Podd "Halmstad växer"

Hela avsnittet i text

– Man måste våga fatta beslut för att kunna gå framåt på en plats. Och det kommer alltid att finnas vissa som skriker väldigt mycket och som aldrig vill ha någon förändring överhuvudtaget, så att det är ju en balansgång det här. Och även om jag säger att man måste våga fatta beslut så tror jag att man ska försöka fatta beslut utifrån att skapa platser som är bra för så många människor som möjligt.

Det här är det första temat i podden Halmstad växer. Det är en podd där jag utifrån utvalda teman intervjuar människor med flera olika perspektiv och kunskap om ett växande Halmstad. Jag heter Linda Thulin, jag är frilansjournalist, Halmstadbo och anlitad av kommunen för att göra den här podden.

Som inledning för hela den här serien finns ett avstampsavsnitt som det kan vara bra att ha lyssnat på först av allt. Men detta det första temat handlar om varför en stad egentligen behöver växa. I de andra intervjuerna möter du då pensionären och åsiktsmaskinen Kurt "Fido" Johansson i Oskarström, bokhandlaren och urhalmstadbon Ulrika Larsson och kommunstyrelsens ordförande Jonas Bergman.

I den här intervjun pratar jag med professorn i nationalekonomi, Charlotta Melander vid Handelshögskolan i Jönköping. Hon är en av våra mest profilerade forskare när det gäller städers utveckling, och hon vet allt om vad som gör en stad attraktiv. Och är du en av dem som oroar sig lite över växtvärk och att utvecklingen i Halmstad möjligen går lite fort? Då ska du veta att du inte har någon bundsförvant i Charlotta Mellander.

Hon säger visserligen att segregationen är en av de stora utmaningarna med växande städer. Hon säger också att det aldrig gå att få med sig alla invånare på utvecklingståget. Men hon har inte heller några som helst argument för att en kommun inte ska vilja växa så mycket den kan. Så här säger hon om varför en stad behöver växa.

– Det är många som frågar det. Varför ska vi behöva växa över huvud taget? Många är rätt nöjda som det är och ska man verkligen behöva bli större? Men man ska veta att det kommer vissa fördelar med att växa. Det är egentligen två effekter på platser som växer. Den ena berör produktionssidan, det vill säga arbetsmarknadssidan för företagen och för dem som arbetar. Att arbetsmarknaden blir starkare. Dels så är det lättare att hitta rätt person på rätt jobb om man har fler att välja mellan. Man kan lära av varandra. Man får stordriftsfördelar, det vill säga att man kan slå ut fasta kostnader på fler personer.

– Det finns en rad sådana effekter, något som vi forskare med lite finare ord kallar för agglomerationseffekter. Och de här agglomerationseffekterna gör att företagen blir mer produktiva på större marknader där det bor fler människor. Och blir man det, ja då kan man också betala en högre lön. Och det är ju anledning till att lönenivåerna ligger högre på platser där det bor fler människor som arbetar. Så så ser det ut liksom i landet, att man ökar produktiviteten där det bor fler människor som arbetar på ett ställe.

– Men det är inte hela fördelen med att växa. Den andra fördelen ligger på konsumtionssidan. För är du många människor som bor på en plats, då är det också fler människor som kan gå ut och äta, som kan gå och fika, köpa kläder, klippa håret, gå på museer, restauranger, teatrar och alla de där bitarna. Är man många som gör det, ja då finns det också underlag för att driva fler den typen av verksamheter och man kanske kan ha en lite större teater som kan ta in fler roliga evenemang och så vidare. Och det gör ju att man får ett bredare konsumtionsutbud och det tycks väldigt många tycka är ganska intressant och påverkar platsen positivt.

– Så det är båda de här två sidorna som kommer i takt med att städer eller platser växer och får fler invånare. Men det är också det motsatta som händer med platser som krymper. Det vill säga vi får en svagare arbetsmarknad och så börjar konsumtionsutbudet dras ner.

Det är lite lätt att fastna i det när man nu är i en stad som växer och har vuxit så mycket genom historien – att man glömmer att det finns så många städer som brottas med det motsatta problemet. Om du skulle beskriva lite grann hur det är för dem som har Halmstads motsatta problem, hur är det i de kommunerna?

– Ja, det ska man komma ihåg, att det är ju nästan en majoritet av landets kommuner vi talar om. Oftast mindre kommuner som ligger på håll från en lite större plats. Men i takt med att det är fler människor som flyttar därifrån än vad som flyttar dit så så betyder det att 1: oftast är det de unga som flyttar därifrån, man höjer medelåldern och så föds det lite färre barn också.

– Man kan säga att det här är de enda två sätten en plats kan växa på, det ska man komma ihåg. Antingen ska fler flytta in än som flyttar ut, eller så måste man föda fler barn än vad som dör människor på platser, eller helst båda två. Det går ofta hand i hand. Och är det på det viset att man liksom tappar sin befolkning, då tappar man ju underlaget för både den här arbetsmarknaden och konsumtionssidan.

– Dessutom så behöver man oftast dra ner offentlig service. Det vill säga man har inte tillräckligt många barn, då lägger man ner skolor. Man säger att du får åka lite längre för att få vård, för det bor inte tillräckligt många här för att kunna berättiga en vårdcentral på platsen. Kanske närmsta polisstation helt plötsligt ligger mycket längre bort. Bensinstationen till slut tvingas lägga ner och du får en rad sådana här negativa effekter när människor försvinner. Och det påverkar alla de människor som ändå tycker att det här är världens bästa plats att bo på.

Det påverkar också ganska ofta skattetrycket. För man måste betala mer till det gemensamma, eller?

– Ja, absolut. Är man färre och delar på kostnaderna så får varje person betala mer. I Sverige har vi lite grand jämnat ut det här genom att ta från rika kommuner och ge till fattiga kommuner. Så lite grand är det här en anledning till att du kan ha en hyfsad offentlig service på de flesta platserna, även om den inte är likvärdig överallt.

– Men däremot, den här omfördelningen av skatterresurser biter ju inte på det andra sidan vad gäller konsumtionsbiten. För det är inte den som kan supporta att det finns fler caféer och restauranger och affärer och liksom hela den biten som man ändå tycker är ganska kul att ha. Så även om det till viss del stöder den offentliga servicen så slår det ändå hårt mot mindre platser som tappar sin befolkning.

Vad kan man då säga om vad det är som gör en stad attraktiv?

– Man ska komma ihåg att attraktionskraften är ju olika för alla olika typer av människor oftast. Jag gjorde ”Bäst att bo” under fem års tid med några kolleger och då hade vi som utgångspunkt att en attraktiv plats måste vara en plats där fler flyttar in än vad det flyttar ut. Och inom forskningen så säger man också att det måste vara det bästa måttet på attraktionskraft vi har.

– Och tittar man då på vad som kännetecknar den typen av platser så är det ofta lite större städer som har det här konsumtionsutbudet. Alltså som har en stor variation i vad man kan konsumera, men också oftast kan erbjuda en högre utbildning som har en bra arbetsmarknad och som har den här mixen. Men som kanske inte bara kan erbjuda bra jobb, för det kan många mindre orter göra också, men då saknar de den här andra sidan – det vill säga livsstilsfaktorer.

– De allra flesta som flyttar mellan kommuner är mellan 18 och 35 år. Det är den absolut överväldigande majoriteten av alla som flyttar omkring. Och de som kommer ut och gör de här flyttarna idag, är mycket mer upplysta än vad man var förr i tiden. Det vill säga att man har haft koll på läget på ett annat sätt. Och de vill ha mer än ett bra jobb. De vill ha ett bra jobb i kombination med en hel livsstil. Så de platserna som erbjuder det, det är de som fortfarande, av ganska många i alla fall, anses vara attraktiva.

Men vad menar man med livsstilar? Det kan ju vara väldigt brett, liksom. Kan du ge några konkreta exempel?

– Ett tydligt sådant exempel är ju bredden av konsumtionsutbud. Det vill säga: du har många kaféer, restauranger, mötesplatser. Nätverk där du kan haka in i nya människor och lära känna; kultur, konserter, upplevelser. De grejerna som du behöver vara på plats för att konsumera, kan man säga.

– Köpa jeans kan du göra varifrån som helst över nätet. Det är inget jobb att skicka dem fram och tillbaka. Men en konsert är inte riktigt samma sak att uppleva på nätet, eller ett cafébesök eller restaurangbesök. Det är mycket tuffare att göra på håll, så det är den typen av konsumtion som kräver att du är på den platsen för att kunna ta del av det.

Vi lever ju i en ganska omvälvande tid, vilket vi ju faktiskt gjorde redan innan pandemin slog till, men nu har det blivit ännu mer så. De här faktorerna som påverkar i vilken mån människor flyttar eller vill välja en stad – kan man se att de kan påverkas över tid, att vi får olika värderingar? Jag tänker på klimathotet och konsumtions­mönster och allting sånt. Kan man tänka sig att vi ändrar vad som är viktigt angående var vi vill bo framöver?

– Jag får den frågan ofta, och man kan säga att det är ju ingen som vet vad som händer ens i morgon. Hade vi vetat det så hade vi gått ut och spelat på lotto och vunnit massa miljoner om vi hade vetat exakt vad som händer i morgon. Men det vet ingen. Men som forskare brukar man säga att det bästa instrumentet vi har för att förutspå framtiden, och så är det att titta på historien.

– Och man kan säga att den här urbaniseringen har pågått under 200 år, och vi har haft till och med pandemier under den perioden. Vi har haft världskrig och bombat sönder städer som vi bygger upp rätt fort igen. Så det finns ganska god anledning att tro att trots att vi har den här pandemin, att utveckling kommer att fortsätta därefter också. Att städer kommer fortsätta vara attraktiva och locka till sig väldigt många människor.

Men varför de lockar, kan det tänkas vara olika saker? Att det krävs olika saker av städerna om de ska konkurrera sinsemellan. Om vi ska välja Halmstad före Helsingborg eller före Växjö eller vad det blir. Kan det vara olika saker då som lockar till sig folket?

– Dels så tror jag att man ska försöka bygga på de resurserna man har, delvis. Man ska liksom bygga underifrån och lyssna av invånare och så vidare. För alla städer har ju inte exakt samma förutsättningar. Men fortfarande finns det ganska mycket som är relativt generellt också, som den här variationen att ha stort utbud, att ha många saker att välja på. Det tror jag kommer att vara ett vinnande koncept också framöver.

När man växer mycket – och nu tar Halmstad höjd för att faktiskt växa med 50 procent på trettio år – då finns det många som tycker att det här går för fort och är inte bra för kommunen. Det finns liksom en massa risker med det. Om man skulle vilja sakta ner tempot och hindra den här utvecklingen för att man tycker att det går för fort, är det möjligt och önskvärt att göra det?

– Jag skulle säga nej, att man bör inte försöka göra det. Man ska vara medveten om att växa kommer inte utan kostnad. Det är ju inte så att det bara kommer en himla massa fördelar och inga kostnader med det hela. Kostnaden är till exempel att huspriserna sticker iväg, man får lite skevare inkomstfördelning, ökad segregation. Och det är verkliga utmaningar som är jättetuffa och som man ska jobba med. Utan tvekan.

– Men alternativet att inte växa, den kostnaden är ännu större. Och man ska komma ihåg att om Halmstad skulle stanna av eller minska lite i befolkning, ja då kommer det finnas andra städer som ligger jämbördigt med Halmstad som fortsätter att växa, som helt plötsligt kommer att framstå som mer attraktiva. Och så kanske man då liksom tappar resurser relativt de platserna. Så nej, jag skulle säga att det är inte alls önskvärt att stanna av och växa, utan snarare att också förstå vilka utmaningar växande kommer med och jobbar med det parallellt.

Vi ska komma in på det om en stund, tänkte jag. Men det jag tycker är intressant när jag kommer tillbaka hem till Halmstad efter att ha bott i Stockholm i ett decennium, är att jag slås jag av uppdelningen lite grann. Å ena sidan så finns det en kategori människor som tycker att det jättespännande och jättekul att Halmstad utvecklas, och ser en massa möjligheter. Och så finns en grupp som är ganska oroliga och tycker att det kommer med ett högt pris och så vidare.

Det där är ju en utmaning för politiker och makthavare att hantera. Hur ska man göra? Eller för det första: Hur vanligt skulle du säga att är att det finns en sådan kluvenhet till att växa bland befolkningen?

– Jo, alltså: jag har inga siffror på det, men jag tror att det ganska vanligt att vi tycker olika. Och det behöver man ju liksom förstå. Jag tror att många gånger – alltså en miss som man har gjort, från kanske framförallt nationellt politiskt håll – är att, liksom, att den upplevelse jag ser här runtomkring, är också den som alla andra upplever. Att förstå att verkligheten kan se olika ut för olika människor.

– Även om vi alla bor i Sverige, eller till och med i samma stad, så kan upplevelsen av det som håller på att hända vara väldigt olika, och faktiskt ha en förståelse för det. Och, så att säga, jobba med de utmaningarna som finns och inte hävda att de inte finns och säga att det enbart är positivt det som sker, utan också förstå vilka utmaningar de kommer med och visa förståelse. Och också att visa att man aktivt jobbar med de frågorna, det tror jag behövs för att få med fler på tåget.

Jag tänker att det finns dels en slags oro – och det har vi pratat om i vårt inledningsprogram – det här att man i alla tider har tyckt att "nu har vi växt lagom, nu ska vi inte bli större". Att det där är en ganska vanlig tanke, att vi behöver inte bli större, eller vi kan inte bli större. Så det är en aspekt kring den här skepsisen.

Men en annan aspekt av skepsisen tycker jag också är att det finns en misstro mot att politikerna fattar de kloka besluten, att de gör rätt avvägningar när det gäller bostäder, grönområden, kulturaktiviteter. Jamen, alla avväganden som man har att göra som kommun. Hur ska man tackla den situationen?

– Det finns väl kanske bara ett sätt att tackla den: med att använda sin röstsedeln, så att säga. Det här är ju en del av demokratin. Rösta fram de politikerna vi vill ha, och sen så är det faktiskt de som i mångt och mycket är med och bestämmer om utvecklingen. Det betyder inte att de inte kan lyssna av invånarna, att man inte kan ha en kontinuerlig dialog. Men det mest effektiva sättet att liksom ändra en utveckling är att ta till sin röstsedel.

Jag funderar över i vilken mån det finns ett fog att vara skeptisk mot sina makthavare. Finns det fog för att vara lite orolig för att de blir fartblinda, alternativt fattar beslut som kanske inte på lång sikt är det bästa, och så där? Kan man säga någonting om klassiska misstag som man gärna gör som makthavare i det här expansionsskedet av en kommun?

– Alltså, jag har ju ingenting på fötterna – speciellt att kunna generalisera och säga att "där i den där staden är de fartblinda", och "där har de minsann inga skygglappar på". Det är jättesvårt att säga en sån grej, men jag tror som sagt att man som politiker ska vara medveten om att utvecklingen även när det är positivt inte alltid är positivt för alla.

– Att faktiskt försöka föra en dialog kring det och fundera över: Hur hanterar vi att så många som möjligt ska kunna hänga med på tåget ,och kunna ta del av de fördelarna som skapas av att man växer?

Vi pratade om det lite grand innan och jag tänkte fördjupa det lite nu. Det här med vilket som är baksidan och svårigheterna med att man växer. Vad kan du säga om vilka de vanligaste problemen är som uppstår i städer som växer?

– Jag skulle säga att det är de här tre som jag nämnde. Huspriserna sticker upp, segregationen ökar och inkomstfördelningen blir skevare. För attraktiva platser är ju inte bara attraktiva för en viss grupp människor, utan det är både de som tjänar mycket pengar, de som tjänar lite mindre pengar.

– Och så dras samtliga till platsen och då blir det ofta så att det egentligen bara är de med riktigt schysta inkomster som har råd och börjar köpa hus i de trevliga kvarteren. Och så bjuder de över de som har lägre inkomst som blir hänvisade till andra typer av kvarter, och så sticker huspriserna jättemycket där det är attraktivt att bo och så blir segregationen mer tydlig. Och så vidare.

– Det här är klassiska utmaningar i attraktiva städer som man bör vara medveten om och som man bör fundera på. Framförallt med nybyggnation och så vidare. Hur man ska, liksom, planera sin stad och vilka som ska bo på olika ställen.

Man har ju med det i planen här, där man försöker bygga så blandat som möjligt. Där det redan finns hyresrätter bygger man villor och radhus och så vidare, det finns en sådan plan. En annan sak som jag tänkte fråga om när det gäller det det är ju att det man också satsar på i Halmstad är ju att försöka behålla andelen människor som bor i tätorten respektive utanför tätorten, vilket ju gör att det blir ju en väldig förtätning som ska ske inne i centrala Halmstad.

Människor säger att: Varför kan inte fler människor bo i de här kranskommunerna och serviceorterna som vi har? Där det finns mer mark där man slipper liksom förtäta och så. Det där vet jag att du har tankar om, kan du inte berätta lite om det?

– Man ska ju komma ihåg att Halmstad fortfarande inte är en storstad. Om vi jämför med de största städerna i Sverige. Och det som kan vara Halmstads och liknande orters "salespitch" är att man fortfarande har råd att bo nära stadskärnan. Man ska komma ihåg att de här 18 till 35-åringarna som främst flyttar omkring, de är sugna på att kunna få del av det här någorlunda urbana livet.

– Så man kan säga att om man tittar på var huspriserna sticker allra mest, vilket också är ganska bra mått på vad som är attraktivt hos många människor, så är det ju nära stadskärnorna. Inte långt ut i ytterområdena. Sen kan man ju ha nån slags moralisk tanke om att det vore bättre om vi spred ut oss, så det blev lite mer jämnt och så vidare.

– Men ska man ha en attraktiv plats och är en hyfsat mindre stad tror jag man behöver satsa i väldigt hög grad på att bygga nära stadskärnan. Halmstad har ju fortfarande en tillgänglighet in till stan, och det tror jag är viktigt att ta tillvara på om man är en stad av Halmstads storlek.

Du, till sist tänkte jag att vi ska prata om en annan grej som du lägger mycket fokus på, som handlar om människornas betydelse i en stad. Vad kan man säga rent generellt om vad vi Halmstadbor har för betydelse för stan?

– Ja, om man tittar rent generellt: Jag är ute och håller föreläsningar väldigt mycket. Jag har nog hållit föreläsningar i nästan 250 kommuner, det är nästan de flesta svenska kommuner. Och innan jag åker ut och håller en föreläsning så brukar jag alltid titta på: 1. Hur många bor i kommunen? Hur tätt med varandra bor man och hur långt är det till närmsta större ekonomiska granne, det vill säga nästa större stad?

– Med de tre måtten kan man förutse oerhört mycket hur det går för en plats. Man kan nästan säga vad inkomstnivån är hur arbetslösheten ser ut, hur stor andel som är högutbildade, hur stor andel som fortfarande drivs av tillverkningsindustri på platsen. Det här är otroligt linjärt.

– Men ibland så kan man komma ut på en plats där man känner att "här går det ändå lite bättre än vad man kunde förvänta sig". Eller "här går det lite sämre än vad man kunde förvänta sig". Och då hänger det nästan alltid på människorna på platsen. Om man jobbar tillsammans, om man litar på varandra.

– Om man jobbar åt samma håll, om man försöker hitta konstruktiva lösningar och så vidare. Givet förutsättningarna så går det då oftast lite bättre än vad man skulle kunna förvänta sig. Därmed inte sagt att man kan klättra jättemycket och gå om Stockholm i ett huj för att man är så himla sammansvetsade. Så enkelt är det inte. Men man kan ändå se till att givet förutsättningarna så gör vi den är platsen så bra som vi bara kan.

Vilka är det då som kan göra det?

– Det är viktigt med de viktigaste aktörerna först och främst på tåget, alltså att ha politiker, tjänstemän, fastighetsägarna, näringslivet i allmänhet. Att de stora viktiga aktörerna är med på tåget. Men också att lyssna av nyckelgrupper som bor där. Alltså, man vill skapa en stad som är bra för så många människor som möjligt. Men att ha de här nyckelaktörerna som sagt med på tåget, att de litar på varandra och jobbar åt samma håll och vill liknande grejer. Det är ganska viktigt.

Jag vet att du också pratar lite grann om att samtidigt som människorna kan vara en väldig kraft så kan de också vara delaktiga i att det bromsas upp lite grand. Berätta mer om det!

– Ja, jag jobbar med en kollega som heter Richard Florida och vi har jobbat ihop i många år. Richard i sin tur jobbade under en period med Jane Jacobs, som man kan säga är stadsutvecklingens förgrundsfigur. Hennes arbete är egentligen mycket av det som modern stadsutveckling bygger på.

– Och Richard frågade Jane vid ett tillfälle hur det kan komma sig att man har två platser som på pappret har liknande förutsättningar. Alltså ungefär samma geografiska utmaningar, ungefär samma industristruktur och så vidare. Ungefär samma utbildningsnivåer. Och ändå går den ena platsen mycket bättre än den andra, och vad det kan bero på.

– Då var Jane Jacobs svar att det är beroende på närvaron eller frånvaron av det hon kallade för ”squelchers”, det vill säga bromsklossar. Alltså, är man en tillåtande miljö som faktiskt tycker det är kul att utmana lite, som försöker vara en bra plats för eldsjälar som vill driva saker. Är man en tillåtande miljö? Ja, då är det oftast lite, det går lite bättre på de platserna, jämfört med om man är den där typen av plats där de istället säger att nej, det där får du pröva någon annanstans. Eller så har vi aldrig gjort här. Och så tänker man: "Usch, vad ska de skriva i lokaltidningen? Nej, det hoppar vi över."

– Ja, då händer också mycket mindre grejer. För antingen så lägger de där eldsjälarna ner helt och hållet eller också väljer de att flytta någon annanstans. Och då blir det inte riktigt lika roligt på den platsen. Så att försöka så långt som möjligt vara en öppen och tillåtande miljö är jätteviktigt. Och sen kommer vi aldrig någonsin hamna i ett läge där varje förändring uppskattas av allt och alla.

– Och då måste politiker och tjänstemän så att säga ändå våga fatta beslut. För man måste våga fatta beslut för att kunna gå framåt på en plats. Och det kommer alltid att finnas vissa som skriker väldigt mycket och som aldrig vill ha någon förändring överhuvudtaget, så att det är en balansgång det här.

– Och även om jag säger att man ska våga fatta beslut, så tror jag att man ska försöka fatta beslut utifrån att skapa platser som är bra för så många människor som möjligt. Och tänka liksom att stadsutveckling inte är någon "silver bullet" vi kan skjuta iväg och så växer det. Det vill säga: Så bygger vi en arena, sen är det klart liksom. Utan snarare tänka brett.

– Hur kan vi göra så många roliga aktiviteter för så många som möjligt? Kan vi se till att så många som möjligt på den här platsen faktiskt har det ganska bra? Och också tänka stadsutveckling i termer av att det är en process och inte ett projekt som någonsin blir klart. Det här är en ständigt pågående process som kommer att fortsätta framöver.

Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Jönköping, alltså. En av fyra intervjupersoner på temat varför en stad behöver växa. De andra intervjuerna hittar du på samma ställe som den här intervjun, eller på halmstad.se, då söker du på "podden". Där får du också veta hur du kan kontakta oss. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstads kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

Hela avsnittet i text

– Är det ett självändamål att vi ska växa? Har man tänkt över var man ska bygga? Sen är ju nästa sak vad ska man sysselsätta folk med? Finns det överskott på arbeten i Halmstad? Alla kan ju inte jobba i kommunen.

Hej, det här är det första temat i podden Halmstad växer. Det här är en podd där jag ska ta upp olika frågor som är kopplade till att Halmstad väntas växa ganska rejält framöver. Jag heter Linda Thulin. Jag är Halmstadbo och frilansjournalist och jag gör den här podden på uppdrag av Halmstad kommun.

Den här podden är en intervjupodd, men i det allra första programmet får du ett avstamp som ger värdefull bakgrund till både Halmstads historia och de framtida planerna. Intervjuerna som jag gör kommer att vara med människor med olika bakgrund och perspektiv, som får lägga ut texten kring ett visst tema.

I det här första temat så handlar om varför en kommun måste växa. I de andra intervjuerna så möter du nationalekonomen Charlotta Mellander som är expert på regional utveckling och städer, bokhandlaren och urhalmstadbon Ulrika Larsson och kommunstyrelsens ordförande Jonas Bergman.

I den här intervjun så åker jag till Oskarström för att träffa den pensionerade piloten och åsiktsmaskinen Kurt "Fido" Johansson. Han är av den mer skeptiska sorten när det gäller ett växande Halmstad, och han var också en av initiativtagarna till protesterna mot att bygga ett hotell vid Österskans. Känner du igen hans namn så är det garanterat från de många, många insändare han har skrivit i olika tidningar genom åren.

– Jag har producerat några, jag tror jag har tolv hundra urklipp.

Det är så alltså? Vad kommer det där ifrån?

– Ja. Jag gissar att det kommer lite hemifrån från när jag var barn. Och sedan flyttade jag hemifrån när jag var ung och flyttade ut. Jag bodde först i Västerås och sedan hamnar jag i Skåne och sedan har jag bott lite på olika ställen. Ja, det har blivit ett intresse. Jag har blivit engagerad i olika frågor. Sedan bryr jag mig om allt från från smått till stort. Tyvärr är jag ju oftast förbannad, för det mesta. Men jag har faktiskt även skrivit en och annan positiv insändare när något gott har hänt eller någon har gjort något bra

För det där är jag lite fascinerad av. Att du lyckas ha åsikter om så många olika typer av saker. Och det är bara poppar upp då liksom, när du läser eller hör något. Så dyker åsikterna upp?

– Ja, så är det.

Och då måste du få ner dem på pränt?

– Ja, så är det. Jag brukar säga att det gör ju oftast ingen större nytta, misstänker jag. Men det lättar på trycket för mig. Det är faktiskt ganska kul, för ibland kommer det fram någon människa som jag inte alls känner. Och så säger de: "Är det du som är Kurt 'Fido'?" Ja, det är jag. "Jättebra att du skriver i tidningen. Jag skulle vilja göra det. Men jag orkar inte." Eller "jag vet inte hur man gör" eller någonting. Och då blir man ju glad.

Det här med sociala medier nu, och Facebook och andra sätt att publicera sig, har ju gjort att möjligheten att göra sin röst hörd har förändrats ganska mycket. Det är fler som kanske publicerar sig för det är inte lika jobbigt att lägga ett inlägg på Facebook som det är att skicka in en insändare till olika tidningar. Vad tänker du om det?

– Ja, det är väl jättebra på ett vis. Men å andra sidan sett så har det ju blivit... Ja, jag har möjlighet att låta bli att läsa allting och jag sticker inte in näsan, för vissa debatter spårar ur fullständigt och de kastar skit på varandra. Alltså sånt språk som en del använder på Facebook eller andra sådana här medier.

– Jag skulle ju aldrig kunna säga något sånt till dig när vi sitter öga mot öga. Men tydligen om om någon retar upp sig på något som du har skrivit så kan de skriva nästan vad som helst, och kalla dig nästan vad som helst, och jag tycker det är hemskt. Det är tråkigt. Vi har fått en frihet och vi borde kunna utnyttja den bättre.

Du den här podden handlar ju om att Halmstad växer och jag har bett dig svara på några frågor som handlar om Halmstad specifikt. Men först slog det mig när jag åkte igenom Oskarström att: är man Oskarströmsbo eller är man Halmstadbo? Vad identifierar du dig som mest?

– Jag är nog mest Oskarströmmare, eftersom jag är mycket här. Det blir ju inte så vådligt mycket åka in till Halmstad ändå. Hade jag varit 20–30 år yngre så hade jag förmodligen tillbringat betydligt mera tid inne i Halmstad. Men nu är det ju så att kroglivet och nöjeslivet lockar ju inte på samma sätt.

Vad är Oskarström för dig då? Vad är tjusningen med Oskarström?

– Vi har nästan allting som vi behöver här. Och sen är det ju så vådligt vacker natur, och vi har motionsslinga 200 meter utanför huset här och så vidare. Elljusspår så man kan gå när det är mörkt då. Annars har vi ju andra långa rundor som vi knallar omkring på. Det är ett helt underbart ställe faktiskt. Goda grannar, och trevligt.

Oskarström är också en av de orterna som kommer påverkas nu när man ska expandera Halmstad. En av serviceorterna som ska byggas ut ganska mycket procentuellt sett. Vad tänker du om det?

– Ja, jag hoppas att det blir bra. Jag vet inte, för jag har ingen aning om var man tänker bygga eller hur man tänker bygga.

Om man bortser från just den biten som handlar om – som ju alltid är svår – var och hur ska man bygga. Men just tanken att bli fler. Det är ofta det som de där orterna utanför centralorten vill, för man känner att det satsas för mycket inne i stan och så satsas det inte på de mindre orterna. Då är ni en av dem som ändå förmodligen kommer få lite vinning av att Halmstad växer också. Eller ser du det så?

– Ja, jag vet ärligt talat inte. Är det något självändamål? Ska folk pendla eller ska ska man starta en ny industri, eller hur är tanken? Jag vet inte, jag är nog kluven inför det där.

För du tänker att det finns ändå inga jobb här i Oskarström?

– Nej. Och väldigt många pendlar ju redan nu, tror jag. Så det är nog svårt att se att. Men det är klart, det kanske startar nåt. Vi får ju se, framtiden är ju inte utstakad.

Som princip då, den här expansionen där man nu från kommunens sida tar höjd för att vi kan bli 150 000 om trettio år. Vad har du för tankar om det?

– Ja... Är det ett självändamål att vi ska växa? Har man tänkt över var man ska man bygga? Vi bygger mycket på våran fina åkermark. Nu finns det kanske andra ställen att bygga på, men å andra sidan sett så är det ju lättast att bygga på platt mark som redan är röjd.

– Sen är ju nästa sak, vad ska man sysselsätta folk med? Var ska de arbeta? Finns ett överskott på arbeten i Halmstad? Alla kan ju inte jobba i kommunen.

Nej, men ju fler människor som flyttar in till en kommun, desto fler jobb blir det väl. Eller?

– Det är väl inte nödvändigt. Det är klart att det blir jobb i affärer och det blir en del jobb i servicenäringen, men...

Och det kanske flyttar in människor som vill starta företag?

– Ja, jo. Blir det bara en inte alltför styrd inflyttning utan att folk som vill komma kommer.

Vad menar du när du säger styrd inflyttning?

– Ja, då tänker jag på att man ibland väljer att, till exempel som det har varit nu med ett stort antal flyktingar, så har man ju till vissa kommuner medvetet tagit in ett stort antal flyktingar för att fylla sina tomma bostäder.

Men det är väl inte fallet i Halmstad?

– Nej, det känner jag inte.

Det är väl mer de kommunerna som har vikande befolknings­utveckling?

– Ja, till exempel Hylte är väl en sådan kommun som har gjort så.

För jag tänker så här. Jag har fått lära mig lite historia nu, i samband med att jag gör den här podden. Om hur det har sett ut historiskt sett i Halmstad, som ju har vuxit jättemycket ända sedan 1800. Det har alltid varit många som vill bo här och nu har det ju blivit ännu mer så. Varför är det inte bra att det är många som vill bo här?

–Jo, men det är väl bra. Det är ju positivt. Det visar ju att vi gör saker och ting rätt, eller att man gör saker och ting rätt och att saker och ting fungerar.

Jag tänkte också att vi behöver beröra den jobbiga frågan som handlar om olika typer av specifika förslag som finns i det här att Halmstad växer. Det blir ju mycket diskussioner i många konkreta frågor som handlar om bro över Nissan, Folkparkens framtid, hotellbyggen och bostäder och så vidare. Och du är engagerad i den här frågan som handlar om hotellet vid Österskans som vi nu ska folkomrösta om. Vad är det du inte gillar med de planerna?

– Ja, det som fick mig att resa ragg var ju när jag fick se en bild på ett 17-våningars hus där, där det står nu. Där bebyggelsen runtomkring är 3–4 våningar. Jag är fullständigt övertygad om att både jag och många andra hade accepterat det här bygget utan problem om det hade varit 4–5 våningar högt så det hade smält in i miljön nu. Nu hade det ju stuckit upp och fullständigt tagit över stadsbilden där. Sen kändes det väl lite grand som att hur har det där gått till? Vem har bestämt att man ska bygga ett hotell där?

Men det jag anar här, både i den gruppen som du är aktiv i men också rent generellt utifrån där vi började intervjun med dig och ditt engagemang: Alla dessa insändare du har skrivit och där du säger att du nästan alltid är arg. Där finns ju någon slags allmän, ett allmänt ifrågasättande av de som fattar beslut och att de inte vet vad de gör. Var kommer ifrån?

– Ja, det kommer ifrån att jag har konstaterat att på de sista 20–30 åren, eller kanske ännu mera, så har ju antalet medlemmar i de politiska partierna minskat. Tack vare det så är ju urvalet sämre till de som ska väljas till olika poster. Sen är ju väldigt många politiker numera, de är yrkespolitiker. De är ju broilers, de kommer från ungdomsförbunden och de kommer från fackföreningar, eller "you name it". Så det är väldigt få som har haft ett riktigt arbete eller drivit ett företag eller så jämfört med hur det var för kanske 50–60 år sedan.

Men lokalpolitikerna är ju bara i väldigt liten utsträckning heltidsanställda. Annars har de ju parallella jobb.

– Ja, men det är ju oftast inte de som bestämmer. Utan vi har ju ett antal kommunalråd.

Du menar att de sitter och har mycket makt och inflytande och har en annan bakgrund än vad de hade förr i tiden?

– Ja, så är min uppfattning. Om det sedan är hundraprocentigt överensstämmande med verkligheten, det törs jag inte uttala mig om.

Jag tycker här är spännande. För det är klart att man måste ju ha ett kritiskt förhållningssätt, och det är bra att ha det givetvis. Men när man vänder på det och tänker att vi, du och jag när vi har åsikter, sitter ju och har det utifrån våra egna personliga perspektiv. De ska ta tillvara alla Halmstadbors intressen med allt vad det innebär. Inte bara dom som är emot ett hotell utan även de som är emot alla möjliga andra saker. Det känns ju som att det inte är superenkelt att vara deras situation heller.

– Det har jag inte påstått...

Men?

– Nej, men jag kan tycka ibland att det verkar som man inte vill ha dialog med medborgarna.

Du hade velat veta mer hur de tänker och resonerar och få mer svar?

– Ja, jag tycker de kunde vara lite mera offentliga och gå ut och vara lite mer, berätta lite mer om hur de jobbar. Det är kanske svårt att få tiden att räcka till, jag vet inte, men kan man skriva, kan man lägga ut någon liten video ibland eller nåt? Det hade varit intressant.

Så är det ju det här igen att väldigt många människor kan ha åsikter och säga vad de tycker och tänker. Och det blir ju mycket jobb om man ska ha den dialogen med alla människor som tycker och tänker.

Men det jag tycker är intressant är också att, man läser ju insändare och vi vet att det finns aktionsgrupp och så vidare. Men sen finns det massa människor som aldrig höjer sin röst. Är det ett ansvar man har som medborgare att göra det? Och om man inte höjer sin röst så får man på något sätt finna sig i att ens egna intressen inte blir tillvaratagna. Eller vad tänker du om den obalansen mellan de som engagerar sig och inte gör det?

– Ja, det är klart att det är ju tråkigt för dem som inte orkar, vill eller kan engagera sig. Att dom måste finna sig i det? Nej, egentligen inte för då ska ju vi andra, eller politikerna ska ju ändå försöka lyssna även till den tysta massan. Eller? Ja, men det är klart det är svårt. Kan man inte göra sin röst hörd så är det lätt att man blir överkörd. Jag tror det.

Ja, och om vi återigen ska gå tillbaka till hotellfrågan som blev så tydlig med namnunderskrifter, så är det ju 90 000 Halmstadbor som inte har protesterat. Vad tänker du om det?

– Jag vet inte. Vi valde ju en väldigt besvärlig tid att gå ut och samla in namn. Nu i pandemitider och annat så...

Men inte tror du väl att så väldigt många fler hade engagerat sig ändå? Alltså, det måste ju också vara så att det faktiskt är ganska många människor som inte bryr sig om det där hotellet?

– Ja, jag är fullständigt övertygad om att vi kanske inte hade fått mer än fem, tio tusen namn till, även om det hade varit helt normala tider.

Det blir ju intressant utifrån ett demokratiskt perspektiv. För då kanske det är så att i allra, allra bästa fall så är det 20 000 som protesterar och sen är det 80 000 som inte tycker att det här är så viktigt så att de protesterar. Då är det väl klart att vi ska ha ett hotell?

– Ja, visst, så är det ju. Det är ju demokratins regler.

Tänk så många saker som vi har anledning att vara missnöjda med och som man kan tänka sig att folk skulle vilja protestera mot. Och så blev det ett hotellbygge.

– Jag håller med dig. Jag är själv förvånad. Som sagt var, jag gjorde det i vredesmod kan jag säga. Och ja, jag tyckte att det bara var för mycket.

Tillbaka till själva frågan om att Halmstad växer, och varför en kommun behöver växa, och att du ju är lite skeptisk till vissa saker och så där. Det finns liksom bakom det en misstro mot att politikerna vet vad de gör, eller har rätta incitamenten eller vad man ska säga. Hur tänker du om du vill ge råd framöver? Hur ska man tackla den här situationen? För det kommer ju dyka upp en massa sådana här situationer när folk blir missnöjda över än det ena, än det andra. Hur tänker du att makthavarna ska hantera det?

– Ja, du. En sak som jag tror: De bör anlita lite flera experter. För det verkar ibland som när man skriver kontrakt på byggen så verkar det som det är glada amatörer. För att nästan alla kommunala, statliga... många statliga och landstingsprojekt blir ju, när de bygger ett hus till exempel så blir det ofta dubbelt, minst dubbelt så dyrt som det är projekterat från början. Och då undrar jag: Kan de inte anlita någon som kan skriva ett bra kontrakt?

Är det inte så överallt? Det är väl inte bara i det offentliga som det är så, att byggkostnader springer iväg?

– Nej, i den privata sfären är det nog inte så. De skulle nog inte accepteras. Ett visst överdrag blir det nog på många ställen. Men just när det gäller kommunala byggen – alltså, det är skrämmande siffror ibland. Det är ju till och med så att vissa politiker har fått avgå i en del kommuner tack vare att man inte har kunnat ro saker och ting i hamn. Så där tror jag att det skulle löna sig att man betalade för kompetens. Det blir mindre dyrt att göra rätt från början än att betala för fel på slutet.

