Podden "Halmstad växer"

Varför behöver egentligen en stad växa? ”Halmstad växer” är en ny podd från Halmstads kommun. Här kan du lyssna på vad Halmstadbor, experter och makthavare säger om det växande Halmstad. Podden bjuder på olika perspektiv i viktiga frågor där många olika röster får höras. Visste du till exempel att Halmstad var en av Sveriges snabbast växande städer redan på 1800-talet?

Podden ”Halmstad växer” produceras av Halmstads kommun. Den vänder sig till alla Halmstadbor och syftet är att låta olika röster och perspektiv få komma till tals. Podden vågar ställa svåra frågor och på så sätt öka förståelsen och visa på olika sidor och synpunkter i de frågor som berör det växande Halmstad. Det första temat handlar om varför en kommun behöver växa. Kommande teman kommer att ta upp ämnen som hur stadskärnan ska utvecklas och hur man minskar segregationen.

Programledare för podden är frilansjournalisten Linda Thulin. Linda är Halmstadsbo och har tidigare arbetat på Sveriges Radio.

Du kan lyssna på podden på alla vanliga plattformar där poddar finns, bland annat på Spotify:

Lyssna på podden på Spotify

Här på vår webbplats kan du även läsa avsnitten i text. Alla synpunkter och åsikter som framförs i podden står för intervjupersonerna själva och representerar inte Halmstads kommun.

Om du har synpunkter på podden eller vill komma med tips på intervjupersoner eller ämnen, hör av dig:

Porträtt av Linda Thulin som är programledare

Programledare Linda Thulin

Tema 1: Varför behöver en kommun växa?

Här kan du se vad de olika avsnitten handlar om, och läsa dem i textform.

Avstampet

Följ med på en spännande resa om det växande Halmstad, som knyter ihop historien med nutiden. Vi blickar bakåt till den explosionsartade befolkningsökningen på 1800-talet när Halmstads vallar sprängdes och folkhemmet tog form där Halmstadborna fick ljusa och moderna bostäder. Vi blickar också framåt – vad händer med Halmstad år 2050 och vad tycker dagens Halmstadbor om utvecklingen?

Hela avsnittet "Avstampet" i text

Alltså, hade en människa för hundra år sedan sett hur staden ser ut idag hade de ju blivit chockerade naturligtvis. Det tror jag ligger i tiden, alltså att varje generation upplever att just nu har vi nåt den optimala balansen på stadens utveckling. Kanske lite till, men inte för mycket.

Det här är podden Halmstad växer! Jag heter Linda Thulin, jag är frilansjournalist och anlitad av Halmstad kommun för att göra den här podden. Kul att du hittat den. Hej och välkommen!

Mannen du hörde här i starten heter Anders Bergenek och han är bland annat engagerad i föreningen Gamla Halmstad. I det här avsnittet kommer han att bjuda på historiska perspektiv på den utveckling som Halmstad står inför. För samtidigt som många andra kommuner kämpar med vikande befolkningsutveckling så är det tvärtom många som vill bo här. Det är förstås glädjande, men innebär också en rejäl utmaning.

Just nu planerar våra politiker för att vi ska kunna växa med ett halvt Halmstad på trettio år. I podden kommer jag att göra längre intervjuer med olika sorters människor som har kunskap och tankar om att Halmstad växer och utvecklas. I det här avstampsavsnittet får du en bas att stå på inför den fortsatta lysningen. Förutom de historiska tillbakablickarna så har jag också varit ute på stan och pratat med folk om att kommunen växer. Och så ska du få snabbversionen av vad Halmstads framtidsplan för 2050 innehåller.

Men allra först vill jag bjuda på några sekunders finkultur. För inte finns det väl ett vackrare sätt att beskriva utveckling på än det här?

– Ja, visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?

Karin Boye i de kanske mest kända raderna poesi vi har i det här landet. Dikten publicerades första gången 1935, man hör på ljudinspelningen att den har några år på nacken. Och då, 1935, bodde det ungefär 50 000 personer i det som i dag är Halmstad kommun. I dag är vi dubbelt så många, lite drygt hundratusen. Och nu planeras alltså för att vi ska kunna bli ytterligare 50.000 till om bara trettio år. Ska man vara riktigt nogräknad så är den nuvarande prognosen, alltså den kalkyl som experterna gör, att vi kommer att vara ungefär 135 000 då. Men politikerna vill gärna vara förberedda och därför har de tagit lite höjd för att vi ska kunna vara 150 000.

Det här innebär att vi har en hel del utveckling framför oss. En del kommer att göra ont, en del kommer att bli fantastiskt och annat kommer knappt att märkas. Vi har också en ny aspekt att ta hänsyn till, som de som kom före oss slapp. Vi har en klimatkris som gör all planering ännu svårare.

Och det är mycket att tänka på när man blir fler. Det vet till exempel Sussie som jag träffade på Vallås.

– Vi vet ju om att det ska byggas mycket och att vi ska ha, vad är det, hundrafemtio tusen.

Vad tycker du om det?

– Det är väl bra, så länge man kan få allting att hänga med. Vatten och el och allt. Land och skolor och allting som hör till. Och jobb.

När man ska fatta beslut som ska hålla i många år, så är det viktigt att få med flera perspektiv. Det kan en gammal historia om Norre Port faktiskt lära oss. För i slutet av 1800-talet ville dåtidens politiker riva porten, som de tyckte hade spelat ut sin roll. Beslut skickades till kungen för att få rivningen genomförd, för det var så det funkade på den tiden. Men när riksantikvarien i Stockholm fick höra hur politikerna resonerade, då lade han sig i och stoppade hela rivningen. Så här skrev han i sin motivering: "Ingen som intresserar sig för någonting annat än dagens bestyr kan likgiltigt betrakta denna sista kvarleva av ett storartat fästningsverk". Så där står den än idag, Norre Port.

Det återstår väl att se om några av dagens beslut eventuellt blir anekdoter för framtidens Halmstadbor.

Planerna för Halmstad under de närmsta trettio åren finns att läsa om i dokumentet Framtidsplan 2050. Den har man kunnat läsa och höra om en hel del det senaste året, eftersom ett första utkast har varit tillgängligt för alla nyfikna att se och ha åsikter om. Nu är en justerad version ute på så kallad granskning, och sedan ska det fattas beslut av politikerna i kommunfullmäktige.

Framtidsplanen är en så kallad översiktsplan. Den visar i stora drag var, vad och hur det ska byggas i framtiden. Sedan gör man flera mindre och mer detaljerade planer, detaljplaner. Och även om det till syvende och sist är politikerna som bestämmer så har vi ju alla rätt att göra vår röst hörd och säga vad vi tycker. Och det är det också många som gör i olika sammanhang. Till exempel så ska vi folkomrösta för första gången i kommunens historia när det gäller ett nytt hotell vid Österskans.

Men centralt för hela översiktsplanen och stadens fortsatta utveckling är förstås bostäderna. I det första förslaget så är det 24 000 nya bostäder som gäller, 18 000 i tätorten och 6 000 utanför är tanken, för att behålla samma fördelning mellan stad och land som vi har idag. Men här ska man också säga att de här planerna är ju inte slutgiltigt klubbade än, och det finns fortfarande utrymme för förändringar. Så det är inte säkert att det slutar med riktigt så här många bostäder. Hur som helst så är det här med bostäder det som många halmstadsbor funderar över när man pratar om att Halmstad blir större. Så här säger Rebecka och Sofia som jag träffade på Vallås.

– Var finns det plats att bygga fler bostäder och samtidigt tänka på att värna om naturen och det vi har. Och sedan också hyrorna. Du kan inte bygga nytt och ha 12 000 i en månadshyra till en pensionär. Eller till oss.

Är det något särskilt som du önskar dig av ett Halmstad som då är 50 procent större?

– Men lägg mycket resurser på att skapa en sammanhållning i staden.

– Ja, det är spännande hur det ska gå till. Hoppas att man lyckas få till lite bättre bostadsbyggande, kanske. Så att man fortfarande värnar om miljön runtomkring också.

Du säger hoppas, det låter lite som att du är orolig för att det kan bli svårt?

– Ja, det tror jag nog. Så som det ser ut i dag på bostadsmarknaden så kan det nog göra det. Jag tror att man får samverka och hitta vägar framåt tillsammans, så att man inte glömmer bort något intresse. Så att det går att leva liksom rent ekonomiskt för människor, men att man samtidigt inte glömmer bort andra värden som är viktiga.

Hur tror du att det påverkar dig och mig som Halmstadbor?

– Dels så är det väl roligt, för det är säkert så att flera företag vill finnas här också. Det finns fler möjligheter till jobb och så vidare. Men samtidigt så kan det bli tufft för dem som söker bostad till exempel. Jag tror också att en fråga som också är viktigt att lösa är att man ska kanske blanda befolkningen också, för Halmstad kan vara segregerat. Jag tror att det är också en utmaning som man behöver hantera lite grand, så att alla kan vara en del av samhället.

Just det här med segregationen, det har man tänkt på i framtidsplanen. Till exempel kommer man att blanda boendeformer så mycket som möjligt och bygga hyresrätter där det idag finns mycket villor och radhus och tvärtom. Utöver bostäderna i Halmstad tätort kommer det också att märkas i de mindre orterna att kommunen växer. Ska man bygga bostäder utmed fem stråk som följer de stora vägarna till och från stan. Och utmed vart och ett av de här stråken så satsar man på en så kallad serviceort som kommer växa ganska rejält rent procentuellt. Det handlar om Trönninge, Simlångsdalen, Oskarström, Getinge och Haverdal-Harplinge.

Och när det ska byggas mycket, då kommer ju folk att protestera. Om hur och om vad. Så har det alltid varit, tänker du kanske nu. Det gjorde i alla fall jag. Men när jag träffade Anders Bergenek för att få lite historia bakom Halmstads framväxt så berättade han om hur det var i samband med den stora byggboomen på 50-talet. För då var i princip alla glada och nöjda.

– Man går från en bedrövlig bostadssituation i Sverige, med trångboddhet, smuts, dålig standard, mörker... Alla negativa faktorer du kan komma på. Och så kommer ju efter andra världskriget funktionalismen, modernismen som säger att vi ska bygga ljusa, ändamålsenliga bostäder som ska vara välutrustade. Det ska finnas kylskåp, spis och alltihopa. Då växer vi österut och det man växer med är högkvalitativa bostäder – med den tidens mått mätt.

Ja, efterlängtade bostäder med hög standard och rimlig hyra är det förstås svårt att klaga på. Och så fanns ju inte så många grannar som kunde klaga när man byggde på ny mark. 50-talet var överhuvudtaget ett utvecklingens årtionde. Stora delar av världen hämtade sig efter andra världskriget och i Sverige fanns det en tydlig plan på att bygga upp det numera legendariska Folkhemmet, som skulle vara till för alla. I Halmstad innebar det, förutom att vi fick en massa bostäder, också att vi fick bibliotek, ny teater, ett Folkets hus och en sporthall.

Men det är klart att det också har förekommit protester mot olika byggen genom åren. Första gången som en förändring i Halmstads stadsmiljö på riktigt väckte protester var i mitten av 60-talet. Då, säger Anders Bergenek, kom en slags brytpunkt när folk började ifrågasätta överheten och mer folkliga protester uppstod. I Halmstad var det planerna på att bygga Torggaraget som blev den utlösande faktorn för protesterna. För torget, det var inget man gav sig på utan att folk reagerade.

– Plötsligt förlorar Halmstad någonting som har upplevts som otroligt värdefullt. Torget har varit en central punkt i Halmstad, verkligen. Det blev det väldigt mycket 1926 när vi fick Millesstatyn, "Europa och tjuren". Och så hade vi pilarna som fick växa upp där och Halmstadbor på soliga sommardagar satt under pilarna och kände svalkan från fontänen och så vidare. Det var alltså en högkvalitativ miljö, verkligen. Det där var riktigt, riktigt fint. Sedan så omändras handeln. Vi börjar handla i varuhus. Fortfarande har vi tanken att de ska ligga i stan. Ska de ligga i stan så måste man kunna parkera bilar och då bestämde man sig för att lägga ett garage under Stora torg. Redan det blir ju något sorts hårt ingrepp, så att säga.

– Och det spelar ingen roll att man säger att vi ska bygga upp staty och alltihopa. Men pilarna är borta, de kan inte växa i betongen. Där protesterar folk. Det gillar vi inte i Halmstad. Jag tror att det blir en symbolfråga egentligen där man får en mycket mer kritisk hållning till förändringar efter detta. Det kommer också i en tid som börjar bli samhällskritisk, antikommersiell på något vis. Samtidigt ska man vara ärlig och säga att vi älskade ju våra varuhus. Vi slutade omedelbart att handla i småaffärerna, när det gäller livsmedel i alla fall, och gick över till varuhusen.

Ja, åsikter kommer folk att ha när det sker förändringar, det är liksom oundvikligt. Jag åkte till Trönninge, en av de serviceorter som ska växa en hel del framöver. Där träffade jag Sebastian och sedan Håkan. De är båda positiva till att Halmstad blir större.

– Jag tycker om det. Jag jobbar som rörmokare själv och jag gillar att ha jobb.

Om du då tänker dig att vi ska bli 50 000 till på 30 år, då har du din framtid säkrad.

