Denna nyhet är äldre än 6 månader och kanske inte är aktuell längre.
Prickade glasögon
En iskall vind smeker min kind. Duggregnet prickar ner mina stora, runda glasögon. Jag hör barnskratt och nyfikna frågor.
Fröken! Dina Glasögon! Säger en viktig röst.
Ja! Jag ser snart ingenting, svarar jag. Tänk om jag inte hittar hem igen.
Jag kan hitta hem! Jag kan hjälpa dig! Vi går tillsammans! Säger den viktiga rösten betryggande och omtänksam, full av kärlek, empati och självförtroende.
En blöt och kall vante tar min hand. Vi går tillsammans och vi hittar hem igen.
Vi har varit på en plats. En plats som vi har relationer med. Vi har relationer med allt som finns där. Till allt vi upplevt, sett och doftat. Trots att vi har varit där så många gånger tillsammans så har vi alla helt olika relationer till precis den där platsen. Den ena relationen är inte den andra lik och är i ett ständigt virrvarr av förändring och omvandling, omförhandling.
Men en sak är säker – alla relationer är precis lika viktiga!
Precis lika viktiga är också alla röster som omger platsen. Alla fotavtryck, avtryck och intryck! Alla blommor, småkryp, bajskorvar och kromosomer. Stenar och dammtussar.
Det som funnits, det som är och det som kommer att bli – är precis lika viktigt!
Tillsammans med barnen kan vi komma ihåg det. Tillsammans kan vi vara det – bevara det!
För det är faktiskt så att även om jag inte älskar att vara ute när det regnar så skulle jag aldrig vilja leva i en värld, på en jord, utan regnet som prickar ner mina glasögon.
Text: Erika Wallin, bloggare på Pedagog Halmstad och förskollärare på Engelbrekts förskola.