Men vad tänker du om invånarna då? Vad kan invånarna att gemensamt göra? För jag är ju lite bekymrad. Även om jag verkligen förespråkar demokrati och vår rätt att få säga ifrån när vi tycker att någonting är dåligt, så finns det också en oro hos mig att det blir en splittring i kommunen. "Här bor vi och här vill inte vi ha detta." "Här bor vi och det här är viktigt för mig, så nu bråkar jag om detta." "Det här är riktigt för mig så då slåss jag för det." Så blir vi liksom splittrade som kommun för att alla känner att de vill få just sin vilja och sitt intresse igenom. Vad tänker du om det?

– Ja, det är ju... det är ju inte lätt. Man får ju nästan börja om uppfostran av folk då, att vi bor i en gemensam kommun och det gäller att ge och ta. Men det är ju helt rätt det här. För att till exempel när det ska byggas ett daghem så kan ju det projektet bli försenat tre, fyra år för att grannarna överklagar. För det kommer att bli barnskrik. Ja, det är klart det kommer att bli, och det kommer att bli mer biltrafik och så vidare. Men om vi inte har barnomsorg så kan ju inte folk gå till sitt arbete och så vidare, så att ... Men hur vi löser den knuten, att få folk att lättare acceptera det? Jag vet inte.

Ja, det är svåra grejer. Vi tänker ju lite grand såhär, att genom att ta del av varandras olika perspektiv så kanske man får en ökad förståelse för varför man tycker och tänker som man gör. Om man kan värdera hur viktigt är det här som jag brinner för, i jämförelse med den där grejen jag faktiskt fick lära mig om detta – det kan möjligen vara någonting som kan bidra i bästa fall.

– Ja, jag tror att en öppen debatt och att vi kommunicerar med varandra, och att man även försöker prata med sådana människor som är rabiata då. För om vi inte pratar med folk så tror jag att då kan vi ju inte ändra dem, utan då fortsätter de ju att gå och vara jätteförbannade och en del kommer ju att vara det ändå. Jag till exempel.

Jag skulle precis säga det. Skulle du säga att du tillhör en rabiat sort?

– Nej, det tycker jag inte. Det måste jag nog förneka, för jag kan lyssna på andra människor också. Jag var nog mer rabiat när jag var ... för fyrtio, femtio år sedan i så fall. Då var jag nog ganska övertygad om att jag kunde och visste bäst.

Men du har fortfarande ett behov av att få lov att uttrycka vad du tycker och tänker?

– Ja, tack.

Vi ska avsluta också med lite specifika Halmstadfrågor, tänker jag. Dels så skulle jag vilja ha någon form av favoritplats i Halmstad. Vad har du för någon sådan?

– Ja, sommartid så är ju Haverdals strand väldigt bra. Den är lätt att komma till och inte allt för mycket folk.

Har du någon plats eller verksamhet eller så som har outnyttjad potential? Som du ser att man gärna får utveckla framöver?

– En tanke som slår mig med det var ju till exempel: Har man någon bra gångväg längs med Nissan? Man skulle kunna promenera ända upp till Oskarström kanske. Och sedan, någonting som jag tyckt länge är att man skulle bygga färdigt cykelbanan längs med gamla vägen in mot Snöstorp.

Vad tror du Halmstad är 2050?

– Det är nobelprisklass på den frågan ...

Men ska någon svara på det då så är det ju du. Som kan trolla fram åsikter menar jag.

– Ja, jo. Om framtiden fortsätter, och vi utvecklas, så är kanske Halmstad ett nav mellan Malmö och Göteborg, en storstad. Men sen kanske vi för en tynande tillvaro, det beror ju på: Hur kommer världen att utvecklas framöver? Vi vet ju inte riktigt. Sen pratar man ju om stigande hav. Vad innebär det i så fall, om det nu blir så att havet stiger? Ja, då ligger vi ju inte så jävla bra till. Men jag tror att Halmstad är en ganska stor och välmående stad 2050.

Kurt "Fido" Johansson från hans hem i Oskarström. Fler perspektiv på varför en kommun behöver växa finns redan nu där du hittade den här intervjun, eller på halmstad.se. Sök då efter "podden".

Där finns också information om hur du kontaktar oss. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

Hela avsnittet i text

– Jag hör alltid pappas röst i bakhuvudet som säger att allting förändras. Förändring sker och det gör oss bättre. Sen kanske det ser ut som ett kaos precis när det händer men på något sätt så gäller det att titta uppåt. Vad innebär den här förändringen? Hur ska vi hantera den?

Det här är det första temat i podden Halmstad växer. Det här är en podd där vi pratar om Halmstad och konsekvenserna av att kommunen väntas växa ganska rejält de närmsta trettio åren. Jag heter Linda Thulin och jag har i egenskap av frilansjournalist och Halmstadbo fått uppdraget av Halmstad kommun att göra den här podden. Den görs utifrån olika teman som alla är kopplade till Halmstads utveckling. I varje tema intervjuar jag fyra personer som har olika bakgrund och perspektiv. Om temat och om Halmstad. Det finns också ett avstampsavsnitt som ger värdefull bakgrund både till Halmstads historia och till de framtida planerna.

I det här temat handlar det om varför en kommun måste växa. I de andra intervjuerna möter du då nationalekonomen Charlotta Melander som är expert på regional utveckling och städer. Den pensionerade piloten och insändarkungen Kurt Fido Johansson i Oskarström och kommunstyrelsens moderate ordförande Jonas Bergman.

I den här intervjun så har jag slagit mig ner i lunchrummet i en av Halmstads mer anrika butiker. Ulrika Larsson är tredje generationens bokhandlare i Halmstad City. Hon ger här sin syn på Halmstads utveckling och förändring. Man kan väl säga att hon är ganska förtjust i alla tre. Att jobba i bokbranschen har lärt henne och hennes familj att det där med förändring är något man inte kommer undan. För mig är Ulrika väldigt mycket Halmstad, och därför är väl min första fråga ungefär lika självklar som hennes svar:

– Jag känner mig som väldigt mycket Halmstad. Mycket mer Halmstad nu när jag blivit äldre än vad jag var när jag var yngre. På 70- och 80-talet var det nog mer ett ställe där jag bodde, men jag ville nog gärna härifrån som så många andra. Men jag valde att komma tillbaka och det har jag aldrig ångrat. Och ju längre jag är här, desto mer inser jag att jag älskar staden.

Hur länge var det du var på vift? Om vi kan kalla det för det när man är i i huvudstaden.

– Från 1987 till början på 2000.

Vad är det att vara ganska mycket Halmstad?

– För mig är att jag jag tokälskar den här staden. Jag gillar atmosfären. Jag gillar det vi har. Jag gillar vårt väder. Jag gillar att vi får visa ortens stad för andra som kommer hit. Jag gillar vår kreativitet, alla entreprenörer som som finns här i stan. Det är en stad som bubblar av "hitte-på-grejer". Det gillar jag.

Men du, vad tänker du då om det här som ju podden företrädesvis handlar om? Att vi växer ganska mycket och nu tar höjd för att kunna bli 150 000. Det kräver en del. Vad har du för tankar om det?

– Där måste jag säga att det är inget jag går och tänker på dagligen. Jag vet att ja, jag är verkligen en arbetsmyra. Så jag är den lilla som springer runt och arbetar i det lilla. Och just det som du säger, att vi ska bli hundrafemtio. Då är man ju uppe på ett par nivåer högre och funderar. Så det kan jag säga att där är jag inte så ofta och funderar. Däremot lyssnar jag ju på när samtal kommer och försöker att bilda mig en uppfattning utan att gå in på detalj.

Det får ju i sin tur konsekvenser med enskilda saker som planeras. En del som är en del av detta, och överhuvudtaget när staden växer, hur det ska byggas och så där. Jag funderar på det, för du står här i bokhandeln och träffar en och annan människa under en dag. Är det här någonting som du pratar med Halmstadborna om, när det är sådana saker på gång?

– Inte direkt. Det är nog mer om någon kund tar upp det.

Men gör de någonsin det?

– Det händer. Absolut. Som nu har vi haft mycket tomma lokaler i stan till exempel. Det är många som oroar sig då. "Vad ska hända?" och sånt där. Då har jag ju en fördel, för då sitter jag med i Halmstad Citys styrelse. Så jag vet ju att fastighetsägarna jobbar stenhårt och har gjort förändringar, för att när den här pandemin rör sig mot sitt slut så finns det potential. Och det finns de som vill in i de lokaler som finns till exempel. Det känns också tryggt att jag har tagit det beslutet att där vill jag engagera mig, i det som som ligger mig nära, och det är city.

Tror du att city kan vinna på att vi blir fler? Att det ökar möjligheten, eller har det med nånting annat att göra, som handlar mer om externa varuhus och shoppingvanor. Eller vad tror du?

– Jag tror definitivt att vi i city, eller i stan över huvud taget, gynnas av att vi jobbar för att vi ska bli fler i Halmstad, på väldigt många sätt. Och sedan beror det ju på vad vi erbjuder.

Det märker jag när jag nu då har fått lite utökat intresse för de här frågorna och lyssnar på vad som sägs i andra kommuner. Att det är verkligen en fråga som går igenom återkommande, det är ingenting som specifikt Halmstad har misslyckats med. Så vad tror du är citykärnans framtid? Vad tror du Halmstad City är 2050?

– Åh, vilken fråga!

Eller hur? Du får lite betänketid.

– Har du någon pausmusik? Ja, jösses ...

– Om jag får hoppas då. Jag tycker att Halmstad City har så mycket kultur, kulturella byggnader. Vi har jättemycket härlig historia i stan och det vill jag ha kvar. Jag vill ha kvar här genuina "lilla staden-känslan", om jag får säga så.

Och sedan så vill jag ha ett liv i det som vi har. Jag vill att det ska vara ett ställe som du längtar att komma till. Och det är ju vi som gör det. Det är vi människor som gör det, inte att det finns en speciell restaurang eller speciell butik. Så var och en måste vara med och skapa det, på ett mysigt sätt.

Har du några tankar om hur man gör? Jag fortsätter med de svåra frågorna.

– "Vad får dig att gå upp på morgonen?"

"Vad är meningen med livet?"

– Nej, jag kan ju bara göra min del i det hela. Att skapa den atmosfären i den mötesplatsen som jag har skapat i bokhandeln. Och sen så gäller det att jag hittar likasinnade i olika butiker och så vidare. Det som har varit genom åren nu som jag varit i Halmstad är väl det att jag känner att vi har väldigt stort entreprenörskap. Alltså, jag kommer in med jättemycket energi och så hittar jag en likasinnad. Och så kör vi stenhårt. Grejen är bara den att när det inte kommer stöd och sådär, då orkar du inte.

– Det är lite roligt att se att för då helt plötsligt poppar det upp någon annan som har jättemycket energi. Men då kanske jag sitter helt urlakad och tittar på den och säger: "Kör du, jag orkar inte." Vi saknar den här sammanhållningen, och det tror jag lite grand kommer från toppen och sedan hela vägen ner. Vi är duktiga på köra var och en för sig. Men vi har inte den här riktiga sammanhållningen, liksom för helheten, laget. Det är mycket att man springer på bollen själv liksom.

Du är ju – för att uttrycka det milt – ganska positivt lagd, och konstruktiv i ditt förhållningssätt. Men den här podden handlar ju också i viss mån om att de inte bara är lätt att göra den här förändringen. Att många människor är skeptiska till diverse olika saker. Vad tänker du om den skepsis som finns hos människor som tycker att: "Vi är redan nu 100 000, ska det bli ännu fler? Det går inte." Vad tänker du om det?

– Nej, jag tänker att det finns ju jättemycket plats. Rent spontant gör jag det.

Men är du inte rädd för protesterna som blir om det ska byggas? Liksom ett stort lägenhetskomplex nära där du bor eller där någon du känner inte vill ha det. En väg som man vill ha fri för annat, eller en golfbana, eller vad det nu kan tänkas vara. Vi som bor här har ju vårt på det torra, men de som vill flytta hit vill ju också har nånstans att bo. Och där blir ju lite av en konflikt.

– Absolut. Det är klart det blir en konflikt, och ofta är man ju jätte­förändrings­benägen när man tittar på sig själv. Det är lätt att säga att man är förändrings­benägen och att det är helt problemfritt. Men sedan så händer mig, och helt plötsligt märker jag att jag tycker inte alls att det här var en bra idé. Jag vet ju det.

– Men det är väl därför det är så viktigt att när det tas beslut för en utveckling att man verkligen har diskuterat och att du har lyssnat. Att de som ska skapa framtiden, så att säga, att de verkligen har lyssnat igenom och kanske på vägen kan ändra sig. Så är det ju att du kanske fattar ett beslut om hur det ska se ut, men det är 20 år innan det ska vara fastställt. Det klart att det har hänt saker på vägen och att man där också är beredd och bollar, så att det inte blir att man är fast vid ett gammalt beslut. Kanske världen inte ser ut så då, och då måste man vara beredd att ändra sig. Det är ju en av de största grejerna som finns – att du är beredd att förändra det beslut som är taget. Att det inte blir prestige.

– Det ska inte heller vara att man pekar finger. Det pekas så mycket finger. "Det var du som gjorde det." Då får du vara väldigt stark. "Ja, det var jag som gjorde det. Men jag inser också att nu ser jag det på ett annat sätt. Vi har fått ny information." Det är som när du kom och frågade mig om att sitta här i podden. Då är det så. Jag vet inte så mycket. Och jag vet att när jag har ny information så kanske jag får ändra i hela mitt tankesätt. Och sedan: "Jaså, var det så de tänkte? Ja, men då är det så här istället."

Hur länge har den här affären legat här?

– Mamma och pappa flyttade hit 1985. Innan dess var det farfar som öppnade på Brogatan och han öppnade en bokhandel 1936.

Just det, så bokhandel i Halmstad City i Larssons regi har det funnits sedan 30-talet.

– Och då kom böckerna på häst och vagn...

Pratar ni mycket sådana gamla minnen hemma, och har gjort genom åren?

– Ja. Framförallt nu på senare år, tror jag. När mamma och pappa är pensionärer och man sitter på middag. Jag tycker det är jätteroligt att sitta och lyssna på pappa som liksom tänker tillbaka till farfar och idéer som de har haft.

Pratar ni också om det här med att Halmstad växer? För då har ju de ännu längre perspektiv, och kanske ännu mer ser skillnaden, hur mycket stan har vuxit.

– Nej, inte direkt så. Men däremot så har jag alltid pappas röst i bakhuvudet som säger att allting förändras. Många gånger drar vi paralleller via bokbranschen. Jag menar resan som bokbranschen har gjort. När farfar öppnade så fick inte vem som helst öppna en bokhandel, utan det var statligt reglerat till exempel. Det var därför han öppnade en missionsbokhandel, innan han blev en A-bokhandel som fick ha all litteratur. Och sen kom bokcirklarna, och sen sänktes bokmomsen.

– Det finns alltid förändringar åt alla håll. Förändring sker och det gör oss bättre. Sen kanske det ser ut som ett kaos precis när det händer, att det är liksom katastrof! Men på något sätt så gäller det att titta uppåt. Vad innebär den här förändringen? Hur ska vi hantera den?

Det är en konst i livet, tror jag rent allmänt. Både i stadsutveckling och som människa och allting faktiskt.

– Och det kommer ju av rädsla. Alltså, när någonting hotar min verksamhet eller mitt bostadsområde eller någonting, så är det ju en rädsla som kommer. Det är den jag måste lära mig att hantera och att känna igen.

Vad minns du från din ungdoms barndoms Halmstad och förändringen mot idag?

– Halmstad för mig var ju också otroligt lekfullt. Jag spenderade mycket tid i mina föräldrars butiker. Det var två butiker, "Paper house" som mamma skötte, och pappa hade bokhandeln precis jämte. Så jag spenderade ju väldigt mycket tid i dem.

– Jag har ju ett minne från från 70-talet någon gång: Jag är sex år gammal, och i mammas butik så går jag fram till en dam som står och tittar på några Sia-blommor i siden. Så går jag fram till den här damen och säger: "Kan jag hjälpa till med något?" Jag minns än idag hur damen böjer huvudet och säger "nej tack". Det är nog första gången jag försökte sälja någonting.

Så medan vi andra lekte affär, så kunde du faktiskt göra det i praktiken?

– Ja precis. Jag var där, liksom. Det var jätteroligt. Men när jag blev tonåring så var ju Halmstad världens häftigaste ställe – på somrarna. Alltså, det var precis som att vi var inkapslade, och sedan när våren och sommaren kom så flög Halmstadborna ut, och då var det liksom värsta festen. Och sen tog industrisemestern slut, och så drog alla in och tittade på VHS-band. Sen kom vi inte ut igen.

– Det är liksom mitt minne från tonåren. Vi var väldigt duktiga på sommaren och synas och röra oss ute, och sedan så drog vi allihopa igen dörren. Och så kom vi ut nästa sommar igen. Och det upplever jag nu, att vi har blivit mycket bättre på att röra oss ute hela året. Man rör sig mer hela året utomhus.

Vi fattar att det går liksom inte att komma undan det här...
Har du någon plats som är det bästa stället Halmstad?

- Det beror lite grand på var jag befinner mig, alltså vad jag vill. Havet har ju naturligtvis en jättestor dragningskraft.

Men havet finns ju överallt i Halmstad. Finns det någon speciell del, nån speciell strand eller plats?

– Nej, det har jag inte, utan det är mer sältan, alltså doften. Då gillar jag att gå nere vid Tylösand på hösten när det blåser riktigt rejält. Det tycker jag är superskönt. Och som jag gjorde i morse till exempel, då var jag ute och spelade golf klockan sju på morgonen när solen går upp. Jag är helt ensam. Jag har en ljudbok i öronen. Ändå hör jag fåglar, det är nyklippt gräs och jag kan bara gå, liksom, och slå slag. Sedan är jag redo för att ta mig an dagen.

Finns det någon plats som du tycker har outnyttjad potential i Halmstad? Verksamhet eller plats tänker jag då.

– Får jag drömma helt fritt?

Ja, helst.

– Det finns så många ställen. Det finns vissa ställen som vi har påbörjat, som är på väg åt ett häftigt håll. Om jag börjar ute i Tylösand till exempel, så tror jag att där finns jättestor potential att utveckla det till någonting som blir lite mer modernt. Strandpromenad, lite mer tillgängligt för alla. Vi har prins Bertils stig som är härligt att promenera, som är skogen och allt det här, men också någonting som kanske blir lite modernare neråt Tylösand.

– Drar jag mig inåt stan så skulle jag kunna tänka mig Norre Katts park som är på väg att bli något riktigt bra. Rotundan, till exempel, har konserter och får folk att komma dit. Vi hade sommarbion där, det finns en park att utnyttja. Att verkligen få den att leva upp. Lilla torg tycker jag också är på väg att bli någonting bra, att det används på sommaren. Stora torg är en oanvänd plats, till exempel. Österskans är ju bara en platt betonggrej.

– Och bakom där har vi ju teatern. Jag menar, där finns också en gräsplätt som har en stor potential att bli någonting mycket bättre till teatern. Då är jag bara inne på någon liten grej. Det finns många när man väl börjar. Det finns många ställen där vi skulle vilja att det var så mycket bättre.

Vad önskar du var annorlunda i Halmstad?

– I Halmstads stad, tänker du då?

Nej, det får du tolka fritt.

– Den blir så liten och konkret frågan då, Linda. Jag kan önska att det fanns bättre samtal mellan kommun, tjänstemän och handlare så att det inte var så mycket ... Jag säger "strid" men det är nog inte det ordet jag tänker mig. Men när pandemin slog till var det ett fantastiskt handlande från kommunen som sådan. Och det ser jag som, liksom, toppen på hur staden utvecklas och hanteras och allt. Regler som gick igenom, "det här gör vi bättre". Det blev ett handlande, ett krafttagshandlande, som upplevdes som ett otroligt stöd.

– Som då en liten handlare i stan när vi inte visste, inte någon visste: Vad är det som händer för någonting? Så snacka om rädsla för oss allihopa. Där upplevde jag det snabba handlandet. "Här kan vi göra det", "det här kan vi inte göra". Länsstyrelsen var med och politikerna var på. "Det här kan vi göra." Det hade jag velat behålla. Den möjligheten till snabbt handlande. Inte att man säger att "det här är inte mitt bord, det ska dit". Att vi gick samman.

– Och det är väl det som jag kanske saknar överhuvudtaget. Att man hittar de där samtalspunkterna där målet är att vi tillsammans blir bättre. Då kommer inte Halmstad bara var en vacker plats, utan då kommer också hjärtat finnas där. Värmen. Att här gör vi verkligen saker tillsammans. Det skulle jag vilja att Halmstad strävar mot.

Ulrika Larsson, bokhandlare på Storgatan i Halmstad. De andra intervjuerna hittar du där du hittade den här, eller på halmstad.se. Sök då på "podden". "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

Hela avsnittet i text

– Det är väldigt få som egentligen har några inspel initialt i processen. Sen blir det ju också väldigt mycket fokus kring områden som man själv berörs av i sin närhet, och vi behöver från politikens sida ha ett helikopterperspektiv på hela planen.

Det här är podden Halmstad växer. Hej och kul att du har hittat hit. Jag heter Linda Thulin och jag gör den här på den på uppdrag av Halmstad kommun. Här gör jag intervjuer utifrån teman som alla är kopplade till Halmstad utveckling de närmsta trettio åren. Kommunen håller ju som bäst på att planera för att vi ska kunna vara 150 000 invånare till 2050. Till varje tema intervjuas fyra personer med olika perspektiv och funktion, vilket vi hoppas ska ge en bredare insikt och förståelse för det som händer när stan växer. Det finns också ett avstampsavsnitt där jag pratar med lite olika Halmstadbor, tittar i backspegeln och ger kortversionen av framtidsplanerna.

Det här temat handlar om varför en kommun måste växa. I de andra intervjuerna så möter du då insändarkungen och den pensionerade piloten Kurt Fido Johansson i Oskarström, professorn i nationalekonomi, som är expert på städer, Charlotta Mellander och företagarprofilen och tredje generationens bokhandlare i Halmstad Ulrika Larsson.

I det här avsnittet har jag tagit mig in i maktens korridorer i rådhuset. Där träffar jag kommunens högsta politiker sedan 2013, Jonas Bergman. Bergman är moderat, men i egenskap av kommunstyrelsens ordförande en representant för hela Halmstads befolkning. Jag vill prata med honom om hur man egentligen vet vad som krävs när en kommun ska växa och hur han ser på medborgarnas engagemang och de protester som så ofta blir. Och så undrar jag över den där siffran 150 000 som alltid dyker upp när man pratar om Halmstads framtid numera. Är den ett mål eller en riktlinje? Och varför behövs den?

– Det uttrycktes faktiskt som ett mål från början, men det var vi ganska tydliga med när vi gick in i den här mandatperioden att det är inget mål i sig. Däremot ska vi ha beredskap för att kunna klara av detta, för vi kan komma att hamna runt 150 000, så alla våra planer måste vara förberedda för att kunna skapa en stad som rymmer så här många människor.

Upplever du att det rent kommunikativt har gått fram att det inte längre är ett mål utan bara är någonting man tar höjd för?

– Vi försöker i alla forum att kommunicera på det sättet, men nej, det har nog inte gått fram och jag är mer förvånad att vi under den korta perioden som man pratade om det som ett mål, att det har fäst sig så. Men det kanske är helt enkelt siffran som har fastnat.

Kan du ångra att ni satte en siffra på det sättet, och att den nu spökar lite?

– Nej, det ångrar jag inte alls. Det är en oerhört användbar siffra, för den genomsyrar alla planer. Det har egentligen att göra med en sådan enkel sak som hur vi ska ha vattenförsörjning för framtiden. Vet vi inte vad vi måste ha beredskap för, så är det väldigt svårt att kvantifiera hur mycket vatten vi behöver. Hur behöver vi bygga ut reningsverk och avloppsnät, så jag tycker att det är väldigt klokt och framsynt att vi har valt en siffra.

Sen kanske det blir 135 000 eller kanske 155 000, det vet ju inte vi. Men vi ska alla fall inte stå en gång till och säga att nu är vattnet slut, nu är förskolorna slut, nu är vägarna fulla, utan det där handlar om att bygga beredskap för framtiden.

Huvudfrågan på det här temat är ju varför måste en kommun behöver växa, vilket är ditt svar på det?

– Jag skulle säga att man vänder på det egentligen. Vad händer om vi inte växer, eller är en kommun som stagnerar, där man säger att här flyttar ingen in. Inga företag vill flytta hit för det finns ingen arbetskraft, och när företagen inte flyttar hit så finns det ingen anledning att stanna kvar här heller.

– En kommun som är attraktiv kommer att växa. Sen kan man alltid diskutera vilken takt som som är lämplig, men när man har slutat växa så stagnerar man och sedan så kommer man krympa och då försvinner ju alla möjligheter som människor ändå vill se. Man förväntar sig ju hela tiden att staden ska bli bättre. Det ska erbjudas mer, ska vara ett bättre nöjesliv, kulturliv, fritidsliv och så vidare. Så man har ju ständigt förväntningar på nya saker, och då krävs ibland också en lite högre volym av invånare för att man ska kunna förverkliga allt det här.

Men man kan alltid diskutera takten, säger du. Hur gör man när man diskuterar takten?

– Nej, där finns väl lite olika idéer. Det finns ju kommuner som säger att "vi tycker inte att vi ska växa mer, därför så gör vi inga nya detaljplaner för bostäder" till exempel. Man kan ju egentligen strypa staden, men det är ju också en extremt stor risk. För det innebär ju att om du har ett företag till exempel som vill etablera sig och så ser de att här har nu kommunen strypt tillväxten. Det kommer inte kunna flytta in några nya människor, vi kommer inte kunna resursförsörja våra verksamheter. Det är klart att man då väljer en stad där man ser att man har, ändå, möjlighet att växa.

– Så vi har väl egentligen gjort så att vi ser positivt på tillväxten och vi möjliggör för den. Och sen vad det blir exakt i slutändan, det kan vi ju bara spekulera kring, och det där varierar ju väldigt mycket över tid. Jag hade något resonemang igår om att år 2012 så tog vi den senaste transportplan och då bestämmer man ju var vägnät ska gå, hur man ska utveckla cykelbanor och så vidare. 2012 skrev vi att år 2030 kommer Halmstad ha 105 000 invånare, och sen planerade vi stadens trafiknät utefter det. Och 105 000 invånare, det kommer vi att bli sannolikt nästa år 2022. Det är alltså 10 år efter planen togs och åtta år före det målår som man satte för den här befolkningen.

Så man kan egentligen säga att problemet är inte att växa för mycket. Problemet är att inte ha planerat för växandet?

– Det är ju långa processer, en översiktsplan gör man vart fjärde år. Den pekar ut vad man får göra. Sen ska ju den planeras in med detaljplaner och bygglov, så det är väldigt långa processer. Det är klart att om vi växer lite snabbare än vi hade tänkt – det behövs inte jättemånga hundra extra invånare för att man plötsligt ska behöva en ny förskola. Har vi ingen förberedelse för det, men då blir det ju de här tillfälliga, dyra lösningarna med paviljonger och så vidare, som vi har fått ha nu i flera år och som äntligen nu nästan börjar bli av med helt och hållet.

Ni som som sitter och fattar de här slutgiltiga besluten är ju politiker. Och ni som då är yrkespolitiker, alltså kommunråd, har ju mycket inflytande. Men ni är också lekmän. Ni är inte stadsarkitekter någon av er vad jag vet. Hur gör man för att ta reda på vad som krävs i de här situationerna?

– Precis som du säger så är vi ju lekmän på detta och det är därför vi har också förvaltningar med experter inom de här områdena. Vi har också anlitat en hel del konsulter som inget annat gör än att beräkna trafikflöden och göra prognoser. Sen så kan ju de också ha fel, men vi beställer in underlag på områden som vi känner att det här måste vi ta reda på vad som gäller, och sen så får vi liksom faktaunderlag och sen får vi ta ställning.

– Och då kan man säga att man väljer ena eller andra vägen utifrån det. Och det är kanske mer styrt av ideologi. Ibland även av vad det är för sorts personer som leder kommunen. Skillnader finns, så är det ju. Det är inte bara ideologi, utan är det personer som tror på tillväxt som liksom vill utveckla staden och tycker att förändring är bra. Då kommer det bli en viss sorts beslut. Och har man en lite mer förvaltande grupp politiker så kommer det bli på ett annat sätt. Det är upp till väljarna på valdagen att välja de politiker som berättar hur man vill förvalta och utveckla sin kommun.

Men är det svårt? För det är som sagt barnomsorg, det är vägar, det är klimatanpassning, det är bostäder. Det är så oerhört många olika saker. Är det svårt?

– Ja, jättesvårt. Ibland så känner man så här, ska vi verkligen få bestämma sådana här stora saker på riktigt? Men det är också väldigt strukturerade processer och vi känner oss väldigt trygga med våra underlag. Så gör man bara det och kanske inte gräver ner sig alltför mycket i de små detaljerna. För de små detaljerna löser sig alltid. Man behöver ju försöka lyfta blicken och se de stora dragen. Det är ändå ett klokt sätt att hantera det, även om jag själv kan ha en viss förkärlek för detaljer ibland.

Vilka farhågor har du kring det här med att växa? Vilka risker ser du?

– Det finns jättestora risker i det här också. Om tillväxten sker okontrollerat utan att vi egentligen har planering för det, det blir ju ett problem. Det är klart att om människor flyttar in, och det kan ju vara för att familjer bor här, eller släkt, eller att det skapas arbete här eller att man vill studera och det inte finns bostäder till exempel. Då vet vi inte kanske riktigt var människor hamnar. Då kan det ju vara så att det bor tio personer i en trerumslägenhet någonstans i stan. Det är ju ett problem, för det skapar helt andra problem. Tänk ett barn som får växa upp med en jättefamilj i en pytteliten lägenhet som aldrig har chans till egen tyst tid att studera och göra skolan. Den typen av saker.

– Jag tror också att växer man för snabbt och utan kontroll, då ökar också risken för segregationen, det har man sett i många kommuner. Men det skapar också andra problem med mark för företag och så vidare. Att det skapar mycket gnissel när man inte kan tillgodose expansion och många kanske vill växa där man finns och inte har den möjligheten. Så det kan bli problem om man växer för snabbt. Och ju sämre beredskap man har för det, desto större blir problemen.

Den här grejen som handlar om mark och hitta ställen att bygga på och så. Hur svårt är det?

– Egentligen har vi väldigt gott om mark...

Jo just det. Men sen om man ska ha det till bostäder eller inte.

– Men då är ju frågan: Vi behöver ju garantera tillgång till gröna miljöer för alla. Man kan så klart bygga bort varenda gräsmatta på östra sidan av stan om man skulle vilja det. Men då kommer inte människor må bra där. Man behöver skydda jordbruksmark, självklart. Det är ju ändå grunden för människans existens, att vi har tillgång till mat. Och det finns ju också en efterfrågan på mer närodlad mat, så det där är ju en konflikt.

– Men vi har ju såklart också sett konflikter när vi istället försöker hitta mark som är skogsbeväxt. Då finns det ju, åtminstone längs kusten, en del skogsområden som har varit föremål för diskussion. Så där är det ju ständiga konflikter mellan markanvändningen. Och vi vill ju inte slösa bort mark. Vi har slösat bort så jäkla mycket mark i den här kommunen genom att bygga låga, platta byggnader, så då vill vi hellre bygga på höjden och förtäta där. Men det är inte heller konfliktfritt. För det är inte alla som tycker att det är härligt och ha höga hus bredvid sig och det skuggar och det kan upplevas otryggt om görs på fel sätt. Så det är ju egentligen många konflikter där.

– Samtidigt, om man tittar på det vi gör i översiktsplanen nu, där kanske vi pekar ut om det är 100 eller 120 olika områden för bostäder och mark. Och det har ju varit diskussion, kanske kring tio av dem på olika ställen i kommunen. Men i övrigt så har det varit relativt friktionsfritt. Så det går ju, men det är inte lätt.

– Och sen är också frågan: Vad är det för mark? Vi vet ju inte, hur kommer framtidens vägar se ut? Alltså kommer det att vara självkörande bilar om trettio år? Det är inte jättefå människor som tror att det kommer att vara så. Vad betyder det? Det betyder att alla bilar kan köra med fem centimeters mellanrum för att de kommunicerar med varandra. Kan vi bygga bort alla rondeller? Parkeringshus behöver vi inte. De kan ju stå någonstans utanför stan och sedan så kommer de när det dags att använda den. Så det gäller att inte bygga in för mycket statiska strukturer i det vi gör nu utan vi behöver kunna skapa områden som är flexibla och kan förändras på sikt.

Den här delen leder oss in på nästa stora fråga tycker jag, som handlar om just protester, folkopinion och hur man ska tackla det och så där. Och då är min första fråga, har du någon allmän uppfattning om vad folk i Halmstad tycker och tänker om Framtidsplan 2050?

– Det finns ju spridda uppfattningar får man säga. Det som är lite tråkigt när det gäller så här stora planer är ju att det är väldigt få som egentligen har några inspel initialt i processen. De som har inspel är oftast de som äger mark och som vill få sin mark utpekad eller som har andra behov. Sen blir det ju också väldigt mycket fokus kring områden som man själv berörs av i sin närhet, och vi behöver från politikens sida ha ett helikopterperspektiv på hela planen.

– Och jag hade också önskat att det fanns en vilja till en bredare diskussion om hela frågan kring Halmstads framtid. Det hade varit väldigt spännande att ha de samtalen. Men vi fastnar ganska mycket, och det är inte bara längs kusten, utan det finns ju andra andra delar i kommunen också, där man diskuterar och oftast just kring ett område. Så det blir mycket nedslag i planen och man kanske ibland missar helheten.

Jag kan förstå det och tänker lite grann samma sak. Det finns något positivt i det som också är ett tecken på ökade demokratiska möjligheter. Behöver inte ni som politiker också förhålla er till det då? För man vet ju att det här kommer hända? Hur kan ni tänka för att möta den lite nya värld vi har?

– Nej, det är en kommunikativ utmaning och vi har väl inget bra svar på det. För då hade vi ju gjort på ett annorlunda sätt, antagligen. Det handlar nog om att försöka långsiktigt kommunicera, liksom kring samhällsutmaningarna i stort. Att försöka få igång samtal, och kanske behöver det inte vara kopplat till enskilda planer, utan det ska hela tiden ligga ett underliggande samtal i gång, kring en kommuns utveckling. Och hur man lyckas få igång det samtalet, på vilket sätt och hur. Vi har inte svaret på den frågan och det är en ständig process. Men det klart att den här podden som vi gör just nu blir en del av ett sådant samtal.

Jag tänker lite grann att det blir lite tudelat. Antingen tycker man det positivt med utvecklingen och ser fram emot det, eller så är man lite mer ängslig och ser alla riskerna och så där. Hur viktigt är det att ha med sig alla på tåget?

– Det är ju önskvärt om man får med sig så många som möjligt. Att man delar bilden av hur man ska utveckla kommunen. Men vi kommer aldrig få med alla på tåget. Det räcker ju att titta på valresultatet på valdagen. Alla är ju inte med på samma tåg, utan vissa tycker att högertåget är bättre än vänstertåget. Man har helt olika uppfattningar. Det handlar ju mer om att ändå vara tillgänglig och förklara och berätta att vi tänker så här. Vi kanske inte är överens om det, men det här är ändå vår vision om framtiden.

Jag upplever att det ena är en slags allmän skepsis som handlar om misstro eller ovilja att vi ska gå för fort fram med allt vad det kan innebära, som väl är väldigt rimlig. Den andra handlar lite mer om, upplever jag, att folk inte har förtroende för att ni vet vad ni gör. Vad säger du om det?

– Jag tror nog att det är många som inte har förtroende för att vi vet vad vi gör. Och jag skulle vilja påstå att vi faktiskt vet vad vi gör.

"Surprise!"

– Däremot är jag inte så övertygad om att alla gillar det som är våra slutsatser. För det krävs. För att bryta negativa trender och för att hantera problem som vi ser framåt så kommer det ibland krävas beslut som inte alla tycker är toppen. Sedan har vi såklart också brister och fel och vi kan ha underlag som missar målet. Om man återgår till exemplet att vi trodde att vi skulle vara 105 000 om tio år ungefär. Alla de beslut man fattar på det underlaget, de blir ju fel.

Du tycker inte att de har rätt, utan du tycker att ni vet vad ni gör. Men blir man någonsin självkritisk? I att "var det här rätt" eller "skulle vi gjort så här", eller? Påverkas man liksom av den där diskussionen?

– Ja, men i sådana här dialoger kommer det ju också mycket kloka inspel. Vi gör ju oftast planerna i trestegsraket, där man har samråd och sen granskning och sen slutlig version. Det sker också stora förändringar från första till andra versionen. Sedan är det inte så att alla får de förändringar som man önskat, men det sker mycket diskussioner.

– Vi har till exempel Trönninges samhällsförening som har gjort jättekloka inspel i översiktsplanen. Och där har man gjort förändringar utefter deras funderingar. För de vet hur det ser ut på platsen och de har haft sina möten och sagt att "om man flyttar den vägen dit och lägger det området där". Jättekloka idéer där vi konstaterade att det där var ju en toppenlösning. Det blir bättre än det vi skickade ut från början. Så man gör sådana ändringar också.

– Men ja, det är klart att man påverkas. Men man är också ... jag tror vi politiker är ganska vana vid att det blir sällan någon folkstorm av människor som kommit till rådhuset och säger att "det här gjorde ni jäkligt bra". Utan det är när man inte är nöjd som man berättar det. Så är det ju alltid, och så har det ju alltid varit.

Det där tänker jag måste vara otroligt svårt hantera. Jag kan uppleva lite samma sak i mitt yrke. Att man på något sätt ... antingen så är man en gås i det avseendet, för annars så vill man liksom inte kliva upp på morgonen. Eller så tar man åt sig väldigt mycket. Hur hittar man en balansgång mellan att faktiskt klara av att lyssna på det vettiga som ändå kommer, men inte bli helt för berörd när det är alldeles för mycket?

– Det är en jätteintressant fråga, för jag tänker mycket på det också. I början så tog jag åt mig allt och sen så blir man ju lite av en gås till slut. Alltså, det går ju inte – man kan ju inte vakna varenda morgon klockan fem av en folkstorm med folk som ska tagga på Facebook och mejla och skriva och ringa. Det är ohanterligt. Du kommer inte gå upp ur sängen till slut.

– Ju mer man släpper fram och ju hätskare det blir, desto mer gås måste man vara. Vi är ju bara människor, det finns en gräns. Och ju mer gås man är, desto mindre öppen blir man också för att lyssna på berättigad kritik och kloka inspel, för att till slut så rinner det av allting. Och då har man liksom byggt upp ett för starkt skal kring sig. Det tror jag inte bra. Vi behöver den dialogen. Så det gäller att hitta den där balansen.