Ja.

Vad tror du att det skulle betyda för Trönninge?

– Det kanske dyker upp någon mer affär eller nånting här. Vi har ju en automat nu, men vi har ingen bemannad. På Bilisten har vi ju posten och allting. Men om man bemannar så kanske man har längre öppettider och lite sånt.

Tanken är att vi ska bli 50 000 till på 30 år. Vad tror du om det?

Det blir nog bra.

Vad tror du att det kan betyda för Trönninge?

– Det är väl bra. Det är alltid bra när det växer. Och vi behöver växa åt detta hållet också.

Vad tänker du skulle kunna bli problemen på vägen?

Det är väl att de planerar dåligt med skolor och förskolor och sånt. Bygg lite större så har du kapacitet. Då slipper man ju alla baracker och sånt som slås upp. Om man tänker lite framåt så borde det bli billigare i längden.

Litar du på att de som ska bestämma har koll på vad som behöver göras?

– Ja, det är väl så där. Sen är det väl inte lätt heller. Man vet inte riktigt allt som ligger bakom heller.

Det Halmstad gör nu är alltså att rusta sig för att vi ska kunna vara 50 000 till om 30 år, och det är ju ett ganska högt tempo. Men vi har faktiskt varit med det här förr. Under 1800-talet så var Halmstad en av Sveriges snabbast växande städer. Vi gick från 1 300 invånare år 1800 till att vara 15 000 hundra år senare. Länge lyckades man bygga nytt innanför vallarna, men till slut gick det inte längre och i mitten av 1800-talet blev det dags att bokstavligt talat spränga vallarna.

– Och när man då spränger vallarna, som ju är en fysisk barriär också, så är det vid utfarterna först. Men det är alltså ganska sent som detta sker. Halmstad är geografiskt en väldigt liten stad väldigt länge.

Om man jämför 1800-talets utveckling i Halmstad med den som vi planerar för nu, är det viss skillnad rent procentuellt. Vi planerar ju för, eller tar höjd för, en 50-procentig ökning under 30 år. Men på lika många år, mellan 1870 och 1900, så ökade befolkningen i Halmstad med 300 procent. Från knappa 6 000 invånare till över 15 000. Att vi växte så mycket under 1800-talet berodde på en befolkningsexplosion över hela landet. Den berodde på att befolkningen som fram tills nu framför allt hade bott på landet, helt enkelt överlevde i större utsträckning. Det gjorde att det varken fanns jobb eller husrum till alla på landet och så flyttade allt fler in till stan.

I början kunde inte heller stan ta emot alla, vilket ledde till både misär och den välbekanta emigrationen till USA. Men efter hand så tog både industrin och handeln fart och samhället genomgick rent generellt ganska stora förändringar på kort tid, i slutet av 1800-talet. Inte helt olikt hur världen har sett ut de senaste decennierna, med globalisering, digitalisering och ett klimathot som har förändrat villkoren på många sätt.

Och det är ju de här oförutsedda utvecklingarna som gör det så svårt att fatta det perfekta beslutet, hur smart man än har tänkt. Ett intressant exempel som Anders Bergenek tar upp, det är miljonprogrammen. I Halmstad specifikt Andersberg. För detta ofta utskällda område är nämligen enligt Bergenek ett exemplariskt projekt:

– Andersberg är ju ett otroligt välplanerat område. Det är hus och grönytor, det gröna finns intill. Det var ringled för bilar runtomkring, bilfritt där man bodde, säkerhet för barnen. Och det var alltså lägenheter med jättehög standard. Dessutom byggde man dem väldigt rationellt. Allting gjordes av en byggare som kunde använda alla sina maskiner och sånt rationellt, så de blev jättebilliga och kunde då hyras ut med låga hyror så folk hade råd att betala. Men det fanns ju saker som man kanske inte tänkte rätt ändå.

Ja, vad var det man missade?

– Man missade ju bland annat att man måste få en social blandning i ett område. Man byggde bara hyreslägenheter på ett ställe. Sista området med hyreslägenheter blir ofta ett genomgångsområde i en stad och det samlas ofta en högre grad av social problematik. Man får komma ihåg att antagligen de som bodde på Andersberg till 90 procent var väldigt välfungerande människor. Men det fanns också de som flyttade in som hade mer sociala problem.

– När vi byggde Vallås sen, då hade vi lärt oss. Så då bygger vi bostadsrätter och vi bygger villor och vi bygger radhus och alltihopa. Vad händer då på ett område som Andersberg? Jo de välfungerande, de som är framgångsrika, de gör bostadskarriär. Men de gör det inte på Andersberg. De gör det till Vallås eller Fyllinge eller andra områden, vilket innebär att Andersberg står kvar som det stora hyreshusområdet.

– Jag tycker ibland att ett område som Andersberg ges ett dåligt anseende i onödan, därför att det är i grunden ett jättefint område. Vissa av husen har havsutsikt på Andersberg. Det är fantastiskt, alltså var har du det?

Det går ju alltid att lära av sina misstag när man tittar bakåt. Men man ska inte glömma att det också går att inspireras. Det gör till exempel jag när jag läser om att Halmstad en gång i tiden utsågs till Årets stad av tidningen Expressen. Det var 1971, för exakt 50 år sedan. Och även om det förstås var en annan tid så är det inte utan att man blir lite glad av de idéer som då satte stan på kartan.

– Den stora grejen var ju busstrafiken, där man inför ett hundrakort för kollektivresor runt hela året. Det skulle man förlora hur mycket pengar som helst på, men det var så många fler som åkte, så man vann pengar. Och det var väl det riktigt radikala. Men Halmstad nämns ju också positivt för byggnaden utav Vallås och det invånarinflytande som finns, och ännu mer för invånarinflytandet på det kommande området Fyllinge.

Det är ganska mycket som sticker ut när man läser om Halmstad 1971. Halmstad BK gick upp i allsvenskan, Lena Andersson slog igenom med sin "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?" och vi fick Picassostatyn. Dessutom så startade landstinget ett daghem enbart för sin personal för att kunna få personal på obekväm arbetstid.

Men kanske hände ändå det mest intressanta just i samband med etableringen av Vallås. Bostäderna värmdes upp med miljövänlig, ren elektricitet. Man införde de första åldersintegrerade skolklasserna i landet. Och när Krusbärets äldreboende öppnades så blev det rikskänt för sina nya idéer. Krusbäret skulle kännas mer som ett hotell än ett vårdhem. Och ville man ha sprit och kvinnor på rummet, ja då skulle man få det, sa den ansvariga politikern.

– Jag tycker när man tittar på de olika årtiondena så är ju sjuttiotalet en väldigt framåt tid, som sätter den lilla människan i fokus. Den lilla människan ska ha inflytande och få påverka och vi är ju oerhört kollektiva i hela vårt sätt att tänka på sjuttiotalet. På ett sätt blir ju ett samhälle som kan bli obehagligt, för det tar över hela människans liv och ansvar å ena sidan. Men det fanns ett enormt engagemang i att hjälpa människor, och lösa människors problem.

Hur ska vi då få bästa möjliga Halmstad i framtiden? Var finns den där kristallkulan som hjälper oss att fatta beslut där ingen i efterhand behöver undra vad fanken de höll på med i Halmstad på 2020 talet? Nja, det finns ju ingen sån kristallkula. Men det finns kunniga, engagerade och kloka människor som jag nu ska prata med en i taget i den här podden. Med utgångspunkt från olika teman, så ska vi försöka ge lite mer kunskap, förståelse och fler perspektiv i den här ganska kluriga, men ack så viktiga fråga.

Det första temat av Halmstad växer ska handla om varför en kommun måste växa. De intervjuerna finns att lyssna på redan nu, om du vill. Antingen där du hittade det här programmet, eller på halmstad.se där du då söker på "podden". Där finns också information om hur du kan kontakta oss. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstad kommun, redaktör är Susanne Ståhl.

Nu sätter jag som heter Linda Thulin punkt för den här gången. Hej då!

Charlotta Mellander, nationalekonomen

”Det finns inga argument för att en kommun inte ska vilja växa så mycket det går”. Det säger Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi och en av Sveriges ledande experter på städer och vad som gör dem attraktiva. Däremot säger hon att det är viktigt att vara medveten om utmaningarna som kommer med en växande stad. Dessutom slår hon hål på föreställningen att det går att pausa utvecklingen och nöja sig med det som är.

Porträtt av Charlotta Mellander

Charlotta Mellander. Foto: Anna Hållams

Hela avsnittet med Charlotte Mellander i text

– Man måste våga fatta beslut för att kunna gå framåt på en plats. Och det kommer alltid att finnas vissa som skriker väldigt mycket och som aldrig vill ha någon förändring överhuvudtaget, så att det är ju en balansgång det här. Och även om jag säger att man måste våga fatta beslut så tror jag att man ska försöka fatta beslut utifrån att skapa platser som är bra för så många människor som möjligt.

Det här är det första temat i podden Halmstad växer. Det är en podd där jag utifrån utvalda teman intervjuar människor med flera olika perspektiv och kunskap om ett växande Halmstad. Jag heter Linda Thulin, jag är frilansjournalist, Halmstadbo och anlitad av kommunen för att göra den här podden.

Som inledning för hela den här serien finns ett avstampsavsnitt som det kan vara bra att ha lyssnat på först av allt. Men detta det första temat handlar om varför en stad egentligen behöver växa. I de andra intervjuerna möter du då pensionären och åsiktsmaskinen Kurt "Fido" Johansson i Oskarström, bokhandlaren och urhalmstadbon Ulrika Larsson och kommunstyrelsens ordförande Jonas Bergman.

I den här intervjun pratar jag med professorn i nationalekonomi, Charlotta Melander vid Handelshögskolan i Jönköping. Hon är en av våra mest profilerade forskare när det gäller städers utveckling, och hon vet allt om vad som gör en stad attraktiv. Och är du en av dem som oroar sig lite över växtvärk och att utvecklingen i Halmstad möjligen går lite fort? Då ska du veta att du inte har någon bundsförvant i Charlotta Mellander.

Hon säger visserligen att segregationen är en av de stora utmaningarna med växande städer. Hon säger också att det aldrig gå att få med sig alla invånare på utvecklingståget. Men hon har inte heller några som helst argument för att en kommun inte ska vilja växa så mycket den kan. Så här säger hon om varför en stad behöver växa.

– Det är många som frågar det. Varför ska vi behöva växa över huvud taget? Många är rätt nöjda som det är och ska man verkligen behöva bli större? Men man ska veta att det kommer vissa fördelar med att växa. Det är egentligen två effekter på platser som växer. Den ena berör produktionssidan, det vill säga arbetsmarknadssidan för företagen och för dem som arbetar. Att arbetsmarknaden blir starkare. Dels så är det lättare att hitta rätt person på rätt jobb om man har fler att välja mellan. Man kan lära av varandra. Man får stordriftsfördelar, det vill säga att man kan slå ut fasta kostnader på fler personer.

– Det finns en rad sådana effekter, något som vi forskare med lite finare ord kallar för agglomerationseffekter. Och de här agglomerationseffekterna gör att företagen blir mer produktiva på större marknader där det bor fler människor. Och blir man det, ja då kan man också betala en högre lön. Och det är ju anledning till att lönenivåerna ligger högre på platser där det bor fler människor som arbetar. Så så ser det ut liksom i landet, att man ökar produktiviteten där det bor fler människor som arbetar på ett ställe.

– Men det är inte hela fördelen med att växa. Den andra fördelen ligger på konsumtionssidan. För är du många människor som bor på en plats, då är det också fler människor som kan gå ut och äta, som kan gå och fika, köpa kläder, klippa håret, gå på museer, restauranger, teatrar och alla de där bitarna. Är man många som gör det, ja då finns det också underlag för att driva fler den typen av verksamheter och man kanske kan ha en lite större teater som kan ta in fler roliga evenemang och så vidare. Och det gör ju att man får ett bredare konsumtionsutbud och det tycks väldigt många tycka är ganska intressant och påverkar platsen positivt.

– Så det är båda de här två sidorna som kommer i takt med att städer eller platser växer och får fler invånare. Men det är också det motsatta som händer med platser som krymper. Det vill säga vi får en svagare arbetsmarknad och så börjar konsumtionsutbudet dras ner.

Det är lite lätt att fastna i det när man nu är i en stad som växer och har vuxit så mycket genom historien – att man glömmer att det finns så många städer som brottas med det motsatta problemet. Om du skulle beskriva lite grann hur det är för dem som har Halmstads motsatta problem, hur är det i de kommunerna?

– Ja, det ska man komma ihåg, att det är ju nästan en majoritet av landets kommuner vi talar om. Oftast mindre kommuner som ligger på håll från en lite större plats. Men i takt med att det är fler människor som flyttar därifrån än vad som flyttar dit så så betyder det att 1: oftast är det de unga som flyttar därifrån, man höjer medelåldern och så föds det lite färre barn också.

– Man kan säga att det här är de enda två sätten en plats kan växa på, det ska man komma ihåg. Antingen ska fler flytta in än som flyttar ut, eller så måste man föda fler barn än vad som dör människor på platser, eller helst båda två. Det går ofta hand i hand. Och är det på det viset att man liksom tappar sin befolkning, då tappar man ju underlaget för både den här arbetsmarknaden och konsumtionssidan.

