var en person som hade tagit sig igenom en grundskola, hade ett språk med sig, men hindret var att våga ringa till en arbetsgivare. Och det hindret var så enormt stort så det blev ett utanförskap.

– Bara den lilla biten där, att någon tar sig de här två timmarna. När vi väl hade ringt, den här personen arbetar idag, har en tillsvidareanställning. Det har gått hur bra som helst på grund av de här två timmarna som behövde läggas ner. Så vissa saker tar längre tid. Men systemet är inte byggt för att det ska ta lång tid.


Jag tänker så mycket när jag hör dig. Att du sitter på - och alla ni som jobbar på det sättet som du gör för du långt ifrån ensam - sitter på en kompetens och en förståelse för människor som så många av oss andra inte gör. Vad tänker du hade blivit bättre om fler människor hade fattat hur det är att vara på den här sidan?

– Varenda individ du möter är en fantastisk människa. Det är ju bara att börja där. Jag har bara mött fantastiska människor. Att få lyssna på människors livshistorier och att få höra dem, att få möta någon som är på väg ut i ett arbetsliv, att få få se den biten. Att få vara med om det är helt fantastiskt. Och det behöver att vi ger människor större möjligheter. Att vi vågar lyssna och se varandra i mycket, mycket större utsträckning.

– Och det gäller ju då att om jag som arbetsgivare vill ta en chans på någon. Jag vill chansa på den här individen. Jag tror jag ska chansa på en ny person här. OM jag inte har gjort det tidigare, prata med en annan arbetsgivare som har gjort det här. Prata med varandra. Hur kan du göra? Integration för mig är ju hur vi som redan är inne i ett system kan hjälpa andra som inte riktigt är där, att komma vidare. Vad kan vi göra för den nästa? Vi har alla resurser i världen,

För det här tänker jag mycket på, igen utifrån att vi lever i väldigt olika världar. Det är ju en sak att människor har det väldigt olika. Men det är också det här att vi vet så lite om varandras respektive världar. Och det här är ju så intressant eftersom vi har fått ett mycket mer mångkulturellt samhälle, men vi är inte fostrade, vi har inte lärt oss att som individer vidga våra hjärnor kring olika sätt att leva sitt liv, olika sätt att vara. Vilket påverkar, tänker jag, när man ska anställa folk, eller när folk som inte har en traditionellt svensk bakgrund ska få jobb.


– Alltså. Du säger ett mångkulturellt samhälle och ja, på många plan. Men när du har människor som aldrig besökt Storgatan, aldrig varit på bio. I något projekt så var vi väldigt noga med att visa hela Halmstad, att du har rätt att ta plats. Du får gå på teatern, du får röra dig längs stränderna. Allemansrätten, vad är det för något? Mänskliga rättigheter? När du har en världsbild som kanske inte är så stor, det blir en 600-årig i resa i tiden du har gjort. Att komma till en ytterlighet som Sverige faktiskt är. För många människor i resten av världen så är vi ju sekulariserade, det finns frihet och individualism på ett helt annat sätt än vad man är van vid. Då blir ju en enormt stor process bara det och den förändringen.

– Och sen, då säga att vi är ett mångkulturellt samhälle. Ja, på vissa plan ja. Väldigt många människor som inte är födda i Sverige går till jobbet varje dag. Men man lever fortfarande i parallella samhällen där människor i utanförskap, den enda kontakten man har med människor som är födda i Sverige är via offentlig sektor. Man hittar inte till vänner, man hittar inte till föreningsliv. Man lever mitt i en värld. Det finns en uppdelning, segregation där du inte träffar andra föräldrar eftersom skolan är också segregerad. Då skapar det ju ingen förutsättning för möten. Så vi måste ju hitta gemensamma mötesplatser, det är de som saknas.

Så när du vänder dig mot mitt begrepp av mångkultur så menar du att egentligen så är vi inte mångkulturella, för vi släpper inte in mångkulturen?


– Ja. Integration för mig är ju att släppa in.


Då fattar jag. Först trodde jag att du menade något annat. Men du menar att samhället inte släpper in.


– Att det är okej att vara annorlunda! Och just nu lever vi parallella samhällen där vi ifrågasätter "Varför tar du inte det här arbetet när du är arbetslös?". Nä därför att jag är arbetslös akademiker, det kanske finns någon annan som kan skotta snö på vintern.

Har du sett exempel på till exempel arbetslösa akademiker eller människor med utbildning av olika sort som liksom söker ett jobb där de verkligen behöver en person, men där olikheterna för att man inte riktigt förstår varandra eller inte känner sig trygg i vad det här är för slags människa har gjort att den inte får jobbet?


– Jag... Jag gör väl så här i stället, om man kan vända på det att. När jag har jobbat med människor så ser jag väl till att man inte har med så mycket risker i sitt arbetssökande. I stället för att skriva i sitt i sin ansökan att jag tycker inte om att jobba natt, för då väcker du en fråga. Vad då inte jobbar natt? Men i själva verket är det för att du vill sova på natten. Då behöver du inte ta med det, utan i stället vända på det. Och när ett bostadsområde blir en risk, då ska du ta bort din adress för då kanske du skapar större förutsättningar för att få jobb och det blir knepigt.

Men du menar att det är så idag?


– Oja. Allting som är en risk. När du ska anställa någon så vill du komma bort från risker, du vill anställa nån som fungerar på arbetsplatsen, som kan bidra till ditt företag. Så klart. Då vill du inte chansa. Hur mycket tid har du till det? På vilket sätt kan vi dela på de riskerna? Där behöver vi väl komma närmare varandra, så att säga.

Men jag fattar. Du menar att den som då ska anställa någon så klart - för det är ju också som vi väldigt väl vet förenat med risker och ansvar och så vidare - då vill man veta att den här personen verkligen funkar. Då vill man inte ta några risker. Och då menar man att en risk är en viss adress?

– Oja. Halmstad är ju jättesegregerat!

Jo, men det vet jag, att det är segregerat. Men jag kanske inte riktigt - jag känner mig supernaiv nu - men jag kanske inte riktigt fattade att man liksom verkligen utgår från att bara för att personen bor där, så räcker det för att på något sätt straffa ut sig.


– Jag pratade med min syster när jag jobbade i ett projekt. Då befann jag mig i ett bostadsområde i Halmstad som är ett utsatt område om man säger så. Och jag befann mig ju där varje dag, fem dagar i veckan. Arbetstiden var ju förlagd där. Och jag var ju så van vid det så jag bad min syster komma dit, jag skulle hjälpa henne med en grej en onsdagseftermiddag. Jag sa kom förbi jobbet, nä dit vågar jag inte åka. Och då fick jag en uppenbarelse. Att nähä, dit vågar inte hon sig för det var farligt. Hon har ju bara media med sig. Då var den stadsdelen för farlig för henne att ta sig till, trodde hon. Det är det jag menar med att så länge vi har den typen av fördomar, hur ska vi då kunna mötas?

Jag tänker att det finns jättemycket en nyckel här, i det som vi pratar om i hela temat. Bara insikten om att man behöver tänka lite nytt kring vad som är normen eller vad som är förväntat.


– Nyfikenhet och att möta människorna, om det är en rekrytering eller var du än befinner dig någonstans, så är det ju av respekt och nyfikenhet. Jag har gjort så här i det jag jobbar med nu. Att jag har fått arbetsgivare och arbetssökande att mötas på arbetsplatsen. Få en rundtur, få se arbetsplatsen, få förstå varandra. Genom att mötas kommer man bort från de hinder som fanns.