Hur gör man det?

– Men jag har nog hanterat det genom att exponera mig själv ganska mycket. Det är ju Facebook som jag använder. Och jag försöker ganska ofta beskriva dels kortsiktiga saker, men även långsiktiga diskussioner, och där blir det ju en del inspel. Även i Facebookgrupper där saker diskuteras. Att ändå gå in och säga liksom: "Hallå, här är jag! Jag vill gärna förklara och ni får gärna fråga." Då blir det också en mer nyanserad diskussion oftast. Sen blir man ju ofta påhoppad, och då är det ju samma personer varje gång, egentligen, som alltid tycker att man är dum i huvudet. Vad man än skriver. Men då hittar man den balansen, nånstans. Men det tar ju också oerhört mycket tid och energi.

Ja, för jag tänker det att du har ju suttit nu i fyra år, men du ska inte ställa upp för omval. Påverkas hur länge man vill hålla på av att det är så intensivt, att det är så många sådana saker också att ta hänsyn till ovanpå allt nu, som kanske inte riktigt såg likadant ut för tio, tjugo år sedan?

– Det tror jag säkert. Och jag vet att i början när jag hoppade på det här så var det många som sa att "du kan inte vara engagerad i alla sådana diskussioner" och så. Och de säger de ju fortfarande. Men då sa jag att "det är lugnt, jag tycker att det är så kul". Men det klart att över tid så märker man att det funkar inte att hålla i gång det där fullt ut. Så det påverkas man ju av. Men det är ju också tråkigt, för att jag gillar ju den den dialogen, att ha den direkt.

Jag skulle vilja avrunda lite kring det, ur ett lite mer filosofiskt perspektiv, kan man säga. För demokratin är ju liksom kärnan i det både du och jag gör, och det pratas jättemycket om det idag. Och det finns någonting oerhört svårt i att å ena sidan så ska alla människor få chansen att komma till tals och har väldigt bra möjligheter att göra det nu. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att alla människor som behöver tala gör det. Vad tänker du om det? Om baksidan med det här? Den här möjligheten att faktiskt göra sin röst hörd.

– Det är ju ett jättestort, viktigt uppdrag för oss som kommun att försöka få så många röster som möjligt hörda. Det är också en intressant diskussion, om man nu pratar om översiktsplanen igen, som ju diskuteras mycket. Det finns ju grupper där som har samlat ihop stort stöd för sin åsikt. De brukar ju alltid få sin röst hörd. Att även få dem som aldrig hör av sig att få sin röst hörd, där har ju kommunen ett jättestort ansvar. Det är en jättestor skillnad.

– Något exempel jag hörde till exempel, det var säkert på Andersberg, det var någon bostad som skulle rivas och skulle byggas om. Och alla hyresgäster var tvungna att hitta annat boende egentligen, och då kallar man till möte och ingen kommer. Alltså, det är en så oerhört stor skillnad i hur olika människor i olika delar av staden tar del av samhällsinformation och deltar i debatten. Det finns jättemycket tankar och åsikter och drömmar om livet där också. Det är bara att de aldrig spontant hör av sig själva och berättar om det.

Vi är ju här och gör den här podden på grund av att vi ser framåt mot 2050. Hur ser ditt Halmstad 2050 ut?

– Det är ett helt utsläppsfritt Halmstad, tror jag. Allting går med elektricitet, det var väl Hasse och Tage som sjöng om det där. Det är en stad som håller ihop betydligt bättre, där vi har en mer blandad befolkning, där skillnaden i livslängd och hälsa är betydligt mindre än i dag.

– Vi har ett universitet. Vi har betydligt snabbare förbindelser till omvärlden – och från omvärlden, inte minst. Vi har antagligen förändrat vårt näringsliv i ganska hög grad, vi har blivit mer kunskapsintensivt. Vi har ett betydligt mer jämställt Halmstad än i dag, och så kommer vi ha ett Halmstad där alla har god tillgång till grönområden och sen kommer vi att ha nya utvecklade stränder som bidrar med ett lite högre värde än idag.

– Vi kommer ha betydligt bättre beläggning på alla våra hotell året runt, inte bara på sommarmånaderna. Och så kommer det alltid vara sol.

Alltid sol till och med.... Han hörde kanske till slut att det möjligen lät lite väl rosaskimrande, Jonas Bergman, kommunstyrelsens moderate ordförande. Men hans visioner för 2050 kan väl ses som ett intressant diskussionsunderlag där hemma. Fler intervjuer hittar du där du hittade den här, eller på halmstad.se om du söker på podden. Där finns också information om hur du kommer i kontakt med oss. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

Hela avsnittet i text

– Så sent som 2017–2018 så var nog alla lite kaxiga tror jag. Det var nog ingen som såg att det fanns ett problem. Vi är ju länsstad och vi är stora och så. Jag tror nog att aha-upplevelsen var när vi anlitade Reteam som endast analyserar städer. De informerade oss om att vi inte var långt ifrån en systemkollaps i den här staden. Och det var ju ett uppvaknande, om man säger så. Reteam sa samtidigt att av alla sina kunder som de hade, så var det få städer som hade så bra förutsättningar som Halmstad hade. Så de var tydliga med att problemet är vi.

Ni behöver skärpa till er, helt enkelt.

– Ja, vi måste skärpa till oss. Och "vi" är ju då medborgarna, kommunen, politiken och vi.

Det är ett ganska omfattande arbete som vidtar där 2019, när man till sist får krisinsikt. Jag ska försöka återge det lite kortfattat för att resten av samtalet ska bli lättare att hänga med i. Det första som hände var att de största fastighetsägarna i centrum – tillsammans äger de cirka 70 procent av alla centrala fastigheter – snabbt drog ihop en arbetsgrupp. Där ingick även Halmstads cityförening och branschorganisationen Fastighetsägarna.

Så småningom blev det där det som idag heter Fastighetsägarna i centrum Halmstad, FCH, och blev en ekonomisk förening. Men i början var det fullt fokus på att få en överblick över situationen och skapa en gemensam vision, tillsammans med olika utomstående aktörer och konsulter. Att få en gemensam vision är ju ganska enkelt att säga, inte lika enkelt att göra. Däremot har arbetet med att jobba fram den här gemensamma synen varit helt grundläggande för den fortsatta vägen framåt säger Niclas Jansson.

Det handlade bland annat om att stålsätta sig för att inte börja släcka bränder akut där och då, utan istället ha is i magen och jobba med den mer långsiktiga planen. Det där tog ungefär ett år och det man sedan landade i var en tankemodell som man nu har som utgångspunkt när man pratar om citylivet. Det är en modell där man utgår från olika funktioner som city har. För medan till exempel ett externt köpcentrum egentligen bara har en funktion, det man kallar dagsekonomin, eller handeln, så har en stadskärna ytterligare fyra funktioner. Som arbetsplats, bostad, mötesplats och det man kallar kvällsekonomin, det vill säga restauranger och krogliv.

Den här tankemodellen är viktig att hålla i huvudet när man utvecklar centrum, eftersom de olika funktionerna ju också påverkar varandra sinsemellan på olika sätt. En annan sak som tankemodellen gjorde tydlig var att fyra av funktionerna klarade sig väldigt bra, medan handeln, alltså dagsekonomin var den som gick dåligt. Och när man hade det klart för sig kom nästa steg, en åtgärdsplan:

– Så då, för ett år sedan, så inledde vi då ett samarbete med Croisette som är en fastighetskonsultfirma som har allt från etableringskonsulter till stora industrier till mäkleri för lokal. De startade ett kontor i Halmstad och blev vår samarbetspartner för etablering i Halmstad. Vi bildade då en liten etableringsgrupp så att det skulle bli en väg in till lediga lokaler i centrum.

– Och vad som hänt i Halmstad är tror jag unikt i Sverige, faktiskt. Vad är nyckeln då? Nyckeln är nog det här första året där vi ändå satte en gemensam verklighetsbild och gemensam målbild och lade grunden för ett tillitsbaserat ledarskap där vi alla har samma bild. Och då kan vi sätta ihop en sån grupp på endast tre personer som får mandat över hela staden. Och det kräver väldigt mycket tillit, och det är inte bara så att de avgör var man ska etablera. De flyttar också butiker. Man flyttar alltså en butik från en fastighetsägare till en annan. Så tilliten är jätteviktig då. Att man har förtroende för att den här gruppen gör rätt.

– Då är det bara två fastighetsägare, Croisette, och cityledaren i den gruppen. Och de ska också vara aktiva, uppsökande, inte sitta och avvakta. Och då hade vi som ambition att vi skulle på ett år gå plus en lokal. Och det kan man ju tycka att den ambitionen är väldigt låg. Men den var inte så låg då för vi var i ett läge där det var en accelererande nedåtspiral. Så målet var att vi skulle stoppa det helt enkelt. Men nu efter ett år och mitt under rådande pandemi, så har vi fyllt i princip alla vakanser i den här stan. Och det är ju helt fantastiskt. Och just nu så tittar nog väldigt många medelstora städer i Sverige kollar på Halmstad. Hur har vi gjort?

Det man tänker när man betraktar det utifrån nu, det är ju att ni, som egentligen på ett sätt var konkurrenter om hett eftertraktade hyresgäster, samarbetar nu i stället. Blir det svårt då? Det kan ju bli så att en annan fastighetsägare än du tjänar på att "nu tycker vår förmedlare här att den här butiken ska ligga där". Och så förlorar jag en kund som jag gärna hade velat ha. Blir det inga sådana slitningar er emellan?

– Jo, hade vi bara kört på direkt så hade det inte funkat. Utan det är som sagt var det här "tillitsåret", om man säger så, som är nyckeln.

Och att ni var överens om att vi måste göra något, så vi måste släppa vissa heliga kor och så.

– Absolut. Och det finns ju heliga kor överallt, och hos oss också. Och just det här med att ha en flexibel inställning till intressenter – alltså att ha en flexibel inställning till lokalhyreskontrakt, vad man ska få för hyra, vad det ska vara för hyrestider. Att komma till den insikten att vi måste ändå förstå att lokalmarknaden är en fri marknad och man måste arbeta för det som är här och nu i dag. Det är en helig ko och den var inte lätt att lösa.

Hur har ni hanterat det?

– Ja, vi är ju ingen kartell. Nej, det vill vi inte vara heller. Så vi har ju inga överenskomna hyresnivåer alls, för varje lokal är ju unik. En hörnlokal kan ju vara mycket dyrare än en som ligger bredvid, utan man får hyra ut till det som bjuds kan man säga. Och inte ligga och vänta på att det ska komma någon som ger dig det du vill ha.

– Och om man pratar just om etablering så var det ett problem då, att vi hade ju inga intressenter som ville satsa i en tom stad. För det är ju en ekonomisk risk man tar. Om du startar en restaurang till exempel, så kanske det rör sig om två och en halv miljon ungefär. Någon ska satsa de pengarna. Antingen är det entreprenören själv eller så får fastighetsägaren gå in med något stöd. Ska du starta en klädbutik så är det fyra och en halv miljon ungefär. Och då måste vi sänka tröskeln så att de vågar gå in och satsa.

– Och då är ju flexibiliteten nyckeln där. Att vi säger att "du kan gå in i den här lokalen". Vi förbinder oss att du kan ha kontaktet i fem år eller tio år, men du kan hoppa av när du vill. Så att de är inte bundna av fem år. Och just det där att intressenter känner att här finns en full flexibilitet, öppnar dörren för att man gick in i en förhandling, vilket man inte innan hade gjort. Sen slutade det ändå med att de kontakt som ändå skrevs – de flesta är fem år på båda håll – men det gjorde att man ville gå in. Och den flexibiliteten är ju så stor så att då – nu finns det inte många lediga lokaler kvar – men då kunde du i princip hyra en trippel A-lägeslokal en vecka eller en helg. Inga problem. Så flexibilitet helt och fullt ut, att verkligen kunna anpassa för den som söker.

– Att vi har samlat fastighetsägarna i en grupp som ser på staden som en helhet, det säger den grupp som ser på staden som en helhet, att inte varje fastighetsägare ser på sin gata, utan ser: Var passar en butik bäst? Och sedan då bildandet av den här etableringsgruppen som jag kan säga, det har ju inte juridiskt helt fria händer, naturligtvis inte, men i princip har den fria händer att kunna både flytta lokaler och hyra ut dem.

Det låter som att det också har krävts en del ödmjukhet från er fastighetsägares sida när det gäller det här med vilka hyror man faktiskt kan ta ut?

– Absolut.

Hur det varit för dig som då har sett den här utvecklingen? För det handlar väl om att se en del pengar försvinna helt enkelt. Eller?

– Ja. Sen är det ju så att de flesta fastighetsbolag ser ju ut som vårt. Man har ju mest hyreslägenheter helt enkelt. Och då är ju de här lokalerna i bottenplan oftast en mindre del av din omsättning i vilket fall. Så är det ju. Så lokalerna i centrum är inte systemviktiga för någon aktör av oss. Och det är ju dåligt på ett sätt, för det gör att man då kan ligga och vänta. Det är lite pengar i resultaträkningen för oss.

För det tänker jag också på då, när man pratar om det här med de olika delarna, och när forskningen också pratar om värdet av en levande stad där det ska vara umgängeslokaler, och kulturens betydelse för en levande stadskärna och så vidare. Kulturen vet vi sen gammalt inte alltid har så lätt att bära sig ekonomiskt. Hur tänker ni på att på något sätt öppna upp för det som vi vet att staden behöver för att bli levande, men som kanske inte drar in de bästa pengarna?

– Ja, det där är ju ingen lätt fråga att svara på. Nu har ju vi så att säga gjort det bästa möjliga av det som finns i dag. Det vill säga att vi låter funktionerna kvällsekonomin, företag och mänskliga möten växa. Och när det gäller dagsekonomin så sätter vi in rätt butiker som funkar och vi samlar dem i cityloopen. Sen när det gäller framtiden så måste man ju bestämma sig för vad man vill ha för stad. Och där tycker jag, det ligger väl inte bara på politiken utan det gäller väl medborgarna också. Vad vill vi ha för stad?

– Som det är nu så har vi ett levande centrum igen, men det är ett annat levande centrum. Om vi nu inte skulle göra några förändringar alls, utan alla knatar på på den inslagna vägen, så kommer centrum mer bli en mötesplats för människor. Och vi tror ju att just kulturen kommer, den ser vi enorm potential i. Att centrum blir en hubb för kultur. Det kan vara stand up, det kan vara teater, kultur, det kan vara hur mycket som helst. Och där är såklart ett samarbete med kommunen jätteviktigt.

Varför då?

– Ja, därför att kultur behöver stöd, kanske.

Och det är kommunen som ska stå för det då, menar du?

– Det är ju en ideologisk fråga.

För jag tänker utifrån ert nya sätt att tänka då, där ni verkligen tänker staden som en helhet där vi alla tjänar på det. Så frågan är var drar man sina gränser där då? För er som ändå traditionellt sett kanske mest har haft butiker och så.

– Nej men vi fastighetsägare har ingen förutfattad mening. Att "det ska vara den här staden". Jag menar, en levande stad blir ju bra för oss, det blir bra för medborgarna, blir bra för alla. Sen så behöver ju inte den se likadan ut alltid. Skulle vi fortsätta på den inslagna vägen så kommer det bli en väldigt levande stad. Men kanske inte just det här stora köpcentret. Det kommer fortfarande att vara ett köpcentrum, men inte så stort.

Du jag tänkte nu att vi skulle också prata lite visionärt. Vi gör ju mycket den här podden utifrån Halmstads framtidsplan för 2050. Vad önskar ni framgent att kommunen ska ta för roll när det gäller stadskärnans utveckling?

– Vi önskar nog att man faktiskt bestämmer sig vad man vill.

Och vad händer då när man har bestämt sig för det?

– Ja men gärna en medborgardialog tycker jag. Det är ju ändå, tror jag, deras jobb. Starta en medborgardialog. Vad vill vi ha för stad i framtiden? Nu har vi slagit in på den här "mänskliga möten"-spåret, och tycker man det är ett bra spår så behöver man inte göra någonting alls. Men vill man nu kanske ha mer åt dagsekonomin så måste man ju då skruva på lite parametrar.

Och en central fråga där då, är ju det som handlar om bilen. Som jag vet att du har en del tankar om.

– Ja. Vi gillar bilen.

Ja, ni gör ju det.

– Nej men det här är ju en sådan här evig fråga som vi hade säkert kunnat ha en hel podd bara om. Jag tror att jag för tretton år sedan, när jag började hos min pappa och gick med på träffar, så pratade vi om parkeringar. Det är liksom eviga diskussionsämnen.

– Vad det handlar om då är att när det gäller dagsekonomin och retail så har vi då naturligtvis små butiker där det kan vara någon privatperson helt enkelt som haft en dröm om att starta en hattaffär. Men sen har vi kedjor också. Och kedjor har ju inte sina huvudkontor i Halmstad, utan de sitter i Stockholm oftast. Och då går det till så här att de anlitar då en konsultfirma. Och det kan vara Croisette. Och då har de nån sorts marknadsplan. Vi ska etablera så här många butiker, det ska vara i den här delen av Sverige. Det ska ha den här demografiska utvecklingen, det kanske ska finnas en högskola. De har en hel rad med parametrar som ska vara uppfyllda, och sen är det då etableringskonsultens uppgift att hitta de platserna i Sverige. Och då är bedömningen från de här större kedjorna att tillgängligheten är för dålig i Halmstad centrum för att de ska etablera butiker.

– Och det har ju inte så mycket att göra med den lokala debatten. Vi kan ju vara överens alla vi här i Halmstad. Men det har att göra med att besluten tas inte lokalt. Så att om vi då vill att de här kedjorna ska etablera nya butiker i centrum så måste vi då svara upp mot de förutsättningar som de har spaltat upp. Annars väljer de någon annan stad, till exempel Falkenberg eller Varberg.

Det jag tycker är spännande är att många som ska prata visionärt om hur en stadskärna ser ut, de som jobbar med detta, de säger att "det jag ser framför mig är en ganska bilfri stad". Det är ju nånstans det som utvecklingen går mot, och som vi alla också utifrån ett hållbarhetsperspektiv någonstans på ett intellektuellt plan förstår behövs. Och det jag då inte riktigt fattar är: Tycker du då att de stora kedjorna ska få bestämma inriktning? Om man som kommun säger att "nej men vi vill ha ett annat mål, långsiktigt". Vem ska bestämma där då?

– Absolut inte. Och de ska inte göra som vi säger heller. Alla ska agera efter sina ... Det här var mer en insikt vi fick. Vi förstod inte heller riktigt hur det gick till när de etablerade, egentligen. Det här var nu en frukt av att vi fick det här nära samarbetet med Croisette. Då fick vi en insikt om hur det går till.

– Vi trodde väl själva det att "ja det kommer någon agent och går runt i stan och tittar, och här finns det lediga". Man tror ju det då. Men insikten att förstå att det är så här det funkar. Och det kan vi ju tycka vad vi vill om, du och jag. Vi kan inte ändra på det.

Nej, men det jag undrar är: Vad tycker du? Vad är din vision? Är din vision att vi vill ha så mycket handel i City så att vi faktiskt accepterar att det är lite mer bilar och lite mer parkering. Eller "min vision är att vi försöker hitta andra vägar fram, för vi tror att på lång sikt behöver vi ha ett bilfriare centrum"?

– Ja men då förstår jag vad du menar. Nej men vi tycker nog att tillgängligheten bör bli lite bättre. Sen behöver vi naturligtvis inte öppna upp alla alla gator, men det här med stadsutveckling och centrumutveckling, det går ju modetrender i det också. Precis som det går modetrender i musik eller nånting. Och just att ha bilfria gator och göra staden bilfri var ju något som började 2009, 2010. Det har ju inte funnits för evigt.

Nej, men ... Jag bara tänker att bilens roll i samhället är väl ... är det mode, huruvida vi behöver förändra vår syn på bilens roll?

– Ja, så kan det vara. För nu är ju Köpmansgatan och Storgatan bilfria. Och det ska de vara, för all evig tid. Men den kundgruppen som retailkedjorna ser att man missar, det är ju då barnfamiljerna. Och då kan vi ju också se. Det såg vi redan vårt första år, att Centrums problem var att man där helt missat kundgruppen barnfamiljer. Helt och hållet. Det är endast är ungdomar och äldre.

Och de hittar man då om man släpper in bilen?

– Ja, barnfamiljer måste kunna nyttja bilen. Det är den bedömningen man gör. Men då inte sagt att man ska ha bilar överallt eller göra om Stora torg till en fri parkering. Men, och det här är en viktig puck, just de butiksnära p-platserna – de är viktigare än vad man tror. Har man nu en gata där man kan köra bil, så ska det finnas butiksnära p-platser, för de är oerhört viktiga för butiken.

– För nu är så att den försäljning som sker i centrum är inte de här storköpen, veckoköpen. För de affärerna finns inte i centrum, som de gör på Flygstaden. Utan det är lite mer impuls, korta köp, man ska köpa en kjol och annat. Så att just det att det finns en butiksnära p-plats så man kan köra in, hoppa ut snabbt, in snabbt, köra vidare – de är jätteviktiga. Och här är vi inte överens med kommunens tjänstemän. Här ser man då att de butiksnära p-platserna, man kallar dem horisontella p-platser. Man ska ta bort alla horisontella p-platser och ersätta med vertikala, det vill säga parkeringshus. Och det tycker vi inte är bra. Vi vill gärna behålla de som finns, i alla fall, inte ta bort dem.

Jag bara tänker spontant, med tanke på hur samhällsutvecklingen går i övrigt, att jag faktiskt ärligt talat tycker det låter lite omodernt att anpassa sig efter vårt förhållande till bilen. Är vi inte alla i ett läge där vi försöker att göra oss av med vårt beroende av bilen?

– Ja, kanske. Det är ju lätt att kanske då tycka en sak. Men hur gör folk i praktiken? Det är ofta så att folk tycker någonting om man frågar: "Vad tycker du, ska vi ta bort bilen?"
"Ja, det tycker jag."
Och så ser man hur det i verkligheten? Det är det där tidspusslet. Hämta, lämna barn på dagis, så ska man hinna handla och det är tennis och sådär va. Så som det är just nu idag, så är bilen viktig för handeln.

Så det är lite om vi ska planera utifrån hur vi vill att samhället ska se ut, eller hur vi faktiskt rent praktiskt vet hur folk beter sig?

- Ja! Precis. Där satte du ...

Men då har ju såklart politiken en roll. För då kan man bestämma sig för att vi vill att folk ska gå i den här riktningen, så vi bygger inga parkeringsplatser. Så får de vänja sig.

– Ja. Men jag tror det vore olyckligt om man tog bort alla horisontella P-platser i centrum. Men då kommer vi in på detta då: Ska vi bara titta på handeln? Jag tror att om vi kollar på handeln som är i Halmstad i dag, och där har vi Halmstad city som väl får företräda dem. Och de har ju samma uppfattning som jag säger nu. De vill ha en digital p-skiva och de vill att man åtminstone ska behålla de butiksnära p-platser som är idag. Okej att de som är borttagna är borttagna, men ta inte bort fler.

En annan central fråga som jag tänkte vi ska avrunda med, som är lite knäckfråga när det gäller citylivet: Jag tänker på att om man nu vill ha ett mer levande centrum, mer kultur och mer umgänge, mer liv och rörelse och så där. Om det blir liv och rörelse på stan och folk är ute på nätterna. De som bor där vill ju sova på nätterna. Hur mycket kommer den konflikten att eskalera?

– Det är helt rätt. Det är det just den här balansgången mellan de här fem funktionerna. Att den hålls, helt enkelt. Och vi försöker hålla den balansen också.

För jag tänker: Du som då har varit fastighetsägare ganska länge, du måste leva med det även i dag?

– Ja, ja. Alltså, även om inte vi är rådhuset så tänker vi på balansen också. Vi försöker verkligen tänka att det ska funka för staden. Och det är ju det som är nytt tänk. Innan kanske en fastighetsägare tänkte vad som är "bäst för mig". Nu tänker vi vad som är bäst för centrum. Vi lägger inte saker, en del saker alls för att det inte blir bra för staden.

Som till exempel?

– Det är för känsligt att prata om. Tyvärr. Men vi har helhetstänket. Alltså om vi nu har ett visst antal restauranger på en gata, då lägger vi inte till en till. Om vi nu har en blomsterbutik så lägger vi inte till en andra. Eller om det är högljudda verksamheter. Så det tänket har vi, och det är ju det som är så bra att vi ser på centrum som en helhet.

Nu kan inte jag på rak arm säga vilka av krogarna det är som har till exempel boende precis runt sig. Men det finns ju en del. Om man tänker sig att vi pratar om en ökad kultur, mer liveband, mer folk som är ute, kanske längre öppettider på nätterna. Det jag far efter är kommer man att bli tvungen att säga till folk som ska bo i stan att det här är den nya verkligheten. Take it!

– Du har rätt, så är det. Det här blir svårt. Nu finns det ju då en samverkan mellan Halmstad City som är handlarna och där krögarna också är med, Fastighetsägarna och Halmstad kommun. Och det här blir säkert en sån fråga som vi måste prata om.

Hur gör man det?

– Ja, då har vi ju en grupp som heter samverkansgruppen. Det kan ju väldigt mycket bli så att man från politiken eller från kommunen säger att "ja, nämen, det här kulturspråket var väl trevligt, men det funkar tyvärr inte". Så kan det bli och då får vi lägga den på den nivån där det funkar. Så blir det ju.

Så det där kommer man liksom få vara beredd på att framöver kommer det att bli den typen av diskussioner?

– Ja, alltså teoretiskt. I och med att det är sådant tryck på företagen som söker lokal i centrum – teoretiskt sett så hade vi kunnat göra om hela till centrum, till bara kontor och bostäder. Det hade vi kunnat göra. Inga problem för oss. Och i större städer som Göteborg och Malmö, där har de ju sådana områden. Så det är just det där med att förstå att det är fem funktioner som ska samsas här.

Det blir ert budskap till kommunen då kan man säga. Att om det bara hängt på er, kunde ni gjort så. Vill kommunen att det ska vara en annan slags stad så får de också leverera vad det nu är som krävs för att få det.

– Det är väl en bra grej som Halmstad centrum har som kanske inte många andra städers centrum har, som vi inte har pratat om. Att många av de här ägarna är familjeföretag. Så är det ju inte i resten av Sverige. Det är ju en långsiktig trend där fastighetsbolagen blir större och större och blir tjänstemannaföretag.

Men vad har det för betydelse?

– Det har betydelse därför att de här familjebolagen är ofta rotade här sedan generationer. Vi gör ju inte bara detta professionellt, vi gör det ju för att vi älskar vår stad. Så är det ju. Så det är ett väldigt engagemang från oss för att många familjer har ju bott här, jag är femte generationen.

– Och då får man ju ett engagemang på ett annat sätt. Hade man haft fastighetsbolag där huvudkontoret legat i Stockholm så kanske det inte hade varit på samma sätt. Då hade det kanske blivit kontor överallt. Så det tror jag ändå är en positiv sak vi har i Halmstad centrum, att vi har fastighetsägare som har ett personligt engagemang.

Niclas Jansson, fastighetsägare och ordförande i den nybildade ekonomiska föreningen Fastighetsägare i Centrum Halmstad. Hans berättelse är en av fyra i Halmstad växers tema om stadskärnans utveckling. De som intervjuas i de andra avsnitten är 20-åriga studenten Elisabet Muayad, nationalekonomen Oana Mihaescu som bland annat forskar om bilens roll för handeln i centrum, och industridesignern Martin Bergman som är labbchef på Fablab vid Högskolan i Halmstad. Det finns också ett avstampsavsnitt som handlar om stadskärnans historia, om nuläget runt om i Sverige samt Halmstad kommuns planer för framtiden.

Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun, redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin. Hej då!

Hela avsnittet i text

– Man vill ju ändå kunna ha någonting att göra under dagtid. Just nu är det ett stort spann att antingen finns här aktiviteter för små barn, eller så är det krogliv. Det finns ingenting däremellan.

Har unga människor andra perspektiv på vad stadskärnan behöver, än vi som är äldre? Och är de kanske en kreativ kraft som man skulle kunna använda mer? Det tänker jag utforska i det här avsnittet av Halmstad Växers tema om stadskärnan framtid. Jag heter Linda Thulin och i den här podden så pratar jag med olika sorters människor om teman som är kopplade till Halmstads utveckling.

I det här avsnittet träffar jag Elisabeth Muayad. Hon är en 20-årig student med ett särdeles intresse för vår stadskärna. Först gjorde hon sitt gymnasiearbete om citydöden och sedan engagerade hon sig i kommunens projekt med unga stadsutvecklare. Elisabet bubblar av idéer och tankar, bland annat när det gäller hur framtidens stadskärna borde vara enligt henne.

– Att det ska anpassas för både barn och unga samt äldre. Att det ska finnas ett så stort spann som möjligt. Men att ett större fokus, eller i alla fall att man ska väcka lite mer fokus på ungdomar mellan, säg, 16- till 22-årsåldern kanske. Där jag känner att man missar lite, eller man tappar lite den åldern i stan. Mer grönska skulle jag vilja ha.

– Och så skulle jag även vilja se en stadskärna som inte är lika grå, fyrkantig och att det händer någonting. Vi ska ha aktiviteter, det ska kunna vara anpassat för studenter och inte kosta alltför mycket för att man ska kunna ha möjligheter och faktiskt hitta på saker i stan.

Du tycker att staden är lite för grå?

- Ja, det tycker jag. Det här fyrkantiga. Kollar vi till exempel på Stora torg och ... kan man kalla det "plattan" kanske? Centrum där i mitten. Man har fontänen och sen så går det som en liten inhägnad runt den, och det är liksom det. Sen har man en helt grå och platt yta. Det hade ju varit kul om man kanske hade fått in nånting där för att utnyttja den ytan till något. Det kan vara att ta bort stenbänkar och stenar som ligger som en fyrkant, försök öppna upp det lite mer.

- Och det här med cykelställ, kan man hitta på något roligare med det? Och försöka få bort det här kantiga. Även så har man ju det lilla parkeringshuset, Pressbyrån och det. Varför inte bygga om den? För att det ska bli en större trygghet till exempel. Många som kanske har problem med alkohol etcetera sätter sig lätt där. Det skapar en helt annan känsla när man går förbi där, och det hade varit kul om man hade kunnat hitta på någonting nytt där och sedan koppla ihop det med stan. Sedan så finns det hur mycket idéer som helst och jag tror att det finns många fler ungdomar därute som har många åsikter och många idéer.

Du pratar lite specifikt om den här gruppen som du tycker man har missat, som är typ 16 till 22, bland annat de som inte kommer in på krogen gissar jag. Du är ju själv en sådan – vad vill ni ha?

– Ja, vad vill man ha? Troligtvis skulle det väl vara någonting som är ekonomiskt anpassat för studenter. Och något som funkar för ungdomar som kanske inte kommer in, för man kommer inte in på krogen när man är 18 år. Och vad ska man annars göra? Då tänker jag spontant: Men aktiviteter på något vänster? Att ungdomarna själva till exempel får möjligheten till att skapa eller starta upp aktiviteter.

– På somrarna så har vi ju Rotundan till exempel. Och det är ju en förening bland unga som har startat upp från grunden liksom. Och om det har lyckats där, då tror jag inte heller det är omöjligt att starta upp andra grejer som kanske folk inspireras av, eller aktiviteter som andra unga sysslar med, men kanske startar upp i stan till exempel. Det tror jag inte vore omöjligt.

Det är inte idéerna som är den yngre generationens problem. Det är snarare pengarna och makten att få lov att göra det?

– Precis, det är det jag tror sätter gränserna.

Du, det är spännande för du är ju ganska insatt i den här frågan för att vara 20, tänker jag. Och jämför med hur jag minns att jag själv var. Dels berättade du för mig att du skrev specialarbete om det här när du gick i trean, vilket var förra året. Och sedan var du också engagerad i det som då var ... eller anställda var ni väl till och med av kommunen, för att vara unga stadsutvecklare. Berätta, vad var det?

– Jo, "Unga stadsutvecklare" var ett projekt med kommunen och det handlade helt enkelt om att vi var ett gäng ungdomar som arbetade under en veckas tid, på påsklovet, med att samla unga röster och se lite hur tankarna går kring stadskärnan. Vad är det som gör att ungdomar vill vara respektive inte befinna sig i stadskärnan? Vad tycker ungdomar om stadskärnan? Vad hade de velat ha? Hur ser deras vision ut?

Ganska likt allt det där jag frågar dig nu?

– Ja, men typ. Och lite vad de tänker och tycker.

Var det många som hade åsikter och tankar om detta?

– Det var många som hade åsikter och det gick allt från trygghetsfrågor till att det är tråkigt i stan, till att det ser grått och kantigt ut, till att det finns ingenting att göra eller ... Ja men det var många olika tankar och vissa tankar gick i form av att man saknar hur det var förr kontra hur det är nu.

Vad var det som var bättre förr?

– Jag tror ... det fanns inget riktigt konkret svar, men några svar som kom var att det finns inga butiker längre. Vad ska vi göra nu då? Och jag antar att butikerna har varit en lockande del för folk att ta sig in till stan. Men nu när Hallarna har byggts så drar man väl sig antagligen dit om man vill handla. Men sen så tycker jag ju personligen att det är lite synd att stadskärnan ska ha blivit någonting för att shoppa och inte bara för att kunna för att komma iväg, utan det har bara blivit ett shoppingställe.

Det ska kunna fylla fler funktioner tycker du?

– Precis.

Du ska vi prata lite grann också om just att du gjorde specialarbete om citydöden. Varför ville du göra det?

– Ja, det var väl mest för att jag skulle börja skriva mitt gymnasiearbete inom samhällsspecialisering. Och då satt jag och funderade på vad finns det för samhällsproblem som man kan skriva om. Och så tyckte jag att det var speciellt intressant det här med, ja men, Halmstad city.

– För jag har ju själv suttit och tänkt att "men gud, vad tråkig stan har blivit". Jag har ju gått i de banorna och jag har att det känns inte som förr och det är någonting som inte känns rätt. Och då tänkte jag varför inte skriva om stadskärnan? Och så googlade jag lite och så hittade jag något som kallas "citydöd" och då bestämde jag mig för att varför inte skriva om citydöden i Halmstad?

Vad lärde du dig av det?

– Vad lärde jag mig inte?

Men säg något som verkligen har gjort intryck.

– Någonting som jag lärde mig extremt mycket, var att det finns så många olika faktorer som kan påverka och att det är svårt att komma fram till ett konkret svar. Och att arbetet för att till exempel motverka en citydöd, det är ingen enkel uppgift. Och det här, frågan om: "Vad ska vi ha då? Vad ska vi göra? Hur ska vi lösa problemet?" Det fick jag lära mig, det var ingen enkel uppgift.

– Men samtidigt tror jag också att man måste vara ganska öppen när det gäller det. För jag tror att om man bara vågar och om man bestämmer sig för någonting så tror jag att det inte är omöjligt, och att man måste ha alla dörrar öppna. För kommer någon, till exempel jag som är ung och kanske har ett förslag på en lösning till exempel. Då vill ju inte jag att dörrar ska stängas eller att jag ska komma till "men det funkar inte för det här" eller "tänk på det här och tänk på ekonomin och bla bla bla".

– Det är så många steg som man måste gå igenom för att faktiskt någonting ska hända, och där känns det som att många dörrar stängs. För mig som är ung: "Hon är ung liksom, vad har hon att säga? Det är ändå vi som sitter i de högre positionerna som bestämmer." Och det tycker jag är lite synd. För det känns som att ... ja men man höjer ungas röster och vi ungdomar ska få vara med och bestämma etcetera. Men då måste jag gå med i något ungdomsparti eller något.

Man är liksom lite fast i att vi gör saker på ett visst sätt här i kommunen. Då ska det gå den här gången och så vidare. Och det är inte helt anpassat efter ungdomars kreativitet och sätt att vilja göra saker.

– Jag hade ju lite funderingar och idéer, så jag passade på. För i arbetet så intervjuade jag Halmstads politiker. Och där lade jag fram min lilla plan, hur jag hade velat ha det och hur jag såg på det. Vad jag hade för dröm om stadskärnan helt enkelt, när jag satt och skrev mitt gymnasiearbete. Vad min idé var för att lösa problemet med citydöden och vad vi hade kunnat göra. Och då kom direkt: "Jamen, det är intressant, gud vad kul att höra!" Och då kände man ju direkt att min röst blir ändå hörd.

– Och sen landar man till slut i: "Ja, men vi kan ta det vidare. Skulle du vilja gå med ett ungdomsparti?" Och det är kanske inte just det jag är ute efter. För även om jag är ung så, jag har ju inte heller all tid i världen. Jag vill att det ska gå smidigt. Jag ska kunna komma med ett förslag och så vill jag kunna få hjälpen och stöttningen för att faktiskt sätta det i verklighet. Men där känns det som man bromsas in ganska direkt. Och har man ett förslag så måste det ju röstas. Och sen måste ju alla vara överens. Så det är så många steg.

Jag förstår precis vad du menar också, att bara för att du är engagerad i den här frågan så betyder inte det att du vill gå med i ett ungdomsförbund och bli engagerad i flera frågor och lägga liksom året om-tid och så på det. Så det är en intressant tanke att man behöver anpassa sig till hur unga människor har sina liv i dag.

På tal om det så tänkte jag att vi skulle gå in på lite mer specifikt. För nu pratar du ju också väldigt mycket om den stora bilden och har pratat med ungdomar och gjort arbete om det och så. Men om vi ska prata mer om dig och ditt liv som ung och dina cityvanor så att säga. Hur ofta är du i stan?

– Men i princip varje dag. Ja, jag bor ju egentligen i Oskarström, men jag befinner mig varje dag i Halmstad city. Och det är ju delvis för att jag pluggar på Halmstad högskola, samtidigt som jag jobbar i stan och jag har hållit på med fritidsaktiviteter och sådant som också är i stan. Så jag är i princip här varje dag.

Men då är det som sagt för fritidsaktiviteter och jobb och så där. Det är inte gå och fika och gå på bio och shoppa och så?

– Jo, men absolut, det händer. Men shopping? Ett klart svar: Nej, det gör jag inte. Då måste jag väl vara ärlig och säga att då drar jag mig mot Hallarna. Man kommer väl mer in till stan för att kanske fika eller äta mat.

Du är helt övertygad om att du inte shoppar i stan. Jag har träffat en del ungdomar den senaste tiden som säger precis samma sak. Men tror du att city skulle tjäna på att ha ett bättre utbud eller är det lika bra att någonstans hacka i sig att det är Hallarna som gäller om man ska shoppa?