– Dessutom så behöver man oftast dra ner offentlig service. Det vill säga man har inte tillräckligt många barn, då lägger man ner skolor. Man säger att du får åka lite längre för att få vård, för det bor inte tillräckligt många här för att kunna berättiga en vårdcentral på platsen. Kanske närmsta polisstation helt plötsligt ligger mycket längre bort. Bensinstationen till slut tvingas lägga ner och du får en rad sådana här negativa effekter när människor försvinner. Och det påverkar alla de människor som ändå tycker att det här är världens bästa plats att bo på.

Det påverkar också ganska ofta skattetrycket. För man måste betala mer till det gemensamma, eller?

– Ja, absolut. Är man färre och delar på kostnaderna så får varje person betala mer. I Sverige har vi lite grand jämnat ut det här genom att ta från rika kommuner och ge till fattiga kommuner. Så lite grand är det här en anledning till att du kan ha en hyfsad offentlig service på de flesta platserna, även om den inte är likvärdig överallt.

– Men däremot, den här omfördelningen av skatterresurser biter ju inte på det andra sidan vad gäller konsumtionsbiten. För det är inte den som kan supporta att det finns fler caféer och restauranger och affärer och liksom hela den biten som man ändå tycker är ganska kul att ha. Så även om det till viss del stöder den offentliga servicen så slår det ändå hårt mot mindre platser som tappar sin befolkning.

Vad kan man då säga om vad det är som gör en stad attraktiv?

– Man ska komma ihåg att attraktionskraften är ju olika för alla olika typer av människor oftast. Jag gjorde ”Bäst att bo” under fem års tid med några kolleger och då hade vi som utgångspunkt att en attraktiv plats måste vara en plats där fler flyttar in än vad det flyttar ut. Och inom forskningen så säger man också att det måste vara det bästa måttet på attraktionskraft vi har.

– Och tittar man då på vad som kännetecknar den typen av platser så är det ofta lite större städer som har det här konsumtionsutbudet. Alltså som har en stor variation i vad man kan konsumera, men också oftast kan erbjuda en högre utbildning som har en bra arbetsmarknad och som har den här mixen. Men som kanske inte bara kan erbjuda bra jobb, för det kan många mindre orter göra också, men då saknar de den här andra sidan – det vill säga livsstilsfaktorer.

– De allra flesta som flyttar mellan kommuner är mellan 18 och 35 år. Det är den absolut överväldigande majoriteten av alla som flyttar omkring. Och de som kommer ut och gör de här flyttarna idag, är mycket mer upplysta än vad man var förr i tiden. Det vill säga att man har haft koll på läget på ett annat sätt. Och de vill ha mer än ett bra jobb. De vill ha ett bra jobb i kombination med en hel livsstil. Så de platserna som erbjuder det, det är de som fortfarande, av ganska många i alla fall, anses vara attraktiva.

Men vad menar man med livsstilar? Det kan ju vara väldigt brett, liksom. Kan du ge några konkreta exempel?

– Ett tydligt sådant exempel är ju bredden av konsumtionsutbud. Det vill säga: du har många kaféer, restauranger, mötesplatser. Nätverk där du kan haka in i nya människor och lära känna; kultur, konserter, upplevelser. De grejerna som du behöver vara på plats för att konsumera, kan man säga.

– Köpa jeans kan du göra varifrån som helst över nätet. Det är inget jobb att skicka dem fram och tillbaka. Men en konsert är inte riktigt samma sak att uppleva på nätet, eller ett cafébesök eller restaurangbesök. Det är mycket tuffare att göra på håll, så det är den typen av konsumtion som kräver att du är på den platsen för att kunna ta del av det.

Vi lever ju i en ganska omvälvande tid, vilket vi ju faktiskt gjorde redan innan pandemin slog till, men nu har det blivit ännu mer så. De här faktorerna som påverkar i vilken mån människor flyttar eller vill välja en stad – kan man se att de kan påverkas över tid, att vi får olika värderingar? Jag tänker på klimathotet och konsumtions­mönster och allting sånt. Kan man tänka sig att vi ändrar vad som är viktigt angående var vi vill bo framöver?

– Jag får den frågan ofta, och man kan säga att det är ju ingen som vet vad som händer ens i morgon. Hade vi vetat det så hade vi gått ut och spelat på lotto och vunnit massa miljoner om vi hade vetat exakt vad som händer i morgon. Men det vet ingen. Men som forskare brukar man säga att det bästa instrumentet vi har för att förutspå framtiden, och så är det att titta på historien.

– Och man kan säga att den här urbaniseringen har pågått under 200 år, och vi har haft till och med pandemier under den perioden. Vi har haft världskrig och bombat sönder städer som vi bygger upp rätt fort igen. Så det finns ganska god anledning att tro att trots att vi har den här pandemin, att utveckling kommer att fortsätta därefter också. Att städer kommer fortsätta vara attraktiva och locka till sig väldigt många människor.

Men varför de lockar, kan det tänkas vara olika saker? Att det krävs olika saker av städerna om de ska konkurrera sinsemellan. Om vi ska välja Halmstad före Helsingborg eller före Växjö eller vad det blir. Kan det vara olika saker då som lockar till sig folket?

– Dels så tror jag att man ska försöka bygga på de resurserna man har, delvis. Man ska liksom bygga underifrån och lyssna av invånare och så vidare. För alla städer har ju inte exakt samma förutsättningar. Men fortfarande finns det ganska mycket som är relativt generellt också, som den här variationen att ha stort utbud, att ha många saker att välja på. Det tror jag kommer att vara ett vinnande koncept också framöver.

När man växer mycket – och nu tar Halmstad höjd för att faktiskt växa med 50 procent på trettio år – då finns det många som tycker att det här går för fort och är inte bra för kommunen. Det finns liksom en massa risker med det. Om man skulle vilja sakta ner tempot och hindra den här utvecklingen för att man tycker att det går för fort, är det möjligt och önskvärt att göra det?

– Jag skulle säga nej, att man bör inte försöka göra det. Man ska vara medveten om att växa kommer inte utan kostnad. Det är ju inte så att det bara kommer en himla massa fördelar och inga kostnader med det hela. Kostnaden är till exempel att huspriserna sticker iväg, man får lite skevare inkomstfördelning, ökad segregation. Och det är verkliga utmaningar som är jättetuffa och som man ska jobba med. Utan tvekan.

– Men alternativet att inte växa, den kostnaden är ännu större. Och man ska komma ihåg att om Halmstad skulle stanna av eller minska lite i befolkning, ja då kommer det finnas andra städer som ligger jämbördigt med Halmstad som fortsätter att växa, som helt plötsligt kommer att framstå som mer attraktiva. Och så kanske man då liksom tappar resurser relativt de platserna. Så nej, jag skulle säga att det är inte alls önskvärt att stanna av och växa, utan snarare att också förstå vilka utmaningar växande kommer med och jobbar med det parallellt.

Vi ska komma in på det om en stund, tänkte jag. Men det jag tycker är intressant när jag kommer tillbaka hem till Halmstad efter att ha bott i Stockholm i ett decennium, är att jag slås jag av uppdelningen lite grann. Å ena sidan så finns det en kategori människor som tycker att det jättespännande och jättekul att Halmstad utvecklas, och ser en massa möjligheter. Och så finns en grupp som är ganska oroliga och tycker att det kommer med ett högt pris och så vidare.

Det där är ju en utmaning för politiker och makthavare att hantera. Hur ska man göra? Eller för det första: Hur vanligt skulle du säga att är att det finns en sådan kluvenhet till att växa bland befolkningen?

– Jo, alltså: jag har inga siffror på det, men jag tror att det ganska vanligt att vi tycker olika. Och det behöver man ju liksom förstå. Jag tror att många gånger – alltså en miss som man har gjort, från kanske framförallt nationellt politiskt håll – är att, liksom, att den upplevelse jag ser här runtomkring, är också den som alla andra upplever. Att förstå att verkligheten kan se olika ut för olika människor.

– Även om vi alla bor i Sverige, eller till och med i samma stad, så kan upplevelsen av det som håller på att hända vara väldigt olika, och faktiskt ha en förståelse för det. Och, så att säga, jobba med de utmaningarna som finns och inte hävda att de inte finns och säga att det enbart är positivt det som sker, utan också förstå vilka utmaningar de kommer med och visa förståelse. Och också att visa att man aktivt jobbar med de frågorna, det tror jag behövs för att få med fler på tåget.

Jag tänker att det finns dels en slags oro – och det har vi pratat om i vårt inledningsprogram – det här att man i alla tider har tyckt att "nu har vi växt lagom, nu ska vi inte bli större". Att det där är en ganska vanlig tanke, att vi behöver inte bli större, eller vi kan inte bli större. Så det är en aspekt kring den här skepsisen.

Men en annan aspekt av skepsisen tycker jag också är att det finns en misstro mot att politikerna fattar de kloka besluten, att de gör rätt avvägningar när det gäller bostäder, grönområden, kulturaktiviteter. Jamen, alla avväganden som man har att göra som kommun. Hur ska man tackla den situationen?

– Det finns väl kanske bara ett sätt att tackla den: med att använda sin röstsedeln, så att säga. Det här är ju en del av demokratin. Rösta fram de politikerna vi vill ha, och sen så är det faktiskt de som i mångt och mycket är med och bestämmer om utvecklingen. Det betyder inte att de inte kan lyssna av invånarna, att man inte kan ha en kontinuerlig dialog. Men det mest effektiva sättet att liksom ändra en utveckling är att ta till sin röstsedel.

Jag funderar över i vilken mån det finns ett fog att vara skeptisk mot sina makthavare. Finns det fog för att vara lite orolig för att de blir fartblinda, alternativt fattar beslut som kanske inte på lång sikt är det bästa, och så där? Kan man säga någonting om klassiska misstag som man gärna gör som makthavare i det här expansionsskedet av en kommun?

– Alltså, jag har ju ingenting på fötterna – speciellt att kunna generalisera och säga att "där i den där staden är de fartblinda", och "där har de minsann inga skygglappar på". Det är jättesvårt att säga en sån grej, men jag tror som sagt att man som politiker ska vara medveten om att utvecklingen även när det är positivt inte alltid är positivt för alla.

– Att faktiskt försöka föra en dialog kring det och fundera över: Hur hanterar vi att så många som möjligt ska kunna hänga med på tåget ,och kunna ta del av de fördelarna som skapas av att man växer?

Vi pratade om det lite grand innan och jag tänkte fördjupa det lite nu. Det här med vilket som är baksidan och svårigheterna med att man växer. Vad kan du säga om vilka de vanligaste problemen är som uppstår i städer som växer?

– Jag skulle säga att det är de här tre som jag nämnde. Huspriserna sticker upp, segregationen ökar och inkomstfördelningen blir skevare. För attraktiva platser är ju inte bara attraktiva för en viss grupp människor, utan det är både de som tjänar mycket pengar, de som tjänar lite mindre pengar.

– Och så dras samtliga till platsen och då blir det ofta så att det egentligen bara är de med riktigt schysta inkomster som har råd och börjar köpa hus i de trevliga kvarteren. Och så bjuder de över de som har lägre inkomst som blir hänvisade till andra typer av kvarter, och så sticker huspriserna jättemycket där det är attraktivt att bo och så blir segregationen mer tydlig. Och så vidare.

– Det här är klassiska utmaningar i attraktiva städer som man bör vara medveten om och som man bör fundera på. Framförallt med nybyggnation och så vidare. Hur man ska, liksom, planera sin stad och vilka som ska bo på olika ställen.

Man har ju med det i planen här, där man försöker bygga så blandat som möjligt. Där det redan finns hyresrätter bygger man villor och radhus och så vidare, det finns en sådan plan. En annan sak som jag tänkte fråga om när det gäller det det är ju att det man också satsar på i Halmstad är ju att försöka behålla andelen människor som bor i tätorten respektive utanför tätorten, vilket ju gör att det blir ju en väldig förtätning som ska ske inne i centrala Halmstad.

Människor säger att: Varför kan inte fler människor bo i de här kranskommunerna och serviceorterna som vi har? Där det finns mer mark där man slipper liksom förtäta och så. Det där vet jag att du har tankar om, kan du inte berätta lite om det?

– Man ska ju komma ihåg att Halmstad fortfarande inte är en storstad. Om vi jämför med de största städerna i Sverige. Och det som kan vara Halmstads och liknande orters "salespitch" är att man fortfarande har råd att bo nära stadskärnan. Man ska komma ihåg att de här 18 till 35-åringarna som främst flyttar omkring, de är sugna på att kunna få del av det här någorlunda urbana livet.

– Så man kan säga att om man tittar på var huspriserna sticker allra mest, vilket också är ganska bra mått på vad som är attraktivt hos många människor, så är det ju nära stadskärnorna. Inte långt ut i ytterområdena. Sen kan man ju ha nån slags moralisk tanke om att det vore bättre om vi spred ut oss, så det blev lite mer jämnt och så vidare.

– Men ska man ha en attraktiv plats och är en hyfsat mindre stad tror jag man behöver satsa i väldigt hög grad på att bygga nära stadskärnan. Halmstad har ju fortfarande en tillgänglighet in till stan, och det tror jag är viktigt att ta tillvara på om man är en stad av Halmstads storlek.