Man får lite större förståelse för varandra?


– Ja visst. Tänk dig när du är 17, 18, 19, 20 och ska ta dig in på arbetsmarknaden. Eller ditt första akademiska arbete efter att du har pluggat en utbildning, där du har en roll som förväntas av dig, men du vet inte vad den är. Att bli trygg i detta. Det är ju nånting som om man kommer ny i Sverige så är allting, alla intrycken är helt nya hela tiden. Konstant runt omkring dig. En arbetsplats en helt ny plats för dig. Då kräver det ju att du är tillåtande som arbetsgivare.

– Att den här personen kanske inte är med på alla fikor eller inte har förstått eller inte hänger med, eller är tyst. Du anställde den här personen som skulle vara framåt och utåt och nu är den alldeles tyst. Men den är blyg! För att det är en ny miljö. Ge det tre månader, ge det sex månader, ett år. Hur mycket chanser får vi? För att det finns fantastiska människor som inte har ett jobb att gå till, som egentligen skulle kunna bidra på så många olika sätt. Det går kompetens till spillo i dag.

Alltså, du är ju engagerad i det du håller på med, så du pratar ju med många människor om det du gör. Märker du liksom att i ditt umgänge att att folk har mycket bristande förståelse?

– Man har ingen förståelse alls. Det är ju en parallell värld. Man har ingen aning hur det går till! Man vet att en stadsdel där, där skjuts det. Eller där knarkas det. Eller där går det illa till. Man tror sig veta. Man har lyssnar på media eller har läst tre artiklar i tidningen de senaste tre åren och den bilden har man byggt sig av en stadsdel. Och så tror man att så ser det ut överallt. Men det finns ju fantastiska människor som har otroliga kunskaper, kompetenser och härliga, underbara individer överallt.

– Men vi lever ju i ett stressat, jäktat liv i nån slags högt tempo. När du ska då öppna upp för att ta emot en annan människa i detta. Var ska mötesplatsen vara någonstans? Det är ju två parallella system. Är du utanför så träffar du bara svenskar i sin yrkesprofession. Och en i taget. En lärare i SFI, en lärare för svenska som invandrare. En socialsekreterare. En arbetsförmedlare. En på Försäkringskassan. En åt gången. Du sitter ju inte på en middan med åtta, tio svenskar om du inte har tagit dig in i det sammanhanget. Och hur lätt är det? Vem öppnar dörren och säger Hej, välkommen! Hur många språkvänner finns det? Vi behöver ju fler mötesplatser.


Vi behöver fler människor som som lyfter blicken och är lite nyfiken på någon annan?

– Och då ska man hinna med i sitt jäktade liv. Lycka till! Det är inte så himla enkelt. Men kan arbetsgivare, kan man ge sina anställda en timme ledigt för att få vara språkvän? Hur gör man som arbetsgivare? Du kanske inte har möjlighet att anställa någon, men kan man ge någon ledigt en timme i veckan för att vara språkvän? Då har man gjort en enorm grej som arbetsgivare. Det är väldigt få professioner som träffar individer som är från ett annat land och lär känna personer. Vi träffar ju personer i vår yrkesroll. Det är först när du kommer in på arbetsmarknaden som du kan bygga upp ett socialt liv. Det är där vi lär känna varandra, eller föreningslivet.

– Och har man då sagt att nu bor jag i Sverige, här ska jag bo, här ska jag leva. Försöka ta sig vidare. Men mötas av stopp och koder som ska knäckas och normer och stigma som ska övervinnas. Det är inte så enkelt. Då behöver vi ju tillsammans mötas i detta. Man kan ju inte förvänta sig integration av en människa som har tagit sig till Sverige. Nu ska du integrera dig. Jaha. Det är ju som att flytta till Stockholm säga nu ska jag bli kompis med Stockholmare. Lycka till! Det är inte så enkelt. Det måste finnas någon som säger hej, du verkar trevlig vill du kommer med på en fika? Det måste börja någonstans. Det är inte krångligare än så,

Nä och då är det ändå rätt krångligt. För det är svåra grejer som handlar om att - återigen - att vi är så vana vid att vara runt människor som är ganska lika oss själva. Och att vi inte är helt... Det har ju skett en förändring ganska snabbt den sista tiden som gör att vi behöver kalibrera om våra hjärnor kring att vi är inte längre lika lika varandra i det här landet som vi en gång var.

– Men jag kan ju ha mer gemensamt med en person oavsett var den befinner sig på jorden, än med min granne eller med min kollega. Jag behöver fråga: Hej, vad gör du? Vad sysslar du med? Vad tycker du är roligt? Vad brinner du för? Har vi då ett kulturintresse tillsammans så kan det vara någonting vi kan dela erfarenheter i. Som jag har större gemenskap med än någon annan, kanske en familjemedlem eller vad som helst. Och det är det mötet som är intressant.

Till sist undrar jag lite grann. Om du då med dina erfarenheter och ditt liv i Halmstad, som liksom Urhalmstadkille skulle få chansen att beskriva för människor som inte vet det, om den här delade staden vi har. Det här vet du inte om din stad.

– Men de vet ju inte om att det finns ett antal människor, ett stort antal människor, som går livrädda månad ut och månad in. Med en otrygghet för att inte veta om sina ekonomiska förutsättningar, och som verkligen vill och längtar efter att få vara del av ett yrkesliv. Och som försöker ta sig vidare, men inte har alla strukturella förmågorna eller koderna eller normerna att ta sig dit. Att det är en stor grupp människor som kämpar.

– För det är rätt mycket tid som ska läggas ned på att vara arbetslös också. Och det är rätt mycket energi som går åt till det här och att man behöver en chans. Det finns väldigt mycket människor som inte får den här chansen som kanske du fick när du fick ditt första jobb. Och som behöver ha den.

– Och att 99 procent, nästan hundra procent av alla människor vill ju precis samma sak. Att din familj ska ha det bra. Gå till jobb, åka på semester. Att barnen ska ha en bra uppväxt, bra skola. Det är inga konstigheter. Det är ju mer likheter än skillnader. Skillnaderna är så enormt små. Om man lägger två världar över varandra. Det är ytterligheter som är skillnader. Som man kan kan skratta åt, men när man väl har lärt känna varandra. Likheterna är så mycket större.

Daniel Jönsson, arbetsförmedlare. En av fyra halmstadbor som i det här temat av Halmstad växer, utifrån sina yrkesliv, ger oss berättelser från ett delat Halmstad. Andra som medverkar är rektorn Catharina Mandel och Johan Björnqvist som är urban utvecklare på HFAB och Nafiseh Nazem som är verksamhetsutvecklare på Socialförvaltningen.
Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin och jag är frilansjournalist. Hej då!

Rektorn Chatarina

Chatarina har kortklippt hår, glasögon och en uppknäppt vinterjacka. Hon ler stort mot kameran. I bakgrunden syns en skolgård.

Chatarina Mardell

– Tänk om man kunde få blanda de här ungarna från alla möjliga olika delar av stan, liksom. Vilken framgångsfaktor det hade varit sedan när de kommer till gymnasiet. Att i stället för att komma från två helt olika världar och krocka, så är man ganska van.