– Jag tror att man nästan skulle hacka i sig att det är Hallarna. För att har man ändå expanderat och byggt upp det redan, så varför inte fortsätta med det och ha butikerna där? För det är onödigt att ha två butiker i samma kedja på två olika ställen, tänker jag, för då kommer den ena konkurrera ut den andra och till slut kommer det bli att en kommer att flytta.

– Så jag tror nog det är bättre att satsa på att ha det i Hallarna, och låt det ligga där och fokusera på andra delar som kreativt skapande aktiviteter, till exempel. Något som var jätteuppskattat till exempel var det här med Rix FM-festivalen på Stora Torg som tidigare har varit. Eller det här med tivoli och sådana typer av aktiviteter. Kanske föreningar, närproducerat. Vi har små nya popupbutiker som kommer upp här och var. Det tror jag hade funkat bättre.

Du pluggar ju som sagt, men vad jobbar du med?

– Jag jobbar för lite olika ställen. Delvis så jobbar jag lite på Halmstad klätterklubb. Sen så jobbar jag ju med olika projekt på mötesplatser här och var, så jag håller i sångworkshops på mötesplatserna i Halmstad och engagerar barn och unga och hjälper dem med att sjunga och sånt.

– Jag tänker att det är någonting som också är viktigt att tänka på, arbetsmöjligheter för unga. Och det var en av de idéerna jag diskuterade i mitt gymnasiearbete. Det är lite svårt för unga att komma in på arbetsmarknaden nuförtiden och det är väldigt begränsat på arbetsmarknaden.

– Och där hade jag en idé som jag diskuterar om att låta unga starta till exempel caféer, ungdomskaféer, där man helt enkelt får betalt för att göra och sälja fika och där även ungdomar sedan kan sätta sig och plugga. Och då blir du ju delvis billigare, samtidigt som ungdomar får erfarenheter samtidigt som unga kan jobba tillsammans, som en form av förening till exempel. Och det var en tanke som jag diskuterade som hade varit kul.

Det är intressant med dig: Du säger att du är i stan mer eller mindre varje dag av olika skäl. Men om man tänker dina jämnåriga och sådär och genom åren, sticker du ut då genom att ha olika anledningar att vara i stan eller gillar man att vara i stan?

– Nu kan jag bara säga utifrån min kompiskrets och mina vänner. Men där skulle jag väl säga, att tittar man på mina kompisar i Oskarström till exempel, så får man ofta höra "Nej". "Det är väl inte det bästa stället att hänga på, för det finns ingenting att göra", är det som kommer. Det blir lite prat om att, och det är det som är det tråkiga, och som jag har tänkt mycket på, att ska man ha aktiviteter i stan, då kostar det. Och vi är alla studenter.

– Och är man ute efter billigare aktiviteter då kommer man till aktiviteter som är anpassade för barn. Och vi som är 19–20 år vill inte sitta på ett bibliotek och måla teckningar eller sitta i en sådan grupp på biblioteket. Det är kanske inte riktigt det vi är ute efter. Medan, väljer man inte den delen så blir det liksom nattetid och då är det enda alternativet ut och ta en drink eller något sånt. Och sedan är jag kanske inte den typen som hänger på stan på natten och härjar runt och festar och så.

– Och det är ju lite tråkigt för man vill ju liksom inte ... Man vill inte känna att om man ska åka till stan så måste du vara på natten, för då ska vi festa, bla bla bla. För det är inte det vi är ute efter egentligen. Det beror ju på vad man är intresserad av. Vissa kanske tycker att det är najs. Men man vill ju ändå kunna ha någonting att göra under dagtid. Just nu är ett stort spann, att antingen är det aktiviteter för små barn, eller så är det kroglivet. Det finns ingenting däremellan.

Men om vi ska spåna lite då: Vad är det då? Det handlar ju bara om någonstans att hänga och snacka, eller hur? Hur hög är ribban för vad det ska vara för slags aktiviteter som roar?

– Ja. Delvis, precis som du sa, platser att kunna hänga på. Och tittar man i dag ifall man vill ha en plats att hänga på och snacka, då är det ju antingen Nolltrefem. Men sedan är det inte alla som är intresserade av att hänga på en mötesplats där folk håller på med en massa aktiviteter och sånt, utan man vill kunna ha en plats och bara kunna chilla.

– Samtidigt kommer man till den tanken att: "Ja men ska vi åka ner till stan och kanske hänga lite?" Ja, fast då kommer vi ju behöva betala 54 spänn för en kaffe liksom, för då blir det automatiskt att man hamnar på ett café och det kostar, och då är man kanske inte jättesugen på det.

Det finns en gammal klyscha som det har sagts om ungdomar långt före till och med jag var ungdom, som är typ: "Ja men, vi har ju ingen lokal." Jag kan faktiskt dra mig till minnes att det var ganska mycket det det handlade om. Bara låt oss vara någonstans där vi kan hänga.

– Och det är det jag tror är viktigt. Vad har vi för lokaler i dag om man tittar på Halmstad City? Nä, det är ju det. De enda lokalerna som man faktiskt kan hitta som ung, det är Nolltrefem, i stan.

Du, en annan sak som jag skulle vilja fråga lite grann om, som jag vet att kommunen jobbar mycket med och som jag tror att ni snackade lite grann om när ni var unga stadsutvecklare också: Det är tryggheten och hur man upplever den när man är i stan. Vad säger du om det?

– Ja, jag börjar bli tryggare skulle jag väl säga. Men jag tycker fortfarande det är otryggt.

Vad är det som är otryggt då?

– Ja men det är det här att ... Tittar man på som jag pratade om innan där med Pressbyrån, det hänger mycket människor kanske som har problem med alkohol etcetera. Många som kanske är hemlösa och inte har någonstans att ta vägen, så är det väl lätt att man hamnar på sådana ställen, och då är det ju obehagligt att gå förbi där. Det vill jag inte. Jag brukar alltid gå runt i stället för att gå förbi just där.

– Och sedan ... Ja men jag vet inte, det har blivit lite en atmosfär som har gjort att det börjar kännas otryggt. Och så tänker jag också att, på kvällarna när jag ska gå, då man ser och läser överallt om saker och ting som händer. Och det känns lite otryggt att gå själv när det börjar bli mörkt på vintrarna. Men ska jag gå där mitt på torget och det är knappt någon där. "Vad händer nu? Vad ska jag göra?" Ska man stå där och vänta på bussen? Och så har man höga buskar, till exempel. Och så sitter man där och så funderar man: Men tänk om nån kommer ... Man skapar nog lite sådana scenarion och det är svårt att säga varför det blir så.

Då ska vi avrunda lite grann med frågor som jag ställer till alla, som är lite mer om Halmstad. Och då tänker jag att en intressant sak när man pratar med en yngre person är att du har ju inte själv valt att flytta till Halmstad, utan det är ju liksom av någon annans vilja. Hur har det varit att växa upp i Halmstad tycker du?

– Jo, jag tycker det är bra. Jag ska inte klaga. Det har varit jättebra. Jag har haft turen också att hitta det här med mötesplatserna i Halmstad till exempel, som har kunnat hjälpa mig att engagera mig, att visa att "du kan vara engagerad om du vill". Det har skapat möjligheter till mig eller för mig. Det är väl mer på senare år när man har växt upp och blivit äldre. För när man är ung så tänker man ju inte så mycket på: "Vad ska jag göra? Vad ska jag hitta på?" Man skapar sina egna fantasier liksom.

Man gillar läget?

– Ja, man gillar läget. Men när man väl blir äldre, det är då man börjar inse att glädjen av att jag kommer till stan och "wow" liksom, den har börjat avta lite.

Tror du att du kommer att stanna – för nu pluggar du som sagt på högskolan – men tror du att du kommer att stanna i Halmstad?

– Ja, det tror jag. Jag gillar faktiskt Halmstad. Trots vissa negativa aspekter så är det ju ändå väldigt fint i Halmstad. Det finns så mycket och det kan bara bli så mycket mer. Jag tror ändå på att det kommer att bli ... Det blir bra och det är tillräckligt bra, men det kan bli bättre.

Elisabeth Muayad, halmstadtjej och student i statsvetenskap. Det här var hennes perspektiv på framtidens stadskärna. Vill du höra fler så finns även intervjuer med nationalekonomen Oana Mihaescu, fastighetsägaren Niclas Jansson och industridesignern och ingenjören Martin Bergman. Har du inte lyssnat på Avstampsavsnittet som beskriver dåtid, nutid och Halmstad kommuns framtid när det gäller stadskärnan, så kan du lyssna på det också. Nu är det slut för den här gången. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl och jag heter Linda Thulin. Hej då!

Hela avsnittet i text

– Det här skulle kunna vara en fusion av någonting. Där man har ett kallbadhus och kanske en restaurang med lokala råvaror, där vi verkligen får en matkultur att blomstra också. Och det är klart att sådana fusions hade ju varit superintressanta. Vi är rankade som en av Sveriges bästa sommarstäder. Varför skulle vi inte kunna bli Sveriges bästa året-runt-stad?

Kan smarta lösningar och nya innovationer locka fler människor till stadskärnan? Och hur får man i såfall medborgare, makthavare och byråkratins kvarnar att lira i synk med nytänkandet? Häng med på på ett svindlande samtal med industridesignern och innovatören Martin Bergman.

Det handlar om framtidens möjligheter och hur man förvaltar den moderna teknikens potential utan att skapa kaos i systemet. Det här är podden Halmstad växer där jag som heter Linda Thulin på uppdrag av kommunen fördjupar mig i olika teman kopplade till Halmstads utveckling. I totalt fem avsnitt pratar vi den här gången om stadskärnans framtid. I strålkastarljuset står fyra personer med olika infallsvinklar och perspektiv på frågan.

I det här avsnittet handlar det om Martin Bergman som är industridesigner och ingenjör. Han är uppvuxen i Lidköping men kom till Halmstad för att läsa en masterutbildning i maskinteknik. Nu jobbar han som labbchef på högskolans Fablab och har slagit rot med fru och barn på Kärleken i Halmstad.

– För mig är ju detta fortfarande en idyll, och atmosfären överlag tycker jag är väldigt positiv. Halmstadbon är ju väldigt positiv. Sen kan jag tycka att, som nu till exempel, så kryper folk in i sin kokong litegrann, men jag kan ändå gilla kontrasten. Hemma på gatan där jag bor, i Kärleken, så märks det att folk är inne mer och det är lite mer ... "Usch." Man hejar lite annorlunda och sådär. Och sen på våren när solen kommer fram och fåglarna kvittrar, då bryter sig folk lös och sträcker på sig lite grann, ur idet.

– Och jag kan gilla den kontrasten. Men överlag så där, så märks det att det är en sommarstad. Folket är också mer blomstrande på sommaren. Medans där jag är uppvuxen, i Lidköping, upplever jag inte riktigt det. Där är det nog en annan atmosfär året om. Men jag kan ändå tycka att överlag så är det en rätt skön "vibe" i stan, ändå. Den här stan bygger väldigt mycket på att vi har till exempel högskolan som är en stor aktör, vi har militären som är en stor aktör, sjukhuset – en stor aktör. Vi har några ganska stora och det kommer mycket folk utifrån in i stan. Och jag kan verkligen älska den, alltså att det är en blandning på det sättet. Trots att vi fajtas med segregation och såna saker så älskar jag liksom det här att det är en mångkulturell stad och den ”viben” som kommer med det.

Vi sitter i Fablabs lokaler på Högskolan i Halmstad. Jag tänkte att du skulle få berätta lite både om Fablab och vad du gör här.

– Ja, min bakgrund är att jag är industridesigner och ingenjör. Så jag har hamnat mitt emellan de två områdena. Så jag är utvecklare. Produktutvecklare egentligen, men det har blivit många, många frågor kopplat till samhällsutvecklingen också. Just på grund av Fablab. Fabrication Laboratory, som från början kommer från MIT egentligen. Så vi är en del av ett globalt samfund.

MIT är alltså teknikskolornas Mekka, kan man säga.

– Exakt. det får vi säga. I Boston i USA. Just Fablab är ett koncept som finns över hela världen. Det finns i dag över 2 000 registrerade eller certifierade labb och vi är ett av dem. Och här är jag labbansvarig och sitter med innovations­utvecklings­frågor, internt med studenter och forskning såväl som externa partners, företag, region, kommun och så vidare, som kommer in med samhällsutvecklande frågor till exempel och så där.

Det här är typiskt ett sånt fall där man liksom vet att om man är i den här världen så får man precis bilder för sig vad det är du gör, och om man inte är den världen så är det lite svårt att få konkretion på det. Finns det ett enkelt sätt att förklara?

– Men det är högt och lågt får jag väl säga. Det är allt ifrån att man ska ta fram en ny pryl – en liten grej till en cykel kanske, eller vad det kan vara – till väldigt breda frågor om hur man kan utveckla en del av en stadskärna. Framför oss, det ser ju inte lyssnarna, men framför oss så finns ju Nissan och ...

Det är en slags modell som ligger på bordet framför oss.

– Precis, en skalmodell som sträcker sig från Norre Katts park ner till Slottsbron, är det väl där nere. Som är belägrade av flytande kolonilotter, är det egentligen. Det här är ett projekt som föddes för två år sedan i en sommarkurs som handlar om framtidens kolonilotter för Halmstad, där man vill etablera Nissan som ett svar på hur man kan vända stan mot Nissan och inte låta den vara en barriär. Till exempel, som en del i ett stadsutvecklingsprojekt som studenterna faktiskt gjorde tillsammans med ett företag här Halmstad, där har man ju kombinerat ny teknik, med behovet av att få tag i en kolonilott, vilket är ganska stort.

Jag tänker lite grann att utifrån hur jag ser det när vi gör den här podden, den handlar ju företrädesvis om stadsutveckling. Och då är det ganska mycket man som lekman och som jag, och de jag gör det här för, behöver lära sig när det handlar om hur ska man tänka när man planerar en stad för att det ska finnas vatten åt alla, för att vi ska bygga på rätt ställen. Och det finns processer och planprocesser och demokrati och allt det där. Det är en aspekt av stadsutvecklingen. Och sedan är en annan aspekt att: Hur hittar vi på nya grejer som inte är liksom "så här bör man göra, det här behöver finnas"? Utan det är den här nya aspekten att hitta på det nya för att hänga med i utvecklingen och där kan man säga att det är du ligger?

– Ja, men det får man väl lov att säga. För om vi hade haft ett helt vitt ark och sagt "nu ska vi bygga en stad". Då kan du inte ringa någon och säga att "ge mig listan på vad som ska finnas i en stad". Då får vi ofta punkter på hur en stad är uppbyggd idag. Och det är ju i sin tur uppbyggt på hur en stad alltid har sett ut, i hundratals år och ännu mer kanske. Så ska vi skapa innovation i en stad måste vi tänka framåt lite grann.

– Och det är klart att det utmanar ju. Det utmanar infrastruktur och logistik och leverne och allting. Och det i sin tur utmanar ju all byråkrati som vi har kring infrastruktur, leverne och logistik i en stad. Så mycket av det arbetet, om vi tar det det här exemplet igen som är på Nissan, det utmanar ju jättemycket byråkrati. Hur ska vi kunna etablera någonting på Nissan utan att få till exempel tillstånd och så vidare? Dels byggnadslov, och sen hur kan vi jobba med energiresurser på det sättet? För det här är ju ändå lite ”off the grid” så där, och hur kan vi göra det utan utan att gå i clinch med de regler som finns finns i dag,

Och det där är ju hela tiden en svårighet. För vi behöver utveckla samhället. För det första måste man göra det, men också utifrån ett klimatperspektiv så måste vi komma på nya metoder. Och sen finns det ett sätt att göra saker så att det ska bli ordning och reda och struktur och så. Och de här två sakerna lirar inte alltid jättebra. Eller, de är svåra ibland att få att lira.

– Ja, det får man väl lov att säga, eftersom många gånger ligger väl utvecklings... Och det går hand i hand naturligtvis. Det är svårt att ändra på lagar och regler när vi inte har någonting att ändra det för. Så det är klart att här måste på något sätt utvecklingen ligga i framkant, och komma och säga "det här vill vi testa", och sen får det i sin tur gå igenom den här snurran med regler och lagar som är nödvändig.

– Såklart, det är inte så att det ska råda anarki, det är inte det det handlar om. Men däremot så tror jag att mycket av det som sker just nu i stadsutveckling om framtidens smarta samhällen som det pratas så mycket om. Smarta städer och byar och så där. Då kräver det också att vi är på tårna när det kommer till hur vi ska hantera det, så att vi får en en smidig process.

Vi ska komma in på det lite senare, vad du har för konkreta tankar kring det då. Men ytterligare en aspekt i det här med att komma på de nya idéerna: Det ena är att utmana byråkrati och regler och få myndighetspersoner och makthavare att tänka i de här banorna. Sen har du nästa aspekt, och det är alla vi andra. Som då liksom: "Jaha, nu har vi fått en ... " Du kan ju tänka dig konvulsionerna om man skulle säga att vi ska bygga kolonilotter på Nissan. Folk skulle ju få blodstörtning förmodligen, en del. Så där ska man få med sig folk också. Det är ytterligare ett problem när man ska komma på nya smarta grejer.

– Absolut. Det är jätteviktigt med samhällsdialog. Och just att få med sig medborgare i en stad är något av det svåraste som finns. Eller såhär: Gör man saker bakom ryggen på dem så är det klart att då får man liksom ... Då säger det sig själv att man kommer få motstånd.

– Det finns väldigt goda exempel där man har dedikerat delar av en stad och säger att det här är en dedikerad plats för innovation i en stad. Och har man förmedlat det till folk i en stad. Då är tröskeln lägre för att att folk accepterar att det händer saker där. Men då ska det ske i en dialog så klart. Det måste finnas en samhällsdebatt. En samhällsdialog som är väldigt transparent när man säger: "Nu, nu ska vi testa en sak."

– Nu är det här en väldigt stor del av Nissan som vi ser här, men ponera att det här hade varit en liten liten del av Nissan bara, där man säger att "nu ska vi testa en sak här". Det här är en testbädd för någonting nytt. Och så börjar man prata om det i de termerna innan man säger att man ska etablera hela. Så att folk hinner känna på det liksom och att folk folk kan vara med. "Hur hade det här sett ut ifall ni var med och bestämde," till exempel.

– Att man har någon form av dialog där man vill införa något nytt så att folk känner sig delaktiga. Och det kan vara delaktighet i olika slag. Det kan vara delaktighet att man är med och bestämmer, det kan vara delaktighet i att det finns en transparens, att utvecklingsprocessen kanske sker live via en webbkamera eller en hemsida där man ser olika delar av processen och så vidare. Det här pågår. Det finns bra exempel i världen där det här är gjort redan, där man ser att den samhällsdebatten underlättar för processen.

Det är det man kallar för Fab citys då.

– Det är fab citys, delvis. Jajamen.

Och då är det som du säger, man dedikerar en del av staden till att vara lite grann ett uppfinningscentrum där man då provar. Och det är det här du har nån slags tanke om att så skulle man kunna välja att göra med en del av City för att se vad kan vi göra där?

– Antingen en del av city eller någon annanstans i staden. Det finns många aspekter på var man ska börja. Det behöver dessutom inte vara en dedikerad plats, utan det kan vara att man har lite noder runt om i en stad som är utvecklingsnoder, som kallas för "Fab city", eller vad det nu kan vara. Där man vet att när man går in i en sådan miljö, som medborgare eller turist eller vad det kan vara, så blir man uppmärksammad på att det här en utvecklingsplats för innovation. "Vill du vara med?"

Då behöver man inte vara lika ängslig för om man ska göra det här stora ingreppet i min stad. "Tänk om vi kommer ångra oss resten av livet för att vi gjorde detta." För det är ju det som många gånger är problemet. Nu när vi hör olika diskussioner om det är rätt att bygga höga hus bland villorna och vad det får för konsekvenser, är det rätt att göra si och så. Och då kan man testa i mindre skala. Fast i praktiken i stället för att bara prata om det.

– Ja, för jag tror någonstans i det här så finns så klart en oro också. Från alla inblandade tror jag. Att "gör vi rätt nu" och "kommer vi att kunna ångra oss". Och i en testbädd så är det ju antingen menat att stanna om det lyckas, alltså om vi påvisar goda resultat på alla perspektiv. Visar det sig vara ett bra exempel att bygga på det sättet som vi har framför oss? Men då kan vi expandera det och se om effekten blir likadan om vi expanderar, och visar det sig sedan att det inte gör det – ja, då får man ju ta i det då. Men jag tror att den här möjligheten att säga att "det här är en testbädd och vi kan ångra oss", gör ju också att det blir lättare att acceptera att vi testar.

Och det här skulle man teoretiskt sett kunna göra med flera av de här utmaningarna som Halmstad nu har när det gäller både trafiksituationen, segregation, utveckla city och så vidare – att faktiskt ta en liten del och prova lite nya grejer och se vad som händer, eller?

– Ja, men jag tycker det. Jag menar vi kommer ingenstans genom att bara ... Jag jobbar inom akademin och jag vet att jag talar emot mig själv litegrand, men jag är lite trött på att bara göra studier som slutar vid att man publicerar en artikel om någonting. Jag vill gå från den artikeln ner till att göra någonting praktiskt och testa. För det är inte förrän vi faktiskt blandar in människor som kommer vara en del av det som vi sitter och forskar på, eller projekt som vi vill utvecklas vidare, när de kommer i kontakt och interagerar med våra lösningar som vi faktiskt får riktiga resultat.

– Då tror jag att när det kommer till samhällsutmaningar, som att få en citykärna att leva igen, då behöver vi göra någonting nytt. Vi kan inte fortsätta se stadskärnan på det sättet som den alltid har varit. För livet runt omkring, om vi tar e-handel som ett exempel, den fortsätter ju. Oavsett hur vi sätter hyrorna i en stad till exempel, så kommer e-handeln fortfarande vara väldigt konkurrenskraftig. Den yttre delen av staden, köpcenter och sånt, de kommer fortsätta växa. Till det kommer en punkt där de kanske inte heller klarar sig, vad vet jag för att e-handeln blir ännu mer konkurrenskraftig. Och så vidare. Så då behöver vi hitta ett sätt att fylla de tomrummen, liksom. Och det behöver vi vara konkreta med. Vi behöver göra. Så vi går så att säga "down to practice".

Hur kan man då med hjälp av ditt sätt att tänka, alltså om man ska vara helt kreativ? Vad finns för typ av saker som skulle kunna finnas i en stad som var av lite mer smartkaraktär så att säga. Som skulle kunna locka folk till stan?

– Ja, jag tänker så här: Jag är väldigt involverad i kallbad också. Kallbadskulturen i Halmstad har växt otroligt under pandemin. Inte bara på grund av det. Men om du frågar mig om en visionär sak som skulle kunna finnas i en stad som skulle kunna få Halmstad att blomstra året om, så ...

– Nu vet jag att det finns tankar om kallbadhus längs kustremsan så att säga. Men tar man till exempel Göteborg, som har ett badhus mitt inne i Göta älv som, den kallas väl till och med för "PÖL Harbour", vilket är rätt kul. Men det är ju ett badhus i älven, som annars kanske är rätt smutsig. Man kanske inte tänker att man vill bada i Göta älv.

– Man kanske inte heller tänker att man vill bada i Nissan, men vad händer ifall vi gör ett kallbadhus mitt i stan, i Nissan, där du har väldigt rent vatten? Det kräver innovation. Det kräver någon form av effektivisering av vattensystem och där vi har vattenkvalitet som är gott nog och så vidare. Men som dessutom är en attraktion som får city att leva.

Men det går att göra så alltså? Det går att skapa ett vatten så det går att bada i Nissan i centrala stan?

– Ja, men det handlar om filtrering och ...

Är det rätt använda resurser då, på ett kallbadhus?

– Det är klart att det är frågan. Rätt utifrån vilket perspektiv? Pratar vi om social hållbarhet och vi vill få city att leva liksom, så finns det olika sätt att göra det på. Men det här skulle kunna vara en fusion av något, där du har kallbadhus och kanske en restaurang med lokala råvaror där vi verkligen få en matkultur att blomstra också. Det är klart att sådana fusions hade varit superintressanta. Vi är en sommarstad. Vi har blivit rankade som en av Sveriges finaste sommarstäder. Varför skulle vi inte kunna bli Sveriges året-runt-stad?

– Dels handlar det om det här laterala tänkandet, att kunna se det här framför sig, hur det skulle kunna bli, om man säger så. Att tänka lite tredimensionellt och lateralt. Men sedan också att få de här människorna att jobba ihop. Och om man kommer så långt att "ja, men det här en bra idé". För någonstans så handlar det om att jobba väldigt tvärvetenskapligt för att komma fram till något konkret som man sedan kan söka pengar för, eller söka bygglov för. Där vi verkligen börjar utmana byråkratin och säger "det här kan vara en god idé".

– Och det är väl egentligen den processen som jag vill förkorta. Jag vill göra den mer effektiv och förminska den med ganska många procent faktiskt. Säg att nu har vi en riktigt häftig idé här. Kan vi göra det småskaligt till att börja med? "Vi är några forskare här nu som vill implementera det här." Då har det varit perfekt att säga att i den här delen av staden kan vi testa detta. Vi kanske inte behöver bygga ett helt badhus. Vi kan sänka ner en badtunna i Nissan och testa det här vattenfiltrerings­systemet, till exempel. Och så kommer det food trucks och bjuder på lokalt producerad mat. Funkar det konceptet kanske man kan skala upp det sen.

Och det handlar också då om att kanske samarbeta mer mellan människorna som har idéerna, och som har kunskapen och som har makten att säga ja och så där. Eller?

– Absolut! Alltså hundra procent så. För jag menar att någonstans i det hela så behövs någon som äger resultatet och känner att det här vill jag investera i. Och man vill inte heller döda de kreativa själarna genom att lägga en våt filt av beslut och lagar och regler heller. För till slut kommer jag till en punkt att "nej, jag orkar inte vara kreativ". Sedan handlar så klart om att ha en nära dialog med de som faktiskt bestämmer i en stad, som kan möjliggöra de här sakerna.

– Och igen: Där är ju också en aspekt, att ha en dedikerad yta. För jag förstår kommun och region och politiker och så vidare, att det kan vara svårt att äga ett resultat och att säga ja till olika saker. För man lägger ju det också i en vågskål sen när det kommer en valdag där man säger att "det där blev inte så bra". Det är svårt att känna att man blir utvärderad på allt man gör också.

Det inte så lätt att våga chansa för chansar man fel så sitter man i skiten.

– Exakt. Men i en sån här dedikerad plats så har det kanske lite spelrum att göra det.

Men även för mig som medborgare, så kan det också vara så att det är svårt att fatta i teorin. Man läser någonting och så ska man förstå vad det betyder i praktiken. Det är ganska svårt, men då får man se det och: "Aha, det får den här effekten!"

– Ja, man kanske får vara med själv och testa till och med.

Då är det kanske också lättare att veta om man tycker bu eller bä. Du, det är ju på en ganska abstrakt nivå eftersom det bara är i teorin. Men det här finns ju i praktiken runt om i världen, kan du inte ge lite exempel?

– Ja, just det här med Fab Cities eller Smart Cities började 2014, i Barcelona. Och där har man inte tagit hela Barcelona. Men där har man dedikerat en del av en stad. Här i Sverige har vi faktiskt världens minsta Fab city. Nere i Skåne, Veberöd. Som är en smart by sen innan, men där vi från Fab labs sida här på högskolan varit med och supportat dem och fått titeln "Fab city" nu då. Där finns det jättemånga exempel.

Förlåt, jag måste bara bryta in. När man säger att det är en smart by. Då menar du liksom att man är väldigt digital, helt enkelt. Eller vad menas med en smart by?

– Ja, men delvis handlar det om att få en digitaliserad process bakom mycket. Internet of things, IOT-lösningar, att man samlar data om byn och så vidare. Och det klart att det här låter läskigt för medborgarna. Men här vet jag att just i Veberöd i Lunds kommun, där har man en väldigt nära dialog med byborna. Och det finns en väldigt hög acceptans för den här datainsamlingen.

– Ett exempel är att man mäter vattenkvaliteten. Det går en liten å igenom där och där mäter man vattenkvaliteten in i byn, och man mäter ut ur byn. För att se ifall man kontaminerar vattnet ifrån byn eller om man faktiskt gör det renare. För att titta lite grann på hur vattenanvändningen i byn ser ut. Så då samlar man in data kring det. Och det är ingenting som ... Man exponerar ju inte enskilda personer i det sammanhanget. Där tittar man mer på hur byns fotavtryck när det kommer till vattnet ser ut, till exempel. Och så kan man använda det när det kommer till vattenkonsumtion och så vidare. Det är ett exempel.

– Ett annat exempel är att man har flugit ut receptbelagd medicin med drönare, för att effektivisera processen för de personerna, till exempel äldre, som kanske inte kan eller orkar gå till ett apotek. Vid det här tillfället, när de gjorde det, fanns inte ens ett apotek i byn, utan då flög man från en annan närliggande by eller stad. För att titta lite grann på hur man kan effektivisera den delen då. Och då handlar ju om acceptans för drönare, för drönare är ju också något som folk kan irritera sig på, så att man får en positiv känsla kring det. I dag kan man ju snarare få kanske: "Åh, vem filmar den?"

Ja, vi är ju också lite programmerade att vara skeptiska till nya saker.

– Precis.

Vi skulle kunna hålla på och prata om här i all oändlighet. Vi får hoppas att det kommer fler tillfällen. Men jag vill avrunda lite grann också med de här specifika Halmstadfrågorna som jag gärna vill ha med. Dels så vill jag veta vilket som är din favoritplats i Halmstad.

– Oj. Det var svårt. Då får jag ta det som har legat mig varmast om hjärtat kanske nu i år då, och det är nog Grötvik faktiskt, som väldigt länge var en väldigt anonym plats för mig. Jag har ändå bott i Halmstad i elva år nu. Jag har cyklat lite förbi där längs prins Bertils stig, och så där. Men det är en plats som jag tycker har blomstrat väldigt mycket i sommar.

– Och jag har fått den stora möjligheten att lära mig åka wakeboard i sommar också. Och det har ju också varit en del av kärleken till den platsen. Och då kan man ställa sig frågan vad är det som gör den så himla fin. Dels är det nog, för mig i alla fall, har den varit lite bortglömd mellan delarna av stan. Men det är en otroligt vacker plats, liksom. Året om tycker jag den är fin verkligen. Och den skänker mig ett lugn. Det arbetet som är gjort den nere tycker jag dessutom har gjort att människor möts på ett nytt sätt.

– Det har blivit en yta där människor möts från alla möjliga kulturer. Där har det blivit en fusion mellan olika kulturer som möts och gör saker ihop. Och jag tror att det på ett sätt, ju mer jag tänker på det, så är det ett väldigt gott exempel på hur man skulle kunna jobba även i en stadskärna.

– Det handlar ju om att människor som annars inte möts kanske gör det. Det är ju då det händer. Det är då det gnistrar till mellan människor liksom. Och så har det varit där. Den där segregationen vi pratat om, till exempel. Det har kommit folk från de delarna av staden också ut dit för att de har hört att det händer saker där ute och vill vara med. Och då har man fått hänga med dem. Och jag tror att det är sådana platser, det kan man bygga inne i city också. Det är sådana platser som behövs för att det ska leva.

Jag frågar ju alla den här frågan, men inser att vi nästan har pratat om det hela tiden: Men jag brukar fråga efter platser som har outnyttjad potential i Halmstad. Platser eller verksamheter har jag nog faktiskt också sagt.

– Befintliga, tänker du då?

Ja, som skulle kunna liksom. Där vi skulle kunna förvalta det bättre. Du pratar ju jättemycket om det utifrån Nissan. Men det kanske finns mer, tänker jag.

– Ja men Nissan är ett gott exempel. Sen tycker jag att det finns goda exempel i Halmstad. Jag tänker till exempel det här med sommaren och Lilla torg. Att det växer och blir uteservering. Det är supersmart, liksom. Det är jättebra, och ett jättegott exempel som jag tänker att man kanske hade kunnat göra året om. Men det är klart, det är nyhetens behag. Man får längta till att uteserveringarna öppnar. Och kanske, jag tittar ut nu, det är kanske ingen som vill sitta där nu. Det regnar ju nu.

Nej, då får man ju vara lite smart och komma på någon mer kreativ innovation som gör att det funkar fast det är höstruskigt.

– Ja. Och jag tänker också på Norre Port och det som har varit där. Att man bygger verksamheter där uppe. Eller att Norre Katts park lever på ett annat sätt som det gjorde i somras. Det är typiskt bra exempel. Annars blir det väldigt lätt att man fokuserar på sådana saker som ligger kanske innanför muren eller på platser som alltid har varit attraktiva.

– Sen tänker jag: Hamnområdet. Det finns ganska mycket vackert den vägen ut också, att jobba med när det kommer till att få folk att röra sig mer längs Nissan. Kanske inte bara se stadskärnan som det som ska blomstra. Jag tror att det är en kombination av det som händer i city och det som händer till exempel längs Nissan eller på andra promenadstråk ut från city. Det handlar inte bara om att stadskärnan ska blomstra, utan det måste även vara attraktivt att komma in och ut ur staden på något sätt. För att det ska fungera, tycker jag.

– Hinner vi med ett exempel till?

Ja!

– Vid ett tillfälle var jag upp till Skellefteå. Och jag tänkte: "Vad ska jag göra där?" Men så flög jag upp då. Då plockade en taxi upp mig. Världens skönaste taxichaufför. Han var inflyttad från – jag tror det var Iran. Han var ganska högt utbildad akademiker, hade inte fått något jobb, men valde att köra taxi. Och så börjde han prata om hur bra Skellefteå var. Och på vägen från flygplatsen in i stan. Bara genom hans presentation av Skellefteå, hur väl han var mottagen där uppe och hela hans resa på nåt sätt ... Jag blev förälskad i Skellefteå redan innan jag kom dit.

– Och det är så jag tycker att Halmstadborna ska prata om Halmstad i alla sammanhang. Och när jag kom in dit så hade jag såklart väldigt höga förväntningar på de här dagarna jag skulle vara i Skellefteå. Det handlade delvis om att höra kommunen prata om Northvolt till exempel, batterifrabriken. Hur de fick den och uppslutning av Skellefteåborna. Det är en ganska stor kommun – Skellefteå kommun är ju en jättestor kommun – och hur de har lyckats med det och så där så. Men, summa summarum, när jag åkte därifrån så var jag ändå tvungen och kände att jag måste köpa nån souvenir härifrån. Så det blev ett pannband med Skellefteås nya logotyp, och jag kände mig liksom stolt att ha varit där.

– Lite den känslan ska man ju ha även som halmstadbo eller turist när man åker härifrån, Men hur ser det ut nu om man åker till Halmstad flygplats här och ska in till city. Vad får man se då och sådär? Vad blir första intrycket av Halmstad då? Då tror jag att det finns rätt mycket att jobba på när det kommer till hur stan upplevs i ett utifrånperspektiv. Ifall man gör det så kommer även stan bli väldigt attraktiv för oss som bor i den och pratar gott om den, liksom året om, tänker jag.

Jag tror att det finns en skillnad i att Skellefteå har ju då kämpat i motvind i många år som många norrländska kommuner har gjort. Och så hände det med Northvolt och så är de jätteglada över det. Medan vi är lite "fat and happy" här i Halmstad, alla vill ändå alltid komma hit.

– Så är det. Och nu slår huvudet på spiken för att många av de städerna som just är Fab City, de har på något sätt – större majoriteten av dem – har på något sätt genomgått en kris. Och det är först när man ser att krisen är på väg som kanske den stora förändringen kommer. Och jag tror lite som du är inne på att vi ser kanske inte riktigt vad våran kris är. Och jag kan på ett sätt tycka att det är lite naivt att tänka att "nej men vi behöver nog inte förändra oss" eller så.

– Nu är det inte svart och vitt, utan jag förstår att det sker förändringar i den här staden också. Men jag tror, precis som Skellefteå, där har man verkligen sett att: "Vi måste göra någonting nu. Det är någonting stort, och det är nu. För att den här stan inte ska dö." Och det kände nog även medborgarna. Men där var det oerhört mycket medborgardialog kan jag tala om. Skellefteå kommun är, tror jag, en tredjedel av Skåne till ytan. Men där åkte kommunen ut fysiskt till i princip varenda plats för att prata. Alltså ha dialog med folket. Och det är jätteviktigt. Det är verkligen det.

– När de berättade allt det här, jag tappade hakan alltså. Men vilket arbete de la ner på medborgardialog innan de kunde börja, liksom verkligen starta projektet. Nej, så det var en häftig resa att få höra det. Och jag tror, precis som du säger, här kan vi luta oss tillbaka lite på – och det med all rätt – att vi är en bra sommarstad. Vi ska få fortsättningsvis också vara väldigt duktiga på att vara en sommarstad. Men det tar inte bort möjligheten att göra saker året om. Jag tänker ändå att Halmstad har potential att bli Sveriges smartaste stad.

Martin Bergman, industridesigner och ingenjör, och labbchef på Fablab vid högskolan i Halmstad. Det här var hans perspektiv på hur man kan tänka kring framtidens stadskärna. Andra som ger sin syn på det här temat är fastighetsägaren Niclas Jansson, studenten Elisabet Muayad och nationalekonomen Oana Mihaescu. Intervjuerna med dem och ett avsnitt som ger en bakgrund till frågan om stadskärnans utveckling finns på samma ställe som den här intervjun. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl och jag heter Linda Thulin. Hej då!

Hela avsnittet i text

– Handeln har fortfarande en viktig del, och den är fortfarande en viktig dragare in till stadskärnan. Men den har förändrats i karaktär. Nu är det inte själva varan, det är själva tröjan som är viktig utan det är upplevelsen kring det här som är viktig.

Vilken framtid har stadskärnan när allt fler handlar på nätet eller i köpcentrum utanför städerna? Det där är en knäckfråga för många städer just nu, bland annat Halmstad. Och i det här avsnittet ska jag prata med en nationalekonom som har en del intressanta svar på frågan. Jag heter Linda Thulin och jag gör den här podden som heter Halmstad växer på uppdrag av Halmstad kommun. Hej!

I Halmstad växer pratar vi om kommunens utveckling utifrån ett specifikt tema där vi belyser flera olika personers perspektiv. Det här är ett av totalt fem avsnitt på temat om Stadskärnans framtid, och här intervjuar jag Oana Mihaescu. Hon är en av flera forskare kopplade till organisationen Svenska stadskärnors forskningsråd, där man jobbar specifikt med den här frågan. Oana Mihaescu är lektor i nationalekonomi och under hösten 2021 blev hon utsedd till årets stadstjärna, som organisationen svenska stadskärnor fyndigt nog kallar sin utmärkelse. Så här tror hon att stadskärnan i en småstad ser ut om trettio år:

– Jag har kanske en lite mer idealiserad bild på vad en stadskärna kommer att bli om typ trettio år. Men jag ser framför mig en mötesplatser helt enkelt. Jag ser framför mig bilfria gator, många butiker och restauranger och mycket folk i stadskärnan. Det är mycket service och öppna ytor. Alla åldersgrupper som träffas där. Det är det jag ser.