Du, till sist tänkte jag att vi ska prata om en annan grej som du lägger mycket fokus på, som handlar om människornas betydelse i en stad. Vad kan man säga rent generellt om vad vi Halmstadbor har för betydelse för stan?

– Ja, om man tittar rent generellt: Jag är ute och håller föreläsningar väldigt mycket. Jag har nog hållit föreläsningar i nästan 250 kommuner, det är nästan de flesta svenska kommuner. Och innan jag åker ut och håller en föreläsning så brukar jag alltid titta på: 1. Hur många bor i kommunen? Hur tätt med varandra bor man och hur långt är det till närmsta större ekonomiska granne, det vill säga nästa större stad?

– Med de tre måtten kan man förutse oerhört mycket hur det går för en plats. Man kan nästan säga vad inkomstnivån är hur arbetslösheten ser ut, hur stor andel som är högutbildade, hur stor andel som fortfarande drivs av tillverkningsindustri på platsen. Det här är otroligt linjärt.

– Men ibland så kan man komma ut på en plats där man känner att "här går det ändå lite bättre än vad man kunde förvänta sig". Eller "här går det lite sämre än vad man kunde förvänta sig". Och då hänger det nästan alltid på människorna på platsen. Om man jobbar tillsammans, om man litar på varandra.

– Om man jobbar åt samma håll, om man försöker hitta konstruktiva lösningar och så vidare. Givet förutsättningarna så går det då oftast lite bättre än vad man skulle kunna förvänta sig. Därmed inte sagt att man kan klättra jättemycket och gå om Stockholm i ett huj för att man är så himla sammansvetsade. Så enkelt är det inte. Men man kan ändå se till att givet förutsättningarna så gör vi den är platsen så bra som vi bara kan.

Vilka är det då som kan göra det?

– Det är viktigt med de viktigaste aktörerna först och främst på tåget, alltså att ha politiker, tjänstemän, fastighetsägarna, näringslivet i allmänhet. Att de stora viktiga aktörerna är med på tåget. Men också att lyssna av nyckelgrupper som bor där. Alltså, man vill skapa en stad som är bra för så många människor som möjligt. Men att ha de här nyckelaktörerna som sagt med på tåget, att de litar på varandra och jobbar åt samma håll och vill liknande grejer. Det är ganska viktigt.

Jag vet att du också pratar lite grann om att samtidigt som människorna kan vara en väldig kraft så kan de också vara delaktiga i att det bromsas upp lite grand. Berätta mer om det!

– Ja, jag jobbar med en kollega som heter Richard Florida och vi har jobbat ihop i många år. Richard i sin tur jobbade under en period med Jane Jacobs, som man kan säga är stadsutvecklingens förgrundsfigur. Hennes arbete är egentligen mycket av det som modern stadsutveckling bygger på.

– Och Richard frågade Jane vid ett tillfälle hur det kan komma sig att man har två platser som på pappret har liknande förutsättningar. Alltså ungefär samma geografiska utmaningar, ungefär samma industristruktur och så vidare. Ungefär samma utbildningsnivåer. Och ändå går den ena platsen mycket bättre än den andra, och vad det kan bero på.

– Då var Jane Jacobs svar att det är beroende på närvaron eller frånvaron av det hon kallade för ”squelchers”, det vill säga bromsklossar. Alltså, är man en tillåtande miljö som faktiskt tycker det är kul att utmana lite, som försöker vara en bra plats för eldsjälar som vill driva saker. Är man en tillåtande miljö? Ja, då är det oftast lite, det går lite bättre på de platserna, jämfört med om man är den där typen av plats där de istället säger att nej, det där får du pröva någon annanstans. Eller så har vi aldrig gjort här. Och så tänker man: "Usch, vad ska de skriva i lokaltidningen? Nej, det hoppar vi över."

– Ja, då händer också mycket mindre grejer. För antingen så lägger de där eldsjälarna ner helt och hållet eller också väljer de att flytta någon annanstans. Och då blir det inte riktigt lika roligt på den platsen. Så att försöka så långt som möjligt vara en öppen och tillåtande miljö är jätteviktigt. Och sen kommer vi aldrig någonsin hamna i ett läge där varje förändring uppskattas av allt och alla.

– Och då måste politiker och tjänstemän så att säga ändå våga fatta beslut. För man måste våga fatta beslut för att kunna gå framåt på en plats. Och det kommer alltid att finnas vissa som skriker väldigt mycket och som aldrig vill ha någon förändring överhuvudtaget, så att det är en balansgång det här.

– Och även om jag säger att man ska våga fatta beslut, så tror jag att man ska försöka fatta beslut utifrån att skapa platser som är bra för så många människor som möjligt. Och tänka liksom att stadsutveckling inte är någon "silver bullet" vi kan skjuta iväg och så växer det. Det vill säga: Så bygger vi en arena, sen är det klart liksom. Utan snarare tänka brett.

– Hur kan vi göra så många roliga aktiviteter för så många som möjligt? Kan vi se till att så många som möjligt på den här platsen faktiskt har det ganska bra? Och också tänka stadsutveckling i termer av att det är en process och inte ett projekt som någonsin blir klart. Det här är en ständigt pågående process som kommer att fortsätta framöver.

Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Jönköping, alltså. En av fyra intervjupersoner på temat varför en stad behöver växa. De andra intervjuerna hittar du på samma ställe som den här intervjun, eller på halmstad.se, då söker du på "podden". Där får du också veta hur du kan kontakta oss. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstads kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

Kurt ”Fido” Johansson, insändarkungen

Måste den plats man tycker om som den är fortsätta att växa och förändras? Den frågan ställer sig Kurt ”Fido” Johansson, engagerad kommuninvånare och känd som flitig insändarskribent. Han är också en av initiativtagarna till folkomröstningen om hotellplanerna på Österskans. Han ifrågasätter Halmstads tillväxt och undrar om de styrande verkligen vet vad de håller på med.

Porträtt av Kurt Fido Johansson

Kurt "Fido" Johansson

Hela avsnittet med Kurt ”Fido” Johansson i text

Är det ett självändamål att vi ska växa? Har man tänkt över var man ska bygga? Sen är ju nästa sak vad ska man sysselsätta folk med? Finns det överskott på arbeten i Halmstad? Alla kan ju inte jobba i kommunen.

Hej, det här är det första temat i podden Halmstad växer. Det här är en podd där jag ska ta upp olika frågor som är kopplade till att Halmstad väntas växa ganska rejält framöver. Jag heter Linda Thulin. Jag är Halmstadbo och frilansjournalist och jag gör den här podden på uppdrag av Halmstad kommun.

Den här podden är en intervjupodd, men i det allra första programmet får du ett avstamp som ger värdefull bakgrund till både Halmstads historia och de framtida planerna. Intervjuerna som jag gör kommer att vara med människor med olika bakgrund och perspektiv, som får lägga ut texten kring ett visst tema.

I det här första temat så handlar om varför en kommun måste växa. I de andra intervjuerna så möter du nationalekonomen Charlotta Mellander som är expert på regional utveckling och städer, bokhandlaren och urhalmstadbon Ulrika Larsson och kommunstyrelsens ordförande Jonas Bergman.

I den här intervjun så åker jag till Oskarström för att träffa den pensionerade piloten och åsiktsmaskinen Kurt "Fido" Johansson. Han är av den mer skeptiska sorten när det gäller ett växande Halmstad, och han var också en av initiativtagarna till protesterna mot att bygga ett hotell vid Österskans. Känner du igen hans namn så är det garanterat från de många, många insändare han har skrivit i olika tidningar genom åren.

– Jag har producerat några, jag tror jag har tolv hundra urklipp.

Det är så alltså? Vad kommer det där ifrån?

– Ja. Jag gissar att det kommer lite hemifrån från när jag var barn. Och sedan flyttade jag hemifrån när jag var ung och flyttade ut. Jag bodde först i Västerås och sedan hamnar jag i Skåne och sedan har jag bott lite på olika ställen. Ja, det har blivit ett intresse. Jag har blivit engagerad i olika frågor. Sedan bryr jag mig om allt från från smått till stort. Tyvärr är jag ju oftast förbannad, för det mesta. Men jag har faktiskt även skrivit en och annan positiv insändare när något gott har hänt eller någon har gjort något bra

För det där är jag lite fascinerad av. Att du lyckas ha åsikter om så många olika typer av saker. Och det är bara poppar upp då liksom, när du läser eller hör något. Så dyker åsikterna upp?

– Ja, så är det.

Och då måste du få ner dem på pränt?

– Ja, så är det. Jag brukar säga att det gör ju oftast ingen större nytta, misstänker jag. Men det lättar på trycket för mig. Det är faktiskt ganska kul, för ibland kommer det fram någon människa som jag inte alls känner. Och så säger de: "Är det du som är Kurt 'Fido'?" Ja, det är jag. "Jättebra att du skriver i tidningen. Jag skulle vilja göra det. Men jag orkar inte." Eller "jag vet inte hur man gör" eller någonting. Och då blir man ju glad.

Det här med sociala medier nu, och Facebook och andra sätt att publicera sig, har ju gjort att möjligheten att göra sin röst hörd har förändrats ganska mycket. Det är fler som kanske publicerar sig för det är inte lika jobbigt att lägga ett inlägg på Facebook som det är att skicka in en insändare till olika tidningar. Vad tänker du om det?

– Ja, det är väl jättebra på ett vis. Men å andra sidan sett så har det ju blivit... Ja, jag har möjlighet att låta bli att läsa allting och jag sticker inte in näsan, för vissa debatter spårar ur fullständigt och de kastar skit på varandra. Alltså sånt språk som en del använder på Facebook eller andra sådana här medier.

– Jag skulle ju aldrig kunna säga något sånt till dig när vi sitter öga mot öga. Men tydligen om om någon retar upp sig på något som du har skrivit så kan de skriva nästan vad som helst, och kalla dig nästan vad som helst, och jag tycker det är hemskt. Det är tråkigt. Vi har fått en frihet och vi borde kunna utnyttja den bättre.

Du den här podden handlar ju om att Halmstad växer och jag har bett dig svara på några frågor som handlar om Halmstad specifikt. Men först slog det mig när jag åkte igenom Oskarström att: är man Oskarströmsbo eller är man Halmstadbo? Vad identifierar du dig som mest?

– Jag är nog mest Oskarströmmare, eftersom jag är mycket här. Det blir ju inte så vådligt mycket åka in till Halmstad ändå. Hade jag varit 20–30 år yngre så hade jag förmodligen tillbringat betydligt mera tid inne i Halmstad. Men nu är det ju så att kroglivet och nöjeslivet lockar ju inte på samma sätt.

Vad är Oskarström för dig då? Vad är tjusningen med Oskarström?

– Vi har nästan allting som vi behöver här. Och sen är det ju så vådligt vacker natur, och vi har motionsslinga 200 meter utanför huset här och så vidare. Elljusspår så man kan gå när det är mörkt då. Annars har vi ju andra långa rundor som vi knallar omkring på. Det är ett helt underbart ställe faktiskt. Goda grannar, och trevligt.

Oskarström är också en av de orterna som kommer påverkas nu när man ska expandera Halmstad. En av serviceorterna som ska byggas ut ganska mycket procentuellt sett. Vad tänker du om det?

– Ja, jag hoppas att det blir bra. Jag vet inte, för jag har ingen aning om var man tänker bygga eller hur man tänker bygga.

Om man bortser från just den biten som handlar om – som ju alltid är svår – var och hur ska man bygga. Men just tanken att bli fler. Det är ofta det som de där orterna utanför centralorten vill, för man känner att det satsas för mycket inne i stan och så satsas det inte på de mindre orterna. Då är ni en av dem som ändå förmodligen kommer få lite vinning av att Halmstad växer också. Eller ser du det så?

– Ja, jag vet ärligt talat inte. Är det något självändamål? Ska folk pendla eller ska ska man starta en ny industri, eller hur är tanken? Jag vet inte, jag är nog kluven inför det där.

För du tänker att det finns ändå inga jobb här i Oskarström?

– Nej. Och väldigt många pendlar ju redan nu, tror jag. Så det är nog svårt att se att. Men det är klart, det kanske startar nåt. Vi får ju se, framtiden är ju inte utstakad.

Som princip då, den här expansionen där man nu från kommunens sida tar höjd för att vi kan bli 150 000 om trettio år. Vad har du för tankar om det?

– Ja... Är det ett självändamål att vi ska växa? Har man tänkt över var man ska man bygga? Vi bygger mycket på våran fina åkermark. Nu finns det kanske andra ställen att bygga på, men å andra sidan sett så är det ju lättast att bygga på platt mark som redan är röjd.

– Sen är ju nästa sak, vad ska man sysselsätta folk med? Var ska de arbeta? Finns ett överskott på arbeten i Halmstad? Alla kan ju inte jobba i kommunen.

Nej, men ju fler människor som flyttar in till en kommun, desto fler jobb blir det väl. Eller?

– Det är väl inte nödvändigt. Det är klart att det blir jobb i affärer och det blir en del jobb i servicenäringen, men...

Och det kanske flyttar in människor som vill starta företag?

– Ja, jo. Blir det bara en inte alltför styrd inflyttning utan att folk som vill komma kommer.

Vad menar du när du säger styrd inflyttning?