Att jobba på en skola i en del av Halmstad kan vara väsensskilt från att jobba på en skola i en annan del av staden. Det säger rektorn på Östergårdsskolan Chatarina Mardell i det här avsnittet av Halmstad växers tema med berättelser från en delad stad. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstads kommun och den här gången har vi valt att prata med fyra personer som i sina yrken ser hur Halmstad blir alltmer uppdelat, och vad det får för konsekvenser.

Jag som gör podden heter Linda Thulin och i det här avsnittet så åker jag till Östergårdsskolan, där man som bäst håller på att bygga om och bygga nytt. Rektorn Chatarina Mardell har varit här i fem år. Innan dess var hon först lärare på Vallåsskolan i sjutton år och sedan rektor på Andersbergsskolan och på Frösakullsskolan och Gullbrandstorpsskolan. Däremellan har hon också hunnit med att vara hemmafru i Düsseldorf i två år. Och hon, om någon, vet hur olika det ser ut i Halmstads skolor.

– Det är som två helt olika världar. Att vara lärare och rektor på Östergårdsskolan, det för med sig ett enormt kompensatoriskt uppdrag. Vi hjälper barnen med, egentligen, en del av föräldrarollen.

Alltså: Ni måste kompensera för andra saker som de inte får hemma?

– Ja, precis. Och sen att jobba på en annan del i Halmstad, där har man allting. Men man måste ändå kompensera på ett annat sätt där. Man kan ta det för självklart att man har alla grejer, man har närvarande föräldrar. Men det kan ju faktiskt vara så att man inte har så närvarande föräldrar, för de gör karriär i stället och barnen får klara sig själva. Men man har alla grunkor.

Så det är väldigt stor skillnad. Men det är inte nödvändigtvis så att den ena sidan har det bättre?

– Nej, jag tror faktiskt inte det. Man brukar säga: "Vad synd om dig som jobbar på Östergårdsskolan!" Det är inte synd om mig någonstans. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att vara här i denna miljön, det passar mig alldeles ypperligt. Det hade nog varit mer synd om jag varit någon annanstans. Jag kan se våra barn och ungdomar och deras föräldrar, och de gör verkligen sitt yttersta för att barnen ska ha det bra.

– Samma sak var det ju på Frösakull och Gullbrandstorp, men där var det på ett annat sätt. Och jag kan se problematik på båda ställena. Så det är inte så att det är "hunky-dory" och jättemysigt på andra sidan Nissan och bara megahemskt här. Utan jag kan se att det finns fördelar och nackdelar på bägge sidor. Men vi har en tendens att belysa bara det som är på denna sidan av Nissan istället, och inte på den andra.

Jag tänker också på det här du säger att folk säger till dig "stackars dig som jobbar på Östergård" och så. Min spontana tanke är att du har ändå valt att vara här, men jag tänker på eleverna. Att de liksom har ganska tuffa liv och får – på grund av att de är så uppdelat – så får de sämre förutsättningar.

– Jag brukar säga så här: Våra barn ... Man har en livsryggsäck. I den där ryggsäcken så kan det finnas alla möjliga grejer. Våra barn har ofta jävligt tunga ryggsäckar. Där finns mycket mysko saker som på något sätt vi behöver plocka ur grejer för fylla på positiva saker. Andra områden, där har man en välfylld ryggsäck. Man kommer till skolan, man har mat i magen, man har sovit gott. Man har okej kläder och man har någon som bryr sig.

– Det är inte alltid säkert att det är så här. Och då kan man säga att om ett barn med okej förutsättningar checkar in med en ryggsäck som ger plus minus noll så checkar våra ungdomar in med, typ, minus hundra. När vi har kämpat och fixat och trixat så kanske de hamnar på plus minus noll när de checkar ut härifrån. De har inte alla de förkunskaperna och alla verktygen med sig när de ska ut i samhället. Vi har fyllt på rejält, men de har inte samma förutsättningar som man har på andra ställen i stan.

Men du säger att de kan ha lite mysko grejer i sin ryggsäck. För oss som inte riktigt har fått chansen att titta in i den där ryggsäcken, vad kan det vara för grejer?

– Det kan vara föräldrar med psykisk ohälsa. Det kan vara att man har varit med om en flykt från ett annat land. Det kan vara missbruk i familjen. Det kan vara en neuropsykiatrisk diagnos som inte blivit utredd i tid så man har fått verktyg med sig från tidig ålder. Det kan vara ett stort ansvar, att man till exempel ansvarar för alla syskonen, hämtar och lämnar på förskolan. Det kan vara att man har mängder med arbetsuppgifter hemma så att man inte har tid att gå i skolan. Det är högt och lågt.

Och på vilket sätt påverkar det deras skolgång?

– Får man ett barn hit som inte har mat i magen, som inte har sovit och som har tankarna någon annanstans, om mamman mår dåligt. Det är inte lätt att få in kunskap då. Vi brukar säga att de inte riktigt är undervisningsbara. Utan då måste vi se till: "Okej, vad kan vi hjälpa dig med? Vi fixar fram en macka, lite frukost. Okej, du har inga gympakläder, men vi löser det. Vi fixar shorts och lite sånt. Ska vi ringa hem till mamma och kolla så att hon är okej?" Det finns mängder med sätt att hjälpa ungdomarna till att på något sätt få lov att vara "härvarande" och inte vara närvarande någon annanstans.

Det är ganska resurskrävande, tänker jag.

– Ja, det är resurskrävande och jag brukar säga att vi är inte en skola, bara. Vi är här för hela barnet och vi behöver "pitcha in" på ett annat sätt. Alltså en lärare på Östergårdsskolan är inte bara en kunskapsmänniska, utan det är en helhet i hela barnet.

För då tänker jag också att det kräver ju verkligen sin människa att ha det här jobbet?

– Du kan inte jobba här om du inte tycker om det. Och på något sätt är det så att du måste inse att här är vi inte bara för att undervisa. Vi är här för på något sätt forma och fostra våra ungdomar till ett okej liv i framtiden. Och vårt mål är betyg i alla ämnen. Det är det målet, och så sitter jag här kaxigt och säger att vi gör ett fantastiskt jobb när jag har femtio procent av mina ungdomar nu i nian som inte kommer att komma in på gymnasiet.

– Men tittar man då på den progressionen som de har gjort från det de checkade in här, antingen som nyanlända och kom från krig eller att de har kommit från trasiga hemförhållanden ... Den utvecklingen de har gjort och det de har fyllt sin ryggsäck med. Det är magiskt!

Och det förstår jag att det är. Men vad hjälper det om de sedan ändå inte kommer vidare efter nian?

– Men någonstans är det ju så att ja, då kommer de in på ett program där de måste läsa extra. Om jag får önska någonting så hade jag önskat att få lov att ha ungarna här från åtta till fyra och på något sätt spränga in både fritidsaktiviteter, se till att de får käk i magen och vi kan ge dem extra mycket. Till exempel tvålärarsystem i matematik, i svenska, för att se till att de får så mycket kunskaper som möjligt. Vi behöver komma i kapp. Vi behöver mer tid.

Men det tillåter inte läroplanen eller?

– Jo, absolut. Men det är ju en ekonomisk fråga också. Någon ska ju betala för det. I dagsläget så har vi haft en satsning på ett tvålärarsystem i svenska och där ser vi ju: Fy fasen, vilken utveckling det är. Alltså, man är två vuxna i klassrummet som kan möta barnen och det ger sån effekt.

