Halmstad­­gruppens historia

De sex unga konstnärerna Sven Jonson, Waldemar Lorentzon, Stellan Mörner, Axel Olson, Erik Olson och Esaias Thorén skolas alla i den typiska 1920-talsanda som färgar konsten i Frankrike, Italien och Tyskland vid denna tid. Efter första världskriget vill man bygga upp världen på nytt. Industrialismen tar fart, städerna växer och tekniska innovationer avlöser varandra. Konsten blir konstruktivistisk.

Rationalismen, optimismen och framtidstron sätter tydliga spår på dukarna. Med raka linjer och räta vinklar blir rykande skorstenar, dundrande tåg och ångande maskiner tidens motiv. Konstnärerna leker med plangeometriska former i ett tvådimensionellt perspektiv. Ytan är viktig i uppbyggnaden av bilden och till skillnad från impressionisternas dukar med tjocka lager av färg, lämnar man knappt några synbara penseldrag efter sig.

När de unga konstnärerna visar sin moderna konst i sin lilla hemstad Halmstad, tas den emot med stor tveksamhet. Sverige, med sitt nationalromantiska arv från bland andra Anders Zorn och Carl Larssons bildvärld, har ännu svårt att ta till sig denna nonfigurativa modernism. De sex vännerna bestämmer sig för att gå samman. Med gemensamma utställningar vill de befästa den moderna konsten och vinna publikens intresse. Så bildas Halmstadgruppen 1929. Med Halmstad som en gemensam bas ska vännerna, genom sina konstnärsvisioner, hålla samman för resten av livet.

1920-talet präglas av optimism och framtidstro. I konsten tar det sig uttryck som starka, klara färger och hyllningar till tekniken, vilket kan ses i många av Halmstadgruppens målningar från tiden.

Axel Olson reser 1923 till dåtidens kulturella metropol, Berlin. Där studerar han för Alexander Archipenko, tillsammans med danska Franciska Clausen. Archipenko är kubist, och lär sina elever att bryta upp motiven från sina ursprungliga former och rekonstruera dem med hjälp av facetter och geometriska former. I samma bild kan man då se motivet från olika håll. Konstriktningen utmanade det traditionella måleriet, och betraktaren.

1924 reser kusinerna Waldemar Lorentzon och Erik Olson istället till Paris, som nu är Europas konstcentrum. Där studerar de vid Académie Moderne för den nyligen tillträdda huvudläraren Fernand Léger. Tillsammans med Franciska Clausen och Otto G Carlsund tillhör de hans första omgång studenter. Léger intresserar sig också för kubismen, men vill snarare än att utmana betraktaren istället skapa stabilitet och balans i bilden, en lärdom som kommer att präglar Halmstadgruppens konstnärer djupt och länge. Esaias Thorén reser till Paris 1926, men man ser att han genom sina vänner redan hade inspirerats av Légers läror. Thorén studerar för den svenska konstnären Otte Sköld i Paris.

Halmstadutställningen 1929 är en uppvisning av det finaste inom ny teknik, hantverk och konst som staden kan erbjuda. Egon Östlund ansvarar för konstavdelningen, och väljer att lyfta fram de sex konstnärerna. Trots stort motstånd lyckas han driva igenom detta. I pressen benämndes de sex som ”Halmstadskolan”. Med erfarenheter av hur europeiska konstnärer nätverkar, bildar grupper och skriver manifest, så väljer de sex vännerna att gå samman i Halmstadgruppen 1929, där fokus på den moderna konsten är det som enar dem.

Halmstadgruppen bildas i en tid då världen befinner sig i kris. Den stora depressionen utbryter i USA 1929 och i Europa sker Kreugerkraschen 1932. Den ekonomiska oron sprider sig i världen.

Konstnärer runt om i Europa påverkas av klimatet och nya ismer uppstår i kontrast till den glada anda som färgade 20-talskonsten. 1925 författar den dadaistiska konstnären André Breton Le Manifeste du Surréalisme som ska utgöra grunden för surrealismens konst och litteratur i Paris. Konstnärer som Salvador Dalí, Max Ernst, René Magritte och Man Ray ansluter sig till rörelsen. Ismen har sina rötter i Freuds psykoanalys som vid denna tid har revolutionerat världen med teorier om drömtydning och det undermedvetna.

Surrealism betyder öververklighet på franska och har som konstform inga logiska regler. Förnuftet förskjuts och det irrationella tillåts spela i absurda kontraster och egendomliga situationer. Fysiska lagar kan upphävas och föreningar mellan de mest motsägelsefulla föremål kan uppstå.

Halmstadgruppen kommer i kontakt med surrealismen redan under 20-talet men börjar först i början av 30-talet att själva experimentera med ismen. 1934 har Halmstadgruppen utvecklats till en surrealistgrupp med länkar till den kontinentala surrealismen, men med det halländska kustlandskapet som ständig inspirationskälla.

Gruppen arbetar parallellt med de franska surrealisterna och följer under 30-talet ismens utveckling via sina kontaktnät.

1935 deltar medlemmarna i utställningen Kubisme=Surrealisme i Köpenhamn och Stellan Mörner och Erik Olson ställer ut på The international surrealist exhibition i London 1936 tillsammans med bland andra André Breton, Salvador Dalí och Paul Eluard. Men de svenska surrealisterna bär på egna referensramar. De surrealistiska scenerna utspelas ofta i ett halländskt kustlandskap med sitt säregna vita ljus. Strandfynd och fiskeredskap blir återkommande motiv och ett signum för gruppen.

Det finns också en annan utmärkande skillnad mellan Halmstadgruppen och de internationella surrealisterna –synen på religion i förhållande till surrealism. Det surrealistiska manifestet förkastar religion på de surrealistiska dukarna, medan Halmstadgruppen har en mer tolerant inställning till föreningen av de två. När andra världskriget närmade sig blir existentiella och religiösa frågeställningar allt mer synliga i vissa av gruppens verk.

Med nazisternas landvinningar över Europa och den hotande kulturpolitik som Hitler sprider, lämnar Erik Olson Paris 1935 och bosätter sig utanför Köpenhamn.

När nazisterna ockuperar Danmark 1940 gör Erik ett nidporträtt av Hitler och tvingas under dramatiska omständigheter fly till Sverige efter att ha blivit svartlistad av Gestapo. Men när kriget bryter ut kan de surrealistiska konstnärerna inte längre fly in i det undermedvetna och öververkliga. Motiven påverkas och i början av 40-talet söker sig flera av Halmstadgruppens medlemmar bort från surrealismen.

Halmstadgruppens samlas åter på västkusten. I det lilla stenhuggar- och fiskesamhället Söndrum utanför Halmstad blomstrar ett intensivt kulturliv upp i något som kommer att kallas Söndrumskolonin. Konstnärer som Sven X:et Erixson, Felix Hatz, Vilhelm Bjerke-Petersen och Carl-Fredrik Reuterswärd, och poeter som Elsa Grave och Erik Lindegren tillsammans med många fler sammanstrålar här under 40- och 50-talet. Dramatiska och absurda surrealistscener byts ut mot varma vardagsmotiv i klara färger. Nu rör sig gruppens medlemmar mot sina individuella spår allt mer. De fortsätter att ställa ut tillsammans och förblir en grupp men med friare band.