– Ja, då tänker jag på att man ibland väljer att, till exempel som det har varit nu med ett stort antal flyktingar, så har man ju till vissa kommuner medvetet tagit in ett stort antal flyktingar för att fylla sina tomma bostäder.

Men det är väl inte fallet i Halmstad?

– Nej, det känner jag inte.

Det är väl mer de kommunerna som har vikande befolknings­utveckling?

– Ja, till exempel Hylte är väl en sådan kommun som har gjort så.

För jag tänker så här. Jag har fått lära mig lite historia nu, i samband med att jag gör den här podden. Om hur det har sett ut historiskt sett i Halmstad, som ju har vuxit jättemycket ända sedan 1800. Det har alltid varit många som vill bo här och nu har det ju blivit ännu mer så. Varför är det inte bra att det är många som vill bo här?

–Jo, men det är väl bra. Det är ju positivt. Det visar ju att vi gör saker och ting rätt, eller att man gör saker och ting rätt och att saker och ting fungerar.

Jag tänkte också att vi behöver beröra den jobbiga frågan som handlar om olika typer av specifika förslag som finns i det här att Halmstad växer. Det blir ju mycket diskussioner i många konkreta frågor som handlar om bro över Nissan, Folkparkens framtid, hotellbyggen och bostäder och så vidare. Och du är engagerad i den här frågan som handlar om hotellet vid Österskans som vi nu ska folkomrösta om. Vad är det du inte gillar med de planerna?

– Ja, det som fick mig att resa ragg var ju när jag fick se en bild på ett 17-våningars hus där, där det står nu. Där bebyggelsen runtomkring är 3–4 våningar. Jag är fullständigt övertygad om att både jag och många andra hade accepterat det här bygget utan problem om det hade varit 4–5 våningar högt så det hade smält in i miljön nu. Nu hade det ju stuckit upp och fullständigt tagit över stadsbilden där. Sen kändes det väl lite grand som att hur har det där gått till? Vem har bestämt att man ska bygga ett hotell där?

Men det jag anar här, både i den gruppen som du är aktiv i men också rent generellt utifrån där vi började intervjun med dig och ditt engagemang: Alla dessa insändare du har skrivit och där du säger att du nästan alltid är arg. Där finns ju någon slags allmän, ett allmänt ifrågasättande av de som fattar beslut och att de inte vet vad de gör. Var kommer ifrån?

– Ja, det kommer ifrån att jag har konstaterat att på de sista 20–30 åren, eller kanske ännu mera, så har ju antalet medlemmar i de politiska partierna minskat. Tack vare det så är ju urvalet sämre till de som ska väljas till olika poster. Sen är ju väldigt många politiker numera, de är yrkespolitiker. De är ju broilers, de kommer från ungdomsförbunden och de kommer från fackföreningar, eller "you name it". Så det är väldigt få som har haft ett riktigt arbete eller drivit ett företag eller så jämfört med hur det var för kanske 50–60 år sedan.

Men lokalpolitikerna är ju bara i väldigt liten utsträckning heltidsanställda. Annars har de ju parallella jobb.

– Ja, men det är ju oftast inte de som bestämmer. Utan vi har ju ett antal kommunalråd.

Du menar att de sitter och har mycket makt och inflytande och har en annan bakgrund än vad de hade förr i tiden?

– Ja, så är min uppfattning. Om det sedan är hundraprocentigt överensstämmande med verkligheten, det törs jag inte uttala mig om.

Jag tycker här är spännande. För det är klart att man måste ju ha ett kritiskt förhållningssätt, och det är bra att ha det givetvis. Men när man vänder på det och tänker att vi, du och jag när vi har åsikter, sitter ju och har det utifrån våra egna personliga perspektiv. De ska ta tillvara alla Halmstadbors intressen med allt vad det innebär. Inte bara dom som är emot ett hotell utan även de som är emot alla möjliga andra saker. Det känns ju som att det inte är superenkelt att vara deras situation heller.

– Det har jag inte påstått...

Men?

– Nej, men jag kan tycka ibland att det verkar som man inte vill ha dialog med medborgarna.

Du hade velat veta mer hur de tänker och resonerar och få mer svar?

– Ja, jag tycker de kunde vara lite mera offentliga och gå ut och vara lite mer, berätta lite mer om hur de jobbar. Det är kanske svårt att få tiden att räcka till, jag vet inte, men kan man skriva, kan man lägga ut någon liten video ibland eller nåt? Det hade varit intressant.

Så är det ju det här igen att väldigt många människor kan ha åsikter och säga vad de tycker och tänker. Och det blir ju mycket jobb om man ska ha den dialogen med alla människor som tycker och tänker.

Men det jag tycker är intressant är också att, man läser ju insändare och vi vet att det finns aktionsgrupp och så vidare. Men sen finns det massa människor som aldrig höjer sin röst. Är det ett ansvar man har som medborgare att göra det? Och om man inte höjer sin röst så får man på något sätt finna sig i att ens egna intressen inte blir tillvaratagna. Eller vad tänker du om den obalansen mellan de som engagerar sig och inte gör det?

– Ja, det är klart att det är ju tråkigt för dem som inte orkar, vill eller kan engagera sig. Att dom måste finna sig i det? Nej, egentligen inte för då ska ju vi andra, eller politikerna ska ju ändå försöka lyssna även till den tysta massan. Eller? Ja, men det är klart det är svårt. Kan man inte göra sin röst hörd så är det lätt att man blir överkörd. Jag tror det.

Ja, och om vi återigen ska gå tillbaka till hotellfrågan som blev så tydlig med namnunderskrifter, så är det ju 90 000 Halmstadbor som inte har protesterat. Vad tänker du om det?

– Jag vet inte. Vi valde ju en väldigt besvärlig tid att gå ut och samla in namn. Nu i pandemitider och annat så...

Men inte tror du väl att så väldigt många fler hade engagerat sig ändå? Alltså, det måste ju också vara så att det faktiskt är ganska många människor som inte bryr sig om det där hotellet?

– Ja, jag är fullständigt övertygad om att vi kanske inte hade fått mer än fem, tio tusen namn till, även om det hade varit helt normala tider.

Det blir ju intressant utifrån ett demokratiskt perspektiv. För då kanske det är så att i allra, allra bästa fall så är det 20 000 som protesterar och sen är det 80 000 som inte tycker att det här är så viktigt så att de protesterar. Då är det väl klart att vi ska ha ett hotell?

– Ja, visst, så är det ju. Det är ju demokratins regler.

Tänk så många saker som vi har anledning att vara missnöjda med och som man kan tänka sig att folk skulle vilja protestera mot. Och så blev det ett hotellbygge.

– Jag håller med dig. Jag är själv förvånad. Som sagt var, jag gjorde det i vredesmod kan jag säga. Och ja, jag tyckte att det bara var för mycket.

Tillbaka till själva frågan om att Halmstad växer, och varför en kommun behöver växa, och att du ju är lite skeptisk till vissa saker och så där. Det finns liksom bakom det en misstro mot att politikerna vet vad de gör, eller har rätta incitamenten eller vad man ska säga. Hur tänker du om du vill ge råd framöver? Hur ska man tackla den här situationen? För det kommer ju dyka upp en massa sådana här situationer när folk blir missnöjda över än det ena, än det andra. Hur tänker du att makthavarna ska hantera det?

– Ja, du. En sak som jag tror: De bör anlita lite flera experter. För det verkar ibland som när man skriver kontrakt på byggen så verkar det som det är glada amatörer. För att nästan alla kommunala, statliga... många statliga och landstingsprojekt blir ju, när de bygger ett hus till exempel så blir det ofta dubbelt, minst dubbelt så dyrt som det är projekterat från början. Och då undrar jag: Kan de inte anlita någon som kan skriva ett bra kontrakt?

Är det inte så överallt? Det är väl inte bara i det offentliga som det är så, att byggkostnader springer iväg?

– Nej, i den privata sfären är det nog inte så. De skulle nog inte accepteras. Ett visst överdrag blir det nog på många ställen. Men just när det gäller kommunala byggen – alltså, det är skrämmande siffror ibland. Det är ju till och med så att vissa politiker har fått avgå i en del kommuner tack vare att man inte har kunnat ro saker och ting i hamn. Så där tror jag att det skulle löna sig att man betalade för kompetens. Det blir mindre dyrt att göra rätt från början än att betala för fel på slutet.

Men vad tänker du om invånarna då? Vad kan invånarna att gemensamt göra? För jag är ju lite bekymrad. Även om jag verkligen förespråkar demokrati och vår rätt att få säga ifrån när vi tycker att någonting är dåligt, så finns det också en oro hos mig att det blir en splittring i kommunen. "Här bor vi och här vill inte vi ha detta." "Här bor vi och det här är viktigt för mig, så nu bråkar jag om detta." "Det här är riktigt för mig så då slåss jag för det." Så blir vi liksom splittrade som kommun för att alla känner att de vill få just sin vilja och sitt intresse igenom. Vad tänker du om det?

– Ja, det är ju... det är ju inte lätt. Man får ju nästan börja om uppfostran av folk då, att vi bor i en gemensam kommun och det gäller att ge och ta. Men det är ju helt rätt det här. För att till exempel när det ska byggas ett daghem så kan ju det projektet bli försenat tre, fyra år för att grannarna överklagar. För det kommer att bli barnskrik. Ja, det är klart det kommer att bli, och det kommer att bli mer biltrafik och så vidare. Men om vi inte har barnomsorg så kan ju inte folk gå till sitt arbete och så vidare, så att ... Men hur vi löser den knuten, att få folk att lättare acceptera det? Jag vet inte.

Ja, det är svåra grejer. Vi tänker ju lite grand såhär, att genom att ta del av varandras olika perspektiv så kanske man får en ökad förståelse för varför man tycker och tänker som man gör. Om man kan värdera hur viktigt är det här som jag brinner för, i jämförelse med den där grejen jag faktiskt fick lära mig om detta – det kan möjligen vara någonting som kan bidra i bästa fall.

– Ja, jag tror att en öppen debatt och att vi kommunicerar med varandra, och att man även försöker prata med sådana människor som är rabiata då. För om vi inte pratar med folk så tror jag att då kan vi ju inte ändra dem, utan då fortsätter de ju att gå och vara jätteförbannade och en del kommer ju att vara det ändå. Jag till exempel.

Jag skulle precis säga det. Skulle du säga att du tillhör en rabiat sort?

– Nej, det tycker jag inte. Det måste jag nog förneka, för jag kan lyssna på andra människor också. Jag var nog mer rabiat när jag var ... för fyrtio, femtio år sedan i så fall. Då var jag nog ganska övertygad om att jag kunde och visste bäst.

Men du har fortfarande ett behov av att få lov att uttrycka vad du tycker och tänker?

– Ja, tack.

Vi ska avsluta också med lite specifika Halmstadfrågor, tänker jag. Dels så skulle jag vilja ha någon form av favoritplats i Halmstad. Vad har du för någon sådan?

– Ja, sommartid så är ju Haverdals strand väldigt bra. Den är lätt att komma till och inte allt för mycket folk.

Har du någon plats eller verksamhet eller så som har outnyttjad potential? Som du ser att man gärna får utveckla framöver?

– En tanke som slår mig med det var ju till exempel: Har man någon bra gångväg längs med Nissan? Man skulle kunna promenera ända upp till Oskarström kanske. Och sedan, någonting som jag tyckt länge är att man skulle bygga färdigt cykelbanan längs med gamla vägen in mot Snöstorp.

Vad tror du Halmstad är 2050?

– Det är nobelprisklass på den frågan ...

Men ska någon svara på det då så är det ju du. Som kan trolla fram åsikter menar jag.

– Ja, jo. Om framtiden fortsätter, och vi utvecklas, så är kanske Halmstad ett nav mellan Malmö och Göteborg, en storstad. Men sen kanske vi för en tynande tillvaro, det beror ju på: Hur kommer världen att utvecklas framöver? Vi vet ju inte riktigt. Sen pratar man ju om stigande hav. Vad innebär det i så fall, om det nu blir så att havet stiger? Ja, då ligger vi ju inte så jävla bra till. Men jag tror att Halmstad är en ganska stor och välmående stad 2050.

Kurt "Fido" Johansson från hans hem i Oskarström. Fler perspektiv på varför en kommun behöver växa finns redan nu där du hittade den här intervjun, eller på halmstad.se. Sök då efter "podden".

Där finns också information om hur du kontaktar oss. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

Ulrika Larsson, företagaren

”Förändring sker och förändring är positivt”. Det säger företagarprofilen och tredje generationens bokhandlare i Halmstad, Ulrika Larsson. Hon ”tokälskar” Halmstad och tror att om människor går samman kan vi gemensamt göra Halmstad ännu bättre.

Porträtt av Ulrika Larsson

Ulrika Larsson

Hela avsnittet med Ulrika Larsson i text

Jag hör alltid pappas röst i bakhuvudet som säger att allting förändras. Förändring sker och det gör oss bättre. Sen kanske det ser ut som ett kaos precis när det händer men på något sätt så gäller det att titta uppåt. Vad innebär den här förändringen? Hur ska vi hantera den?