Du vi pratade lite grann innan vi slog på bandspelaren om det här med att möta barnen, och vad man behöver ha för attityd till barn med de här svårigheterna. Kan du säga något generellt om liksom var vad du har lärt av de här åren av hur man behöver vara?

– Skapa relation! Du måste visa att du tycker om ungdomarna, att man är glad att se dem även om de är "brötiga". Även om de är högljudda eller kör med fula ord eller vad det är för nånting. Skapa en relation först och sen kan du ta de svåra konflikterna. Och då har du fortfarande bibehållen respekt.

Och det låter ju superenkelt, men ...

– Nej, för fan! Det är inte enkelt.

Jag skulle säga att det låter enkelt i teorin, men det är ju naturligtvis inte så i praktiken.

– Alltså, man måste genuint visa att man tycker om dem. Samtidigt så måste man också visa att man kan bli så jädra förbannad mellan varven. Och det tar de, för att de vet någonstans att jag tycker jättemycket om dem. Men jag blir så trött på dem mellan varven. Och detsamma är det faktiskt tvärtom. De kan gapa och skrika på mig och jag vet: Okej, du har en dålig dag. Jag kan köpa det. Och då är det så att: "Ja, jag fattar, det en dålig dag i dag. Jag gillar inte att du säger på det här viset till mig, men kom tillbaka när du är lite mindre arg så kan vi diskutera detta." Och då kommer de oftast. "Förlåt Chatarina, det var inte riktigt meningen." Och sen så börjar vi om.

Men då tänker jag också att du har som sagt jobbat väldigt länge i de här områdena och hunnit lära dig det här med åren. Vi vet att vi lever i ett land där det är ganska stor lärarbrist och svårt att få personal. Det är tufft att vara lärare även utan de här aspekterna. Hur är det för resten av personalen och hur lätt eller svårt är det att både rekrytera dem och också lära dem hur man ska vara?

– Jag brukar vara brutalt ärlig vid anställningsintervjuer, så man vet vad man möter. För det är inte bara jag som ska välja lärarna, utan det är läraren som ska välja mig och området och barnen. Och det gynnar ingen om det blir fel. Och kommer man hit och tror att man ska undervisa en annan typ av elever, då slutar man ganska tidigt. Och vi kan se det att de som börjar här stannar oftast kvar länge, eller så slutar man efter en termin.

– Och för att få ha kvar sin personal så är det ju av största vikt att på något sätt pumpa in kärlek till dem för att de ska orka. Jag och mina kollegor måste vara så noga med att ta hand om personalen och se till att enkla grejer som lite fika, trevligheter ... Se till att visa att de är uppskattade hela tiden. För att man måste få det. Jag måste få se till att min personal mår väl först och främst, och gör de det så kan de göra ett bra jobb med barnen.

Jag vet att Hanna Glans som är tillväxtsstrateg och jobbar mycket med de här frågorna på kommunen, hon pratar om att ett av värdena med att fler förstår hur det ser ut är att då kan vi också förstå varför vissa politiska beslut måste fattas, och att pengar måste satsas på vissa håll. Men att det kan bli svårare när vi lever så åtskilda och inte fattar de där andra världarna. Vad tänker du? Vad hade du velat förmedla för att folk skulle förstå att det kanske behövs lite andra inriktningar, eller för att förstå hur stor skillnad det faktiskt är?

– När jag jobbade på Frösakull och Gullbrandstorp så hade jag ett utbyte med Andersberg. Det var jättespännande. Var tredje vecka träffades vi och vi hade olika teman. Det var allt från animerade filmer till att vara ute i naturen. Och det var så spännande att möta föräldrar som sa: "Varför ska våra barn behöva drabbas av att behöva umgås med de på Andersberg?" Och jag tänkte: "Det här kommer ju aldrig att gå." Och Anderbergsbarnen var ute i Havderdalsskogen och de var ju livrädda för myror och allt möjligt kryp. Så det var verkligen två världar som krockade. Men sen så mötte en mamma som sa: "Jag fattar ingenting. Vi var på stan och där hälsade min unge på en annan unge, med en mamma som har sjal. Och jag har aldrig träffat den människan innan".

– Och sen hade vi även möten på teatern där vi skulle visa de animerade filmerna. Där satt de här Tylösandsmammorna jämte de här kvinnorna med sjal, i en salig blandning. Och det coola var på något sätt att barnens möte ... för dem var detta helt naturligt. De kom tillbaka när jag var på Frösakull och sa: "Du fattar inte vilken fin skolgård de har. Och så mycket grejer de har på Andersberg, och så god mat det är." Och tvärtom. Det blev så naturligt för barnen. Och jag tänker så här: Tänk om man kunde få blanda de här ungarna från alla möjliga olika delar av stan. Vilken framgångsfaktor det hade varit sedan när de kommer till gymnasiet. Att i stället för att komma från två helt olika världar och krocka, så är man ganska van vid de olika typerna. Mångfald är ju berikande, tänker jag.

Men vad blir annorlunda då om man hade blandat mycket mer inom stan?

– Jag tänker mina invandrargrabbar som är brötiga som fasen, högljudda och de låter mycket och det låter som om de är arga. Jag kan ju ta mina egna barn när de träffar dem – det blir ju en kulturkrock. Då tror man liksom: "Är de arga på någonting?" Nej, det är de inte, de bara låter lite mycket. Samtidigt som jag har ju då en hel del homofobi hos mig här. Där har jag sagt till mina, både tjejer och killar, att: "Kommer ni till Stureskolan, kommer ni Sannarp ... Man får lov att älska vem man vill. Ni får tycka precis vad ni vill om detta, men ni kommer att möta detta."

– Och då tänker jag att hade man fått lov att lite tidigare möta olikheter, så hade det inte blivit så konstigt när man kommer till gymnasiet. Eller i vuxenlivet eller på arbetsplatsen. Jag vet, min dotter gick på IB på Sannarp och jag fick nästan problem med kompisarna, för hon hade kompisar i den nya skolan som bodde på Andersberg. Och där då gamla kompisars föräldrar frågade mig: "Hur vågar du låta henne åka till Andersberg?" Jag bara: "Det är den mest ordentliga familjen jag har träffat i hela mitt liv, och det var både mormor och farmor på den där artonårsfesten. Och ingen alkohol." Så jag vet inte ...

– Samtidigt så känner jag att det man inte känner till är ju det som blir läskigt. Det är ju så roligt att höra mina killar här de bara: "Snuten är jävla grisar!" Och så har vi ju några namn på några poliser som vi känner väl, som jag samarbetar med.
"Men den här och den här då?"
"Ja men de är fett schyssta. De känner jag ju."
"Ja men då kan ju inte alla poliser vara idioter?"
Ja, och då blir det ju lite jobbigt. Och samma sak gäller ju om man möter människor som har en annan kultur, eller en annan tro eller vad nu månde vara för något. Lär du känna individen, då är det ju inget konstigt längre.

– Vi hade ett utbyte – det var jättespännande – med Söndrumsskolan, på högskolan. Det var som två helt olika världar som möttes. Söndrumsbarnen var ju livrädda för våra ungar och våra unga var ju livrädda för Söndrumsbarnen för att de var ju jätteläskiga och de hade ju aldrig varit där innan. Och ingen vågade presentera någonting, för det var pinsamt allting. Och okej, då var de högstadiebarn. Men jag tänker vilken skillnad det var mot de här barnen som gick i tvåan, som bara: "Japp, vi jobbar ihop. Vi ritar teckningar eller vi är i skogen." Så jag tänker börja i tid. Då blir det inte läskigt.