Vad skulle du säga är förklaringen till att det inte ser ut så idag?

– Jag skulle säga så här: Från början var staden monocentrisk. Vi hade stadskärnan, och där var marknaden också. Alla skulle träffas där, alla skulle handla där. Och sedan med tiden så har det utvecklats regionala centrum, köpcentrum, eller externa köpcentrum. Onlineshoppingen har också bidragit. Så kunden stjäls av dessa andra stadskärnor, om man kan säga så. Den dras från den traditionella stadskärnan, och den försvinner.

– Och det är ju på något sätt normalt, eller ja, förväntat. För de erbjuder massa saker som kunderna vill. Till exempel så åker man till ett externt köpcentrum så finns alla butiker på en plats, många butiker på en plats. Och så finns det stora parkeringsytor och skydd från dåligt väder till exempel. Så det finns massa funktioner som de har stulit på något sätt från stadskärnan eller från andra platser, och de finns på samma plats nu.

Kan man säga någonting om att det var ett misstag att bygga så mycket externa köpcentrum eller var det en slags oundviklig utveckling?

– Nej, jag tror att sånt är ju oundvikligt, egentligen. Frågan är mer hur reagerar den traditionella stadskärnan på det. Om vi bara sitter och klagar du vet, då händer ju ingenting. Man måste ju reagera på något sätt. Man måste vara innovativ. Man måste komma med nya idéer. Man måste göra marknadsanalyser och undersöka. Vad är det som kunden vill ha från mig, från stadskärnan? Hur kan jag attrahera kunden tillbaka till stadskärnan? Vilka kundgrupper kan jag attrahera till stadskärnan? Och med vilka åtgärder?

– Då finns det en massa idéer nuförtiden. Det finns en våg. Eftersom alla vill tillbaka till den traditionella stadskärnan så finns det idéer. Det finns ju pengar och även för mindre stadskärnor finns det möjligheter. Det finns ju en massa idéer. Säg till exempel att man inte vet hur man gör, då finns det olika instrument som till exempel "business improvement districts". Om jag har en förfallen stadskärna och det inte händer någonting. Då gäller det att samarbeta.

– Om jag har en butik här, och du har en butik där, och vi samarbetar, även med fastighetsägaren och kommunen. Då bestämmer vi att "det här är planen, vi ska ta till de här åtgärderna för att göra stadskärnan mer attraktiv". Då förväntar vi oss att kunden kommer tillbaka till stadskärnan. Men det händer ingenting om man bara sitter och klagar. Man måste verkligen vara väldigt proaktiv.

Traditionellt sett så har ju stadskärnan handlat väldigt mycket om shopping. Idag så shoppar vi å ena sidan mycket, men det pratas ju också väldigt mycket om konsumtionskritiken och att vi kanske inte ska gå mot att shoppa så mycket. Som en del i en stadskärna i framtiden, vilken roll har shoppingen och handeln skulle du säga?

– Jag tycker att handeln fortfarande har en viktig del. Senast jag räknade på hur mycket handeln omsätter så såg jag att de omsätter 2,5 gånger så mycket som till exempel hotell- och restaurangbranschen. Så handeln är fortfarande viktig och handel är fortfarande en dragare till stadskärnan. Vi ska inte glömma det. Men jag tycker att den har förändrats i karaktär, om man kan säga så. Nu är det inte själva varan som är viktig, det är inte själva tröjan som är viktig. Det är upplevelsen kring det här som är viktig.

– Vi lever ju i en tid med det som vi forskare kallar för "upplevelseekonomin". Som gör att själva upplevelsen är viktigare än varan. Till exempel, om jag åker till en butik så är det som intresserar mig mest vad som händer runtomkring varan. Finns det till exempel en modeshow? Eller är det något annat jag kan göra där? Jag kan kanske träffa mina kompisar. Har vi någon plats att bara sitta i några minuter och njuta av någon som spelar piano? Eller vi kan kanske fika lite grann. Så allt det här som man kan göra runtomkring, det är ju relaterat till handeln men det är inte själva handeln som är den viktigaste dragaren till stadskärnan. Och det här kommer att utvecklas under de kommande åren.

Men det är ändå så att man kan inte plocka bort handeln som en del av stadskärnans ingrediens?

– Jag tycker inte det. Men man kanske kan bli lite smartare i det man erbjuder. Till exempel om jag är en liten stad och så har jag en liten stadskärna, så tänker jag på att inte erbjuda exakt som ett externt köpcentrum erbjuder. Det här med att erbjuda komplementära varor, komplementariteten är ju viktigt, att inte erbjuda exakt samma sak. För då är det ju logiskt, då hamnar jag i en konkurrenssituation med externa köpcentrum.

– Och som en liten stadskärna så har jag kanske ingen chans mot det här externa köpcentrumet. Och då måste jag tänka: Vad är det för varor som jag kan erbjuda, eller för service, som inte finns på nätet till exempel? För det kan vara konkurrens med onlinehandeln, eller i ett externt köpcentrum. Man kan inte klippa håret på nätet och man kan inte fika på nätet. Och det finns kanske kedjor i ett köpcentrum, men man kan ha små unika butiker som är jättetrevliga och som ger mer inspiration. Sen, det här med innovationer och unicitet har mycket att göra med nya koncept, till exempel blandkoncept.

– Jag var i Malmö förra året i en butik i centrala Malmö och där har de varor från olika andra små butiker eller olika märken. Och så har de kafé och restaurang och konferensanläggning. Och så har de postombud med provrum där man kan hämta sina paket, prova och lämna tillbaka direkt. Så man måste komma med sådana innovativa grejer om man vill överleva. Någonting som drar kunder tillbaka till stadskärnan.

Det jag tänker på är också aspekten att det ofta är ganska dyrt att ha lokal i stadskärnan, och att den här typen av butiker som du också pratar om, som kanske är lite mindre och lite mer specifika. Det kan ju vara lite svårt för dem att få det att bära sig?

– Ja, exakt, och det är ju en risk såklart. Men då kommer det här med att samarbeta, då blir det jätteviktigt. För det är inte så att en liten butik måste göra allt. Man har ju lite problem att man inte har så mycket pengar som en liten butik. Då kan man kanske prata med fastighetsägarna kring hyror och sånt som ökar. För om ett kvarter blir mer attraktivt så är det normalt att hyrorna ökar, och då är det normalt att de butikerna som är lite mindre produktiva flyttar ut, för de har inte råd.

Och sen är det som sagt inte alls bara så att det handlar om shoppingen, utan det finns en massa andra delar också som då kan spela en stor roll. Säg någonting om vad man mer kan tänka, vad som kan finnas i stadskärnan, mer än bara handel.

– Det här är ju någonting som jag verkligen gillar att prata om. Det finns en amerikansk författare, hon heter Jane Jacobs. Hon har pratat mycket om den blandade staden och hur det här är viktigt för en levande stadskärna. Tänk så här: Jag jobbade mycket eller jag pluggade och jobbade i USA och där har man CBD, "central business districts". Där är det bara kontor och några få restauranger. Så jag var på kontoret hela dagen och sen när jag skulle åka hem på kvällen fem eller sex, så var det tomt på gatorna. Det var ju som en skräckfilm. Det var tomt, bara några hemlösa som var på gatorna. För det fanns bara kontor, så det fanns ingenting för mig som jobbade där att göra efter kontorstid.

– Idén med den blandade staden är då att man har liv dygnet runt i stadskärnan. Om det finns bostäder, då är det några som bor där, som är ute på på morgonen med sina hundar till exempel. Eller så tar de barnen till förskolan eller till skolan. Och sen så kommer kontorsmänniskorna och jobbar där och lunchar där eller fikar där. Och så på kvällen har man bio, till exempel. Men efter bion så går man kanske inte hem, men man stannar i någon liten butik och tittar runt lite. Eller så äter man på restaurang och så har man kanske nattklubbar på kvällen och så vidare. Så det är jätteviktigt att ha alla dessa funktioner och inte separera dem. Inte ha bara kontor här, bostäder där och shopping där. För det funkar inte. Då blir det inte det här, du vet ... livet.

– Det försvinner vissa delar av dagen beroende på vad man har på en plats. Och det är samma koncept som man pratar mycket om, den här 15-minutersstaden eller 10-minutersstaden. Det är samma koncept, att man har stadskärnan och sen ska allt finnas inom 15 minuter med cykel eller att gå från själva stadskärnan. Och det gör att allt sitter på samma plats. Tätt. Alla de här funktionerna; vårdcentral, bibliotek, boende, kultur, bio, gallerior, kontor. Allt. Vill man ha en levande stad dygnet runt så är det svaret.

Det som man också märker redan tycker jag i Halmstad och som ju är ganska vanligt och såklart i stadskärnorna, det är ju den här samexistensen mellan ett levande till exempel nattliv med mycket liv och rörelse och kultur och så vidare. Och människor som bor och lever och vill kunna sova på nätterna. Hur ska man hantera det?

– Ja, men det finns någonting som heter stadsplanering. Och då, när man planerar själva staden, ska man inte lägga nattklubben precis bredvid bostäderna. Man kan lägga nattklubben lite längre bort, vid en park eller någonstans.

Men många av dessa är ju gamla hus där det liksom redan finns bostäder. Man river ju inte gamla hus.

– Ja, jag förstår det, och det är det som jag säger hela tiden: Att själva strukturen är det svårt att förändra och då måste man komma med andra idéer. Det är klart att man inte kan ha nattklubb och bostäder i samma hus, då störs de som bor där. Och det kanske är familjer med små barn och så. Det går inte. Det är ju det som inte kan förändras, det är ju strukturen.

– Vi har ju en rapport där vi pratar om den lilla stadens attraktivitet. Där har vi hittat några faktorer som man kan jobba med. Och de första faktorerna som har att göra med det som du säger, geografin och demografin och stadens struktur. Det säger vi också: Det är svårt att förändra hur man bygger staden från början. Som du säger man kan inte bara riva. Men då gäller det att samarbeta. Prata med fastighetsägarna. "Vad kan vi göra här?" Prata med kommunen. "Hur kan vi göra här? Finns det någon lösning?"

Och att man också kanske behöver, återigen när det gäller att tänka lite annorlunda, så kanske det är så att det kommer att vara mer liv och rörelse i framtidens stad. Och bor man och lever där så får man också acceptera det i viss mån. Eller det är det rimligt att ställa sådana krav på en människa som väljer att bo i stan?

– Ja, jag tror det kanske. Sen så är det inte så att stadskärnan är typ fem kvadratmeter. Den kan vara ganska stor, beroende på vilken stad vi pratar om. Men det är inte som att vi bara har ett litet område. Att man ska blanda dessa funktioner betyder inte att allt ska finnas i samma byggnad. Det betyder bara att allt ska finnas inom typ 10–15 minuter som dom pratar om i den här konceptet med 15-minuterstaden. Så dom ska finnas nära varandra, men det går ju att lösa.

En annan central fråga som diskuteras både i Halmstad på många andra håll och som du nämnde inledningsvis. Det handlar om det här att i din vision är det ett bilfritt centrum. Många av fastighetsägarna och butikerna och sådär pratar om att det är väldigt svårt att få till, för då kommer inga kunder hit. Vad tänker du om den frågan kring både bilens närvaro och parkeringsplatsernas. Var de behöver vara?

– Ja, det är roligt att du frågar, för vi har ju ett annat projekt. Vi jobbar nu med Jönköpings business school och med Södertörns Högskola, i ett projekt som heter "Who would walk 500 miles?" som har att göra exakt med det här med vad gågator och bilfria gator har för effekter på staden i Sverige.

– När man kollar på litteraturen så finns det två olika grupper. En grupp som pratar mycket om fördelarna med bilfria gator. Då pratar man om olyckorna, att antalet olyckor minskar. Att man har en bättre hälsa, för man motionerar mer när man måste lämna bilen någonstans. Man pratar också om sociala fördelar. Man träffas mer i stadskärnan, umgås med varandra. Och allt det här spiller över på butikerna och restaurangerna, säger de som ser positiva effekter. Då attraheras fler kunder till stadskärnan, eller till de här områdena, och fler kunder betyder mer försäljning helt enkelt.

– Men det finns den andra gruppen som säger exakt som du sa: "Tillgänglighet, vad gör vi med den?" Både jag som kund som inte kan ta bilen till stadskärnan, men även varor och transport. Nu finns det olika definitioner av bilfria gator. I vissa fall så får man komma med varorna till butikerna och i vissa fall så är det helt förbjudet. Sen visar viss forskning att bilburna kunder brukar spendera mer. Jag vet inte om det är för att de kanske handlar större grejer. Jag vet inte, jag kan ju inte handla en frys om jag inte har bil. Och om de försvinner, då försvinner de mot de köpcentrum och mot andra regionala handelscentrum.

– Sen är det en aspekt till som kritikerna pratar om: Om man har bilfria gator, då måste hela infrastrukturen vara anpassad. Då måste man ha bussar så att man kan komma till de här områdena. Det måste finnas parkeringar, kanske runt omkring. Så hela strukturen måste vara anpassad för att de här bilfria gatorna ska fungera. Nu vill vi kolla vad som händer i Sverige i projektet. Vi har inget resultat än, men frågan är om de positiva effekterna starkare än de negativa. Vad händer och i vilka situationer?

Så det är svårt att veta i nuläget vilket som väger över?

– Exakt. Och det finns ju inte så mycket forskning på det heller.

För det som fastighetsägarna här i Halmstad säger och Cityföreningen och så, det är ju att de stora kedjorna, de som finns på flera håll. De har ju centrala beslut som handlar om att vi etablerar oss inte i en stadskärna om det inte finns parkering på det här och det här sättet och på de här och de här villkoren. Så det finns ingenting man kan göra lokalt åt det, utan det är centrala beslut. Vem ska anpassa sig efter vem? Kan man säga något om det?

– Exakt. Och det är en sak som vi kollade i projektet också, om kedjorna försvinner och dyker det upp mindre restauranger, eller om det är tvärtom. Ja, det går tillbaka till det här med samarbetet. Om man bara tänker på vinsten och har en bild i huvudet att kunderna försvinner om det blir bilfritt. Då flyttar jag ut min butik.

– Därför är det viktigt med forskningen för då kan man säga det, om forskningen säger att "nej, det är flera kunder som kommer till de här områdena". Då kanske de stora butikerna förstår att "jaha, det kanske inte är en bra idé att jag flyttar ut egentligen". Och det kanske inte är viktigt jag har parkering här, om kunderna kommer ändå. Det räcker kanske om jag har parkering lite längre bort, för de bilfria gatorna gör att det finns flera kunder i området och då blir det fördelar för mig som butik.

– Men det är den här osäkerheten som gör att flera väljer att flytta ur de här områdena, eller att de kritiserar. För de vet inte. Blir det bättre? Blir det flera kunder i bilfria områden eller inte? Hur blir det? Vad är det för effekter? Är det bättre att vi flyttar ut?

Så ni jobbar lite grann på att kunna ge dem svart på vitt? Vad är svaret på den frågan helt enkelt?

– Exakt.

Det här är ju som sagt ett problem som Halmstad har uppmärksammat under en längre tid, men som ju Halmstad verkligen inte är ensamma om, tvärtom. Vad skulle du säga kännetecknar de kommuner som har lyckats med att få en bra och levande stadskärna?

– För det första så skulle jag säga att man måste förstå att man behöver flera funktioner i en stadskärna, inte bara en. Det kanske inte går att förändra stadens struktur, men det man kan. Jag vet till exempel att det är kommuner som har jobbat med att få in myndigheter. Kan man få in bibliotek eller kan man få in någon myndighet? Kan man få in en skola i det här området eller bio, eller flera butiker och restauranger. Man måste ju försöka skapa lite liv och rörelse dygnet runt.

– Sen så är det det här med komplementaritet. Att inte att inte erbjuda det som onlinehandeln erbjuder. Inte erbjuda exakt det som ett extern köpcentrum erbjuder. Det tredje är det här med innovation. Komma med popup-butiker, blandade koncept, kaféer och klädbutiker på samma plats. Bokhandel och café på samma plats eller restaurang – alltså innovation.

– Det fjärde är det här med att inte bara sitta och klaga på det, utan bli proaktiv. Och den femte, och det har vi kanske inte pratat så mycket om. Det jag säger hela tiden är "använd kulturen". Kulturen är en dragare till stadskärnan. Använd det på olika sätt. Det kan vara gallerier, eller att man målar på väggar. Det kan vara att man bokar in konserter och marknader. Använd kulturen och evenemang för att dra in människorna. Vi är ju sugna på det. Speciellt nu, efter pandemin, så vill man träffas och gå på teater och vara med varandra. Så det är en stor dragare.

Kulturen kämpar ofta och har svårt att gå runt och klara sig rent ekonomiskt. Kan man göra någonting från kommunens sida då för att helt enkelt understödja kulturen, för att den har så stor betydelse för stadskärnans liv och rörelse?

– Ja, exakt. Och det är ju så klart att om jag har ett konstgalleri så producerar jag kanske inte lika mycket som en butik eller en restaurang. Då kan jag inte betala lika mycket i hyra och då kan kommunen komma in och bidra. Till exempel så att jag har en lokal eller så att hyran minskar lite grann.

– Det är det här att förstå att om det är bra för ett konstgalleri, då kan det vara bra för mig. För det är alltid spill-över-effekter, alltså att kunderna spiller över från en butik till en annan. Från ett konstgalleri till en butik, från en restaurang till butik och tillbaka. Det är det som man måste förstå. Det är inte bara jag, det är vi tillsammans.

Oana Mihaescu, lektor i nationalekonomi, kopplad till Södertörns högskola och Handelns forskningsinstitut. Det här var hennes perspektiv på frågan om stadskärnans framtid. Vill du höra fler kan du fortsätta lyssna på intervjuerna med innovatören och industridesignern Martin Bergman, studenten Elisabet Muayad och fastighetsägaren Niclas Jansson. Och så avstampsavsnittet då som ger dig dåtid, nutid och Halmstad kommuns planer för framtiden. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl och jag heter Linda Thulin. Hej då!

– Ryktet har jag ju kämpat med sen jag började här: "Till Andersberg åker vi inte utan en skyddsväst" eller "på Andersberg, där är det bara skottlossningar och annat". Och det är inte så! Det finns så mycket, mycket annat på Andersberg som är positivt och som skulle kunna få den här staden att växa ännu mer.

Även om man inte ska blunda för de problem som finns, så måste fler människor i Halmstad se på stadens mer utsatta områden med nya ögon. Det säger Johan Björnqvist som jobbar som urban utvecklare på Halmstads kommunala bostadsbolag HFAB. Det här temat av podden Halmstad växer har vi gett rubriken "Berättelser från en delad stad". Här har jag, som heter Linda Thulin, vänt mig till fyra Halmstadbor som i sina yrken dagligen ser exempel på konsekvenserna av att vår stad blivit allt mer delad. Och så har jag bett dem berätta om det de ser.

I temats avstampsavsnitt så pratar vi om begreppet segregation, varför det är en angelägenhet för hela samhället och hur det ser ut i Halmstad. I det här avsnittet träffar vi en av dem som tillbringar dagarna åt att skapa bästa möjliga förutsättningar för de som bor i våra mer utsatta stadsdelar. En av de mer påtagliga skillnaderna mot den mer välmående delen av staden är trångboddheten. Det berättar HFAB:s Johan Björnqvist:

– Det jag ser ute är ju framför allt det här med barn och unga som inte är hemma på kvällstid för att man är för många i lägenheten. Och oftast, de här barnen och unga, de hänger i rätt så stora grupper och man har varit vana vid att göra det, och då är det svårt att ta sig hem till någon. Och då blir det att man hänger i trapphus eller i gemensamhetsutrymmen.

– Trångboddheten gör ju mycket i annat också. Framför allt nu i pandemin, alltså efter pandemin där hemmet har blivit väldigt mycket viktigare för alla. Där ser man att det blir svårare för dem som bor här och är trångbodda. Man kan inte vara hemma, för det är alldeles för många hemma. Man kan inte jobba hemma för att det är alldeles för många hemma.

– Jag kan bara jämföra också med hur det ser ut på Andersbergsskolan nu till exempel. När jag började på Andersberg för nästan tio år sedan, då var det ungefär 250 elever på skolan. Nu är det uppåt 500 elever. Nu har det väl blivit lite färre igen, men det har alltså dubblats på lite drygt tio år. Det har gjorts samtidigt som vi inte har byggt någonting nytt. Här finns inte några nya lägenheter att bo på. Det tycker jag säger rätt mycket om trångboddheten och att allt fler barn tvingas att växa upp trångbott än vad man gjorde bara för tio år sedan.

Jag känner att det här är världens dummaste fråga. Men jag börjar bli van vid att ställa sådana nuförtiden: Varför behöver man bo så trångt? Alltså, finns det inga stora lägenheter? Är de för dyra, eller är man snål eller vad är problemet?

– Vi ser ju och har sett länge just med kötid på HFAB, till exempel, att den har sprungit i höjden. Vi har väl medeltid för kön på ungefär åtta år. Det är väldigt länge, så man får ju inte tag på någon lägenhet och då är det ju enklare och bättre att att bo inne hos en annan familj.

Så det är så det är? Det är inte ens en och samma familj som växer ur, utan det kan också vara att man är mer än en familj.

– Det kan det vara. Men det är klart att det handlar också om en familj som växer ur en lägenhet och kanske inte får tag på en annan. Vi måste också, till exempel HFAB, lära oss av det – att bygga större lägenheter, för det är familjer som är större och större och måste kunna bo i en i en hyresrätt. Icke trångbott, så att säga.

– Som det ser ut idag så har vi inte jättemånga fyror. Någon femma har vi kanske på Andersberg, men annars är det treor och tvåor. Det är klart att det måste vi ju bli bättre på. Sen är det ju så att vi har tänkt på de här frågorna, vi börjar inte tänka på dem nu, utan vi har tänkt på dem bak i tiden också. Men det tar tid att bygga också. Men just att bygga större lägenheter tror jag är jätteviktigt för trångboddheten.

Så ska man vara överens också om att det är rätt väg att gå. För det ska vi ju alltid komma ihåg när vi gör den här podden – att sedan har politiken lite olika uppfattningar om hur saker ska göras och det råder delade meningar om vad som är rätt. Och så finns de som säger att om tjugo år så har vi inte så stora familjer längre, för den nya generationen skaffar inte lika många barn, och då står man där med för stora lägenheter.

– Ja, och det ska vi ha med oss också. Ser man tjugo år tillbaka i tiden så var det svårt att hyra ut lägenheter på Andersberg och HFAB. Jag har fått berättat för mig att man byggde istället om, alltså treor och fyror till tvåor och ettor. Gjorde väggar emellan för att det var den boendetypen som man skulle bo i då. Så det här ändrar sig över tid.

Då kommer vi in på den delen som alltid är lite svår när vi vill prata om segregationen och som ju blir tydligare nu de senaste decennierna: Att det är också i viss mån kopplat till etnicitet och att man kommer från andra länder. Hur är det att tackla den situationen? För vi är ju inte så bra på det i Sverige. Vi är lite rädda för det, eller vad man ska säga.

– Ja, men det är ju det här med förståelse för varandra. Om man inte pratar med varandra och pratar om varandra i stället, så bygger det murar mellan olika människor. Det är det vi måste göra. Och jag vet att vi jobbar otroligt mycket med ett givande och tagande. Alltså en tydlighet mot nya i Sverige vad som gäller, framför allt när det gäller lagar och regler och saker som kanske inte är alldeles givet i de här grupperna som är väldigt givet när man växt upp i Sverige.

– Jag kan bara ta ett exempel: Vi hade i ett trapphus, nu är det några år sedan, men två stycken hyresgäster satte ut sina sopor i trappen. Och våra städare tog ju bort dem, svor lite och ringde till oss och sa att nu ställer de det i trappan igen. Men vi tog bort det hela tiden, vi städade bort det. Vi sa inte till dem, utan man bara städade bort det. Och sedan efter någon månad eller vad det var, när vi verkligen blev trötta på det här – nu ställer de ut det varje dag – då knackade vi på och frågade varför de gör det. Och då trodde de ju, för det hade man gjort i deras hemländer: Ställ ut det i trapphuset. Och eftersom vi tog det varje dag så var det ju någonting som de trodde var naturligt.

– Och det är ju precis det här vi måste få fram mer. Att våga prata om de här frågorna som vi tycker är kanske lite konstiga eller onaturliga. Våga fråga. Våga ta diskussionen. Prata om det. Jag tror att det är viktigt för att integreras eller för att bygga ett Sverige, så att säga. Så att vi pratar med varandra i stället för om varandra eller skriver om varandra.

Och för att ge människor en chans att få veta vad som gäller. För min uppfattning – och det är en hobbyanalys som man ju alltid har många – den är lite grann att: När man lever nära det så som du gör och stöter på de här skillnaderna, konflikter eller vad man nu väljer att kalla det för, då är det ganska självklart att vi måste prata, vi måste berätta. Det inte så konstigt, de blir glada när de får reda på hur de ska göra. Medan om man har lite längre till det och mer intellektuellt ska förhålla sig till det, så är man väldigt mån om att vi ska ha respekt för allas olikhet och vi ska inte kränka människor i vad de är vana vid att göra. Och så blir det i stället någon form av ängslighet som gör att vi inte berättat att "hörru, här får du gå själv och slänga soporna".

– Ja, men så är det ju. Det är ju rädslan att ta kontakt. Och det kanske också är lite typiskt svenskt. Det ser vi ju i trapphus också, där man kanske går flera år utan att hälsa på sina grannar eller nåt sånt här. Och det tycker man är jättekonstigt i den här gruppen och bjuder in och vill vara med och vill socialisera sig. Och det tror jag också är en liten kulturkrock. Det här med föräldrar som inte är ute på kvällar. Att det här är någonting i deras kulturer kanske, där det fanns mer liv och rörelse i centrumdelar med restauranger och den delen.

Då blir det också så att hela samhället och alla de människor som är ute och äter eller vad de nu gör, blir någon slags motvikt till de där ungdomsgängen också.

– Och det jobbar jag ju mycket med också, att försöka få fram det man kallar "de kapabla väktarna". Alltså väktarna som bara är där. De behöver inte ha någon väktarkostym på sig, eller något sånt. Men det är vuxna, trygga vuxna, som går i offentliga miljön. Och det jobbar jag mycket med, att försöka få fram olika aktiviteter ute. Framförallt på sommaren där man får de vuxna att vara de här naturliga kapabla väktarna för området.

– Sen också att man i det läget lär känna grannar och förstår att man kanske har samma problem med sina barn som några andra har, och kan lära sig av varandra och skapa de relationerna. Och det har vi ju gjort i många lägen också. De här forumen finns både på Andersberg och Vallås. Det gäller att vi försöker få ut fler som kan jobba med de här frågorna och skapa de här, som du sa, naturliga vägarna in för att få ett samtal. Det tror jag är viktigt, så att man inte sitter på sin kammare och skriver av sig på nätet i stället. Utan man har de forumen ute och pratar med varandra och lär sig av varandra.

Etnicitet är som sagt en del av den här segregationen. En annan del är ju att de ekonomiska förutsättningarna är väldigt annorlunda. Hur märker man det?

– Ja, det är lite sorgligt. Det är ju en av de frågorna som jag tycker är så ledsamt i den här stan. När man märker skillnad, alltså barnfattigdom i de östra delarna. Där framför allt barn blir så överlyckliga av väldigt små saker. Man blir själaglad för att åka till Brottet eller få någon glass på fredageftermiddagen eller nåt sånt.

Och det behöver ju inte vara dåligt att man uppskattar små saker, men det är ju ett tecken på att de som sagt har det ganska dåligt. Vad ser du för risker med det?

– Det är klart att riskerna finns att man tar de enkla vägarna och väljer fel väg, för att det är enklare och det genererar mer pengar. Tyvärr har vi ju haft i våra sommarjobbsprojekt till exempel, där man har en möjlighet att tjäna en extra slant. Och de allra, allra flesta tycker att det är fantastiskt och man får in den här extra slanten på sommaren. Men vi har ju de som också säger att "Johan, det här kan jag lösa på mycket enklare sätt". Man känner inte att det är den rätta vägen in. För det finns så mycket kontaktytor till kanske kriminalitet ändå, där man löser såna här saker enklare.

– Och det är jättesorgligt och jättetråkigt för hela staden. Det måste man ha med sig, att det är barn i denna stan som har de kontaktytorna till kriminaliteten och väldigt nära. Så där är det viktigt att prata om grannskapseffekter och kompiseffekter, att vi försöker bygga de här – för de finns, de finns otroligt mycket – de här positiva krafterna, positiva förebilderna som vill någonting med sina liv och med sitt område. Att vi försöker stötta det och göra det bästa av det.

Vi pratar mycket om det här under de samtalen vi har haft innan vi spelar in också, du och jag. Det är viktigt för dig att hela tiden hitta det positiva och inte liksom stirra sig blind på de problem som finns, för att de är så mycket i fokus i alla fall. Jag märker att det där är en stor frustration hos dig. Kan du utveckla det lite grann – hur det är att alltid slåss mot den där utomstående bilden av det här som problemområden?

– Ja, det är ju just när det gäller ryktet. Jag brukar berätta att det första jag fick när jag började på Andersberg var en tavla med en löpsedel som Kvällsposten hade när man flyttade in på det här området, på 1960-talet. Och det första man "outade" från detta området var då att "Välkommen till Halmstads nya slum", med en bild på höghusen. Och det är klart att en sådan bild sätter sig hos Halmstadbor.

– Och vi jobbar otroligt mycket, även i dag, med att tvätta bort. Och vi gör det på många olika sätt. Men jag märker att det är väldigt enkelt att slå sig med de här termerna på middagar eller sällskap eller något annat. Att "till Andersberg åker vi inte utan en skyddsväst" eller "på Andersberg, där är det bara skottlossningar", och annat. Och det är inte så. Det händer, men det är inte så.

– Det finns så mycket, mycket annat på Andersberg som är positivt och som skulle kunna få den här staden att växa ännu mer om vi bara tar till vara på det. Så det här ryktet som vi pratar om, det har jag kämpat med sedan jag började här. Att bara prata positivt, försöka få mina kollegor att också prata positivt. Alla som jobbar med Andersberg pratar positivt om det. Men som vi pratade om innan också, att vi måste givetvis se problemen också.

För det är ju det här som blir problemet, på något sätt. Att man kan ju på alla plan, liksom, förstå frustrationen och förstå problemen med att det blir så här. Men när man då ska försöka mota det genom att hela tiden bara prata om det som är bra, "vi ska bara prata om det som är bra". Då kan inte folk riktigt ta det på allvar ändå. För ingen kan blunda för att människor här ute har det sämre, och det är en del problem.

– Ja, jag säger ju det. Och jag lyfter upp svårigheterna också, som är fakta här. Men jag tycker att: Vi ska inte lyfta de sakerna som inte är fakta. Att sprida ett rykte om att det händer saker på Andersberg som det inte gör, eller till exempel att man skriver i tidningarna att det är en bilbrand på Andersberg, vilket är kanske på Linehed eller på Maratonvägen. Eller att en moped stal bensin på Hallarna och åkte mot Andersberg. Det kunde likväl vara att man åkte genom Andersberg. Men det här är ju någonting som är en bild som är så djupt rotat och man måste på något sätt tänka till, allihopa. Om vi nu menar allvar med att vi ska vara en icke segregerad stad och alla ska vara jämlika.

Jag funderar lite grann över det där. Just hur man gör. För det handlar ju också om att om man har vuxit upp på ett visst sätt och lever på ett visst, till exempel i villa eller vad det är. Så är det också lätt att man tänker att "där skulle jag inte vilja bo". Och bara för att man tänker att "så vill inte jag bo", så utgår man från att människorna som bor här inte har det bra. Det handlar ju om det här igen som vi var inne på inledningsvis: Att få hjälp att förstå att det finns så många olika sätt att leva sitt liv. Men om vi bara sitter och betraktar varandra på avstånd så kommer vi aldrig att förstå det. Hur mycket möter du det, att "hade du bara vetat" och "hade du bara fått träffa den"?

– Jo, men det är klart att jag möter det rätt så ofta. Man blir frustrerad på det här, och jag har säkert vänner som är frustrerade på mig också när jag pratar om de här sakerna. Men jag skulle rekommendera alla att ... Vi har Andersbergsfestivalen för fjortonde gången nu. Nu har vi fått ställa in den två år i rad på sin ordinarie tid, men förhoppningen är att vi kommer köra den här lördagen den 28 maj. Och det kommer att bli fantastiskt när Andersbergarna visar upp sig från sin bästa sida. Eller Andersberg som det alltid är. Och det kommer hända mycket, med artister, det kommer vara tema, aktiviteter, prova på-aktiviteter. Det kommer att vara någon loppis och det kommer vara mat från alla världens hörn där man verkligen kan känna på det här med Andersberg. Sitter man hemma och tänker att "jag skulle faktiskt vilja åka till Andersberg och se hur det är själv, men jag har ingen anledning att åka dit" – då är ju där en anledning att åka just den 28 maj. Och vi vill ju att detta ska vara hela Halmstads festival, inte bara Andersbergs festival.

Gillar de det? För det vet man ju att människorna som bor här tycker väldigt mycket om sitt Andersberg. Gillar de då när det kommer människor hit för att se hur de har det? Det finns ju alltid en risk att det blir lite ”förortssafari”?

– Ja. Nej, men de älskar ju detta. Framför allt när det är någonting man kan vara stolt över, vilket man är över Andersbergsfestivalen. Det är inte någon annan som visar Champions League-finalen i fotboll på storbildsskärm, till exempel. Det gör man här ute och det är någonting som barnen är otroligt stolta över, att visa upp det. Det gör man inte på Bäckagård, eller det gör man inte på Rotorp, eller vilket område som helst. Så det är ett läge för alla att ta sig till Andersberg och se det fantastiska med Andersberg. Och jag lovar att man kommer åka härifrån med i alla fall någon lärdom om hur folk bor och lever här.

Avslutningsvis för att litegrann knyta ihop säcken: Om du nu då får chansen att tala till Halmstadborna i denna delade stad – "det här önskar jag att ni visste eller förstod om vår delade stad". Hur låter det då?

– Ja, alltså, det är ju en jättesvår fråga givetvis.

Jag är inte här för att ställa de lätta frågorna ...

– Nej, just det. Nej, men jag tycker att det är otroligt viktigt att säga att det här är ingen "quick fix" eller nånting som HFAB ska göra, eller någonting som kommunen eller polisen ska göra. Utan det är upp till var och en i Halmstad att se de här skillnaderna och försöka göra det bästa möjliga av det.

– Och jag tror att när man lär känna varandra och när man väger upp de här ojämlikheter i den här stan så tror jag också man kan, på västra sidan som i detta fallet, också känna en bättre trygghet i stan. En bättre känsla för staden, alltså att man lever på ett bättre sätt i hela stan om man förbättrar standarden på alla ställen, på något sätt.

Och du säger att klyftorna kan minska och att vi lär känna varandra bättre. Och då ställer jag en annan såndär jobbig fråga... För jag tänker att människor är ju väldigt olika och det ligger ju i människans natur att söka sig till folk som oftast är lika. "Lika barn leka bäst," liksom. Så: Är det självklart att det skulle funka att försöka förstå varandra mer mellan de olika delade världarna?

– Alltså, jag tänker att kan jag göra det, kan du göra det. Sen är det ju givetvis att man får inte vara naiv eller får inte inte se problem på något sätt för det. Det ser vi också, men jag känner att det måste vara någon som går i bräschen för det positiva också.

Johan Björnqvist, som är urban utvecklare på Halmstads kommunala fastighetsbolag, HFAB. Han är en av fyra Halmstadbor som i det här temat av "Halmstad växer" ger oss berättelser från ett delat Halmstad. De andra är rektorn Chatarina Mardell, arbetsförmedlaren Daniel Jönsson och Nafiseh Nazem, som är verksamhetsutvecklare inom socialtjänsten. "Halmstad växer" görs på uppdrag av Halmstads kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin och är frilansjournalist. Hej då!

– Människor i utanförskap, den enda kontakten man har med människor som är födda i Sverige är via offentlig sektor. Man hittar inte till vänner, man hittar inte till föreningsliv. Man lever mitt i en värld där du inte träffar andra föräldrar, för skolan är också segregerad. Då skapar det ju ingen förutsättning för möten.

Det finns massor av fantastiska människor i den här stan som skulle kunna bli en stor tillgång i arbetslivet. Men systemet är inte byggt för dem. Det säger arbetsförmedlaren Daniel Jönsson som i många år har jobbat för att hjälpa de som står allra längst från arbetsmarknaden. I det här temat av Halmstad växer så bjuder jag, som heter Linda Thulin, på "Berättelser från en delad stad".

Jag har träffat människorna som dagligen ser och arbetar i ett delat Halmstad, och så har jag bett dem förmedla sina tankar och intryck kring denna så brännande, men svåra samhällsfråga. Ett första steg mot en förändring är förståelsen, och den vill vi försöka ge genom de här berättelserna. Som till exempel förståelsen för hur svårt det kan vara att få ett jobb, även om man inget hellre vill. Enligt Daniel Jönsson så är ett system som inte är anpassat efter dem som aldrig har haft ett jobb ett av skälen till att många människor måste leva i utanförskap onödigt länge. Ofta utan riktig förankring i samhället och med en ständig oro för sin och familjens försörjning.

– Jag har inte mött någon arbetslös som inte vill jobba, det har jag inte gjort. Människor som kommer till mig vill arbeta. Däremot har jag mött väldigt många människor som är livrädda för hur man ska ta sig vidare. Som inte har knäckt koden, som inte riktigt vet hur det ska gå till. Har man förutsättningarna och har en ekonomi, och en trygghet och en grundtrygghet – i sig själv, i sin familj och till sina förutsättningar att komma ut i arbete, så är arbetslösheten något som man är inne och vänder på. Man kan prata om att om du haft ett arbete och ska tillbaka in i arbete igen – då är det ju inte något större hinder om du gör det du ska, vad A-kassan ber att du ska göra.

Men nu anar jag ett "men" hos dig. Det finns alltså en annan sida av det här?

– Ja, det gör det ju. Har du inte inte tagit dig in på arbetsmarknaden – där är den svåra biten. Det system som vi har i vår välfärdssektorn är byggt för svenskar, det är byggt för att du kan system, det är byggt för att du har förståelse, att du har en grundtrygghet och att du är du kan tala för dig. Det gör att om du då har en trappa, så krävs ett antal trappsteg för att komma in i systemet. Där kan man titta på: "Okej, vad saknar du? Vad har du inte med dig? Och på vilket sätt ska vi tillsammans klä dig i detta?"