Det här är det första temat i podden Halmstad växer. Det här är en podd där vi pratar om Halmstad och konsekvenserna av att kommunen väntas växa ganska rejält de närmsta trettio åren. Jag heter Linda Thulin och jag har i egenskap av frilansjournalist och Halmstadbo fått uppdraget av Halmstad kommun att göra den här podden. Den görs utifrån olika teman som alla är kopplade till Halmstads utveckling. I varje tema intervjuar jag fyra personer som har olika bakgrund och perspektiv. Om temat och om Halmstad. Det finns också ett avstampsavsnitt som ger värdefull bakgrund både till Halmstads historia och till de framtida planerna.

I det här temat handlar det om varför en kommun måste växa. I de andra intervjuerna möter du då nationalekonomen Charlotta Melander som är expert på regional utveckling och städer. Den pensionerade piloten och insändarkungen Kurt Fido Johansson i Oskarström och kommunstyrelsens moderate ordförande Jonas Bergman.

I den här intervjun så har jag slagit mig ner i lunchrummet i en av Halmstads mer anrika butiker. Ulrika Larsson är tredje generationens bokhandlare i Halmstad City. Hon ger här sin syn på Halmstads utveckling och förändring. Man kan väl säga att hon är ganska förtjust i alla tre. Att jobba i bokbranschen har lärt henne och hennes familj att det där med förändring är något man inte kommer undan. För mig är Ulrika väldigt mycket Halmstad, och därför är väl min första fråga ungefär lika självklar som hennes svar:

Jag känner mig som väldigt mycket Halmstad. Mycket mer Halmstad nu när jag blivit äldre än vad jag var när jag var yngre. På 70- och 80-talet var det nog mer ett ställe där jag bodde, men jag ville nog gärna härifrån som så många andra. Men jag valde att komma tillbaka och det har jag aldrig ångrat. Och ju längre jag är här, desto mer inser jag att jag älskar staden.

Hur länge var det du var på vift? Om vi kan kalla det för det när man är i i huvudstaden.

– Från 1987 till början på 2000.

Vad är det att vara ganska mycket Halmstad?

– För mig är att jag jag tokälskar den här staden. Jag gillar atmosfären. Jag gillar det vi har. Jag gillar vårt väder. Jag gillar att vi får visa ortens stad för andra som kommer hit. Jag gillar vår kreativitet, alla entreprenörer som som finns här i stan. Det är en stad som bubblar av "hitte-på-grejer". Det gillar jag.

Men du, vad tänker du då om det här som ju podden företrädesvis handlar om? Att vi växer ganska mycket och nu tar höjd för att kunna bli 150 000. Det kräver en del. Vad har du för tankar om det?

– Där måste jag säga att det är inget jag går och tänker på dagligen. Jag vet att ja, jag är verkligen en arbetsmyra. Så jag är den lilla som springer runt och arbetar i det lilla. Och just det som du säger, att vi ska bli hundrafemtio. Då är man ju uppe på ett par nivåer högre och funderar. Så det kan jag säga att där är jag inte så ofta och funderar. Däremot lyssnar jag ju på när samtal kommer och försöker att bilda mig en uppfattning utan att gå in på detalj.

Det får ju i sin tur konsekvenser med enskilda saker som planeras. En del som är en del av detta, och överhuvudtaget när staden växer, hur det ska byggas och så där. Jag funderar på det, för du står här i bokhandeln och träffar en och annan människa under en dag. Är det här någonting som du pratar med Halmstadborna om, när det är sådana saker på gång?

– Inte direkt. Det är nog mer om någon kund tar upp det.

Men gör de någonsin det?

– Det händer. Absolut. Som nu har vi haft mycket tomma lokaler i stan till exempel. Det är många som oroar sig då. "Vad ska hända?" och sånt där. Då har jag ju en fördel, för då sitter jag med i Halmstad Citys styrelse. Så jag vet ju att fastighetsägarna jobbar stenhårt och har gjort förändringar, för att när den här pandemin rör sig mot sitt slut så finns det potential. Och det finns de som vill in i de lokaler som finns till exempel. Det känns också tryggt att jag har tagit det beslutet att där vill jag engagera mig, i det som som ligger mig nära, och det är city.

Tror du att city kan vinna på att vi blir fler? Att det ökar möjligheten, eller har det med nånting annat att göra, som handlar mer om externa varuhus och shoppingvanor. Eller vad tror du?

– Jag tror definitivt att vi i city, eller i stan över huvud taget, gynnas av att vi jobbar för att vi ska bli fler i Halmstad, på väldigt många sätt. Och sedan beror det ju på vad vi erbjuder.

Det märker jag när jag nu då har fått lite utökat intresse för de här frågorna och lyssnar på vad som sägs i andra kommuner. Att det är verkligen en fråga som går igenom återkommande, det är ingenting som specifikt Halmstad har misslyckats med. Så vad tror du är citykärnans framtid? Vad tror du Halmstad City är 2050?

– Åh, vilken fråga!

Eller hur? Du får lite betänketid.

– Har du någon pausmusik? Ja, jösses ...

– Om jag får hoppas då. Jag tycker att Halmstad City har så mycket kultur, kulturella byggnader. Vi har jättemycket härlig historia i stan och det vill jag ha kvar. Jag vill ha kvar här genuina "lilla staden-känslan", om jag får säga så.

Och sedan så vill jag ha ett liv i det som vi har. Jag vill att det ska vara ett ställe som du längtar att komma till. Och det är ju vi som gör det. Det är vi människor som gör det, inte att det finns en speciell restaurang eller speciell butik. Så var och en måste vara med och skapa det, på ett mysigt sätt.

Har du några tankar om hur man gör? Jag fortsätter med de svåra frågorna.

– "Vad får dig att gå upp på morgonen?"

"Vad är meningen med livet?"

– Nej, jag kan ju bara göra min del i det hela. Att skapa den atmosfären i den mötesplatsen som jag har skapat i bokhandeln. Och sen så gäller det att jag hittar likasinnade i olika butiker och så vidare. Det som har varit genom åren nu som jag varit i Halmstad är väl det att jag känner att vi har väldigt stort entreprenörskap. Alltså, jag kommer in med jättemycket energi och så hittar jag en likasinnad. Och så kör vi stenhårt. Grejen är bara den att när det inte kommer stöd och sådär, då orkar du inte.

– Det är lite roligt att se att för då helt plötsligt poppar det upp någon annan som har jättemycket energi. Men då kanske jag sitter helt urlakad och tittar på den och säger: "Kör du, jag orkar inte." Vi saknar den här sammanhållningen, och det tror jag lite grand kommer från toppen och sedan hela vägen ner. Vi är duktiga på köra var och en för sig. Men vi har inte den här riktiga sammanhållningen, liksom för helheten, laget. Det är mycket att man springer på bollen själv liksom.

Du är ju – för att uttrycka det milt – ganska positivt lagd, och konstruktiv i ditt förhållningssätt. Men den här podden handlar ju också i viss mån om att de inte bara är lätt att göra den här förändringen. Att många människor är skeptiska till diverse olika saker. Vad tänker du om den skepsis som finns hos människor som tycker att: "Vi är redan nu 100 000, ska det bli ännu fler? Det går inte." Vad tänker du om det?

– Nej, jag tänker att det finns ju jättemycket plats. Rent spontant gör jag det.

Men är du inte rädd för protesterna som blir om det ska byggas? Liksom ett stort lägenhetskomplex nära där du bor eller där någon du känner inte vill ha det. En väg som man vill ha fri för annat, eller en golfbana, eller vad det nu kan tänkas vara. Vi som bor här har ju vårt på det torra, men de som vill flytta hit vill ju också har nånstans att bo. Och där blir ju lite av en konflikt.

– Absolut. Det är klart det blir en konflikt, och ofta är man ju jätte­förändrings­benägen när man tittar på sig själv. Det är lätt att säga att man är förändrings­benägen och att det är helt problemfritt. Men sedan så händer mig, och helt plötsligt märker jag att jag tycker inte alls att det här var en bra idé. Jag vet ju det.

– Men det är väl därför det är så viktigt att när det tas beslut för en utveckling att man verkligen har diskuterat och att du har lyssnat. Att de som ska skapa framtiden, så att säga, att de verkligen har lyssnat igenom och kanske på vägen kan ändra sig. Så är det ju att du kanske fattar ett beslut om hur det ska se ut, men det är 20 år innan det ska vara fastställt. Det klart att det har hänt saker på vägen och att man där också är beredd och bollar, så att det inte blir att man är fast vid ett gammalt beslut. Kanske världen inte ser ut så då, och då måste man vara beredd att ändra sig. Det är ju en av de största grejerna som finns – att du är beredd att förändra det beslut som är taget. Att det inte blir prestige.

– Det ska inte heller vara att man pekar finger. Det pekas så mycket finger. "Det var du som gjorde det." Då får du vara väldigt stark. "Ja, det var jag som gjorde det. Men jag inser också att nu ser jag det på ett annat sätt. Vi har fått ny information." Det är som när du kom och frågade mig om att sitta här i podden. Då är det så. Jag vet inte så mycket. Och jag vet att när jag har ny information så kanske jag får ändra i hela mitt tankesätt. Och sedan: "Jaså, var det så de tänkte? Ja, men då är det så här istället."

Hur länge har den här affären legat här?

– Mamma och pappa flyttade hit 1985. Innan dess var det farfar som öppnade på Brogatan och han öppnade en bokhandel 1936.

Just det, så bokhandel i Halmstad City i Larssons regi har det funnits sedan 30-talet.

– Och då kom böckerna på häst och vagn...

Pratar ni mycket sådana gamla minnen hemma, och har gjort genom åren?

– Ja. Framförallt nu på senare år, tror jag. När mamma och pappa är pensionärer och man sitter på middag. Jag tycker det är jätteroligt att sitta och lyssna på pappa som liksom tänker tillbaka till farfar och idéer som de har haft.

Pratar ni också om det här med att Halmstad växer? För då har ju de ännu längre perspektiv, och kanske ännu mer ser skillnaden, hur mycket stan har vuxit.

– Nej, inte direkt så. Men däremot så har jag alltid pappas röst i bakhuvudet som säger att allting förändras. Många gånger drar vi paralleller via bokbranschen. Jag menar resan som bokbranschen har gjort. När farfar öppnade så fick inte vem som helst öppna en bokhandel, utan det var statligt reglerat till exempel. Det var därför han öppnade en missionsbokhandel, innan han blev en A-bokhandel som fick ha all litteratur. Och sen kom bokcirklarna, och sen sänktes bokmomsen.

– Det finns alltid förändringar åt alla håll. Förändring sker och det gör oss bättre. Sen kanske det ser ut som ett kaos precis när det händer, att det är liksom katastrof! Men på något sätt så gäller det att titta uppåt. Vad innebär den här förändringen? Hur ska vi hantera den?

Det är en konst i livet, tror jag rent allmänt. Både i stadsutveckling och som människa och allting faktiskt.

– Och det kommer ju av rädsla. Alltså, när någonting hotar min verksamhet eller mitt bostadsområde eller någonting, så är det ju en rädsla som kommer. Det är den jag måste lära mig att hantera och att känna igen.

Vad minns du från din ungdoms barndoms Halmstad och förändringen mot idag?

– Halmstad för mig var ju också otroligt lekfullt. Jag spenderade mycket tid i mina föräldrars butiker. Det var två butiker, "Paper house" som mamma skötte, och pappa hade bokhandeln precis jämte. Så jag spenderade ju väldigt mycket tid i dem.

– Jag har ju ett minne från från 70-talet någon gång: Jag är sex år gammal, och i mammas butik så går jag fram till en dam som står och tittar på några Sia-blommor i siden. Så går jag fram till den här damen och säger: "Kan jag hjälpa till med något?" Jag minns än idag hur damen böjer huvudet och säger "nej tack". Det är nog första gången jag försökte sälja någonting.

Så medan vi andra lekte affär, så kunde du faktiskt göra det i praktiken?

– Ja precis. Jag var där, liksom. Det var jätteroligt. Men när jag blev tonåring så var ju Halmstad världens häftigaste ställe – på somrarna. Alltså, det var precis som att vi var inkapslade, och sedan när våren och sommaren kom så flög Halmstadborna ut, och då var det liksom värsta festen. Och sen tog industrisemestern slut, och så drog alla in och tittade på VHS-band. Sen kom vi inte ut igen.

– Det är liksom mitt minne från tonåren. Vi var väldigt duktiga på sommaren och synas och röra oss ute, och sedan så drog vi allihopa igen dörren. Och så kom vi ut nästa sommar igen. Och det upplever jag nu, att vi har blivit mycket bättre på att röra oss ute hela året. Man rör sig mer hela året utomhus.

Vi fattar att det går liksom inte att komma undan det här...
Har du någon plats som är det bästa stället Halmstad?

- Det beror lite grand på var jag befinner mig, alltså vad jag vill. Havet har ju naturligtvis en jättestor dragningskraft.

Men havet finns ju överallt i Halmstad. Finns det någon speciell del, nån speciell strand eller plats?

– Nej, det har jag inte, utan det är mer sältan, alltså doften. Då gillar jag att gå nere vid Tylösand på hösten när det blåser riktigt rejält. Det tycker jag är superskönt. Och som jag gjorde i morse till exempel, då var jag ute och spelade golf klockan sju på morgonen när solen går upp. Jag är helt ensam. Jag har en ljudbok i öronen. Ändå hör jag fåglar, det är nyklippt gräs och jag kan bara gå, liksom, och slå slag. Sedan är jag redo för att ta mig an dagen.