Om man ska prata om det rent socioekonomiskt, och rent ekonomiskt – kan man beskriva vad det är för slags verklighet rent ekonomiskt som många av de här barnen lever i?

– Jag berättade ju för dig innan vi började: Jag hade en pojke här. Han kommer att bli en väldigt duktig fotbollsspelare en dag. Han hade ingen mat över julen, vilket innebar att vi köpte ut tolv stycken matlådor som han kunde ha i frysen för att plocka fram över jullovet. Våra barn vill inte ha lov. Många gånger så är det så att skolmaten är den enda riktiga måltiden på en dag. Och det är i Sverige 2022.

– Vi har fått ärva kläder nu från Kärlekens skola, kläder som har blivit över. Så vi har skapat ett rum här där lärarna kan gå när vi vet att vi har trasiga byxor eller vi har söndriga skor eller vad det nu är för något, och hämta. Vi använder majblommepengar till att finansiera eventuella fritidsaktiviteter och så vidare. För att man har inte råd helt enkelt. Och det är ju inte det första man talar om: "Vi har inte råd med detta." Nej, det säger man inte, utan när man har skapat relationer så märker man var det felar någonstans. Och det är då vi måste ha modet att hjälpa.

Har du konkreta exempel på när du har fått aha-upplevelser kring de här olika världarna och vad var de här barnen har, jämfört med vad som har varit din bild tidigare av hur man har det?

– Jag tänker ofta på hur vi sitter i möten, och vi undervisar och pratar om saker och ting, olika begrepp. Så säger vi: "Ja, ett hem, vad det står för." Då tänker jag på mitt hem, hur det ser ut där, och det är ganska mysigt. Och så vid ett tillfälle så var jag så jädra trött på att en unge inte kom till skolan, så jag tänkte åka och hämta henne. Och kommer hem där och inser: Ja, där var ju sängar utan sängkläder. Det var nedrivna tapeter. Det var en tv som stod och blinkade. Och så var det liksom en megasoffa. Sen var det inte så mycket mer. Och så tänkte jag: Ja, det här är också ett hem.

Det här är vad hon kommer hem till varje dag.

– Ja, det här är vad hon kommer hem till varje dag. Och när jag pratar om hem och vi pratar om "hem" i klassrummet så är vi inte ens på samma planet. Jag tycker att det är ganska nyttigt mellan varven, att få lov att påminna sig om att vi har olika förutsättningar.

– Det bästa med att vara hemmafru i Düsseldorf var faktiskt känslan av att vara invandrare. Hur svårt det är att förstå sig på ett samhälle, och då menar jag inte bara språket, utan bara det här ... Hur vi för oss när vi handlar. Och jag kan säga det, att tyskar och svenskar är ju ganska lika, men oj, vilka kulturella skillnader. Jag gjorde så många fel. Men det var väldigt nyttigt, och det ger mig perspektiv på något sätt – att det är inte så jävla enkelt alla gånger.

Du nämnde ju att du själv bor på andra sidan Nissan och nu har du jobbat i den här delen av stan ganska länge. Men kan man säga någonting om vad de har gjort med dig som människa, att leva i en värld och jobba i den andra?

– Nu är det ju så att jag har invandrarföräldrar själv och en mamma som jobbat 38 år på Andersbergsskolan. Så jag tror att jag är färgad från första början. Men jag har snarare kommit på mig själv att bli extremt provocerad på min sida Nissan i stället. När jag hamnat i sammanhang eller på fester och suttit och försvarat, nästan överdrivet, för att folk ska förstå att det är ganska okej att jobba här. Och jag trivs jättebra. För det finns så extremt många fördomar. Ja, extremt många.

Det här är den röda tråden från alla er jag pratar med, ni ryker lite ihop med era privata vänner och uppfattas – tror ni själva i alla fall – som lite jobbiga för att ni vill förklara något som de andra inte fattar.

– Det blir nästan en upp till kamp-känsla, att "det här är jättebra". Man blir provocerad på något sätt och vill gå i försvar. För då säger de att "det är så dåliga resultat på Östergårdskolan". Men kom och titta då! Kom och hälsa på i ett klassrum. Kom och titta vilka fantastiska lärare vi har och vilken utveckling våra ungdomar gör. Det är så himla lätt att döma oss.

För det är det man gör alltså? Man dömer. Eller är det att man bara inte förstår?

– Jag tror att det är en kombination också. Sen är det också så att det är ju värdelösa resultat vi har, om man tittar på siffrorna. Och det säger ju en hel del. Ja, och sen så tittar vi på kriminaliteten, ja då är det ganska mycket elände här också. Lägger man ihop bara rena siffror och inte möter människan, så ser det ju ganska nattsvart ut.

Och då är det lite lätt tänker jag, från min erfarenhet av liknande saker ... Har man då haft det ganska lätt och inte behövt utstå de här sakerna, så är det väldigt lätt att tänka: "Vi lever i ett land där alla har samma möjligheter och om man verkligen vill så kan man. Och till syvende och sist så handlar det ändå bara om lite jäklar anamma." Är det helt fel?

– Nej, det är faktiskt inte helt fel. Jag går i gång lite på att det ska vara synd om oss också. För på något sätt är det så här: Sverige är ett fantastiskt land! Vi pratade om det senast vid lunchen idag. Vi har fri tandvård till våra barn, fri sjukvård, vi har fri skola. Alltså, vi har så mycket nätverk i Sverige, men sen samtidigt så finns det barn som faller mellan stolarna. Där vi har vårdnadshavare som inte riktigt vet att orientera sig i vårt samhälle och inte förstår hur saker fungerar.

– Jag är livrädd att hamna i den här offerkoftefällan. Jag säger till mina ungdomar att: "Det är inte synd om er över huvud taget. Ta för fan chansen och ta utbildningen!" Utbildningen är nyckeln till frihet och det pumpar vi i dem hela tiden. Att liksom: "Det här kommer gå bra. Vi tror på er, ni är lika mycket värda som alla andra." Men barnen i sig går in här med en känsla av att vara mindre värd. Det gör mig så förtvivlad ibland.

Tror du att saker skulle bli bättre om vi hade mer förståelse för hur de olika världarna ser ut?

– Alltså, jag tror att det är lättare, det tror jag. Jag tror inte vi kan få full förståelse överhuvud taget, men jag tror att det hade varit lättare att både acceptera och respektera människor. Bara den känslan av att: "Okej, jag fattar vem du är. Jag kanske inte är överens med dig om allting, men du är du och jag är jag och vi ska vistas här i samhället gemensamt." Jag tror att det hade varit enklare.

Chatarina Mardell som är rektor på Östergårdsskolan och en av fyra Halmstadbor som i det här temat av Halmstad växer ger oss berättelser från ett delat Halmstad. I de andra intervjuerna så möter du arbetsförmedlaren Daniel Jönsson, Nafiseh Nazem som är verksamhetsutvecklare inom socialtjänsten och Johan Björnqvist som är urban utvecklare på HFAB. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin och är frilansjournalist. Hej då!

Nafiseh från socialförvaltningen

Nefiseh har uppsatt hår och vinterjacka med halsduk. Hon ler stort mot kameran. I bakgrunden syns en byggnad och några träd.