– Så man förbereder någon och klär den i en utbildning, utbildning – utbildning är väl det jag pratar om. Och det kräver lite av dig. Och att ta sig dit är inte helt enkelt. Så jag vill säga att det finns rätt många trappsteg över, där flera arbetssökande befinner sig, så att det är för svårt att ta sig in i systemet. Och det finns ingen som hjälper dig dit, utan den enda vägen dit är genom ett långvarigt utanförskap ett antal år och sedan har du knäckt en kod nog för att ta dig in i ett system.

Om du har tur, tänker jag då – är det självklart att förr eller senare "vinner trägen"? Eller är det många som aldrig ens kommer så långt?

– Förr eller senare vinner trägen. Det vill jag påstå. Framförallt märkte man en stor skillnad 2014. Vi har ju haft ett underskott av kompetent personal sedan, ja, 2010 till 2020. Och det gjorde ju att en pizzabagare eller en lokalvårdare eller taxichaufför som hade en annan kompetens ... som kunde någonting mer än det, fick helt plötsligt jobb i sin andra profession. Som kanske kunde köra lastbil eller dumpers eller vad som helst. För det var sådan brist så man sökte de jobben. Och arbetsgivare såg inte längre etnicitet utan såg vad man hade för kompetenser.

– Och det var en stor skillnad, märkte jag på arbetsmarknaden. En väldigt positiv förändring vill jag säga, att arbetsgivare börjar se enbart kompetensen först.

Och när de väl till slut som sagt blev – om man ska vara lite hård – tillräckligt desperata på arbetskraft, så fick de vidga begreppen?

– Ja, precis. Skulle man jämföra det med hur man tänkte på 80-talet, kanske 70-talet ... Då pratade man om att har man körkort, då är man redig. Har man jobbat på på McDonald's eller har man haft häst – då är man redig. Har man gjort lumpen, var det också. De fyra faktorerna har varit så att "då kan jag anställa dig", "då har jag en tillit till dig". Det är ingen som har visat sina gymnasiebetyg, men det spelar ingen roll inför ett jobb.

Alla hade samma slags referenser kring vad som av av värde att ha med sig in i arbetslivet?

– Precis! Och nu kommer det andra människor med andra värden. Hur kan dom förgylla ditt företag? Hur kan dom bidra? Den personen som du har framför dig kanske har andra förutsättningar. Tog inte körkort, men är influenser på något annat sätt, eller har gjort någonting annat idag. Se bortom det som tidigare var ett riskomdöme, så att säga. Vad har du för möjligheter? Vad har du för förutsättningar? Har man inte tagit del av ett arbete och inte knäckt koden. Vad innebär det att fika? Vad innebär det att äta lunch ihop? Vad pratar man om? Vad är det sociala kittet om du inte...

– Jamen säg så här: Om du kommer från utanför Europa och kommer till Sverige och är arbetslös eller försöker ta dig in i systemet de första sju åren. Är du ingift och har flyttat hit till Sverige? Och det har tagit dig en sex, sju år och barnomsorg och så vidare, kanske läst lite grundskola på distans samtidigt som du har fostrat ett eller två barn. Ja, då har du kommit en väldigt bra bit på vägen, så att säga. Men men sen är trappsteget in på arbetsmarknaden enormt. För det finns så många andra sociala koder, för människorna du har mött är ju människor på socialförvaltningen, på vårdcentralen när du var där eller Arbetsförmedlingen eller barnens skola. Men du har inga andra referenser när du har träffat svenskar.

Men jag tänker då, apropå att vi lever i världar som är väldigt långt ifrån varandra. Och om man då lever arbetslös i flera år på något sätt så hamnar man väldigt långt borta från det etablerade samhället?

– Ja alltså den skräcken att vara arbetslös. Och när vi har ett system där du straffas ut hela tiden. Vi har byggt ett system som är gjort för svenskar, som är gjort för att du kan och förstår. Och har du fått en samhällsorientering som den enda informationen, på en 40-60 timmar, så är ditt liv som en Jackson Pollock tavla. Det är bara fragmenterade bitar av vad jag ska och inte ska. Vilket gör att när det är dags att lämna in sin aktivitetsrapport, månadens lista på arbeten som du ska fylla i där. Har du inte gjort det så kan du drabbas av ekonomisk sanktion och den skräcken är rätt stor bland rätt många.

Och lite obegripligt också nånstans att ta till sig hela det systemet?

– Jaja. Att förstå då var har jag fått pengar ifrån av vem och när och hur, är inte alltid så enkelt. Och det är inte så enkelt för någon. Fråga vilken 18-åring som helst hur fungerar A-kassan, hur fungerar... Vadå att jag ska ha sjukförsäkring eller försäkring överhuvudtaget? Vad är detta för någonting? Att förstå detta. Det är en enorm resa att första alla dessa begreppen. Väldigt många gör ju det väldigt snabbt, men inte alla.

Så på något sätt, om jag tolkar dig rätt, så kan man säga att det som på ett sätt håller människor kvar i en utsatt position, är ett system som egentligen är skapat för att hjälpa människor. Men på något sätt nästan bidrar till att hålla dem ute för att det blir för svårt att fatta. Överdriver jag tolkningen då?

– Nä, du överdriver inte alls. Jag har suttit med en fantastisk människa i samtal i två timmar om att ringa till en arbetsgivare. Jag hade de förutsättningarna och jag tog den tiden med den individen. Jag satt i två timmar ett samtal och grät. Inte jag då, men jag lyssnade och var tålmodig och skrev ner. Vad kan vi säga? Vad kan det gälla? Det här var en person som hade tagit sig igenom en grundskola, hade ett språk med sig, men hindret var att våga ringa till en arbetsgivare. Och det hindret var så enormt stort så det blev ett utanförskap.

– Bara den lilla biten där, att någon tar sig de här två timmarna. När vi väl hade ringt, den här personen arbetar idag, har en tillsvidareanställning. Det har gått hur bra som helst på grund av de här två timmarna som behövde läggas ner. Så vissa saker tar längre tid. Men systemet är inte byggt för att det ska ta lång tid.

Jag tänker så mycket när jag hör dig. Att du sitter på - och alla ni som jobbar på det sättet som du gör för du långt ifrån ensam - sitter på en kompetens och en förståelse för människor som så många av oss andra inte gör. Vad tänker du hade blivit bättre om fler människor hade fattat hur det är att vara på den här sidan?

– Varenda individ du möter är en fantastisk människa. Det är ju bara att börja där. Jag har bara mött fantastiska människor. Att få lyssna på människors livshistorier och att få höra dem, att få möta någon som är på väg ut i ett arbetsliv, att få få se den biten. Att få vara med om det är helt fantastiskt. Och det behöver att vi ger människor större möjligheter. Att vi vågar lyssna och se varandra i mycket, mycket större utsträckning.

– Och det gäller ju då att om jag som arbetsgivare vill ta en chans på någon. Jag vill chansa på den här individen. Jag tror jag ska chansa på en ny person här. OM jag inte har gjort det tidigare, prata med en annan arbetsgivare som har gjort det här. Prata med varandra. Hur kan du göra? Integration för mig är ju hur vi som redan är inne i ett system kan hjälpa andra som inte riktigt är där, att komma vidare. Vad kan vi göra för den nästa? Vi har alla resurser i världen,

För det här tänker jag mycket på, igen utifrån att vi lever i väldigt olika världar. Det är ju en sak att människor har det väldigt olika. Men det är också det här att vi vet så lite om varandras respektive världar. Och det här är ju så intressant eftersom vi har fått ett mycket mer mångkulturellt samhälle, men vi är inte fostrade, vi har inte lärt oss att som individer vidga våra hjärnor kring olika sätt att leva sitt liv, olika sätt att vara. Vilket påverkar, tänker jag, när man ska anställa folk, eller när folk som inte har en traditionellt svensk bakgrund ska få jobb.

– Alltså. Du säger ett mångkulturellt samhälle och ja, på många plan. Men när du har människor som aldrig besökt Storgatan, aldrig varit på bio. I något projekt så var vi väldigt noga med att visa hela Halmstad, att du har rätt att ta plats. Du får gå på teatern, du får röra dig längs stränderna. Allemansrätten, vad är det för något? Mänskliga rättigheter? När du har en världsbild som kanske inte är så stor, det blir en 600-årig i resa i tiden du har gjort. Att komma till en ytterlighet som Sverige faktiskt är. För många människor i resten av världen så är vi ju sekulariserade, det finns frihet och individualism på ett helt annat sätt än vad man är van vid. Då blir ju en enormt stor process bara det och den förändringen.

– Och sen, då säga att vi är ett mångkulturellt samhälle. Ja, på vissa plan ja. Väldigt många människor som inte är födda i Sverige går till jobbet varje dag. Men man lever fortfarande i parallella samhällen där människor i utanförskap, den enda kontakten man har med människor som är födda i Sverige är via offentlig sektor. Man hittar inte till vänner, man hittar inte till föreningsliv. Man lever mitt i en värld. Det finns en uppdelning, segregation där du inte träffar andra föräldrar eftersom skolan är också segregerad. Då skapar det ju ingen förutsättning för möten. Så vi måste ju hitta gemensamma mötesplatser, det är de som saknas.

Så när du vänder dig mot mitt begrepp av mångkultur så menar du att egentligen så är vi inte mångkulturella, för vi släpper inte in mångkulturen?

– Ja. Integration för mig är ju att släppa in.

Då fattar jag. Först trodde jag att du menade något annat. Men du menar att samhället inte släpper in.

– Att det är okej att vara annorlunda! Och just nu lever vi parallella samhällen där vi ifrågasätter "Varför tar du inte det här arbetet när du är arbetslös?". Nä därför att jag är arbetslös akademiker, det kanske finns någon annan som kan skotta snö på vintern.

Har du sett exempel på till exempel arbetslösa akademiker eller människor med utbildning av olika sort som liksom söker ett jobb där de verkligen behöver en person, men där olikheterna för att man inte riktigt förstår varandra eller inte känner sig trygg i vad det här är för slags människa har gjort att den inte får jobbet?

– Jag... Jag gör väl så här i stället, om man kan vända på det att. När jag har jobbat med människor så ser jag väl till att man inte har med så mycket risker i sitt arbetssökande. I stället för att skriva i sitt i sin ansökan att jag tycker inte om att jobba natt, för då väcker du en fråga. Vad då inte jobbar natt? Men i själva verket är det för att du vill sova på natten. Då behöver du inte ta med det, utan i stället vända på det. Och när ett bostadsområde blir en risk, då ska du ta bort din adress för då kanske du skapar större förutsättningar för att få jobb och det blir knepigt.

Men du menar att det är så idag?

– Oja. Allting som är en risk. När du ska anställa någon så vill du komma bort från risker, du vill anställa nån som fungerar på arbetsplatsen, som kan bidra till ditt företag. Så klart. Då vill du inte chansa. Hur mycket tid har du till det? På vilket sätt kan vi dela på de riskerna? Där behöver vi väl komma närmare varandra, så att säga.

Men jag fattar. Du menar att den som då ska anställa någon så klart - för det är ju också som vi väldigt väl vet förenat med risker och ansvar och så vidare - då vill man veta att den här personen verkligen funkar. Då vill man inte ta några risker. Och då menar man att en risk är en viss adress?

– Oja. Halmstad är ju jättesegregerat!

Jo, men det vet jag, att det är segregerat. Men jag kanske inte riktigt - jag känner mig supernaiv nu - men jag kanske inte riktigt fattade att man liksom verkligen utgår från att bara för att personen bor där, så räcker det för att på något sätt straffa ut sig.

– Jag pratade med min syster när jag jobbade i ett projekt. Då befann jag mig i ett bostadsområde i Halmstad som är ett utsatt område om man säger så. Och jag befann mig ju där varje dag, fem dagar i veckan. Arbetstiden var ju förlagd där. Och jag var ju så van vid det så jag bad min syster komma dit, jag skulle hjälpa henne med en grej en onsdagseftermiddag. Jag sa kom förbi jobbet, nä dit vågar jag inte åka. Och då fick jag en uppenbarelse. Att nähä, dit vågar inte hon sig för det var farligt. Hon har ju bara media med sig. Då var den stadsdelen för farlig för henne att ta sig till, trodde hon. Det är det jag menar med att så länge vi har den typen av fördomar, hur ska vi då kunna mötas?

Jag tänker att det finns jättemycket en nyckel här, i det som vi pratar om i hela temat. Bara insikten om att man behöver tänka lite nytt kring vad som är normen eller vad som är förväntat.

– Nyfikenhet och att möta människorna, om det är en rekrytering eller var du än befinner dig någonstans, så är det ju av respekt och nyfikenhet. Jag har gjort så här i det jag jobbar med nu. Att jag har fått arbetsgivare och arbetssökande att mötas på arbetsplatsen. Få en rundtur, få se arbetsplatsen, få förstå varandra. Genom att mötas kommer man bort från de hinder som fanns.

Man får lite större förståelse för varandra?

– Ja visst. Tänk dig när du är 17, 18, 19, 20 och ska ta dig in på arbetsmarknaden. Eller ditt första akademiska arbete efter att du har pluggat en utbildning, där du har en roll som förväntas av dig, men du vet inte vad den är. Att bli trygg i detta. Det är ju nånting som om man kommer ny i Sverige så är allting, alla intrycken är helt nya hela tiden. Konstant runt omkring dig. En arbetsplats en helt ny plats för dig. Då kräver det ju att du är tillåtande som arbetsgivare.

– Att den här personen kanske inte är med på alla fikor eller inte har förstått eller inte hänger med, eller är tyst. Du anställde den här personen som skulle vara framåt och utåt och nu är den alldeles tyst. Men den är blyg! För att det är en ny miljö. Ge det tre månader, ge det sex månader, ett år. Hur mycket chanser får vi? För att det finns fantastiska människor som inte har ett jobb att gå till, som egentligen skulle kunna bidra på så många olika sätt. Det går kompetens till spillo i dag.

Alltså, du är ju engagerad i det du håller på med, så du pratar ju med många människor om det du gör. Märker du liksom att i ditt umgänge att att folk har mycket bristande förståelse?

– Man har ingen förståelse alls. Det är ju en parallell värld. Man har ingen aning hur det går till! Man vet att en stadsdel där, där skjuts det. Eller där knarkas det. Eller där går det illa till. Man tror sig veta. Man har lyssnar på media eller har läst tre artiklar i tidningen de senaste tre åren och den bilden har man byggt sig av en stadsdel. Och så tror man att så ser det ut överallt. Men det finns ju fantastiska människor som har otroliga kunskaper, kompetenser och härliga, underbara individer överallt.

– Men vi lever ju i ett stressat, jäktat liv i nån slags högt tempo. När du ska då öppna upp för att ta emot en annan människa i detta. Var ska mötesplatsen vara någonstans? Det är ju två parallella system. Är du utanför så träffar du bara svenskar i sin yrkesprofession. Och en i taget. En lärare i SFI, en lärare för svenska som invandrare. En socialsekreterare. En arbetsförmedlare. En på Försäkringskassan. En åt gången. Du sitter ju inte på en middan med åtta, tio svenskar om du inte har tagit dig in i det sammanhanget. Och hur lätt är det? Vem öppnar dörren och säger Hej, välkommen! Hur många språkvänner finns det? Vi behöver ju fler mötesplatser.

Vi behöver fler människor som som lyfter blicken och är lite nyfiken på någon annan?

– Och då ska man hinna med i sitt jäktade liv. Lycka till! Det är inte så himla enkelt. Men kan arbetsgivare, kan man ge sina anställda en timme ledigt för att få vara språkvän? Hur gör man som arbetsgivare? Du kanske inte har möjlighet att anställa någon, men kan man ge någon ledigt en timme i veckan för att vara språkvän? Då har man gjort en enorm grej som arbetsgivare. Det är väldigt få professioner som träffar individer som är från ett annat land och lär känna personer. Vi träffar ju personer i vår yrkesroll. Det är först när du kommer in på arbetsmarknaden som du kan bygga upp ett socialt liv. Det är där vi lär känna varandra, eller föreningslivet.

– Och har man då sagt att nu bor jag i Sverige, här ska jag bo, här ska jag leva. Försöka ta sig vidare. Men mötas av stopp och koder som ska knäckas och normer och stigma som ska övervinnas. Det är inte så enkelt. Då behöver vi ju tillsammans mötas i detta. Man kan ju inte förvänta sig integration av en människa som har tagit sig till Sverige. Nu ska du integrera dig. Jaha. Det är ju som att flytta till Stockholm säga nu ska jag bli kompis med Stockholmare. Lycka till! Det är inte så enkelt. Det måste finnas någon som säger hej, du verkar trevlig vill du kommer med på en fika? Det måste börja någonstans. Det är inte krångligare än så,

Nä och då är det ändå rätt krångligt. För det är svåra grejer som handlar om att - återigen - att vi är så vana vid att vara runt människor som är ganska lika oss själva. Och att vi inte är helt... Det har ju skett en förändring ganska snabbt den sista tiden som gör att vi behöver kalibrera om våra hjärnor kring att vi är inte längre lika lika varandra i det här landet som vi en gång var.

– Men jag kan ju ha mer gemensamt med en person oavsett var den befinner sig på jorden, än med min granne eller med min kollega. Jag behöver fråga: Hej, vad gör du? Vad sysslar du med? Vad tycker du är roligt? Vad brinner du för? Har vi då ett kulturintresse tillsammans så kan det vara någonting vi kan dela erfarenheter i. Som jag har större gemenskap med än någon annan, kanske en familjemedlem eller vad som helst. Och det är det mötet som är intressant.

Till sist undrar jag lite grann. Om du då med dina erfarenheter och ditt liv i Halmstad, som liksom Urhalmstadkille skulle få chansen att beskriva för människor som inte vet det, om den här delade staden vi har. Det här vet du inte om din stad.

– Men de vet ju inte om att det finns ett antal människor, ett stort antal människor, som går livrädda månad ut och månad in. Med en otrygghet för att inte veta om sina ekonomiska förutsättningar, och som verkligen vill och längtar efter att få vara del av ett yrkesliv. Och som försöker ta sig vidare, men inte har alla strukturella förmågorna eller koderna eller normerna att ta sig dit. Att det är en stor grupp människor som kämpar.

– För det är rätt mycket tid som ska läggas ned på att vara arbetslös också. Och det är rätt mycket energi som går åt till det här och att man behöver en chans. Det finns väldigt mycket människor som inte får den här chansen som kanske du fick när du fick ditt första jobb. Och som behöver ha den.

– Och att 99 procent, nästan hundra procent av alla människor vill ju precis samma sak. Att din familj ska ha det bra. Gå till jobb, åka på semester. Att barnen ska ha en bra uppväxt, bra skola. Det är inga konstigheter. Det är ju mer likheter än skillnader. Skillnaderna är så enormt små. Om man lägger två världar över varandra. Det är ytterligheter som är skillnader. Som man kan kan skratta åt, men när man väl har lärt känna varandra. Likheterna är så mycket större.

Daniel Jönsson, arbetsförmedlare. En av fyra halmstadbor som i det här temat av Halmstad växer, utifrån sina yrkesliv, ger oss berättelser från ett delat Halmstad. Andra som medverkar är rektorn Catharina Mandel och Johan Björnqvist som är urban utvecklare på HFAB och Nafiseh Nazem som är verksamhetsutvecklare på Socialförvaltningen.
Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin och jag är frilansjournalist. Hej då!

– Tänk om man kunde få blanda de här ungarna från alla möjliga olika delar av stan, liksom. Vilken framgångsfaktor det hade varit sedan när de kommer till gymnasiet. Att i stället för att komma från två helt olika världar och krocka, så är man ganska van.

Att jobba på en skola i en del av Halmstad kan vara väsensskilt från att jobba på en skola i en annan del av staden. Det säger rektorn på Östergårdsskolan Chatarina Mardell i det här avsnittet av Halmstad växers tema med berättelser från en delad stad. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstads kommun och den här gången har vi valt att prata med fyra personer som i sina yrken ser hur Halmstad blir alltmer uppdelat, och vad det får för konsekvenser.

Jag som gör podden heter Linda Thulin och i det här avsnittet så åker jag till Östergårdsskolan, där man som bäst håller på att bygga om och bygga nytt. Rektorn Chatarina Mardell har varit här i fem år. Innan dess var hon först lärare på Vallåsskolan i sjutton år och sedan rektor på Andersbergsskolan och på Frösakullsskolan och Gullbrandstorpsskolan. Däremellan har hon också hunnit med att vara hemmafru i Düsseldorf i två år. Och hon, om någon, vet hur olika det ser ut i Halmstads skolor.

– Det är som två helt olika världar. Att vara lärare och rektor på Östergårdsskolan, det för med sig ett enormt kompensatoriskt uppdrag. Vi hjälper barnen med, egentligen, en del av föräldrarollen.

Alltså: Ni måste kompensera för andra saker som de inte får hemma?

– Ja, precis. Och sen att jobba på en annan del i Halmstad, där har man allting. Men man måste ändå kompensera på ett annat sätt där. Man kan ta det för självklart att man har alla grejer, man har närvarande föräldrar. Men det kan ju faktiskt vara så att man inte har så närvarande föräldrar, för de gör karriär i stället och barnen får klara sig själva. Men man har alla grunkor.

Så det är väldigt stor skillnad. Men det är inte nödvändigtvis så att den ena sidan har det bättre?

– Nej, jag tror faktiskt inte det. Man brukar säga: "Vad synd om dig som jobbar på Östergårdsskolan!" Det är inte synd om mig någonstans. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att vara här i denna miljön, det passar mig alldeles ypperligt. Det hade nog varit mer synd om jag varit någon annanstans. Jag kan se våra barn och ungdomar och deras föräldrar, och de gör verkligen sitt yttersta för att barnen ska ha det bra.

– Samma sak var det ju på Frösakull och Gullbrandstorp, men där var det på ett annat sätt. Och jag kan se problematik på båda ställena. Så det är inte så att det är "hunky-dory" och jättemysigt på andra sidan Nissan och bara megahemskt här. Utan jag kan se att det finns fördelar och nackdelar på bägge sidor. Men vi har en tendens att belysa bara det som är på denna sidan av Nissan istället, och inte på den andra.

Jag tänker också på det här du säger att folk säger till dig "stackars dig som jobbar på Östergård" och så. Min spontana tanke är att du har ändå valt att vara här, men jag tänker på eleverna. Att de liksom har ganska tuffa liv och får – på grund av att de är så uppdelat – så får de sämre förutsättningar.

– Jag brukar säga så här: Våra barn ... Man har en livsryggsäck. I den där ryggsäcken så kan det finnas alla möjliga grejer. Våra barn har ofta jävligt tunga ryggsäckar. Där finns mycket mysko saker som på något sätt vi behöver plocka ur grejer för fylla på positiva saker. Andra områden, där har man en välfylld ryggsäck. Man kommer till skolan, man har mat i magen, man har sovit gott. Man har okej kläder och man har någon som bryr sig.

– Det är inte alltid säkert att det är så här. Och då kan man säga att om ett barn med okej förutsättningar checkar in med en ryggsäck som ger plus minus noll så checkar våra ungdomar in med, typ, minus hundra. När vi har kämpat och fixat och trixat så kanske de hamnar på plus minus noll när de checkar ut härifrån. De har inte alla de förkunskaperna och alla verktygen med sig när de ska ut i samhället. Vi har fyllt på rejält, men de har inte samma förutsättningar som man har på andra ställen i stan.

Men du säger att de kan ha lite mysko grejer i sin ryggsäck. För oss som inte riktigt har fått chansen att titta in i den där ryggsäcken, vad kan det vara för grejer?

– Det kan vara föräldrar med psykisk ohälsa. Det kan vara att man har varit med om en flykt från ett annat land. Det kan vara missbruk i familjen. Det kan vara en neuropsykiatrisk diagnos som inte blivit utredd i tid så man har fått verktyg med sig från tidig ålder. Det kan vara ett stort ansvar, att man till exempel ansvarar för alla syskonen, hämtar och lämnar på förskolan. Det kan vara att man har mängder med arbetsuppgifter hemma så att man inte har tid att gå i skolan. Det är högt och lågt.

Och på vilket sätt påverkar det deras skolgång?

– Får man ett barn hit som inte har mat i magen, som inte har sovit och som har tankarna någon annanstans, om mamman mår dåligt. Det är inte lätt att få in kunskap då. Vi brukar säga att de inte riktigt är undervisningsbara. Utan då måste vi se till: "Okej, vad kan vi hjälpa dig med? Vi fixar fram en macka, lite frukost. Okej, du har inga gympakläder, men vi löser det. Vi fixar shorts och lite sånt. Ska vi ringa hem till mamma och kolla så att hon är okej?" Det finns mängder med sätt att hjälpa ungdomarna till att på något sätt få lov att vara "härvarande" och inte vara närvarande någon annanstans.

Det är ganska resurskrävande, tänker jag.

– Ja, det är resurskrävande och jag brukar säga att vi är inte en skola, bara. Vi är här för hela barnet och vi behöver "pitcha in" på ett annat sätt. Alltså en lärare på Östergårdsskolan är inte bara en kunskapsmänniska, utan det är en helhet i hela barnet.

För då tänker jag också att det kräver ju verkligen sin människa att ha det här jobbet?

– Du kan inte jobba här om du inte tycker om det. Och på något sätt är det så att du måste inse att här är vi inte bara för att undervisa. Vi är här för på något sätt forma och fostra våra ungdomar till ett okej liv i framtiden. Och vårt mål är betyg i alla ämnen. Det är det målet, och så sitter jag här kaxigt och säger att vi gör ett fantastiskt jobb när jag har femtio procent av mina ungdomar nu i nian som inte kommer att komma in på gymnasiet.

– Men tittar man då på den progressionen som de har gjort från det de checkade in här, antingen som nyanlända och kom från krig eller att de har kommit från trasiga hemförhållanden ... Den utvecklingen de har gjort och det de har fyllt sin ryggsäck med. Det är magiskt!

Och det förstår jag att det är. Men vad hjälper det om de sedan ändå inte kommer vidare efter nian?

– Men någonstans är det ju så att ja, då kommer de in på ett program där de måste läsa extra. Om jag får önska någonting så hade jag önskat att få lov att ha ungarna här från åtta till fyra och på något sätt spränga in både fritidsaktiviteter, se till att de får käk i magen och vi kan ge dem extra mycket. Till exempel tvålärarsystem i matematik, i svenska, för att se till att de får så mycket kunskaper som möjligt. Vi behöver komma i kapp. Vi behöver mer tid.

Men det tillåter inte läroplanen eller?

– Jo, absolut. Men det är ju en ekonomisk fråga också. Någon ska ju betala för det. I dagsläget så har vi haft en satsning på ett tvålärarsystem i svenska och där ser vi ju: Fy fasen, vilken utveckling det är. Alltså, man är två vuxna i klassrummet som kan möta barnen och det ger sån effekt.

Du vi pratade lite grann innan vi slog på bandspelaren om det här med att möta barnen, och vad man behöver ha för attityd till barn med de här svårigheterna. Kan du säga något generellt om liksom var vad du har lärt av de här åren av hur man behöver vara?

– Skapa relation! Du måste visa att du tycker om ungdomarna, att man är glad att se dem även om de är "brötiga". Även om de är högljudda eller kör med fula ord eller vad det är för nånting. Skapa en relation först och sen kan du ta de svåra konflikterna. Och då har du fortfarande bibehållen respekt.

Och det låter ju superenkelt, men ...

– Nej, för fan! Det är inte enkelt.

Jag skulle säga att det låter enkelt i teorin, men det är ju naturligtvis inte så i praktiken.

– Alltså, man måste genuint visa att man tycker om dem. Samtidigt så måste man också visa att man kan bli så jädra förbannad mellan varven. Och det tar de, för att de vet någonstans att jag tycker jättemycket om dem. Men jag blir så trött på dem mellan varven. Och detsamma är det faktiskt tvärtom. De kan gapa och skrika på mig och jag vet: Okej, du har en dålig dag. Jag kan köpa det. Och då är det så att: "Ja, jag fattar, det en dålig dag i dag. Jag gillar inte att du säger på det här viset till mig, men kom tillbaka när du är lite mindre arg så kan vi diskutera detta." Och då kommer de oftast. "Förlåt Chatarina, det var inte riktigt meningen." Och sen så börjar vi om.

Men då tänker jag också att du har som sagt jobbat väldigt länge i de här områdena och hunnit lära dig det här med åren. Vi vet att vi lever i ett land där det är ganska stor lärarbrist och svårt att få personal. Det är tufft att vara lärare även utan de här aspekterna. Hur är det för resten av personalen och hur lätt eller svårt är det att både rekrytera dem och också lära dem hur man ska vara?

– Jag brukar vara brutalt ärlig vid anställningsintervjuer, så man vet vad man möter. För det är inte bara jag som ska välja lärarna, utan det är läraren som ska välja mig och området och barnen. Och det gynnar ingen om det blir fel. Och kommer man hit och tror att man ska undervisa en annan typ av elever, då slutar man ganska tidigt. Och vi kan se det att de som börjar här stannar oftast kvar länge, eller så slutar man efter en termin.

– Och för att få ha kvar sin personal så är det ju av största vikt att på något sätt pumpa in kärlek till dem för att de ska orka. Jag och mina kollegor måste vara så noga med att ta hand om personalen och se till att enkla grejer som lite fika, trevligheter ... Se till att visa att de är uppskattade hela tiden. För att man måste få det. Jag måste få se till att min personal mår väl först och främst, och gör de det så kan de göra ett bra jobb med barnen.

Jag vet att Hanna Glans som är tillväxtsstrateg och jobbar mycket med de här frågorna på kommunen, hon pratar om att ett av värdena med att fler förstår hur det ser ut är att då kan vi också förstå varför vissa politiska beslut måste fattas, och att pengar måste satsas på vissa håll. Men att det kan bli svårare när vi lever så åtskilda och inte fattar de där andra världarna. Vad tänker du? Vad hade du velat förmedla för att folk skulle förstå att det kanske behövs lite andra inriktningar, eller för att förstå hur stor skillnad det faktiskt är?

– När jag jobbade på Frösakull och Gullbrandstorp så hade jag ett utbyte med Andersberg. Det var jättespännande. Var tredje vecka träffades vi och vi hade olika teman. Det var allt från animerade filmer till att vara ute i naturen. Och det var så spännande att möta föräldrar som sa: "Varför ska våra barn behöva drabbas av att behöva umgås med de på Andersberg?" Och jag tänkte: "Det här kommer ju aldrig att gå." Och Anderbergsbarnen var ute i Havderdalsskogen och de var ju livrädda för myror och allt möjligt kryp. Så det var verkligen två världar som krockade. Men sen så mötte en mamma som sa: "Jag fattar ingenting. Vi var på stan och där hälsade min unge på en annan unge, med en mamma som har sjal. Och jag har aldrig träffat den människan innan".

– Och sen hade vi även möten på teatern där vi skulle visa de animerade filmerna. Där satt de här Tylösandsmammorna jämte de här kvinnorna med sjal, i en salig blandning. Och det coola var på något sätt att barnens möte ... för dem var detta helt naturligt. De kom tillbaka när jag var på Frösakull och sa: "Du fattar inte vilken fin skolgård de har. Och så mycket grejer de har på Andersberg, och så god mat det är." Och tvärtom. Det blev så naturligt för barnen. Och jag tänker så här: Tänk om man kunde få blanda de här ungarna från alla möjliga olika delar av stan. Vilken framgångsfaktor det hade varit sedan när de kommer till gymnasiet. Att i stället för att komma från två helt olika världar och krocka, så är man ganska van vid de olika typerna. Mångfald är ju berikande, tänker jag.

Men vad blir annorlunda då om man hade blandat mycket mer inom stan?

– Jag tänker mina invandrargrabbar som är brötiga som fasen, högljudda och de låter mycket och det låter som om de är arga. Jag kan ju ta mina egna barn när de träffar dem – det blir ju en kulturkrock. Då tror man liksom: "Är de arga på någonting?" Nej, det är de inte, de bara låter lite mycket. Samtidigt som jag har ju då en hel del homofobi hos mig här. Där har jag sagt till mina, både tjejer och killar, att: "Kommer ni till Stureskolan, kommer ni Sannarp ... Man får lov att älska vem man vill. Ni får tycka precis vad ni vill om detta, men ni kommer att möta detta."

– Och då tänker jag att hade man fått lov att lite tidigare möta olikheter, så hade det inte blivit så konstigt när man kommer till gymnasiet. Eller i vuxenlivet eller på arbetsplatsen. Jag vet, min dotter gick på IB på Sannarp och jag fick nästan problem med kompisarna, för hon hade kompisar i den nya skolan som bodde på Andersberg. Och där då gamla kompisars föräldrar frågade mig: "Hur vågar du låta henne åka till Andersberg?" Jag bara: "Det är den mest ordentliga familjen jag har träffat i hela mitt liv, och det var både mormor och farmor på den där artonårsfesten. Och ingen alkohol." Så jag vet inte ...

– Samtidigt så känner jag att det man inte känner till är ju det som blir läskigt. Det är ju så roligt att höra mina killar här de bara: "Snuten är jävla grisar!" Och så har vi ju några namn på några poliser som vi känner väl, som jag samarbetar med.
"Men den här och den här då?"
"Ja men de är fett schyssta. De känner jag ju."
"Ja men då kan ju inte alla poliser vara idioter?"
Ja, och då blir det ju lite jobbigt. Och samma sak gäller ju om man möter människor som har en annan kultur, eller en annan tro eller vad nu månde vara för något. Lär du känna individen, då är det ju inget konstigt längre.

– Vi hade ett utbyte – det var jättespännande – med Söndrumsskolan, på högskolan. Det var som två helt olika världar som möttes. Söndrumsbarnen var ju livrädda för våra ungar och våra unga var ju livrädda för Söndrumsbarnen för att de var ju jätteläskiga och de hade ju aldrig varit där innan. Och ingen vågade presentera någonting, för det var pinsamt allting. Och okej, då var de högstadiebarn. Men jag tänker vilken skillnad det var mot de här barnen som gick i tvåan, som bara: "Japp, vi jobbar ihop. Vi ritar teckningar eller vi är i skogen." Så jag tänker börja i tid. Då blir det inte läskigt.

Om man ska prata om det rent socioekonomiskt, och rent ekonomiskt – kan man beskriva vad det är för slags verklighet rent ekonomiskt som många av de här barnen lever i?

– Jag berättade ju för dig innan vi började: Jag hade en pojke här. Han kommer att bli en väldigt duktig fotbollsspelare en dag. Han hade ingen mat över julen, vilket innebar att vi köpte ut tolv stycken matlådor som han kunde ha i frysen för att plocka fram över jullovet. Våra barn vill inte ha lov. Många gånger så är det så att skolmaten är den enda riktiga måltiden på en dag. Och det är i Sverige 2022.

– Vi har fått ärva kläder nu från Kärlekens skola, kläder som har blivit över. Så vi har skapat ett rum här där lärarna kan gå när vi vet att vi har trasiga byxor eller vi har söndriga skor eller vad det nu är för något, och hämta. Vi använder majblommepengar till att finansiera eventuella fritidsaktiviteter och så vidare. För att man har inte råd helt enkelt. Och det är ju inte det första man talar om: "Vi har inte råd med detta." Nej, det säger man inte, utan när man har skapat relationer så märker man var det felar någonstans. Och det är då vi måste ha modet att hjälpa.

Har du konkreta exempel på när du har fått aha-upplevelser kring de här olika världarna och vad var de här barnen har, jämfört med vad som har varit din bild tidigare av hur man har det?

– Jag tänker ofta på hur vi sitter i möten, och vi undervisar och pratar om saker och ting, olika begrepp. Så säger vi: "Ja, ett hem, vad det står för." Då tänker jag på mitt hem, hur det ser ut där, och det är ganska mysigt. Och så vid ett tillfälle så var jag så jädra trött på att en unge inte kom till skolan, så jag tänkte åka och hämta henne. Och kommer hem där och inser: Ja, där var ju sängar utan sängkläder. Det var nedrivna tapeter. Det var en tv som stod och blinkade. Och så var det liksom en megasoffa. Sen var det inte så mycket mer. Och så tänkte jag: Ja, det här är också ett hem.

Det här är vad hon kommer hem till varje dag.

– Ja, det här är vad hon kommer hem till varje dag. Och när jag pratar om hem och vi pratar om "hem" i klassrummet så är vi inte ens på samma planet. Jag tycker att det är ganska nyttigt mellan varven, att få lov att påminna sig om att vi har olika förutsättningar.

– Det bästa med att vara hemmafru i Düsseldorf var faktiskt känslan av att vara invandrare. Hur svårt det är att förstå sig på ett samhälle, och då menar jag inte bara språket, utan bara det här ... Hur vi för oss när vi handlar. Och jag kan säga det, att tyskar och svenskar är ju ganska lika, men oj, vilka kulturella skillnader. Jag gjorde så många fel. Men det var väldigt nyttigt, och det ger mig perspektiv på något sätt – att det är inte så jävla enkelt alla gånger.

Du nämnde ju att du själv bor på andra sidan Nissan och nu har du jobbat i den här delen av stan ganska länge. Men kan man säga någonting om vad de har gjort med dig som människa, att leva i en värld och jobba i den andra?

– Nu är det ju så att jag har invandrarföräldrar själv och en mamma som jobbat 38 år på Andersbergsskolan. Så jag tror att jag är färgad från första början. Men jag har snarare kommit på mig själv att bli extremt provocerad på min sida Nissan i stället. När jag hamnat i sammanhang eller på fester och suttit och försvarat, nästan överdrivet, för att folk ska förstå att det är ganska okej att jobba här. Och jag trivs jättebra. För det finns så extremt många fördomar. Ja, extremt många.

Det här är den röda tråden från alla er jag pratar med, ni ryker lite ihop med era privata vänner och uppfattas – tror ni själva i alla fall – som lite jobbiga för att ni vill förklara något som de andra inte fattar.

– Det blir nästan en upp till kamp-känsla, att "det här är jättebra". Man blir provocerad på något sätt och vill gå i försvar. För då säger de att "det är så dåliga resultat på Östergårdskolan". Men kom och titta då! Kom och hälsa på i ett klassrum. Kom och titta vilka fantastiska lärare vi har och vilken utveckling våra ungdomar gör. Det är så himla lätt att döma oss.

För det är det man gör alltså? Man dömer. Eller är det att man bara inte förstår?

– Jag tror att det är en kombination också. Sen är det också så att det är ju värdelösa resultat vi har, om man tittar på siffrorna. Och det säger ju en hel del. Ja, och sen så tittar vi på kriminaliteten, ja då är det ganska mycket elände här också. Lägger man ihop bara rena siffror och inte möter människan, så ser det ju ganska nattsvart ut.