Finns det någon plats som du tycker har outnyttjad potential i Halmstad? Verksamhet eller plats tänker jag då.

– Får jag drömma helt fritt?

Ja, helst.

– Det finns så många ställen. Det finns vissa ställen som vi har påbörjat, som är på väg åt ett häftigt håll. Om jag börjar ute i Tylösand till exempel, så tror jag att där finns jättestor potential att utveckla det till någonting som blir lite mer modernt. Strandpromenad, lite mer tillgängligt för alla. Vi har prins Bertils stig som är härligt att promenera, som är skogen och allt det här, men också någonting som kanske blir lite modernare neråt Tylösand.

– Drar jag mig inåt stan så skulle jag kunna tänka mig Norre Katts park som är på väg att bli något riktigt bra. Rotundan, till exempel, har konserter och får folk att komma dit. Vi hade sommarbion där, det finns en park att utnyttja. Att verkligen få den att leva upp. Lilla torg tycker jag också är på väg att bli någonting bra, att det används på sommaren. Stora torg är en oanvänd plats, till exempel. Österskans är ju bara en platt betonggrej.

– Och bakom där har vi ju teatern. Jag menar, där finns också en gräsplätt som har en stor potential att bli någonting mycket bättre till teatern. Då är jag bara inne på någon liten grej. Det finns många när man väl börjar. Det finns många ställen där vi skulle vilja att det var så mycket bättre.

Vad önskar du var annorlunda i Halmstad?

– I Halmstads stad, tänker du då?

Nej, det får du tolka fritt.

– Den blir så liten och konkret frågan då, Linda. Jag kan önska att det fanns bättre samtal mellan kommun, tjänstemän och handlare så att det inte var så mycket ... Jag säger "strid" men det är nog inte det ordet jag tänker mig. Men när pandemin slog till var det ett fantastiskt handlande från kommunen som sådan. Och det ser jag som, liksom, toppen på hur staden utvecklas och hanteras och allt. Regler som gick igenom, "det här gör vi bättre". Det blev ett handlande, ett krafttagshandlande, som upplevdes som ett otroligt stöd.

– Som då en liten handlare i stan när vi inte visste, inte någon visste: Vad är det som händer för någonting? Så snacka om rädsla för oss allihopa. Där upplevde jag det snabba handlandet. "Här kan vi göra det", "det här kan vi inte göra". Länsstyrelsen var med och politikerna var på. "Det här kan vi göra." Det hade jag velat behålla. Den möjligheten till snabbt handlande. Inte att man säger att "det här är inte mitt bord, det ska dit". Att vi gick samman.

– Och det är väl det som jag kanske saknar överhuvudtaget. Att man hittar de där samtalspunkterna där målet är att vi tillsammans blir bättre. Då kommer inte Halmstad bara var en vacker plats, utan då kommer också hjärtat finnas där. Värmen. Att här gör vi verkligen saker tillsammans. Det skulle jag vilja att Halmstad strävar mot.

Ulrika Larsson, bokhandlare på Storgatan i Halmstad. De andra intervjuerna hittar du där du hittade den här, eller på halmstad.se. Sök då på "podden". "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

”Varför behöver en kommun växa” – Jonas Bergman, politikern

”Hur vet vi vad en kommun behöver om 30 år?” Som kommunstyrelsens ordförande är Jonas Bergman (m) en av dem som agerar framtidspiloter. Här berättar han hur han ser på Halmstads framtid, var siffran 150 000 invånare egentligen kommer ifrån och om han verkligen vet vad han gör.

Porträtt av Jonas Bergman

Jonas Bergman

Hela avsnittet i text

– Det är väldigt få som egentligen har några inspel initialt i processen. Sen blir det ju också väldigt mycket fokus kring områden som man själv berörs av i sin närhet, och vi behöver från politikens sida ha ett helikopterperspektiv på hela planen.

Det här är podden Halmstad växer. Hej och kul att du har hittat hit. Jag heter Linda Thulin och jag gör den här på den på uppdrag av Halmstad kommun. Här gör jag intervjuer utifrån teman som alla är kopplade till Halmstad utveckling de närmsta trettio åren. Kommunen håller ju som bäst på att planera för att vi ska kunna vara 150 000 invånare till 2050. Till varje tema intervjuas fyra personer med olika perspektiv och funktion, vilket vi hoppas ska ge en bredare insikt och förståelse för det som händer när stan växer. Det finns också ett avstampsavsnitt där jag pratar med lite olika Halmstadbor, tittar i backspegeln och ger kortversionen av framtidsplanerna.

Det här temat handlar om varför en kommun måste växa. I de andra intervjuerna så möter du då insändarkungen och den pensionerade piloten Kurt Fido Johansson i Oskarström, professorn i nationalekonomi, som är expert på städer, Charlotta Mellander och företagarprofilen och tredje generationens bokhandlare i Halmstad Ulrika Larsson.

I det här avsnittet har jag tagit mig in i maktens korridorer i rådhuset. Där träffar jag kommunens högsta politiker sedan 2013, Jonas Bergman. Bergman är moderat, men i egenskap av kommunstyrelsens ordförande en representant för hela Halmstads befolkning. Jag vill prata med honom om hur man egentligen vet vad som krävs när en kommun ska växa och hur han ser på medborgarnas engagemang och de protester som så ofta blir. Och så undrar jag över den där siffran 150 000 som alltid dyker upp när man pratar om Halmstads framtid numera. Är den ett mål eller en riktlinje? Och varför behövs den?

– Det uttrycktes faktiskt som ett mål från början, men det var vi ganska tydliga med när vi gick in i den här mandatperioden att det är inget mål i sig. Däremot ska vi ha beredskap för att kunna klara av detta, för vi kan komma att hamna runt 150 000, så alla våra planer måste vara förberedda för att kunna skapa en stad som rymmer så här många människor.

Upplever du att det rent kommunikativt har gått fram att det inte längre är ett mål utan bara är någonting man tar höjd för?

– Vi försöker i alla forum att kommunicera på det sättet, men nej, det har nog inte gått fram och jag är mer förvånad att vi under den korta perioden som man pratade om det som ett mål, att det har fäst sig så. Men det kanske är helt enkelt siffran som har fastnat.

Kan du ångra att ni satte en siffra på det sättet, och att den nu spökar lite?

– Nej, det ångrar jag inte alls. Det är en oerhört användbar siffra, för den genomsyrar alla planer. Det har egentligen att göra med en sådan enkel sak som hur vi ska ha vattenförsörjning för framtiden. Vet vi inte vad vi måste ha beredskap för, så är det väldigt svårt att kvantifiera hur mycket vatten vi behöver. Hur behöver vi bygga ut reningsverk och avloppsnät, så jag tycker att det är väldigt klokt och framsynt att vi har valt en siffra.

Sen kanske det blir 135 000 eller kanske 155 000, det vet ju inte vi. Men vi ska alla fall inte stå en gång till och säga att nu är vattnet slut, nu är förskolorna slut, nu är vägarna fulla, utan det där handlar om att bygga beredskap för framtiden.

Huvudfrågan på det här temat är ju varför måste en kommun behöver växa, vilket är ditt svar på det?

– Jag skulle säga att man vänder på det egentligen. Vad händer om vi inte växer, eller är en kommun som stagnerar, där man säger att här flyttar ingen in. Inga företag vill flytta hit för det finns ingen arbetskraft, och när företagen inte flyttar hit så finns det ingen anledning att stanna kvar här heller.

– En kommun som är attraktiv kommer att växa. Sen kan man alltid diskutera vilken takt som som är lämplig, men när man har slutat växa så stagnerar man och sedan så kommer man krympa och då försvinner ju alla möjligheter som människor ändå vill se. Man förväntar sig ju hela tiden att staden ska bli bättre. Det ska erbjudas mer, ska vara ett bättre nöjesliv, kulturliv, fritidsliv och så vidare. Så man har ju ständigt förväntningar på nya saker, och då krävs ibland också en lite högre volym av invånare för att man ska kunna förverkliga allt det här.

Men man kan alltid diskutera takten, säger du. Hur gör man när man diskuterar takten?

– Nej, där finns väl lite olika idéer. Det finns ju kommuner som säger att "vi tycker inte att vi ska växa mer, därför så gör vi inga nya detaljplaner för bostäder" till exempel. Man kan ju egentligen strypa staden, men det är ju också en extremt stor risk. För det innebär ju att om du har ett företag till exempel som vill etablera sig och så ser de att här har nu kommunen strypt tillväxten. Det kommer inte kunna flytta in några nya människor, vi kommer inte kunna resursförsörja våra verksamheter. Det är klart att man då väljer en stad där man ser att man har, ändå, möjlighet att växa.

– Så vi har väl egentligen gjort så att vi ser positivt på tillväxten och vi möjliggör för den. Och sen vad det blir exakt i slutändan, det kan vi ju bara spekulera kring, och det där varierar ju väldigt mycket över tid. Jag hade något resonemang igår om att år 2012 så tog vi den senaste transportplan och då bestämmer man ju var vägnät ska gå, hur man ska utveckla cykelbanor och så vidare. 2012 skrev vi att år 2030 kommer Halmstad ha 105 000 invånare, och sen planerade vi stadens trafiknät utefter det. Och 105 000 invånare, det kommer vi att bli sannolikt nästa år 2022. Det är alltså 10 år efter planen togs och åtta år före det målår som man satte för den här befolkningen.

Så man kan egentligen säga att problemet är inte att växa för mycket. Problemet är att inte ha planerat för växandet?

– Det är ju långa processer, en översiktsplan gör man vart fjärde år. Den pekar ut vad man får göra. Sen ska ju den planeras in med detaljplaner och bygglov, så det är väldigt långa processer. Det är klart att om vi växer lite snabbare än vi hade tänkt – det behövs inte jättemånga hundra extra invånare för att man plötsligt ska behöva en ny förskola. Har vi ingen förberedelse för det, men då blir det ju de här tillfälliga, dyra lösningarna med paviljonger och så vidare, som vi har fått ha nu i flera år och som äntligen nu nästan börjar bli av med helt och hållet.

Ni som som sitter och fattar de här slutgiltiga besluten är ju politiker. Och ni som då är yrkespolitiker, alltså kommunråd, har ju mycket inflytande. Men ni är också lekmän. Ni är inte stadsarkitekter någon av er vad jag vet. Hur gör man för att ta reda på vad som krävs i de här situationerna?

– Precis som du säger så är vi ju lekmän på detta och det är därför vi har också förvaltningar med experter inom de här områdena. Vi har också anlitat en hel del konsulter som inget annat gör än att beräkna trafikflöden och göra prognoser. Sen så kan ju de också ha fel, men vi beställer in underlag på områden som vi känner att det här måste vi ta reda på vad som gäller, och sen så får vi liksom faktaunderlag och sen får vi ta ställning.

– Och då kan man säga att man väljer ena eller andra vägen utifrån det. Och det är kanske mer styrt av ideologi. Ibland även av vad det är för sorts personer som leder kommunen. Skillnader finns, så är det ju. Det är inte bara ideologi, utan är det personer som tror på tillväxt som liksom vill utveckla staden och tycker att förändring är bra. Då kommer det bli en viss sorts beslut. Och har man en lite mer förvaltande grupp politiker så kommer det bli på ett annat sätt. Det är upp till väljarna på valdagen att välja de politiker som berättar hur man vill förvalta och utveckla sin kommun.

Men är det svårt? För det är som sagt barnomsorg, det är vägar, det är klimatanpassning, det är bostäder. Det är så oerhört många olika saker. Är det svårt?

– Ja, jättesvårt. Ibland så känner man så här, ska vi verkligen få bestämma sådana här stora saker på riktigt? Men det är också väldigt strukturerade processer och vi känner oss väldigt trygga med våra underlag. Så gör man bara det och kanske inte gräver ner sig alltför mycket i de små detaljerna. För de små detaljerna löser sig alltid. Man behöver ju försöka lyfta blicken och se de stora dragen. Det är ändå ett klokt sätt att hantera det, även om jag själv kan ha en viss förkärlek för detaljer ibland.

Vilka farhågor har du kring det här med att växa? Vilka risker ser du?

– Det finns jättestora risker i det här också. Om tillväxten sker okontrollerat utan att vi egentligen har planering för det, det blir ju ett problem. Det är klart att om människor flyttar in, och det kan ju vara för att familjer bor här, eller släkt, eller att det skapas arbete här eller att man vill studera och det inte finns bostäder till exempel. Då vet vi inte kanske riktigt var människor hamnar. Då kan det ju vara så att det bor tio personer i en trerumslägenhet någonstans i stan. Det är ju ett problem, för det skapar helt andra problem. Tänk ett barn som får växa upp med en jättefamilj i en pytteliten lägenhet som aldrig har chans till egen tyst tid att studera och göra skolan. Den typen av saker.

– Jag tror också att växer man för snabbt och utan kontroll, då ökar också risken för segregationen, det har man sett i många kommuner. Men det skapar också andra problem med mark för företag och så vidare. Att det skapar mycket gnissel när man inte kan tillgodose expansion och många kanske vill växa där man finns och inte har den möjligheten. Så det kan bli problem om man växer för snabbt. Och ju sämre beredskap man har för det, desto större blir problemen.