Nafiseh Nazem

– Det blir ju att man bygger upp sin egen lilla kultur som passar mig. Jag vill inte säga att jag är svensk. Jag vill inte säga att jag är iransk, utan jag är jag. Jag är Naffi.

Att möta människor från en helt annan värld än den hon själv vuxit upp i, var en aha-upplevelse för Nafiseh Nazem när hon började jobba inom socialtjänsten. Familjer som i generationer varit beroende av socialtjänsten, utan att kunna ta sig ur, var en tvär kontrast mot hennes egen uppväxt med en kärnfamilj i ett villaområde. Naffi är en av fyra Halmstadbor som utifrån sina yrkesroller ger oss berättelser från en delad stad.

Att se segregationen i sitt jobb ger en värdefull insikt som vi har valt att utforska vidare i det här temat av "Halmstad växer". Podden görs på uppdrag av Halmstads kommun och när jag, som heter Linda Thulin, träffar Nafiseh på hennes kontor på socialförvaltningen så visar det sig att vi har ganska liknande erfarenheter från början av våra yrkesliv. Nafiseh är beteendevetare och jobbar i dag som verksamhetsutvecklare inom socialtjänsten. Men i början av sin karriär så jobbade hon som socialsekreterare.

– Det är ett fantastiskt arbete för du möter så många olika människor. Du får se så många olika skikt i samhället. Verkligen saker som man inte trodde fanns i Sverige. Saker som sker som man inte trodde. Man kommer verkligen utanför sin egen umgängesgrupp. Att man ser saker som kan vara skrämmande faktiskt.

Har du några exempel?

– Ja, det har jag. Jag har många exempel. Det är allt ifrån att folk faktiskt lever i riktig misär, att man inte har pengar, och inte förmåga många gånger heller, att se till att man kan ordna boende eller arbete eller ha hand om sina barn och sköta sin familj. Så att det är misär som man har sett på vissa ställen. Det var något som jag faktiskt inte trodde i början av min karriär, att det skulle finnas i Sverige i dag, som finns.

Jag kan relatera till detta så väl för innan jag blev journalist så började jag jobba inom narkomanvården. Jag har nämnt det tidigare i podden, att jag var i tjugoårsåldern när jag började jobba med unga människor som hade vuxit upp i utanförskapsområden. Och det ruckade liksom hela min världsbild. För man har ju vuxit upp på ett visst sätt, och man är själv på ett visst sätt och finns i ett sammanhang där människor är på ett visst sätt, och då tror man liksom att det är så världen ser ut, tänker jag. Vad var liksom krocken från din egen uppväxt där du inte hade sett de här sakerna och det som du såg när du jobbade inom socialtjänsten?

– Ja, min egen uppväxt. Jag kommer ju från en ganska traditionell familj med mamma, pappa och tre barn. Man har haft arbete och vi har ju gått i skolan. Och man har växt upp i sitt lilla villakvarter hemma med sin lilla trädgård, där allting var ordnat. Man har inte behövt sakna mat eller tak över huvudet eller ha några begränsningar när det gäller fritidsaktiviteter eller resor eller vad man vill göra. Ett ganska normalt liv.

– Och så möter man andra som aldrig har haft sådana förutsättningar. Flera generationer av familjer som går igenom kontakter med socialtjänsten, som aldrig lyckas komma ur det heller. Så det var någonting som jag mötte som var verkligen utanför min egen värld som jag inte trodde skulle finnas. Man har ju en bild av att Sverige är ett land där alla har det gott ställt och man man har råd med en viss nivå och så. Men nej, det ruckade verkligen på min värld.

En del av temat i den här podden är dels att vi lever i en stad där många människor har det väldigt olika, men också att vi inte känner till varandras olika världar. Och det är verkligen det du beskriver också. Vad tror du skulle bli annorlunda om fler människor hade upplevt det som uppenbarligen både du och jag fått uppleva. Att "okej, här finns en helt annan värld som jag inte fattade fanns i Sverige". Vad tror du blivit annorlunda då?

– Alltså, jag tänker att kunskap är ju alltid viktigt. Det som blir annorlunda är att man får mer kunskap, helt enkelt om hur det är egentligen, utanför sin egen värld. För att vi umgås ju ändå med personer som är likasinnade, som är som oss själva. Som har ungefär samma intressen och konstellationer när det gäller gäller familj och så vidare. Och arbete och så, kanske. Och man möter ju aldrig de här andra personerna som kanske är utanför våra umgängesgrupper.

– Så jag tror att bli medveten om, kanske också gör att man inte har fördomar på samma sätt mot vissa. Det kanske finns en föreställning om att alla som är arbetslösa är lata. Det är inte så. Det vet ju jag som jobbat många år med personer som har haft försörjningsstöd till exempel. Det handlar inte om lathet, det handlar om andra sociala frågor. Det handlar om att man behöver stöd för att komma dit, och så ser samhället ut i dag. Det är inte enkelt för alla.

Det här återkommer i flera av intervjuerna jag har gjort nu, som handlar lite grann om det, att just när man ... för det säger ju även de som jobbar inom skolan och arbetsförmedlingen. De säger samma saker. Och så de som inte har levt i den världen och som betraktar det utifrån, och som kanske bara ser hur mycket pengar de betalar i skatt för de här insatserna. Då kan man kanske känna att: "Det här handlar om lite jävlar anamma. Det handlar om inställning och om man verkligen vill så kan man." Det låter på dig som att det är inte riktigt sant då?

– Det är inte riktigt sant. Det räcker ju inte bara med det. Ibland behöver man ... och alla människor behöver det i alla samhällsklasser egentligen. Det är bara det att i samhällsklasser där man har lite mer resurser, där kanske man inte behöver söka sig till socialtjänsten för att få stöd. Utan då finns andra resurser som kan stötta upp, så man inte hamnar i det läget där man hamnar utanför samhället helt enkelt. Man kanske har sparade pengar på banken, så att om man skulle råka ut för en sjukdom så blir man inte utförsäkrad till exempel och hamnar helt utanför samhällets alla gränser, utan att man har ett skyddsnät. Och det har inte alla i dag i vårt samhälle, tyvärr.

Du jobbar nu som verksamhetsutvecklare och jobbar lite mer strategiskt utifrån ett helhetsperspektiv. Om vi med det jobbet du har ska prata om det här med "den delade staden". Hur jobbar du för att på något sätt se, alternativt motverka, de problemen som en segregerad stad innebär?

– Jag jobbar mycket internt i vår förvaltning och externt med våra samverkanspartner i olika förvaltningar i kommunen. Jag sitter ju också med i det här kommunövergripande arbetet med segregationsfrågor. Jag fick ett uppdrag förra året att titta på hur kan vi jobba mer i våra mer utsatta områden, som också är segregerade områden. Där tog vi fram ett underlag som senare ledde till det som vi kallar "Öppna hjälpen". Vi behöver vara mer ute i samhället och synas. Socialtjänsten behöver jobba på sitt förtroende hos våra invånare i kommunen. Och det är ett viktigt arbete som jag tycker att Öppna hjälpen gör i dag, och där har jag väl varit med och bidragit.

Berätta lite om Öppna hjälpen!

– Öppna hjälpen är ett projekt som vi har haft i ett år nu, ungefär. Grundtanken är ju att man ska vara ute i de här områdena. Det är ju framför allt i Andersberg, Vallås och Oskarström som vi ska finnas till. Vi ska kunna svara på frågor. Vi ska jobba med personer som bor i de här områdena så att det inte blir att socialtjänsten blir någonting läskigt eller otillgängligt för våra invånare, utan vi ska öka vårt förtroende.