Och då är det lite lätt tänker jag, från min erfarenhet av liknande saker ... Har man då haft det ganska lätt och inte behövt utstå de här sakerna, så är det väldigt lätt att tänka: "Vi lever i ett land där alla har samma möjligheter och om man verkligen vill så kan man. Och till syvende och sist så handlar det ändå bara om lite jäklar anamma." Är det helt fel?

– Nej, det är faktiskt inte helt fel. Jag går i gång lite på att det ska vara synd om oss också. För på något sätt är det så här: Sverige är ett fantastiskt land! Vi pratade om det senast vid lunchen idag. Vi har fri tandvård till våra barn, fri sjukvård, vi har fri skola. Alltså, vi har så mycket nätverk i Sverige, men sen samtidigt så finns det barn som faller mellan stolarna. Där vi har vårdnadshavare som inte riktigt vet att orientera sig i vårt samhälle och inte förstår hur saker fungerar.

– Jag är livrädd att hamna i den här offerkoftefällan. Jag säger till mina ungdomar att: "Det är inte synd om er över huvud taget. Ta för fan chansen och ta utbildningen!" Utbildningen är nyckeln till frihet och det pumpar vi i dem hela tiden. Att liksom: "Det här kommer gå bra. Vi tror på er, ni är lika mycket värda som alla andra." Men barnen i sig går in här med en känsla av att vara mindre värd. Det gör mig så förtvivlad ibland.

Tror du att saker skulle bli bättre om vi hade mer förståelse för hur de olika världarna ser ut?

– Alltså, jag tror att det är lättare, det tror jag. Jag tror inte vi kan få full förståelse överhuvud taget, men jag tror att det hade varit lättare att både acceptera och respektera människor. Bara den känslan av att: "Okej, jag fattar vem du är. Jag kanske inte är överens med dig om allting, men du är du och jag är jag och vi ska vistas här i samhället gemensamt." Jag tror att det hade varit enklare.

Chatarina Mardell som är rektor på Östergårdsskolan och en av fyra Halmstadbor som i det här temat av Halmstad växer ger oss berättelser från ett delat Halmstad. I de andra intervjuerna så möter du arbetsförmedlaren Daniel Jönsson, Nafiseh Nazem som är verksamhetsutvecklare inom socialtjänsten och Johan Björnqvist som är urban utvecklare på HFAB. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin och är frilansjournalist. Hej då!

– Det blir ju att man bygger upp sin egen lilla kultur som passar mig. Jag vill inte säga att jag är svensk. Jag vill inte säga att jag är iransk, utan jag är jag. Jag är Naffi.

Att möta människor från en helt annan värld än den hon själv vuxit upp i, var en aha-upplevelse för Nafiseh Nazem när hon började jobba inom socialtjänsten. Familjer som i generationer varit beroende av socialtjänsten, utan att kunna ta sig ur, var en tvär kontrast mot hennes egen uppväxt med en kärnfamilj i ett villaområde. Naffi är en av fyra Halmstadbor som utifrån sina yrkesroller ger oss berättelser från en delad stad.

Att se segregationen i sitt jobb ger en värdefull insikt som vi har valt att utforska vidare i det här temat av "Halmstad växer". Podden görs på uppdrag av Halmstads kommun och när jag, som heter Linda Thulin, träffar Nafiseh på hennes kontor på socialförvaltningen så visar det sig att vi har ganska liknande erfarenheter från början av våra yrkesliv. Nafiseh är beteendevetare och jobbar i dag som verksamhetsutvecklare inom socialtjänsten. Men i början av sin karriär så jobbade hon som socialsekreterare.

– Det är ett fantastiskt arbete för du möter så många olika människor. Du får se så många olika skikt i samhället. Verkligen saker som man inte trodde fanns i Sverige. Saker som sker som man inte trodde. Man kommer verkligen utanför sin egen umgängesgrupp. Att man ser saker som kan vara skrämmande faktiskt.

Har du några exempel?

– Ja, det har jag. Jag har många exempel. Det är allt ifrån att folk faktiskt lever i riktig misär, att man inte har pengar, och inte förmåga många gånger heller, att se till att man kan ordna boende eller arbete eller ha hand om sina barn och sköta sin familj. Så att det är misär som man har sett på vissa ställen. Det var något som jag faktiskt inte trodde i början av min karriär, att det skulle finnas i Sverige i dag, som finns.

Jag kan relatera till detta så väl för innan jag blev journalist så började jag jobba inom narkomanvården. Jag har nämnt det tidigare i podden, att jag var i tjugoårsåldern när jag började jobba med unga människor som hade vuxit upp i utanförskapsområden. Och det ruckade liksom hela min världsbild. För man har ju vuxit upp på ett visst sätt, och man är själv på ett visst sätt och finns i ett sammanhang där människor är på ett visst sätt, och då tror man liksom att det är så världen ser ut, tänker jag. Vad var liksom krocken från din egen uppväxt där du inte hade sett de här sakerna och det som du såg när du jobbade inom socialtjänsten?

– Ja, min egen uppväxt. Jag kommer ju från en ganska traditionell familj med mamma, pappa och tre barn. Man har haft arbete och vi har ju gått i skolan. Och man har växt upp i sitt lilla villakvarter hemma med sin lilla trädgård, där allting var ordnat. Man har inte behövt sakna mat eller tak över huvudet eller ha några begränsningar när det gäller fritidsaktiviteter eller resor eller vad man vill göra. Ett ganska normalt liv.

– Och så möter man andra som aldrig har haft sådana förutsättningar. Flera generationer av familjer som går igenom kontakter med socialtjänsten, som aldrig lyckas komma ur det heller. Så det var någonting som jag mötte som var verkligen utanför min egen värld som jag inte trodde skulle finnas. Man har ju en bild av att Sverige är ett land där alla har det gott ställt och man man har råd med en viss nivå och så. Men nej, det ruckade verkligen på min värld.

En del av temat i den här podden är dels att vi lever i en stad där många människor har det väldigt olika, men också att vi inte känner till varandras olika världar. Och det är verkligen det du beskriver också. Vad tror du skulle bli annorlunda om fler människor hade upplevt det som uppenbarligen både du och jag fått uppleva. Att "okej, här finns en helt annan värld som jag inte fattade fanns i Sverige". Vad tror du blivit annorlunda då?

– Alltså, jag tänker att kunskap är ju alltid viktigt. Det som blir annorlunda är att man får mer kunskap, helt enkelt om hur det är egentligen, utanför sin egen värld. För att vi umgås ju ändå med personer som är likasinnade, som är som oss själva. Som har ungefär samma intressen och konstellationer när det gäller gäller familj och så vidare. Och arbete och så, kanske. Och man möter ju aldrig de här andra personerna som kanske är utanför våra umgängesgrupper.

– Så jag tror att bli medveten om, kanske också gör att man inte har fördomar på samma sätt mot vissa. Det kanske finns en föreställning om att alla som är arbetslösa är lata. Det är inte så. Det vet ju jag som jobbat många år med personer som har haft försörjningsstöd till exempel. Det handlar inte om lathet, det handlar om andra sociala frågor. Det handlar om att man behöver stöd för att komma dit, och så ser samhället ut i dag. Det är inte enkelt för alla.

Det här återkommer i flera av intervjuerna jag har gjort nu, som handlar lite grann om det, att just när man ... för det säger ju även de som jobbar inom skolan och arbetsförmedlingen. De säger samma saker. Och så de som inte har levt i den världen och som betraktar det utifrån, och som kanske bara ser hur mycket pengar de betalar i skatt för de här insatserna. Då kan man kanske känna att: "Det här handlar om lite jävlar anamma. Det handlar om inställning och om man verkligen vill så kan man." Det låter på dig som att det är inte riktigt sant då?

– Det är inte riktigt sant. Det räcker ju inte bara med det. Ibland behöver man ... och alla människor behöver det i alla samhällsklasser egentligen. Det är bara det att i samhällsklasser där man har lite mer resurser, där kanske man inte behöver söka sig till socialtjänsten för att få stöd. Utan då finns andra resurser som kan stötta upp, så man inte hamnar i det läget där man hamnar utanför samhället helt enkelt. Man kanske har sparade pengar på banken, så att om man skulle råka ut för en sjukdom så blir man inte utförsäkrad till exempel och hamnar helt utanför samhällets alla gränser, utan att man har ett skyddsnät. Och det har inte alla i dag i vårt samhälle, tyvärr.

Du jobbar nu som verksamhetsutvecklare och jobbar lite mer strategiskt utifrån ett helhetsperspektiv. Om vi med det jobbet du har ska prata om det här med "den delade staden". Hur jobbar du för att på något sätt se, alternativt motverka, de problemen som en segregerad stad innebär?

– Jag jobbar mycket internt i vår förvaltning och externt med våra samverkanspartner i olika förvaltningar i kommunen. Jag sitter ju också med i det här kommunövergripande arbetet med segregationsfrågor. Jag fick ett uppdrag förra året att titta på hur kan vi jobba mer i våra mer utsatta områden, som också är segregerade områden. Där tog vi fram ett underlag som senare ledde till det som vi kallar "Öppna hjälpen". Vi behöver vara mer ute i samhället och synas. Socialtjänsten behöver jobba på sitt förtroende hos våra invånare i kommunen. Och det är ett viktigt arbete som jag tycker att Öppna hjälpen gör i dag, och där har jag väl varit med och bidragit.

Berätta lite om Öppna hjälpen!

– Öppna hjälpen är ett projekt som vi har haft i ett år nu, ungefär. Grundtanken är ju att man ska vara ute i de här områdena. Det är ju framför allt i Andersberg, Vallås och Oskarström som vi ska finnas till. Vi ska kunna svara på frågor. Vi ska jobba med personer som bor i de här områdena så att det inte blir att socialtjänsten blir någonting läskigt eller otillgängligt för våra invånare, utan vi ska öka vårt förtroende.

– För det finns ju väldigt mycket gott arbete som socialtjänsten gör i dag, som tyvärr inte hamnar i rubrikerna i tidningarna, utan det är ju oftast det som är dåligt och negativt som kommer till tals. Vi vill ju visa vad vi gör. Vi vill visa att vi har väldigt mycket förebyggande arbete där man kan få råd och stöd, innan det går till den grad att man kanske behöver omhänderta barnen eller att det blir tvångslagstiftning. Så det vill vi jobba mycket mer med. Och Öppna hjälpen är ett sätt att nå ut direkt till våra invånare.

Och vara mer närvarande bland människor utan att man har en speciell kontakt på grund av ett ärende?

– Precis. Och vara den länken mellan socialförvaltningens handläggare och rådgivare och samhället. Att man man hjälper till. Man kanske hittar ett förtroende hos varandra och hjälper till att komma vidare till och få kanske en insats här.

Jag tänker återkomma en stund till just det här med socialtjänsten, och både fördomarna som finns, men också att det är lite läskigt med hur lagen ser ut, och allt om kan hända. Men jag tänkte bara stanna i det här strategiska först. För Hanna Glans, som ju är tillväxtstrateg och jobbar mycket med de här frågorna på kommunen, som är med i vårt avstampsavsnitt – hon pratar också om att det är en sak att man bestämmer i kommunen att "nu vill vi göra något åt de här sakerna". Men sen kommer då det här jättestora jobbet som innebär att tiotusen människor i kommunen ska på olika sätt jobba. Alla ska förstå att det här är viktigt, och i varje litet beslut och varje litet möte så ska man ha den här frågan närvarande. Jag tänker att i ett sånt sammanhang låter det som att det du gör spelar roll i det här, att någonstans kunna föra fram det och kunna beskriva och sitta i olika grupper och förklara för människor som kommer, kanske från andra världar. Vad säger du om det?

– Jo, men det är viktigt jag, tänker jag. Representation är viktigt från alla förvaltningar, precis som du sa, för att kunna sprida det. Och jag tror också att vi behöver få in mer kunskap kring de här delarna. Så jag blir ju en liten budbärare, kanske mellan det arbetet där Hanna leder den här gruppen med segregation, och vår förvaltning. Att vi kan ta in den kunskapen vi har i vår förvaltning och göra våra handläggare och medarbetare medvetna om situationen.

Vi pratar ju också om den delade staden och att den är segregerad utifrån att en sorts människor bor på ett ställe och en på ett annat ställe. Och företrädesvis blir det fokus på de lite mer utsatta områdena, framför allt Andersberg och Vallås. Du har ju själv vuxit upp på Vallås. Dina erfarenheter av att växa upp där, och vad man nu pratar om: Om Vallås som ett utanförskapsområde. Vad tänker du om det?

– Ja ... Jag kom ju till Sverige med mina föräldrar på 80-talet. Då var jag tio år och då flyttade vi till Vallås, som sagt. Vallås är ju också ett område som är lite olikt Andersberg. Om man ska jämföra de två områdena, så är det ett område som är lite mer uppdelat. Det finns ju både bostadsrätter, hyresrätter och villaområden. Så inom det området finns det ju också olika subområden. Nu bodde jag ju i ett område där det var villakvarter, men det fanns ju också en blandning av både personer som hade utländsk bakgrund och svensk. Så jag känner inte igen det Vallås som man pratar om i dag, mot det Vallås som jag växte upp i.

Men ni gick ju alla på samma skola?

– Det gjorde vi.

Men det var helt enkelt annorlunda då? Det är skillnad nu.

– Jag tror det. Alltså, jag känner inte igen det när jag hör det. Nu bor inte jag på Vallås i dag, så jag vet inte hur det ser ut exakt, utan det är ju mer det jag hör utifrån. I den klassen jag gick kanske vi var 25 elever och då var vi två personer som hade utländsk bakgrund. Men då får man ju tänka att det här var väldigt tidigt 90-tal.

Ja, men precis. Det var före Balkankriget och allting, så det var en helt annan situation. Men kan du känna ... För jag tror ju att det är som du säger, att nu bor inte du där, så det är säkert jättemånga av de som bor där i dag, som inte heller känner igen bilden, precis som de på Andersberg inte gör, Tylösand kanske också, eller allt vad det nu är. Men kan du känna att du blir lite försvarsinriktad mot ditt Vallås när du här att människor pratar om det på ett visst sätt?

– Ja men det är klart. Absolut! Jag trivdes ju. Det var ju mina bästa år som jag hade på Vallås. Jag har växt upp där, man har lekt på alla lekplatser och gått i skolan. Och jag har ju mina vänner kvar som jag träffade en gång på Vallåsskolan, sedan långt tillbaka. Så det är klart att jag blir det. Och det är klart att jag säger ju inte att jag inte har växt upp på Vallås. Jag säger ju att jag har vuxit upp där. Det är ingenting som jag liksom inte vill tala om, så att säga.

Överhuvudtaget undrar jag lite också: Att ha en sådan bakgrund som dels handlar om Vallås, men kanske framför allt att du har den här utländska bakgrunden, även om du var mer ovanlig när du växte upp än vad det är i dag – hur påverkar det ditt jobb i dag? Vad ger det dig för roll? Och hur tänker du kring det i dag?

– Ja, jag tänker väl egentligen att det är fantastiskt att tillhöra två kulturer. Jag tänker att det tillför så mycket fördelar. Jag tänker på den kulturen som jag kommer ifrån – jag är född i Iran, och den musiken och kulturen och konsten och maten och framförallt sättet man är mot varandra, det tillför ju jättemycket positiva delar till mitt liv.

– Samtidigt som den svenska kulturen, som jag har anammat sedan jag flyttade till Sverige, tillför ju också jättemycket till mitt liv. Så det blir ju att man bygger upp sin egen lilla kultur som passar mig, som reflekterar min personlighet och som reflekterar mitt sätt att vara på. Och det tycker jag är jätteviktigt att tänka på. Att man måste hitta de här guldbitarna i allting som man gör. Det får representera mig som person. Jag vill inte säga att jag är svensk, jag vill inte säga att jag är iransk, utan jag är jag. Jag är Naffi.

Hur upplever att omvärlden ser på dig? Kan de också se det eller eller blir du betraktad på ett visst sätt tycker du?

– Jag tror att eftersom jag tänker så själv, så tror jag det reflekterar på omvärlden också, hur de ser mig. Jag tror att det personliga sättet att tänka på, ens egna positiva sätt att tänka på sig själv ... Att inte se sig själv som något offer, eller utanför, gör också omvärlden mer mottaglig för den man verkligen är.

Det är jätteintressant att du säger det, för det har flera av de andra jag intervjuat sagt. Men utifrån hur vi ser på varandra. Att det hela tiden handlar om att ... Vi tenderar att klumpa ihop varandra och se varandra som vissa saker. Men kan vi börja se varandra som individer? Och det är ju likadant i hur man ser på sig själv egentligen.

– Precis. Och det är så man ska tänka, tänker jag. Och jag tänker också att många som kanske kommer hit idag ... Nu är det ju stor skillnad mot när jag kom till Sverige. Samhället ser ju väldigt annorlunda ut, men jag tror också det är viktigt att tänka på. Vem vill jag vara och vad vill jag bidra till vårt samhälle?

– Jag bor i Sverige och jag kommer att verka här. Jag kommer ha min familj här. Jag kommer ha mitt arbete här. Vem vill jag vara? Vilken pusselbit passar jag in i? Vad vill jag bidra till samhället? För jag tycker att det är jätteviktigt att man ska tänka på, hela tiden: Vad vill jag? Vem vill jag vara? Och det kanske kommer med åldern. Jag vet inte, men det är viktigt att tänka på.

Men du, jag tänker på det här med socialtjänsten. Jag har ju själv lite av ett förflutet där, så för mig är det inte helt ogreppbart. Men jag har också en bild av att för många människor så är det där något som är långt borta, det drabbar andra och det är väldigt otäckt. Vad säger du om det?

– Ja, jag tror att gemene mans bild av socialtjänsten är väl att man får pengar härifrån och att man låser in barn och vuxna som är missbrukare. Men det är ju en liten, liten del av vår verksamhet. Nu tillhör ju inte försörjningsstöd socialförvaltningen, men det här med tvångslagstiftningen är ju en väldigt liten bit av det man arbetar med inom socialtjänsten generellt i hela Sverige. Man jobbar ju mycket med frivilliga insatser och vill komma in och hjälpa till där det behövs, i god tid.

Men är folk – för det tycker jag man kan märka bland, att människor är rädda. De är så rädda för det där sista steget så de vågar inte ens ha den första kontakten. "Hamna inte i de där papperna," liksom. Märker du det?

– Ja, men det märker man ju. Sen är det inte alltid att man behöver hamna i de där papprena heller, bara för man söker sig hit. Utan mycket av våra frivilliga insatser är ju inte biståndsbedömda och man behöver inte hamna i ett socialt register. Man kan ju komma hit och få råd och stöd utan att behöva hamna i våra register, så att säga.

Men jag tänker också på det, för det är det som också är lite aktuellt just nu: Det här med tvångsomhändertagande. Där har det ju varit en debatt nu, apropå att det förekommer en kampanj där man säger att "i Sverige så tvångsomhändertar man barn", företrädesvis om det då är muslimska barn. Alltså, det finns en fördom och en felaktig bild av det. Men jag tänker som ett slags sidospår av den diskussionen – för det är ju naturligtvis inte sant. Men det som är sant är att om du växer upp i Syrien så har du andra förutsättningar att fostra dina barn, om man nu ska uttrycka sig så. Och det är annat som gäller i Sverige och hur man liksom gör, för det som är okej i Syrien är inte okej i Sverige. Och det är klart att det behöver människor få veta. Hur jobbar man med det?

– Det är en väldigt intressant fråga du ställer, för det där är ju ingenting som socialtjänsten ... precis som andra komplexa frågor i kommunen, så är det ingenting som socialtjänsten ensam kan jobba med. Här behöver man ju samla krafter i flera olika förvaltningar, till exempel för att nå ut med budskap. Samverkan här tycker jag är väldigt viktigt. Här behöver man verkligen kroka arm och hitta forum där man kan nå olika delar av befolkningen i Halmstad. Vi i socialtjänsten är ju inte så mycket ute bland folk, på det sättet.

– Det var ju också en av tankarna när vi startade Öppna hjälpen. För vi märker ju att i de områdena behöver man informera lite, men man behöver vara närvarande. Man behöver kommunicera helt enkelt på ett annat sätt. De som bor inom vissa områden är kanske inte lika vana att gå in och läsa på kommunens hemsida och söka information, utan man behöver nå dem på ett annat sätt. Här måste man tänka lite olika, för det är inte så enkelt att förstå allting. Vi har ju ett komplext myndighetssystem i Sverige och med många olika myndighetskontakter som man kommer i kontakt med hela tiden, särskilt som nyanländ.

En annan sak jag reagerade på när jag lyssnade på och pratade med Chatarina Mardell som är rektor på Östergårdsskolan, som ju beskriver att där har man ju också barn med massa olika typer av svårare uppväxtförhållanden. Som hon säger: De har mycket tyngre ryggsäckar när de kommer till skolan. Och jag tänkte på det här med barn som som far illa och som inte får den omvårdnad som de faktiskt har rätt till och behöver. Hur svårt är det för socialtjänsten att nå de barnen och hjälpa dem barnen?

– I de delarna är det ofta så att det kommer in en anmälan till socialtjänsten, och då tar ju den socialsekreterare som har fått den anmälan till sig kontakt med familjen för att höra lite mer kring situationen. Ibland kan det vara anonyma anmälningar som kommer och ibland kan det ju komma från kanske skolan till exempel, som har uppmärksammat någonting. Och där menar jag att det är så viktigt med de här olika samverkansparterna, för att vi som socialtjänst kan ju inte se det själva, utan vi behöver ju de här tentaklerna ute i samhället för att kunna göra vårt jobb.

Och då har också människor som jobbar i skola och omvårdnad och så vidare en anmälningsplikt, så när de ser någonting så måste de anmäla det. Vilket ju är bra, men också kan bli problematiskt då det är oerhört svåra frågor. För vem bedömer om ett barn far illa? Och de där misstankarna, vad bygger de på liksom?

– Precis, det är det absolut. Och det är ju också något vi jobbar med hela tiden, där vi har olika samverkansforum med skolan och diskuterar de här frågorna. För det kan ju vara känsligt att göra en anmälan mot en familj som man kanske har en bra relation till, för det kan ju urholka den relationen som man har byggt upp tillsammans på skolan till exempel. Men samtidigt är det viktigt att sätta in rätt insatser tidigt för att man ska undvika att det blir allvarligare konsekvenser, som att man kanske behöver omhänderta barnen. Så det är väldigt viktigt att vi kommer in i ett tidigt skede.

Du, det börjar rulla iväg. Jag ska avsluta med en särskild fråga: Om du utifrån dina erfarenheter både som människa och inom socialtjänsten skulle få ge ett budskap, eller beskriva någonting till Halmstadbor som lyssnar, som behöver få veta något eller förstå något om sin delade stad – hur låter det då?

– Jag tror att man behöver bredda sin syn lite på saker och ting. Jag tror att det finns en uppfattning om att det området är lite läskigt, "där ska vi inte vara", och så vidare. Som jag sa innan också: Det här med kunskap ökar ju också förståelsen för varandra. Men det är svårt. Jag tycker det är jättesvårt. Alltså, man umgås ju i de kretsar där man umgås och det är väldigt svårt att komma in som nya personer som kanske har annan bakgrund, till exempel.

– Men jag tänker på föreningsliv för ungdomar till exempel. Det är ett jättebra forum för att träffa nya människor och få en ökad förståelse för varandra. Så det är ju superviktigt att barnen får komma ut och delta i olika aktiviteter. Om det är kulturaktiviteter eller om det är sportaktiviteter. För det är ju ett extremt bra forum. Och arbetsplatsen till exempel. Det är också ett väldigt bra ställe att träffa nya människor och få förståelse för varandra. Så det behöver vi bli duktigare på.

Nafiseh Nazem, verksamhetsutvecklare inom socialtjänsten. En av fyra Halmstadbor som utifrån sina yrkesliv ger oss berättelser från ett delat Halmstad. De andra som medverkar är rektorn Chatarina Mardell, Johan Björnqvist som är urban utvecklare på HFAB och arbetsförmedlaren Daniel Jönsson. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktör är Susanne Ståhl. Jag heter Linda Thulin och är frilansjournalist. Hej då!

Och faktum är att bara ett stenkast därifrån hittar vi ett annat lyckat exempel. För där jobbar 45-åriga trebarnsmamman Ansam Tohy med att göra och sälja lunchmackor, på det som är hennes livs första jobb. Hon gick med i organisationen Wow och blev det som kallas för kandidat till svenska Jenny Bänsch Larsson som kallas agent i den delen av verksamheten som hjälper utländska kvinnor att få ett jobb. Jenny fick via kontakter i nätverket nys om ett jobb som hon trodde skulle passa hennes kandidat Ansam.

– Han letade efter en parhäst, en person som han kunde liksom ställa i fronten och som kunderna skulle älska. Och då bara föll polletten ner. Ja, det är så klart. Det finns ju bara en, det är Ansam. Med det här stora leendet, och hon kan mat och så. Så han var modig nog att säga okej, vi testar. Och jag tror inte att Uffe skulle klara sig utan Ansam idag faktiskt. Ni är som två parhästar eller hur?

Vad är det bästa med att ha ett jobb nu då?

– Integration i samhället, jag har känt frihet och personlig trygghet. Och kan göra olika saker. Det känns mycket bättre.

Ansam pratar mycket om tryggheten, samhörigheten och självförtroendet som hon har fått av att ha ett jobb. Språket är fortfarande svårt för henne. Hon förstår mer än hon pratar, och hon kan jobbspråket bättre än det som krävs vid ett samtal som det som hon och jag har nu. Att jobba och att lära sig språket är den enda vägen att komma vidare i sitt liv i Sverige, tycker hon. Och när jag frågar om vad som är svårast här så är det förstås språket. Men också att fostra tre barn in i ett land och en kultur som hon själv inte kan. Olikheterna mellan kulturerna kan ibland vara svåra, inte minst för kvinnor, det vet vi. Just Ansam har inte upplevt några direkta problem, men Jenny berättar att man på Wow försöker att hjälpa till för att kvinnorna inte ska hamna i kläm.

– Vi är ärliga. Vi är som en familj, lite grand. Att vi ställer krav precis som ens mamma gör. Och vi är inte alltid uppskattade för att vi är ganska raka. Men det är också det som krävs tror jag. Man måste förstå att det finns stora skillnader. Och precis som Ansam säger, ska man integrera sig så måste man också själv utvecklas och förändras. Vi brukar säga håll fast vid dina traditioner och håll fast vid allt det här som är viktigt som man har med sig från sitt hemland. Men anpassa dig efter regler och system och hur allt funkar i ditt nya hemland. Då blir det så mycket lättare.

Wow grundades som sagt av Linda Törner 2013 och verksamheten har under åren utvecklats till att handla om mycket mer än att bara ses på de där onsdagsluncherna. I dag är man uppemot 600 personer i Halmstad, verksamheten har smittat av sig till andra städer och man har också helt nyligen ingått partnerskap med Halmstads kommun. De har också insett att det finns bättre sätt att integrera människor än att en enskild svensk yrkesperson ska hjälpa väldigt många på samma gång.

– Som arbetsförmedlare så kanske du ansvarar för hundra, eller till och med mer, personer. Och när du är SFI-lärare så är du den enda som kan svenska flytande och kanske har hand om 20, 30, 35 personer. Det är ett ganska svårt uppdrag att lära någon, både ett språk och om en kultur. Så min idé var då att tänk om vi kunde jobba en till en. Om man då ska hjälpa tio invandrarkvinnor så kanske det är bättre att vara tio svenskar, i stället för att en då ska hjälpa tio. Så det var min idé, att vi skulle vara fifty-fifty.

One Goal kallas jobbverksamheten, som alltså hjälpte Ansam att få sitt jobb. Men under åren har man utvecklat verksamheten allt eftersom man har upptäckt nya behov, säger Linda Törner. Onsdagsluncherna har svällt till tre måltider och aktiviteterna är många.

– Och då har vi cykelskola, det är många som inte kan cykla, simskolan, det är många som inte kan simma. Vi har gå och tala svenska. Sedan har vi en bokcirkel för dem som är lite mer bevandrade i det svenska språket, som också är redo att läsa böcker och analysera dem. Sen har vi något som heter Empower Mom där vi fokuserar på kvinnor som är föräldralediga. Vi har ganska många kvinnor som är föräldralediga både en och två, tre och fyra och fem gånger. Och då är det viktigt för oss att möta dem i detta, för det blir ganska ensamt när man går hemma.

Ja kvinnorna som söker sig till Wow de är ju i grunden nyfikna på andra och vill bidra till att hjälpa andra att finna sig tillrätta här. Men alla människor i vårt land resonerar ju inte så. Inte alla uppskattar att samhället och människorna är annorlunda mot vad vi kanske är vana vid. De vill gärna att det mesta ska vara som förr. Vad har Linda Törner för medskick till dem, undrar jag.

– Jag tänker att man kanske ändå inte vill det egentligen. Jag tänker att vi alla egentligen vill väl, och att vi alla mår bra av att hjälpas åt och känna att vi gör skillnad. Så det är väl snarare det att man måste göra väldigt lättillgängligt. För många av våra invandrarkvinnor de säger att de inte tror att svenskarna vill träffa dem. De upplever att de inte är välkomna i vissa sammanhang. De blir inte bjudna på barnkalas och de blir inte bjudna på ditten eller datten. Men då brukar jag tänka att det är inte det, att vi inte vill träffa dem.

– Det är bara det att vi upplever att vi inte har tid. För i vårt schema så är det ofta väldigt tajt. Först lämnar man barnen och så går man till jobbet och sen ska man kanske träffa mormor eller farmor. Och så ska man träna och sedan är liksom dagen slut. Så jag tror inte att vi inte vill träffas utan jag tror att vi bara inte ser hur det ska gå till. Och lägger man till att ja och så ska du hjälpa någon som behöver hjälp och så där, så tänker man. Det ska jag göra, fast just nu hinner jag inte. Då är ju till exempel vår Wow-lunch ett enkelt sätt. Jag kanske kan gå på lunch två gånger per år, två timmar. Jag tror att vi måste hitta de här plattformarna där man inte behöver ändra sitt liv för att ta in någonting nytt. Och det tror jag att väldigt få människor egentligen inte är öppna för.

Men varför väljer då människor att engagera sig frivilligt och ideellt i att göra ett jobb som man skulle kunna tycka är samhällets ansvar. Såhär förklarar Jenny det:.

– Det är inte så himla svårt när man tycker om någon. Ja, Ansam nickar. Jag tror att det är där det börjar på något sätt. Vi bor i Sverige alla. Vi är här och Ansam och Ansams familj är här och de kommer att vara kvar här. Så att det enda och det rätta vi kan göra det är att hjälpas åt helt enkelt. För vi bor här alla tillsammans. Mycket är ju att någon har varit där och haft en fantastisk upplevelse. För det sker något magiskt. Det låter lite flummigt kanske, men det är väldigt häftigt att se att vi är alla precis likadana, oavsett om vi kommer från Irak eller Libanon eller Syrien eller Somalia eller vad det är. Det är bara det att vi har olika bakgrund, men vi är fortfarande kvinnor allihopa.

Jenny Bänsch Larsson, en av flera hundra Halmstadkvinnor som alltså engagerat sig i organisationen Wow för att hjälpa kvinnor från andra länder att komma in i samhället. Hon var också ett av flera exempel i det här programmet som var ett slags uppföljning efter berättelserna från de delade Halmstad. Där fick vi ju en del dystra beskrivningar av hur uppdelad vår stad är. Men kanske har det här programmet gett lite inspiration till att även i det lilla lyfta blicken utanför det vi är trygga med, och vilja veta lite mer om hur andra halmstadbor har det i sina liv. Om du missade berättelserna från de delade Halmstad så finns de på samma ställe som du hittade det här programmet.

Halmstad Växer görs på uppdrag av Halmstad kommun. Redaktörer har varit Lotta Edin och Karin Back och jag heter Linda Thulin.

I det här temat så vill jag som heter Linda Thulin vända och vrida lite grann på det där med vad som är folklig förankring och i vilken mån politikerna fattar eller ens bryr sig om vad medborgarna egentligen tycker. I en kommun så är det ju bara några få personer som är heltidsanställda som politiker. Resten, de som sitter i nämnder, styrelser och kommunfullmäktige eller är ordförande i nämnder, styrelser och kommunfullmäktige, är ju fritidspolitiker och gör sina förtroendeuppdrag utöver sina vanliga jobb.

Men Jennie Axelsson har alltså varit ett av de anställda kommunråden i Halmstad sen valet 2014. Nu har hon bestämt sig för att kliva av och därför passar hon bra att prata med om de här frågorna nu när de valår och allt. Jenny är visserligen centerpartist, men hon svarar på mina frågor i egenskap av heltidspolitiker i Halmstad. Till exempel så är hon ordförande i kommunstyrelsens samhällsbyggnadsutskott och har haft mycket att göra med den långsiktiga planeringen, alltså översiktsplanen av Halmstad. Det är ett jobb som har väckt många reaktioner och det har inte varit helt enkelt. Det berättar Jenny när vi träffas på hennes kontor i Rådhuset.

– Ja det är ju ett gigantiskt arbete som Halmstads kommun och alla andra kommuner behöver ta sig an då och då. Att planera strategiskt för hur en kommun ska växa. Det svåra är ju att det vi vet nu visste vi ju inte alls för femton år sedan. En del av de sakerna. Hur vi planerade då. Och allting bygger ju på det man redan har gjort. Jag tänker till exempel på klimatanpassning, åtgärder man gör där. Var är det lämpligt att bygga? Var är det inte lämpligt att bygga? Och hur vi gör nu kommer ju spela roll om 50 år. Så att man är ju en pusselbit i sin planering helt enkelt. Och det är många, många kompetenser som är involverade i ett sådant här arbete. Och inte minst invånarna, eftersom de ju tycker till i olika delar av processen.

Kan det vara lite läskigt ibland veta att man fattar beslut för en framtid som man egentligen inte vet så mycket om?

– Absolut. Och en stor ödmjukhet. Och jag tänker att både som tjänsteperson, politiker och invånare så måste man ju vara beredd att tänka litegrand på de premisserna.

Det är ju bland annat det som kommit som en följd utav översiktsplanen som gör att jag vill prata om det som vi ska prata om i det här temat som handlar liksom om det som vi då väljer att kalla för nån slags folkets vilja eller folklig förankring. För det har ju blivit ganska mycket protester och synpunkter kring olika typer av byggen och så där. Har du blivit förvånad över att det har blivit mycket reaktioner och väckt mycket olika typer av protester?

– Egentligen inte. Det som alltid är utmanande i planeringsprocesser eller beslut som kommunen tar är ju att ofta kommer reaktionerna för sent. När det gäller översiktsplanen så har det varit ett stort engagemang hela processen. Där kan man inte säga att befolkningen har vaknat för sent och det tror jag också beror på hur vi har arbetat från kommunens sida.

Hur har ni gjort då menar du?

– Just översiktsplanens process inleddes ju med det som vi kallade för tidig dialog där man på olika platser höll möten och berättade om att nu ska det här arbetet startas upp. Och det handlar om att lägga en långsiktig planering. Vi frågade redan då Vad tänker ni om kring eran trakt? Och ta med sig det in i det tidiga planeringsarbetet.

– Men du frågar om reaktioner förvånar? Ja, ibland så gör de det. Och det som litegrann kan förvåna en är kanske den, ska vi kalla det trångsynthet ärligt talat, som finns ibland där man tycker att det är bra att kommunen växer, men man vill inte att det ska byggas hus eller skolor just i närheten av där man bor själv. Det där blir ju lite krokigt.

Men också djupt mänskligt. Är det inte det?

– Verkligen!

Vad tänker du om hur man liksom behöver hantera det rent politiskt för att någonstans parera båda de här motstridiga intressena?

– Jag tänker att det är både politiken och kommunen som organisation som behöver jobba med det, för det handlar ju om kommunikation. Det handlar ju om att som invånare känna att man inte för sent fick reda på eller förstod att någon förändring var på väg att ske. Så vi ska nog inte underskatta behovet av att väldigt, väldigt tidigt kalla till till exempel öppna möten, berätta att någonting är på gång. Och försöka förklara varför vi planerat till exempel för en ny väg eller en ny skola.

Det där är ju viktigt. Och som sagt, det finns mycket att lära kring det som jag vet att det också kommer att göras framöver. Men jag tänker också – och det vet jag att Jonas Bergman sa när jag pratade med honom i början av den här serien – att människor ändå liksom inte fattar vidden av besluten förrän det är ganska sent i processen. För det här är ju inget som vi som vanliga invånare begriper oss på så där jätteväl. Kan man vara säker på att de där tidiga åsikterna och inspelen som man får verkligen representerar hur folk tycker?

– Nej, det kan man ju inte vara. Och det kan man sällan vara. När det dyker upp ett antal människor på ett öppet möte som hålls, så är det ju väldigt svårt att veta om det de framför representerar det som orten tycker. Och därför är det viktigt att försöka som förtroendevald att prata med många. Jag ingår ju i ett parti och har många partikollegor och det är vi tillsammans som kan lyssna vad medborgarna tänker och känner kring en viss fråga. Det är ju ingenting som en enskild förtroendevald kan klara av.

– Och därför är ju just det stora ”tillsammansarbetet” underifrån väldigt viktigt för att veta om hur diskussionen går. Sen kan det ju vara så ibland att politiken behöver ta ett beslut som inte överensstämmer med det som väldigt många invånare lyfter fram att man helst vill se. Så är det ibland och då gäller det också att kunna förklara, våga förklara, finnas där för att prata och berätta vad är skälet till att vi har tagit den ställning som vi har gjort?

Men det här att lyssna på medborgarna och att ha en bild av vad Halmstadborna egentligen vill. Jag kan också få en känsla av att det är ett helt hopplöst arbete, för hur du än gör så har du ändan bak. Det kommer alltid finnas någon som tycker att de fattar inte vad vi vill.

– Ja, men så lätt ger man ju inte upp. Och som sagt, man är inte ensam i det. Man kompletterar varandra. Man får många som gör det arbetet tillsammans. Men det viktigaste av allt är ju just att man slänger sig ut bland folk. Och man vet aldrig när man går genom stan på morgonen, vilka samtal man kommer att ha, vem som kommer att stanna en och vilket samtal som blev det viktigaste den dagen. Det kan komma de mest oväntade frågor.

– Och ibland blir man hejdad av folk man tänker nej, nu är det någon som ska vara kritisk igen, men tänk då är det tvärtom! Då är det nån som säger: "Jag vill bara säga att det där tycker jag att ni gjorde jättebra". Då är man varm i hjärtat resten av dagen.

Råkar du ut för det mycket att folk stannar dig på stan och vill prata?

