Denna nyhet är äldre än 6 månader och kanske inte är aktuell längre.
Krönika: Janne Andersson
Jag brukar säga att jag har världens bästa jobb. Det finns bara ett problem, jag har för lite tid för Halmstad.
I mitt jobb brukar jag resa mycket. Fram till att pandemin kom åkte jag runt i hela Europa och träffade spelare och såg fotbollsmatcher. Runt våra matcher och mästerskap finns det inte tid för så mycket mer. Resorna till Halmstad blir därav färre. Men när jag väl kommer hem, det brukar vara ett par gånger per år, tar jag alltid en runda för att se att saker ser ut ”som det ska”, det vill säga att inget har förändrats. Vissa kallar mig konservativ men jag vill bara att saker ska vara som de alltid varit.
Eftersom knät krånglar kan jag inte springa längre, så numera hoppar jag upp på cykeln istället. Jag åker hem till mitt föräldrahem i Söndrum där min mor fortfarande bor. Jag cyklar förbi Alevallen och tittar in i klubbstugan. Det var ju för tråkigt att Alet inte lyckades i kvalet till division tre! Men snart börjar en ny säsong. Det är en av sakerna som är så fint med fotboll. Det kommer alltid en ny säsong med nya möjligheter.
Jag trampar ner till Örjans vall, världens vackraste idrottsplats. Det gläder mig mycket att HBK spelar allsvenskt igen. En imponerande säsong ledde till att klubben är tillbaka där man hör hemma. Jag hoppas bara att Halmstadborna snart kan få gå dit och titta på sitt lag. Fotboll utan supportrar är ju så oändligt mycket mindre lustfyllt. Jag trampar vidare till Prins Bertils led. Naturen där är lika vacker oavsett om solen skiner, om vinden viner, regnet eller snön faller. När jag var yngre och var bortrest kunde jag faktiskt fysiskt sakna att springa i denna fantastiska miljö.
Mina kollegor på förbundet brukar hävda att oavsett vad jag pratar om så landar jag alltid i Halmstad. Så är det nog, många fina minnen, inte minst från min egen och våra barns uppväxt kommer från tiden här. Mor, tre av mina syskon och många vänner bor kvar i staden. Halmstad är helt enkelt en del av mig. Så fort det finns möjlighet att få en liten del av Halmstad i min nuvarande hemstad så tar jag den. Tyvärr var det längesedan jag fick den chansen nu. Jag kommer ihåg när jag kunde gå och se mitt kära Drott, senast var det damlaget som var på besök i Tyresö.
Då satt jag där med halsduken på och gick igenom känslorna som alla supportrar upplever. Ett sjumålsunderläge blev till ett oavgjort resultat. En fantastisk upphämtning. Jag följer och har lidit när stadens lag har haft det motigt. Jag har firat när det går bra.
Jag har fått uppleva mycket, vunnit viktiga matcher och fått fina personliga utmärkelser. Men några av mitt livs stoltaste ögonblick var när jag fick Halmstads kommuns hedersbevisning 2018, Hallands akademis stora pris och när jag förra året blev utsedd till Årets Hallänning. Jag hoppas att jag har kunnat ge tillbaka något till den stad som givit mig så mycket.
I den fantastiska Kristina från Duvemåla av Benny Andersson och Björn Ulvaeus sjunger Kristina ”Hemma, var ligger det nånstans, kan nån ge svar?”. För mig har svaret alltid varit och kommer alltid att förbli Halmstad.
Krönikan skrivs av olika människor med anknytning till Halmstad. I detta nummer Janne Andersson, förbundskapten och i hjärtat evig Halmstadbo.
Artikel från tidningen Halmstad.