– För det finns ju väldigt mycket gott arbete som socialtjänsten gör i dag, som tyvärr inte hamnar i rubrikerna i tidningarna, utan det är ju oftast det som är dåligt och negativt som kommer till tals. Vi vill ju visa vad vi gör. Vi vill visa att vi har väldigt mycket förebyggande arbete där man kan få råd och stöd, innan det går till den grad att man kanske behöver omhänderta barnen eller att det blir tvångslagstiftning. Så det vill vi jobba mycket mer med. Och Öppna hjälpen är ett sätt att nå ut direkt till våra invånare.

Och vara mer närvarande bland människor utan att man har en speciell kontakt på grund av ett ärende?

– Precis. Och vara den länken mellan socialförvaltningens handläggare och rådgivare och samhället. Att man man hjälper till. Man kanske hittar ett förtroende hos varandra och hjälper till att komma vidare till och få kanske en insats här.

Jag tänker återkomma en stund till just det här med socialtjänsten, och både fördomarna som finns, men också att det är lite läskigt med hur lagen ser ut, och allt om kan hända. Men jag tänkte bara stanna i det här strategiska först. För Hanna Glans, som ju är tillväxtstrateg och jobbar mycket med de här frågorna på kommunen, som är med i vårt avstampsavsnitt – hon pratar också om att det är en sak att man bestämmer i kommunen att "nu vill vi göra något åt de här sakerna". Men sen kommer då det här jättestora jobbet som innebär att tiotusen människor i kommunen ska på olika sätt jobba. Alla ska förstå att det här är viktigt, och i varje litet beslut och varje litet möte så ska man ha den här frågan närvarande. Jag tänker att i ett sånt sammanhang låter det som att det du gör spelar roll i det här, att någonstans kunna föra fram det och kunna beskriva och sitta i olika grupper och förklara för människor som kommer, kanske från andra världar. Vad säger du om det?

– Jo, men det är viktigt jag, tänker jag. Representation är viktigt från alla förvaltningar, precis som du sa, för att kunna sprida det. Och jag tror också att vi behöver få in mer kunskap kring de här delarna. Så jag blir ju en liten budbärare, kanske mellan det arbetet där Hanna leder den här gruppen med segregation, och vår förvaltning. Att vi kan ta in den kunskapen vi har i vår förvaltning och göra våra handläggare och medarbetare medvetna om situationen.

Vi pratar ju också om den delade staden och att den är segregerad utifrån att en sorts människor bor på ett ställe och en på ett annat ställe. Och företrädesvis blir det fokus på de lite mer utsatta områdena, framför allt Andersberg och Vallås. Du har ju själv vuxit upp på Vallås. Dina erfarenheter av att växa upp där, och vad man nu pratar om: Om Vallås som ett utanförskapsområde. Vad tänker du om det?

– Ja ... Jag kom ju till Sverige med mina föräldrar på 80-talet. Då var jag tio år och då flyttade vi till Vallås, som sagt. Vallås är ju också ett område som är lite olikt Andersberg. Om man ska jämföra de två områdena, så är det ett område som är lite mer uppdelat. Det finns ju både bostadsrätter, hyresrätter och villaområden. Så inom det området finns det ju också olika subområden. Nu bodde jag ju i ett område där det var villakvarter, men det fanns ju också en blandning av både personer som hade utländsk bakgrund och svensk. Så jag känner inte igen det Vallås som man pratar om i dag, mot det Vallås som jag växte upp i.

Men ni gick ju alla på samma skola?

– Det gjorde vi.

Men det var helt enkelt annorlunda då? Det är skillnad nu.

– Jag tror det. Alltså, jag känner inte igen det när jag hör det. Nu bor inte jag på Vallås i dag, så jag vet inte hur det ser ut exakt, utan det är ju mer det jag hör utifrån. I den klassen jag gick kanske vi var 25 elever och då var vi två personer som hade utländsk bakgrund. Men då får man ju tänka att det här var väldigt tidigt 90-tal.

Ja, men precis. Det var före Balkankriget och allting, så det var en helt annan situation. Men kan du känna ... För jag tror ju att det är som du säger, att nu bor inte du där, så det är säkert jättemånga av de som bor där i dag, som inte heller känner igen bilden, precis som de på Andersberg inte gör, Tylösand kanske också, eller allt vad det nu är. Men kan du känna att du blir lite försvarsinriktad mot ditt Vallås när du här att människor pratar om det på ett visst sätt?

– Ja men det är klart. Absolut! Jag trivdes ju. Det var ju mina bästa år som jag hade på Vallås. Jag har växt upp där, man har lekt på alla lekplatser och gått i skolan. Och jag har ju mina vänner kvar som jag träffade en gång på Vallåsskolan, sedan långt tillbaka. Så det är klart att jag blir det. Och det är klart att jag säger ju inte att jag inte har växt upp på Vallås. Jag säger ju att jag har vuxit upp där. Det är ingenting som jag liksom inte vill tala om, så att säga.

Överhuvudtaget undrar jag lite också: Att ha en sådan bakgrund som dels handlar om Vallås, men kanske framför allt att du har den här utländska bakgrunden, även om du var mer ovanlig när du växte upp än vad det är i dag – hur påverkar det ditt jobb i dag? Vad ger det dig för roll? Och hur tänker du kring det i dag?

– Ja, jag tänker väl egentligen att det är fantastiskt att tillhöra två kulturer. Jag tänker att det tillför så mycket fördelar. Jag tänker på den kulturen som jag kommer ifrån – jag är född i Iran, och den musiken och kulturen och konsten och maten och framförallt sättet man är mot varandra, det tillför ju jättemycket positiva delar till mitt liv.

– Samtidigt som den svenska kulturen, som jag har anammat sedan jag flyttade till Sverige, tillför ju också jättemycket till mitt liv. Så det blir ju att man bygger upp sin egen lilla kultur som passar mig, som reflekterar min personlighet och som reflekterar mitt sätt att vara på. Och det tycker jag är jätteviktigt att tänka på. Att man måste hitta de här guldbitarna i allting som man gör. Det får representera mig som person. Jag vill inte säga att jag är svensk, jag vill inte säga att jag är iransk, utan jag är jag. Jag är Naffi.

Hur upplever att omvärlden ser på dig? Kan de också se det eller eller blir du betraktad på ett visst sätt tycker du?

– Jag tror att eftersom jag tänker så själv, så tror jag det reflekterar på omvärlden också, hur de ser mig. Jag tror att det personliga sättet att tänka på, ens egna positiva sätt att tänka på sig själv ... Att inte se sig själv som något offer, eller utanför, gör också omvärlden mer mottaglig för den man verkligen är.

Det är jätteintressant att du säger det, för det har flera av de andra jag intervjuat sagt. Men utifrån hur vi ser på varandra. Att det hela tiden handlar om att ... Vi tenderar att klumpa ihop varandra och se varandra som vissa saker. Men kan vi börja se varandra som individer? Och det är ju likadant i hur man ser på sig själv egentligen.

– Precis. Och det är så man ska tänka, tänker jag. Och jag tänker också att många som kanske kommer hit idag ... Nu är det ju stor skillnad mot när jag kom till Sverige. Samhället ser ju väldigt annorlunda ut, men jag tror också det är viktigt att tänka på. Vem vill jag vara och vad vill jag bidra till vårt samhälle?