Den här grejen som handlar om mark och hitta ställen att bygga på och så. Hur svårt är det?

– Egentligen har vi väldigt gott om mark...

Jo just det. Men sen om man ska ha det till bostäder eller inte.

– Men då är ju frågan: Vi behöver ju garantera tillgång till gröna miljöer för alla. Man kan så klart bygga bort varenda gräsmatta på östra sidan av stan om man skulle vilja det. Men då kommer inte människor må bra där. Man behöver skydda jordbruksmark, självklart. Det är ju ändå grunden för människans existens, att vi har tillgång till mat. Och det finns ju också en efterfrågan på mer närodlad mat, så det där är ju en konflikt.

– Men vi har ju såklart också sett konflikter när vi istället försöker hitta mark som är skogsbeväxt. Då finns det ju, åtminstone längs kusten, en del skogsområden som har varit föremål för diskussion. Så där är det ju ständiga konflikter mellan markanvändningen. Och vi vill ju inte slösa bort mark. Vi har slösat bort så jäkla mycket mark i den här kommunen genom att bygga låga, platta byggnader, så då vill vi hellre bygga på höjden och förtäta där. Men det är inte heller konfliktfritt. För det är inte alla som tycker att det är härligt och ha höga hus bredvid sig och det skuggar och det kan upplevas otryggt om görs på fel sätt. Så det är ju egentligen många konflikter där.

– Samtidigt, om man tittar på det vi gör i översiktsplanen nu, där kanske vi pekar ut om det är 100 eller 120 olika områden för bostäder och mark. Och det har ju varit diskussion, kanske kring tio av dem på olika ställen i kommunen. Men i övrigt så har det varit relativt friktionsfritt. Så det går ju, men det är inte lätt.

– Och sen är också frågan: Vad är det för mark? Vi vet ju inte, hur kommer framtidens vägar se ut? Alltså kommer det att vara självkörande bilar om trettio år? Det är inte jättefå människor som tror att det kommer att vara så. Vad betyder det? Det betyder att alla bilar kan köra med fem centimeters mellanrum för att de kommunicerar med varandra. Kan vi bygga bort alla rondeller? Parkeringshus behöver vi inte. De kan ju stå någonstans utanför stan och sedan så kommer de när det dags att använda den. Så det gäller att inte bygga in för mycket statiska strukturer i det vi gör nu utan vi behöver kunna skapa områden som är flexibla och kan förändras på sikt.

Den här delen leder oss in på nästa stora fråga tycker jag, som handlar om just protester, folkopinion och hur man ska tackla det och så där. Och då är min första fråga, har du någon allmän uppfattning om vad folk i Halmstad tycker och tänker om Framtidsplan 2050?

– Det finns ju spridda uppfattningar får man säga. Det som är lite tråkigt när det gäller så här stora planer är ju att det är väldigt få som egentligen har några inspel initialt i processen. De som har inspel är oftast de som äger mark och som vill få sin mark utpekad eller som har andra behov. Sen blir det ju också väldigt mycket fokus kring områden som man själv berörs av i sin närhet, och vi behöver från politikens sida ha ett helikopterperspektiv på hela planen.

– Och jag hade också önskat att det fanns en vilja till en bredare diskussion om hela frågan kring Halmstads framtid. Det hade varit väldigt spännande att ha de samtalen. Men vi fastnar ganska mycket, och det är inte bara längs kusten, utan det finns ju andra andra delar i kommunen också, där man diskuterar och oftast just kring ett område. Så det blir mycket nedslag i planen och man kanske ibland missar helheten.

Jag kan förstå det och tänker lite grann samma sak. Det finns något positivt i det som också är ett tecken på ökade demokratiska möjligheter. Behöver inte ni som politiker också förhålla er till det då? För man vet ju att det här kommer hända? Hur kan ni tänka för att möta den lite nya värld vi har?

– Nej, det är en kommunikativ utmaning och vi har väl inget bra svar på det. För då hade vi ju gjort på ett annorlunda sätt, antagligen. Det handlar nog om att försöka långsiktigt kommunicera, liksom kring samhällsutmaningarna i stort. Att försöka få igång samtal, och kanske behöver det inte vara kopplat till enskilda planer, utan det ska hela tiden ligga ett underliggande samtal i gång, kring en kommuns utveckling. Och hur man lyckas få igång det samtalet, på vilket sätt och hur. Vi har inte svaret på den frågan och det är en ständig process. Men det klart att den här podden som vi gör just nu blir en del av ett sådant samtal.

Jag tänker lite grann att det blir lite tudelat. Antingen tycker man det positivt med utvecklingen och ser fram emot det, eller så är man lite mer ängslig och ser alla riskerna och så där. Hur viktigt är det att ha med sig alla på tåget?

– Det är ju önskvärt om man får med sig så många som möjligt. Att man delar bilden av hur man ska utveckla kommunen. Men vi kommer aldrig få med alla på tåget. Det räcker ju att titta på valresultatet på valdagen. Alla är ju inte med på samma tåg, utan vissa tycker att högertåget är bättre än vänstertåget. Man har helt olika uppfattningar. Det handlar ju mer om att ändå vara tillgänglig och förklara och berätta att vi tänker så här. Vi kanske inte är överens om det, men det här är ändå vår vision om framtiden.

Jag upplever att det ena är en slags allmän skepsis som handlar om misstro eller ovilja att vi ska gå för fort fram med allt vad det kan innebära, som väl är väldigt rimlig. Den andra handlar lite mer om, upplever jag, att folk inte har förtroende för att ni vet vad ni gör. Vad säger du om det?

– Jag tror nog att det är många som inte har förtroende för att vi vet vad vi gör. Och jag skulle vilja påstå att vi faktiskt vet vad vi gör.

"Surprise!"

– Däremot är jag inte så övertygad om att alla gillar det som är våra slutsatser. För det krävs. För att bryta negativa trender och för att hantera problem som vi ser framåt så kommer det ibland krävas beslut som inte alla tycker är toppen. Sedan har vi såklart också brister och fel och vi kan ha underlag som missar målet. Om man återgår till exemplet att vi trodde att vi skulle vara 105 000 om tio år ungefär. Alla de beslut man fattar på det underlaget, de blir ju fel.

Du tycker inte att de har rätt, utan du tycker att ni vet vad ni gör. Men blir man någonsin självkritisk? I att "var det här rätt" eller "skulle vi gjort så här", eller? Påverkas man liksom av den där diskussionen?

– Ja, men i sådana här dialoger kommer det ju också mycket kloka inspel. Vi gör ju oftast planerna i trestegsraket, där man har samråd och sen granskning och sen slutlig version. Det sker också stora förändringar från första till andra versionen. Sedan är det inte så att alla får de förändringar som man önskat, men det sker mycket diskussioner.

– Vi har till exempel Trönninges samhällsförening som har gjort jättekloka inspel i översiktsplanen. Och där har man gjort förändringar utefter deras funderingar. För de vet hur det ser ut på platsen och de har haft sina möten och sagt att "om man flyttar den vägen dit och lägger det området där". Jättekloka idéer där vi konstaterade att det där var ju en toppenlösning. Det blir bättre än det vi skickade ut från början. Så man gör sådana ändringar också.

– Men ja, det är klart att man påverkas. Men man är också ... jag tror vi politiker är ganska vana vid att det blir sällan någon folkstorm av människor som kommit till rådhuset och säger att "det här gjorde ni jäkligt bra". Utan det är när man inte är nöjd som man berättar det. Så är det ju alltid, och så har det ju alltid varit.

Det där tänker jag måste vara otroligt svårt hantera. Jag kan uppleva lite samma sak i mitt yrke. Att man på något sätt ... antingen så är man en gås i det avseendet, för annars så vill man liksom inte kliva upp på morgonen. Eller så tar man åt sig väldigt mycket. Hur hittar man en balansgång mellan att faktiskt klara av att lyssna på det vettiga som ändå kommer, men inte bli helt för berörd när det är alldeles för mycket?

– Det är en jätteintressant fråga, för jag tänker mycket på det också. I början så tog jag åt mig allt och sen så blir man ju lite av en gås till slut. Alltså, det går ju inte – man kan ju inte vakna varenda morgon klockan fem av en folkstorm med folk som ska tagga på Facebook och mejla och skriva och ringa. Det är ohanterligt. Du kommer inte gå upp ur sängen till slut.

– Ju mer man släpper fram och ju hätskare det blir, desto mer gås måste man vara. Vi är ju bara människor, det finns en gräns. Och ju mer gås man är, desto mindre öppen blir man också för att lyssna på berättigad kritik och kloka inspel, för att till slut så rinner det av allting. Och då har man liksom byggt upp ett för starkt skal kring sig. Det tror jag inte bra. Vi behöver den dialogen. Så det gäller att hitta den där balansen.

Hur gör man det?

– Men jag har nog hanterat det genom att exponera mig själv ganska mycket. Det är ju Facebook som jag använder. Och jag försöker ganska ofta beskriva dels kortsiktiga saker, men även långsiktiga diskussioner, och där blir det ju en del inspel. Även i Facebookgrupper där saker diskuteras. Att ändå gå in och säga liksom: "Hallå, här är jag! Jag vill gärna förklara och ni får gärna fråga." Då blir det också en mer nyanserad diskussion oftast. Sen blir man ju ofta påhoppad, och då är det ju samma personer varje gång, egentligen, som alltid tycker att man är dum i huvudet. Vad man än skriver. Men då hittar man den balansen, nånstans. Men det tar ju också oerhört mycket tid och energi.

Ja, för jag tänker det att du har ju suttit nu i fyra år, men du ska inte ställa upp för omval. Påverkas hur länge man vill hålla på av att det är så intensivt, att det är så många sådana saker också att ta hänsyn till ovanpå allt nu, som kanske inte riktigt såg likadant ut för tio, tjugo år sedan?

– Det tror jag säkert. Och jag vet att i början när jag hoppade på det här så var det många som sa att "du kan inte vara engagerad i alla sådana diskussioner" och så. Och de säger de ju fortfarande. Men då sa jag att "det är lugnt, jag tycker att det är så kul". Men det klart att över tid så märker man att det funkar inte att hålla i gång det där fullt ut. Så det påverkas man ju av. Men det är ju också tråkigt, för att jag gillar ju den den dialogen, att ha den direkt.

Jag skulle vilja avrunda lite kring det, ur ett lite mer filosofiskt perspektiv, kan man säga. För demokratin är ju liksom kärnan i det både du och jag gör, och det pratas jättemycket om det idag. Och det finns någonting oerhört svårt i att å ena sidan så ska alla människor få chansen att komma till tals och har väldigt bra möjligheter att göra det nu. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att alla människor som behöver tala gör det. Vad tänker du om det? Om baksidan med det här? Den här möjligheten att faktiskt göra sin röst hörd.

– Det är ju ett jättestort, viktigt uppdrag för oss som kommun att försöka få så många röster som möjligt hörda. Det är också en intressant diskussion, om man nu pratar om översiktsplanen igen, som ju diskuteras mycket. Det finns ju grupper där som har samlat ihop stort stöd för sin åsikt. De brukar ju alltid få sin röst hörd. Att även få dem som aldrig hör av sig att få sin röst hörd, där har ju kommunen ett jättestort ansvar. Det är en jättestor skillnad.

– Något exempel jag hörde till exempel, det var säkert på Andersberg, det var någon bostad som skulle rivas och skulle byggas om. Och alla hyresgäster var tvungna att hitta annat boende egentligen, och då kallar man till möte och ingen kommer. Alltså, det är en så oerhört stor skillnad i hur olika människor i olika delar av staden tar del av samhällsinformation och deltar i debatten. Det finns jättemycket tankar och åsikter och drömmar om livet där också. Det är bara att de aldrig spontant hör av sig själva och berättar om det.

Vi är ju här och gör den här podden på grund av att vi ser framåt mot 2050. Hur ser ditt Halmstad 2050 ut?

– Det är ett helt utsläppsfritt Halmstad, tror jag. Allting går med elektricitet, det var väl Hasse och Tage som sjöng om det där. Det är en stad som håller ihop betydligt bättre, där vi har en mer blandad befolkning, där skillnaden i livslängd och hälsa är betydligt mindre än i dag.

– Vi har ett universitet. Vi har betydligt snabbare förbindelser till omvärlden – och från omvärlden, inte minst. Vi har antagligen förändrat vårt näringsliv i ganska hög grad, vi har blivit mer kunskapsintensivt. Vi har ett betydligt mer jämställt Halmstad än i dag, och så kommer vi ha ett Halmstad där alla har god tillgång till grönområden och sen kommer vi att ha nya utvecklade stränder som bidrar med ett lite högre värde än idag.

– Vi kommer ha betydligt bättre beläggning på alla våra hotell året runt, inte bara på sommarmånaderna. Och så kommer det alltid vara sol.

Alltid sol till och med.... Han hörde kanske till slut att det möjligen lät lite väl rosaskimrande, Jonas Bergman, kommunstyrelsens moderate ordförande. Men hans visioner för 2050 kan väl ses som ett intressant diskussionsunderlag där hemma. Fler intervjuer hittar du där du hittade den här, eller på halmstad.se om du söker på podden. Där finns också information om hur du kommer i kontakt med oss. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!