– Jag bor i Sverige och jag kommer att verka här. Jag kommer ha min familj här. Jag kommer ha mitt arbete här. Vem vill jag vara? Vilken pusselbit passar jag in i? Vad vill jag bidra till samhället? För jag tycker att det är jätteviktigt att man ska tänka på, hela tiden: Vad vill jag? Vem vill jag vara? Och det kanske kommer med åldern. Jag vet inte, men det är viktigt att tänka på.

Men du, jag tänker på det här med socialtjänsten. Jag har ju själv lite av ett förflutet där, så för mig är det inte helt ogreppbart. Men jag har också en bild av att för många människor så är det där något som är långt borta, det drabbar andra och det är väldigt otäckt. Vad säger du om det?

– Ja, jag tror att gemene mans bild av socialtjänsten är väl att man får pengar härifrån och att man låser in barn och vuxna som är missbrukare. Men det är ju en liten, liten del av vår verksamhet. Nu tillhör ju inte försörjningsstöd socialförvaltningen, men det här med tvångslagstiftningen är ju en väldigt liten bit av det man arbetar med inom socialtjänsten generellt i hela Sverige. Man jobbar ju mycket med frivilliga insatser och vill komma in och hjälpa till där det behövs, i god tid.

Men är folk – för det tycker jag man kan märka bland, att människor är rädda. De är så rädda för det där sista steget så de vågar inte ens ha den första kontakten. "Hamna inte i de där papperna," liksom. Märker du det?

– Ja, men det märker man ju. Sen är det inte alltid att man behöver hamna i de där papprena heller, bara för man söker sig hit. Utan mycket av våra frivilliga insatser är ju inte biståndsbedömda och man behöver inte hamna i ett socialt register. Man kan ju komma hit och få råd och stöd utan att behöva hamna i våra register, så att säga.

Men jag tänker också på det, för det är det som också är lite aktuellt just nu: Det här med tvångsomhändertagande. Där har det ju varit en debatt nu, apropå att det förekommer en kampanj där man säger att "i Sverige så tvångsomhändertar man barn", företrädesvis om det då är muslimska barn. Alltså, det finns en fördom och en felaktig bild av det. Men jag tänker som ett slags sidospår av den diskussionen – för det är ju naturligtvis inte sant. Men det som är sant är att om du växer upp i Syrien så har du andra förutsättningar att fostra dina barn, om man nu ska uttrycka sig så. Och det är annat som gäller i Sverige och hur man liksom gör, för det som är okej i Syrien är inte okej i Sverige. Och det är klart att det behöver människor få veta. Hur jobbar man med det?

– Det är en väldigt intressant fråga du ställer, för det där är ju ingenting som socialtjänsten ... precis som andra komplexa frågor i kommunen, så är det ingenting som socialtjänsten ensam kan jobba med. Här behöver man ju samla krafter i flera olika förvaltningar, till exempel för att nå ut med budskap. Samverkan här tycker jag är väldigt viktigt. Här behöver man verkligen kroka arm och hitta forum där man kan nå olika delar av befolkningen i Halmstad. Vi i socialtjänsten är ju inte så mycket ute bland folk, på det sättet.

– Det var ju också en av tankarna när vi startade Öppna hjälpen. För vi märker ju att i de områdena behöver man informera lite, men man behöver vara närvarande. Man behöver kommunicera helt enkelt på ett annat sätt. De som bor inom vissa områden är kanske inte lika vana att gå in och läsa på kommunens hemsida och söka information, utan man behöver nå dem på ett annat sätt. Här måste man tänka lite olika, för det är inte så enkelt att förstå allting. Vi har ju ett komplext myndighetssystem i Sverige och med många olika myndighetskontakter som man kommer i kontakt med hela tiden, särskilt som nyanländ.

En annan sak jag reagerade på när jag lyssnade på och pratade med Chatarina Mardell som är rektor på Östergårdsskolan, som ju beskriver att där har man ju också barn med massa olika typer av svårare uppväxtförhållanden. Som hon säger: De har mycket tyngre ryggsäckar när de kommer till skolan. Och jag tänkte på det här med barn som som far illa och som inte får den omvårdnad som de faktiskt har rätt till och behöver. Hur svårt är det för socialtjänsten att nå de barnen och hjälpa dem barnen?

– I de delarna är det ofta så att det kommer in en anmälan till socialtjänsten, och då tar ju den socialsekreterare som har fått den anmälan till sig kontakt med familjen för att höra lite mer kring situationen. Ibland kan det vara anonyma anmälningar som kommer och ibland kan det ju komma från kanske skolan till exempel, som har uppmärksammat någonting. Och där menar jag att det är så viktigt med de här olika samverkansparterna, för att vi som socialtjänst kan ju inte se det själva, utan vi behöver ju de här tentaklerna ute i samhället för att kunna göra vårt jobb.

Och då har också människor som jobbar i skola och omvårdnad och så vidare en anmälningsplikt, så när de ser någonting så måste de anmäla det. Vilket ju är bra, men också kan bli problematiskt då det är oerhört svåra frågor. För vem bedömer om ett barn far illa? Och de där misstankarna, vad bygger de på liksom?

– Precis, det är det absolut. Och det är ju också något vi jobbar med hela tiden, där vi har olika samverkansforum med skolan och diskuterar de här frågorna. För det kan ju vara känsligt att göra en anmälan mot en familj som man kanske har en bra relation till, för det kan ju urholka den relationen som man har byggt upp tillsammans på skolan till exempel. Men samtidigt är det viktigt att sätta in rätt insatser tidigt för att man ska undvika att det blir allvarligare konsekvenser, som att man kanske behöver omhänderta barnen. Så det är väldigt viktigt att vi kommer in i ett tidigt skede.

Du, det börjar rulla iväg. Jag ska avsluta med en särskild fråga: Om du utifrån dina erfarenheter både som människa och inom socialtjänsten skulle få ge ett budskap, eller beskriva någonting till Halmstadbor som lyssnar, som behöver få veta något eller förstå något om sin delade stad – hur låter det då?

– Jag tror att man behöver bredda sin syn lite på saker och ting. Jag tror att det finns en uppfattning om att det området är lite läskigt, "där ska vi inte vara", och så vidare. Som jag sa innan också: Det här med kunskap ökar ju också förståelsen för varandra. Men det är svårt. Jag tycker det är jättesvårt. Alltså, man umgås ju i de kretsar där man umgås och det är väldigt svårt att komma in som nya personer som kanske har annan bakgrund, till exempel.

– Men jag tänker på föreningsliv för ungdomar till exempel. Det är ett jättebra forum för att träffa nya människor och få en ökad förståelse för varandra. Så det är ju superviktigt att barnen får komma ut och delta i olika aktiviteter. Om det är kulturaktiviteter eller om det är sportaktiviteter. För det är ju ett extremt bra forum. Och arbetsplatsen till exempel. Det är också ett väldigt bra ställe att träffa nya människor och få förståelse för varandra. Så det behöver vi bli duktigare på.

Nafiseh Nazem, verksamhetsutvecklare inom socialtjänsten. En av fyra Halmstadbor som utifrån sina yrkesliv ger oss berättelser från ett delat Halmstad. De andra som medverkar är rektorn Chatarina Mardell, Johan Björnqvist som är urban utvecklare på HFAB och arbetsförmedlaren Daniel Jönsson. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin och är frilansjournalist. Hej då!