– Ja, det kan jag nog säga att jag gör.

Vad handlar det om då?

– Det kan vara precis vad som helst. Det kan vara en kort åsikt. Det kan vara en fråga. Det kan vara att man bara vill prata lite grann. Och som sagt, man vet ju aldrig när man börjar prata vad som ska komma. Så om man inte har jättebråttom så tycker jag att man ska ta sig tid och stanna och resonera en stund.

Du, jag har ju kommit tillbaka till Halmstad nu efter att ha varit borta i nästan ett decennium. Jag har varit hemma nu i drygt ett år. Jag fick ändå nån slags känsla av att det finns en större frustration hos medborgarna, av att politikerna inte lyssnar och att de inte har örat mot rälsen. Att de fattar beslut för snabbt och inte har läst på och allt vad det nu än är. Vad säger du om den bilden?

– Det är nog många som delar den bilden. Jag tycker, egentligen har problemanalysen ganska många sidor. För att vi ska ju också komma ihåg att det är färre och färre personer som själva är aktiva i ett parti. Och är man medlem i en organisation så får man ju en del information genom att vara med i det sammanhanget. Man får information från partiets förtroendevalda till exempel, om processer som är på gång.

– Och står man utanför sådana sammanhang och kanske heller inte tar del av lokal media så mycket som de flesta gjorde för låt säga 20 år sedan. Då kan ju en del saker komma som en överraskning och då kanske just den här reaktionen väcks. Sedan är det jätteviktigt att en kommun alltid ska kommunicera neutralt. Men också verkligen aktivt kommunicera. Berättar om de processer som pågår och också försöka förklara varför de pågår.

– Och så har vi då de enskilda partierna som ju är väldigt viktiga i det här sammanhanget, som kommer med sin beskrivning av processerna. Och ofta då till det ligger en värdering naturligtvis. Vi vill att den här vägen ska byggas eller vi vill inte att den här vägen ska byggas. Så det är ju många tillsammans som måste stå för att låta invånarna veta.

– Men invånarna måste också själva släppa in oss och faktiskt kanske vara aktiva själva till att vilja ta emot att söka samhällsinformation. Och där tror jag kanske att beteendet har förändrats ganska mycket de senaste 15–20 åren. Tar man del av lokal media som på något vis är neutral så får man en viss typ av beskrivning. Men är man inne i sociala medier och följer vissa grupper, då är ju informationen desto snävare och sällan fullständig.

Så sociala medier har gjort att man liksom egentligen får en sämre bild av hur saker ting hänger ihop. Tolkar jag dig rätt då?

– Om man bara tar del av viss social media så finns det naturligtvis en stor risk att informationen inte är neutral och inte komplett. Sen har ju social media väldigt många fördelar, även för ett parti, för en politiker och för en kommun. Det är ju en fantastisk kommunikationskanal, men jag tycker att den behöver kompletteras med andra för att ge dem den input som man behöver ha.

Jag har också märkt det här under mina år som journalist, då jag också har varit nära samhällsfrågorna. Vi som jobbar med de här sakerna kan ju väldigt väl – för det måste vi – hur det fungerar och hur en kommun är styrd och sådär. Men vanliga människor som har andra liv och en vardag och allt vad det nu är, har ju inte så mycket kunskaper. Vad tänker du om sambandet mellan tonläget och kunskapen om hur det funkar och hänger ihop?

– Jag tror absolut att det finns ett samband. I grund och botten så handlar det här om en kunskap hos den enskilde personen. Om ska vi säga samhället. Om rättigheter om skyldigheter, om demokrati, och dialog. Och är man dåligt insatt i det som invånare och helt enkelt känner kanske att man står lite långt ifrån dialogen. Då är det säkert lättare att man känner sig bortglömd eller missförstådd och då vet man att då kan man ju lätt bli frustrerad.

– Så det absolut viktigaste vi kan göra för att grunda för en god dialog och för att undvika konflikter eller stora missnöjen är ju att vi hjälps åt från invånarnas sida och från kommunens och partiernas sida att förstå vad egentligen samhällsplaneringsprocessen till exempel eller samhällsutvecklingen handlar om.

– En kommun kan ju inte alltid välja om den förändras, hur den förändras utan vi måste ta oss an det. Där återigen transportsystem, klimatanpassningar är ett sådant ämne där kommunen naturligtvis inte kan sitta passiv, men ibland måste agera på vissa sätt, vilket kan väcka reaktioner. Men det kan också handla om något så enkelt som att förstå som invånare, hur man kan söka information, hur man kan läsa och lära lite mer, om det här som man undrar kring.

Skulle ni behöva ta ett lite större ansvar när det gäller hur ni fattar beslut och hur ni informerar oss? Med tanke på att kunskapen kanske är ganska låg och människors tid och engagemang att sätta sig in i sådana här saker inte heller är så stort.

– Kommunikation är det svåraste som finns för den måste anpassas efter den som ska ta emot den. Vad behöver just den personen? Nu har vi över 100 000 invånare i den här kommunen och behovet hos dem ser väldigt olika ut. Vi behöver som kommun – och de enskilda partierna – behöver absolut ta sig en ständig funderare på hur man kommunicerar, hur man uttrycker sig, hur språket är formulerat, vilka kanaler man finns i och vart man finns fysiskt tillgänglig för samtal och öppna möten.
– Men det handlar ju också om en folkbildning i grund och botten där man som invånare behöver ha en grundkunskap och vara stärkt i hur man tar sig an information. Hur får man reda på saker? Sen välja om man är intresserad av det eller inte, men inte bli portad innan bara för att man inte tog sig in i att kunna ta del av det.

Det vilar ett ansvar på den enskilda individen att ta in information, speciellt kanske om man då ska vara med och ha med en åsikt och så. Vad tänker du om vilket ansvar som vilar på er som politiker? Alltså när man sitter längst fram i tåget så är det väldigt lätt att se vad som behöver hända och man har också kanske lite bråttom fram för att man vill se förändringen. Ansvaret för att se till så att alla känner att de är med på tåget och att det inte går för fort. Vad tänker du om det?

– Ja, det är stort. Och här handlar det ju om att kunna skilja på vad som måste ske och hur snabbt det måste ske. Och vissa beslut kan ju för de som har stått långt ifrån processerna kännas som att de kommer ganska snabbt, medan det kan ha arbetats med det i många år.

– Och då är vi återigen där att det handlar om att sätta invånarna, företagen, organisationerna som finns i våran trakt på banan. Och hoppas att de blir nyfikna. Att någon nappar på den här informationen som vi lägger ut. Så att det inte är så att vi sprider information men sen väcker inget större intresse och sen när det väl går i mål och blir konkret så kommer reaktionerna. Att lägga upp det på det sättet att man förstår att det är nu vi ska börja ställa frågor och nu vi ska engagera oss för att påverka.

Men går det?

– Det finns inget svar på det.

Jag tänker just utifrån det mänskliga beteendet att vi faktiskt som vi var inne på innan, att vi har en tendens att det är inte förrän saker blir väldigt konkreta, eller vi lär oss hur de påverkar just oss, eller vi hör vad någon annan har tyckt eller så som vi kan börja bilda oss en uppfattning. Vilket innebär att den där drömmen om att få med folk tidigt kanske inte ens är så realistisk.

– Nej den är svår. Och det beror ju på också om man som invånare och individ, står ensam och tar information från ett kanske snävare håll, eller om man kanske tillhör till exempel en intresseorganisation där man tillsammans tar sig an, tittar på och diskuterar, kritiserar olika processer som till exempel kommunen har i gång.

– Då kan man ju knåda de idéerna och frågeställningarna tillsammans och där förstå lite mer. Vad handlar det här om och kanske kunna mer sakligt formulera sin kritik och sina frågor. Jämfört med om man sitter mer ensam på sin kammare och retar upp sig, antingen skäligt eller för att man har faktiskt missförstått eller inte fått hela bilden. Så där tror jag att sammanhanget spelar roll, vilka som är avsändaren av kritiken. Om det är en knådad kritik eller en liten blixtkritik.

Men det betyder att, för vi har ju ganska många aktionsgrupper nu. Det har varit om Eketångaskogen, det har gällt Folkparkens bevarande, och det finns ju en när det gäller hotellet på Österskans. Då välkomnar du den typen av grupper då för att man mer kan samlas kring vad man tycker är viktigt?

– Långsiktiga intressegrupper och intresseorganisationer är ju ovärderligt. De är absolut ingen kritisk motpart till ett parti eller kommun på det sättet, utan jag tycker att de är en väldigt nyttig, och viktig samtalspartner. Ibland tycker man olika, ibland tycker man lika, men allting, alla grupper eller konstellationer som kan formulera frågor, inspel, åsikter och skicka till en kommun eller till ett parti.

– Det är ju precis det som vi ber om i de demokratiska processerna och ju mer avstämd den är och att det representerar en grupp så blir det ju verkligen någonting att ta på. Sen vill jag inte missförstås, det är inte så att en enskild åsikt från en enskild invånare inte betyder någonting. Men det är klart att när det finns en intresseorganisation som vi har återkommande dialog med, till exempel från ett parti, så bygger man ju också upp en relation och kan ha en diskussion på ett annat sätt.

Jag skulle vilja resonera lite grand kring hela konceptet representativ demokrati. Jag tänker att egentligen så innebär det att vi väljer er politiker och sedan ska ni liksom vara våra utförare av detta. Är det så att vi överdriver hur mycket vi som vanliga medborgare egentligen ska vara med i den här processen mellan valen. När det nu är så svårt och komplext. Alltså att man ger en bild av att alla vi ska få vara med och bestämma och delaktigheten är så viktig och så vill man ha med oss. Fast egentligen så fattar vi ju inte alls vidden av vad det är som det handlar om, att det varit bättre att låta er som kan det göra mer. Är du med på hur jag tänker?

– Ja, jag förstår din fråga. Det enkla och lite elaka svaret är: Ja, kanske ibland. Men det där handlar ju också om en tillit till den representativa demokratin. Och faktiskt de unika förtroendevalda som man då känner och har ett förtroende för. Det är också så att vi förtroendevalda är lekmän. Vi är folkets representanter under mandatperioden, men vi är ju inga sakexperter.

– Om man sitter till exempel i socialnämnden så är man kanske brevbärare eller förskollärare. Man sitter där för att representera invånarna och det gör ju att man som förtroendevald tar emot material, förslag till beslut ska vara utformat på ett sådant sätt att alla kan förstå det. Och utifrån det på bästa förmåga så är man med och tar de här besluten. Där tycker jag att man ska ha en tillit till de förtroendevalda som den representativa demokratin har utsett.

– Men däremot när det gäller sakfrågor som är speciella. De väcker känslor. Då måste man ju som förtroendevald och som parti förstå att här räcker det inte att vi själva tar ställning. Man måste då sticka upp fingret i luften och känna efter vart vinden blåser. Gå ut och fråga, fråga sin medlemsgrupp, kanske hålla öppna möten i en ort, inhämta synpunkter och sedan ta ställning. Och har man arbetsprocesser på det sättet, då tror jag att man som invånare mer kan känna att ja, man lyssnade faktiskt. Man frågade lite grann och sen så bestämde man sig vad man tycker i den här frågan.

– Allas åsikter är viktiga, men att som politiker kunna skapa sig en uppriktig bild av hur representativ den här åsikten är, är ju väldigt, väldigt viktigt. Och då kanske man som politiker själv behöver ställa ett antal kritiska frågor till en mängd personer. Jag har hört att, många säger att det är så här man vill ha det. Hur ser du på den saken? Då kanske man får ett liknande svar eller så får man ett helt annat svar. "Nej det där gör väl ingenting om man bygger den där vägen. Det vore väl jättebra", till exempel. Att återigen inte sitta på sin kammare, inte sitta för isolerad, inte bara prata med de man redan känner eller vilka man känner till. De vet man ju vad de står för. Så det är ett arbetsamt och tidsödande sätt. Men man måste ju göra det.

Du uttryckte det bra där, du vill veta hur representativ är en åsikt? Det hade man behövt en massa statistik och fråga Halmstadbor med jämna mellanrum tänker jag. För det är också nästa sak då. Demokratins dilemma i att de som skriker högst kan få sin vilja igenom och att som politiker stå emot det. Att röststarka grupper kan liksom skapa kalabalik eller skapa uppmärksamhet medan vissa andra grupper inte skriker så högt när dom inte får som de vill. Vad tänker du om det?

– Precis så är det ju och som beslutsfattare så står man inför olika scenarios. Antingen att den grupp som skriker högst är mest representerad linje, eller att den grupp som skriker högst inte representerar så som flest tycker. Men som beslutsfattare är det ju även så ibland att även om du vet att de flesta faktiskt inte vill se den här förändringen så är det det beslutet som vi som kommun behöver ta.

– Det absolut sämsta som alltid kan hända och den största förlusten. Det är ju om man som invånare känner en minskad tillit till sin kommun, en minskad tillit till sina förtroendevalda och att vi bygger på avståndet mellan förtroendevalda och invånare. Det absolut den största förlusten i alla de här processerna och det jag skulle vilja se är ju att fler invånare tog sig an ett förtroendeuppdrag en kortare eller längre tid i sitt liv.
– Det är otroligt lärorikt och jag kan lova att många av de fördomar som man har innan om att det är så lätt och det är väl bara att bestämma. De kommer lite grann på skam och det man får i stället är en väldigt fin kunskap om hur en kommun fungerar och vad demokrati behöver innehålla.

Jenny Axelsson, avgående kommunråd i Halmstad och en av fyra personer som berättar utifrån sina perspektiv om kopplingen mellan politikernas beslut och folkets vilja. De andra som intervjuas är Hallandspostens insändarredaktör, Dalila Dorai, statsvetaren Jörgen Johansson och klimataktivisten Ingrid Bergelin. Halmstad växer produceras på uppdrag av Halmstads kommun. Redaktörer är Karin Back och Lotta Edin. Jag heter Linda Thulin och är frilansjournalist. Hej då!

Ingrid Bergelin har alltid varit samhällsengagerad, men när yrkeskarriären som läkare var aktiv och barnen små blev det mest på ett intellektuellt plan.

Så dök Greta Thunberg och Fridays for future upp ungefär samtidigt som det var dags att fundera över pensionen. Det var i samband med ett medborgarsamtal som engagerades av en lokal förening i hennes dåvarande hemstad Mora som något blixtrade till.

Ett gäng ungdomar bildade föreningen “Ett Mora för alla” för att skapa demokrati, tolerans och gemenskap i lokalsamhället. Medborgarsamtalen handlade om olika aktuella frågor och vid ett av dem, som handlade om klimatet hände något berättar Ingrid:

– Som det oftast är så var det ju mest äldre människor som hade lyssnat på det här och kommit till det här mötet. Och så var vi inte så jättemånga. Och jag sa väl lite grann så att ja, men kanske vi kan prata lite allmänt om det här. Och då var det en äldre kvinna som ställde sig upp. "Nej, vet ni vad?", sa hon. "Nu måste vi faktiskt få något gjort, för våra barn och barnbarn. Det är många här som är oroade och vi vill att det ska bli något gjort". Okej.

– Och i Mora var det så att där kan man lämna medborgarförslag och då slutade kvällen med att vi lämnade in flera olika medborgarförslag till kommunen i Mora. Bland annat så föreslog vi att Mora skulle gå med i någonting som heter Klimatkommunerna som är en förening. Halmstad är med i Ekokommunerna, men Klimatkommunerna är en organisation som är lite mer – upplever jag i alla fall – på. De driver ett klimatarbete på kommunal nivå. Och det slutade med att Mora gick med i Klimatkommunerna. Så det kändes lite roligt.

Vad gjorde det med dig då? För då var det som du sa att du hade engagerat dig på ett intellektuellt plan innan, men här började det lite mer praktiskt. Vad var det som väcktes när du gick med där?

Jo, jag kände ju ändå att, en människa kan ju inte förändra världen och man kan ju ofta bli desillusionerad och bara frustrerad för man tycker det händer ingenting. Men för mig var det ett sätt att känna att ja men jag gör något. Och titta! Det var ju flera som tyckte som jag. Vi var många som ville någonting och det blev faktiskt ett resultat. Det kändes bra att det hände nåt.

Och det tog du med dig när du flyttade till Halmstad?

– Ja, då hade jag också hört talas om... Det var en ung man som jag träffade när Fridays for future stod på gågatan i Mora. Och då var ju den här rörelsen som heter Extinction Rebellion alldeles nystartad och han sa det här kanske är nåt. Och då började jag att titta på det och... Den har ju varit väldigt kontroversiell, men den säger sig vara för fredlig civil olydnad, inget våld. Och deras mål att vi ska komma till ett fossilfritt samhälle ställer jag mig verkligen bakom.

– Så jag läste in mig lite grann på dem. Och de har ju så att de försöker upplysa människor. De hade olika föreläsningar och eftersom jag är ganska van att föreläsa så var det så att jag och en ung man som var musiklärare i Mora, vi åkte runt och hade föreläsningar om klimatkrisen. Alltså det som i IPCC, det var ju fakta som presenterades och sedan så drog jag den faktadelen och han drog mer rörelsens mål och så. Och vi var ju lite olika. Han var ung, skäggig och trasiga jeans och jag var lite mer propert klädd och äldre. Vi tyckte det blev en bra kombination. Visa att det här handlar inte om att det bara är unga revolutionärer. Det här berör oss alla.

– Och sen så fick jag igenom det här Extinction Rebellion så fick jag en förfrågan. Det var några unga människor i Halmstad som ville ha en föreläsare som skulle komma. Och då var det så att då hade min man och jag bestämt att vi skulle flytta till Halmstad när vi blev pensionärer. Så då skulle jag ner och titta på lägenheten som höll på byggas. Så då sa jag att jag kan hålla föredrag. Så då höll jag ett föredrag för Extinction Rebellion.

– Och så träffade jag några och då bildades det en grupp här nere i Halmstad. Men sedan har den gruppen tyvärr, det har inte blivit så mycket. Och jag, jag vet inte... Jag stöder fortfarande målet med Extinction Rebellion, men jag kanske är lite mer tveksam till metoderna. Men jag måste säga att jag kan ändå ställa mig bakom det de vill.

Och det som vi som Halmstadbor känner igen är ju då det som ni kallar för klimataktion där ni cyklade runt och, ja berätta lite om vad ni gjorde.

– Jo, det var ju så att det var ju när pandemin var som värst. Och vad ska man göra? Man kan inte samla massvis med människor på torget. Så då kom vi på att vi kan ju cykla. På covid-säkert avstånd. Så då bestämde vi oss för att vi skulle cykla för klimatet för att visa människor att det är viktigt att vi gör någonting. Och då fick vi ju med flera olika föreningar. Det var Klimataktion, det var Fältbiologerna, Klimatstudenterna och Cykelfrämjandet. Vi var många olika organisationer som deltog i de här cyklingarna som vi kallade det.

– Och då cyklade vi runt i centrala Halmstad bara för att visa att vi bryr oss om klimatet. Vi måste göra någonting. Och sen så har det blivit så att vi har gjort det en gång i månaden i över ett år nu och vi har blivit flera. Och till slut så sa vi att vi bildar ett nätverk. Alltså vi är ingen förening eller, vi är bara ett löst sammansatt nätverk. Och vårt mål är ju att kommunen ska leva upp till Parisavtalet. Och det känns ju som ett mål som är oerhört stort.

– Men jag tänker så här att man måste ju börja någonstans. Och tanken med det här nätverket är ju att vi ska samla så många invånare som möjligt. Vi är partipolitiskt och religiöst obundet. Det här är ju inte... Den här frågan handlar ju inte om partipolitik.

Har det varit viktigt att det inte ska vara partipolitiskt?

– Ja

Men hur tänker du kring möjligheten att påverka. Är inte den större om man engagerar sig rent partipolitiskt?

– Kanske, men jag tror också att det måste finnas utrymme för att påverka utan att det är partipolitik, för det blir så lätt en polarisering. Jag tycker absolut att... Jag beundrar de som engagerar sig i ett parti och arbetar för det de tror på. Men den här frågan vad gäller klimatförändringarna. Man kan väl säga att vi befinner oss i, som Naturskyddsföreningen säger, en trippel kris. Dels är det uppvärmningen av klimatet. Dels är det förlust av biologisk mångfald och sen är det den kemiska, alltså miljögifter som vi människor har släppt ut och fortfarande släpper ut i vår miljö.

– Den krisen handlar ju inte om vilket parti jag röstar på. Det är någonting som engagerar oss alla, alla människor. Och om man inte känner att man hör hemma helt och hållet i något parti så måste man ändå kunna engagera sig.

Krävdes det en trippelkris för att du skulle känna att nu är det värt att engagera sig? För jag tänker lite grann att människor kan engagera sig i olika typ av frågor.

– Ja, jag vet inte riktigt. Jag läser ju mycket tidningar och är intresserad av många samhällsfrågor. Och det har gjort så att jag har blivit påverkad av det som har skrivits om klimatet. Jag menar, vi har ju i Sverige en klimatlag. Vi har ett klimatpolitiskt råd som säger att vi gör inte tillräckligt. Vi behöver göra mera.

– Och tanken med det här klimatnätverket är ju att vi ska försöka få människor att engagera sig och att påverka politikerna, att vi ska få politikerna att förstå att vi är allvarligt oroade. Det här behövs. Det behövs mera och kraftigare åtgärder.

Det här är någonting som är liksom ett problem på många plan. Nu jobbar ni lokalt, men det är även nationellt och globalt och allting. Och känslan är ju lite grann ibland att, som vi har stått och gjort i flera decennier nu då, pratat om de här frågorna. Men det är oerhört svårt att få till de politiska besluten. Känns det verkligen som att det går att förändra någonting?

– Ja, vet du? Jag tror det. I det här nätverket så. Vad vi har gjort det är ju det här att vi cyklar. Och det kan man ju säga att...

Det ändrar inga lagar eller nåt..

– Nej, absolut ingenting. Men i det här nätverket så har vi bildat små arbetsgrupper. Vi har en arbetsgrupp som kallar sig trafikgruppen. Vi har pratat med och varit hos trafikplanerarna som har hand om cykelvägar. Cykelfrämjandet har ju gjort mycket, men vi har ändå tillsammans med Cykelfrämjandet varit hos kommunen och prata med dem.

– Vi är några stycken som funderar på det här med hur ska vi få människor att åka mer kollektivt? Hur ska vi göra det lättare? Sen är vi en liten grupp som tar kontakt med näringslivet och vi har uppfattat att många av näringslivets företrädare arbetar mycket med de här frågorna.

De är ibland lite längre fram till och med än vad kommunerna är.

– Precis. Och vi har fått mycket positiv feedback från näringslivet. Vad vi tänker är att det här är ett nätverk, dels för olika klimat och miljöorganisationer, men också för privatpersoner som inte är organiserade. Kyrkor, företag. Och vad vi vill är att alla som på olika sätt som kommer i kontakt med de här frågorna. Det gör ju alla. Men allmänheten behöver få reda på att man faktiskt kan visa politikerna att vi bryr oss.

Är det kanske till och med så att det är lite lättare när man är på lokal nivå? Och liksom ser det i det lilla som handlar om den här specifika cykelvägen här eller den där specifika bron, än vad det är när man tänker på det rent globalt?

– Ja, jag tror det. Alltså att tänka på det rent globalt. Och när man läser tidningen så kan man ju bara bli så ledsen för att det är som det är, vad ska vi göra? Det är lika bra att ge upp. Men det är inte det. Och jag tror på det här, gräv där du står. Jag tror att man kan med små små steg göra saker och ting bättre. Och det finns så många exempel på det. I kommunerna runt om i landet. Att människor gör skillnad.

– Och då behöver man inte engagera sig politiskt, även om ett politiskt engagemang också är viktigt. För sen är det klart att man kan ha olika uppfattningar om hur vårt land ska styras eller hur kommunen ska styras. Men jag anser att de flesta partier borde vara mer oroade över klimatkrisen. Och vara tydligare och våga ta mera beslut som inte är bekväma. För det är ju så att vi kommer inte komma undan att det här kan vara obekvämt. Men det är också så tror jag, att även om det är obekvämt så kommer vi i det långa loppet att vinna på det.

Hur upplever du att, för jag tänker att det har varit ganska mycket olika typer av folkligt engagemang i Halmstad den senaste tiden. Ganska mycket har handlat om stadsplanering och såna där saker. Och där kan man ju också ha lite olika bild av hur politikerna responderar på det folkliga engagemanget. Vad får ni för respons från politikerna med ert engagemang?

– Ja, tyvärr så har jag ännu inte uppfattat att vi har fått så jättestor respons. Det känns som den här dialogen, det här samtalet har inte riktigt... Där önskar jag nog mera. En större vilja från alla partier att över hela det politiska spektrat, att flera partier skulle vilja prata mera.

Hur skulle det kunna se ut då tänker du?

– Ja en bra sak som Klimataktion har haft tillsammans med Hallandsposten är politikerutfrågningar. Det tror jag att man skulle behöva ha mycket fler sådana. Jag tror att det är ett slags forum som skulle kunna göra att man får i gång mer dialog mellan valen. Det är fyra år mellan valen. Det räcker inte att rösta vart fjärde år. Om politikerna ska förstå vad vi tycker så måste vi nog få igång en bättre dialog och jag tror att det här kan vara ett sätt.

Jag tänker lite grann att ni som engagerar er i just klimatfrågan, eller kanske över huvud taget egentligen det folkliga engagemanget, har ju å ena sidan att brottas med politiker som ska lyssna och förstå och intressera sig och så vidare. Men sen finns ju den andra sidan och det är den breda allmänheten och medborgarna som har fullt upp med att hämta och lämna på dagis och planera livet och så vidare. Och som tycker att det här, inte minst då klimatfrågan, är så stor och hopplös att man inte pallar liksom. Hur ska man tackla det?

– Ja, jag är en obotlig optimist. Jag tror att det handlar om detta då. Att, vi skriver ju insändare och vi har ställt två medborgarfrågor eller allmänhetens fråga. Men jag tror att just det här, att försöka sprida information, att vara lite uppfinningsrik och hitta saker som allmänheten, som kan intressera dem. Ibland så känns det som att alla tror att vi måste göra så mycket uppoffringar. Allting blir bara sämre och sämre. Men det är inte så att det behöver bli sämre.

– Åker vi mindre bil, kör vi mindre bil då blir luften bättre. Cyklar du mera så blir din kondition bättre. Det finns mycket, du får en säkrare trafikmiljö för barnen. Alltså, det finns mycket som är positivt och jag tänker att om man försöker att hitta de saker som faktiskt kan vara positivt med ett förändrat sätt att leva vardagen. Och vi har pratat om det här med just barn och föräldrar och när man är småbarnsförälder så är man ju väldigt, alltså barnen ligger en så väldigt varmt om hjärtat. Att försöka bygga på det. Att vi kan skapa en bättre miljö för barnen genom att vi kan förändra vårt sätt att resa.

Men du pratar också om att ni är partipolitiskt obundna och att det finns liksom ingen partipolitik i det. Men det är också annars en del i klimatfrågan att den är så förknippad med att vara antingen miljöpartistisk, men kanske också lite vänster. Eller hur upplever du det när ni ska mobilisera människor?

– Jo, och det är därför jag tycker att det är så roligt att näringslivet är med. Det är ju det vi vill. Vi har ju fått den stämpeln att man är vänster eller miljöpartistisk. Men det är ju inte så. Vi lever ju alla på detta jordklot. Vi behöver mat allihopa och vi behöver frisk luft och friskt vatten. Och en tanke med det här nätverket det är att alla ska kunna vara med. Sedan varje organisation som säger att vi stöttar det här målet. Vårt mål är ju att vi ska engagera invånarna så att de ska kunna påverka politikerna.

– Och det övergripande målet är ju att vi ska uppnå Parisavtalet. Men sen kan ju varje organisation som säger att vi stödjer det. De jobbar ju för sin agenda. Och då tror jag att det är så himla viktigt att man blir tydlig med detta. Jag menar jag pratade med Svenskt Näringslivs regionchef här och han sa nej, men jag tror inte att vi kan gå med i det här nätverket. Nä, sa jag. Jag vill bara höra vad du har för tankar. Och vi pratade länge, och visst, han och jag hade olika uppfattningar om kärnkraft. Men det är det här samtalet med andra.

– Och vi har pratat med andra stora företag där de har väldigt bra miljötänk och de säger ja, ni får gärna återkomma, vi vill ha en dialog. Så att jag tror att en styrka med ett sådant här nätverk som inte är en förening, eller en organisation, kan vara just det att det finns väldigt olika typer av föreningar och det är viktigt att vi håller det partipolitiskt oberoende.

– Men visst är det så att bara det här att gå ut och demonstrera eller att gå ut och ställa sig på gatan eller cykla som vi har gjort. Det har ju liksom fått den där klangen att det är bara vänster. Men det är inte det. Alltså medborgarrättsrörelsen i USA, den var inte bara vänster. Alla människor berörs av det här. Oavsett om du är vänster eller höger.

Ingrid Bergelin pensionerad läkare och aktiv i klimatnätverket och Klimataktion Halmstad. Hon är en av fyra Halmstadbor som jag har träffat för att prata om det som jag kallar folkets röst, det vill säga hur våra folkvalda politiker vet vad vi som medborgare vill, och hur det eventuellt kan bli bättre.

De andra intervjuade är statsvetaren Jörgen Johansson, det avgående kommunalrådet Jenny Axelsson och insändarredaktören på Hallandsposten Dalila Dorai. Alla avsnitt och även övriga teman av Halmstad växer finns där du hittade det här avsnittet.

Podden produceras på uppdrag av Halmstads kommun, redaktörer är Karin Back och Lotta Edin. Och jag som är frilansjournalist heter Linda Thulin. Hej då!

– Jag tror att jag kan hålla med dig. Det har ju varit extremt många frågor som har varit kontroversiella och som diskuterats under senare år. Och jag tror nog också att om man tar tio år... Det är ju bra när man är borta ett tag för när man sitter i någonting så ser man sällan förändringar på det sättet och när det kommer sådana långa tidsperspektiv så kan man ju lite grand se....

– Och det tror jag stämmer att det har skett en förändring av politiken under de här tio åren. Man kanske kan ta lite längre tidsperspektiv också på olika sätt. Demokratin befinner sig i ett problem på många sätt skulle jag vilja påstå. Och man har tappat lite grann relationen med människor. Den etablerade politiken och vanligt folk så att säga, jag tror att det finns ökande glapp där. Sen finns en massa andra saker här också som vi kanske kan komma till.

Men vad kan man säga att det beror på att man eventuellt då har tappat lite folklig förankring?

– Ja, de stora partierna som burit upp svensk kommunalpolitik, Moderaterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet har ju tappat medlemmar och i aktiviteter och så vidare. Man har helt enkelt förlorat lite grann av sina känselspröt ute i samhället. Man brukar ju säga i forskningen om Socialdemokraterna och Centerpartiet att de är gamla folkrörelsepartier som byggde på aktivitet på olika håll. I de fackliga organisationerna eller kanske i landsbygdens rörelser och så vidare. Men tappar man medlemmar så förlorar man också lite grann fotfästet i det och då tappar man liksom kontakten med hur människor tänker och så vidare.

Men är det självklart att man gör det? Jag tänker att de politikerna vi har nu då. Om vi dels utgår från de som är heltidsanställda, men även de som är förtroendevalda fritidspolitiker. De träffar väl ändå människor. De tar ju sina uppdrag på väldigt stort allvar och är ute och försöker få en bild av vad folk vill. Det är ju ändå folket de tjänar menar jag.

– Jo, de jobbar ju jättemycket de som är aktiva i politiken. De jobbar nästan för mycket, de har för många uppdrag och de klarar inte den rollen riktigt tror jag. Men jag menar på att det är som är det som var en unikt i Sverige utan att bli nostalgisk på något sätt. Så var det folkrörelserna. Sverige var världens fattigaste land 1870. 1930–40 och därefter är vi den kanske ledande välfärdsstaten av alla.

– Om man lyssnar på historiker som har forskat på detta så är det folkrörelserna som gjorde det. Man organiserade sig i fackliga organisationer, i frikyrkor, i nykterhetsföreningar. Överhuvudtaget fanns det så aktivt föreningsliv och en del partier kom ju ur det där. Bondeförbundet, socialdemokratin kom ur den fackliga rörelsen och det gjorde att de här partierna hade duktiga människor som hade befunnit sig i den här folkrörelseverksamheten och hade också kontakt med människor. Jag skulle kunna skriva den historien om Halmstad tror jag faktiskt.

– Ta Folkparken i Halmstad som ett sådant exempel. Där har ju funnits lite diskussioner om när man lägger ner Kulturhuset och detta. Men det byggde ju på att där var en stor mängd människor som hade kul tillsammans. Man dansade, det var musik och det var teater. Men samtidigt så fanns det föreningar alltså. Man träffades och pratades vid och som också politiken hade nytta av och var förankrade i. Alltihopa det där är borta, det finns inte längre. Nu är det de sociala medierna som kanske bär upp en del av det, men det är en stor skillnad på det där.

– Och partierna tappar kraft. Människor har ingen lust att vara med och det gör att man också förlorar sina känselspröt ute bland gräsrötterna, bland människor. Man fångar inte upp det. Det tror jag är ett huvudproblem. Och det har accentuerats tror jag med sociala medie och digitaliseringen under de senaste, tio, femton år. Och jag tror inte alls på att människor slutat tycka att det är roligt att hålla på med föreningsliv.

– Men jag tror att man måste lyfta upp det och prata lite mer om det. För det är där vi möts och där ser vi varandra. Vi tittar varann i ögonen. Vi kanske ger ett handslag ibland och försöker stötta och hjälpa till. Det var så man gjorde många gånger. Man bildade egna bibliotek. Man hade ett socialt engagemang många gånger. Många gånger var det misslyckat och fungerade inte särskilt bra. Men det fanns liksom ett engagemang.

– Demokratin har en annan innebörd än marknaden. Och jag tror att vi har blandat ihop det där. Vi behöver ha marknad för sina saker i vårt samhälle och entreprenörskap och att kunna tjäna pengar och alltihopa. Men sen har vi också frågor där vi ska ta hand om varandra. I sjukvården eller vi ska lära någonting i skolan. Då är det inte så lämpligt att prata i termer av att vi ska göra affärer. Man kan inte kalla röntgenavdelningen på lasarettets för ett affärsområde. Det blir fel.

Varför då?

– Därför att där kommer sjuka människor med helt olika behov. Här behöver vi göra en professionell bedömning av olika saker. Det är liksom något annat än att göra chips eller tillverka bilar. Det är liksom skillnad på det. Och jag tror faktiskt att vi måste ta det lite på allvar. Och jag tror inte ens att liberaler, om man skulle prata liberal ideologi, tycker att det är särskilt vettigt.

– Ett företag som drivs affärsmässigt ska tjäna pengar åt aktiebolag till sina ägare. Det är själva syftet med det. Men det är inte själva syftet med ett lasarett att tjäna pengar, eller en skola att tjäna pengar, utan det har ett annat syfte och det är svårförenligt. Och det tror jag också innebär att man luckrar upp demokratin på olika sätt. Vi avdelar allting i olika typer av små enheter som vi ska räkna, och som vi ska bygga upp.

– Hela det här upphandlandet gör att vi får ett ekonomiskt tänkande kring frågor som inte bör vara där. Kvinnojourer och lokaler för kvinnojour ska handlas upp på en marknad när det i själva verket bygger på det som vi pratade innan på något slags folkligt engagemang där människor ska stötta varandra som människor. Och då blir det en kollision däremellan. Och där tycker jag att man bör kunna ha ett annat förhållningssätt, faktiskt i politiken. Det innebär inte egentligen någon vänster och höger diskussion i det faktiskt.

Nej. Men bidrar det också till den här känslan av att folket tycker att politikerna inte lyssnar på dem? För då är det egentligen inte folkets röst och vad som är bäst för folket som står i centrum, utan det är vad som är mest ekonomiskt gångbart. Kan ”marknadiseringen” eller vad vi ska kalla den för bidra till att människor känner att politiken är för långt borta från dem?

– Ja det tror jag absolut. Marknaden bygger på kontrakt, vi skriver ett avtal om saker och ting hela tiden. Men i en folkrörelse så skriver man inte kontrakt på det sättet. Där tar man varann i hand och tittar varandra i ögonen . Det är någon annan mänsklig relation som finns i det som inte marknaden är avsedd att klara. Jag tror att vi i ett samhälle behöver ha både och. Vi behöver ha det här mänskliga, att kunna prata med varandra och se människan som har ett egenvärde på olika sätt. Sen behöver vi också naturligtvis det här att kunna ta initiativ och utveckla nya saker och driva företag och alltihopa. Jag tror att det behöver balanseras.

Om vi ska tala lite mer konkret när det gäller planeringen i Halmstad så är ju utgångspunkten för hela den här processen är framtidsplan 2050 och översiktsplanen som nu är klubbat och så där och det har ju varit en del diskussioner. Som ett led i det – även om inte det låg exakt i ÖP:n – var ju hotellbygget och så. Jag får väl erkänna att när Halmstads kommun nu ska ha historiens allra första folkomröstning så ska vi ha den om ett hotell... Du hör på mig att jag är lite förvånad över det, Vad tycker du om det?

– Ja det andas ju lite ledande fråga kanske..

Ja, jag vet. Men jag var ändå tvungen att vara lite transparent, kände jag. Jag har varit det innan.

– Nej, det kan ju synas lite smålöjligt. Man borde kunnat hantera den frågan på ett annat sätt. Men där har det ju nog brustit någonstans. Återigen, det här samtalet med gräsrötter, med människor, tror jag. Men det finns också ett starkt tryck i kommunalpolitiken att exploatera verksamheter och fastighetsägandet och markfrågorna är ju väldigt viktiga affärsområden, och då är vi tillbaka i det igen.

– Där kanske jag ibland – även om jag väl är tveksam till folkomröstning i det här fallet – så kan jag se ett behov av att människor behöver kunna säga till. Så här vill vi inte ha det i vår stad utan vi vill ha en annan ordning här. Och jag ser ändå folkomröstningar som en sorts säkerhetsventil i den kommunala demokratin. Sen har ju vi dåliga erfarenheter av kommunala folkomröstningar brukar jag säga.

Ja, hur då?

– Ja, dels är det lågt valdeltagande många gånger. Hur ska man då tolka det valresultatet? Då har partierna fortsatt tvista istället och så har det skapat väldiga motsättningar. Jag pratar ju skånska och jag har mina rötter i Sjöbo. Där hade man ju också en folkomröstning om flyktingmottagandet på 80-talet. Men det skapade väldiga motsättningar mellan människor. Det förstörde Sjöbo kommun, området där under många år efter det.

För det är det jag tänker. För du menar ändå att det blir en signal till politikerna att nu händer någonting här som folket inte riktigt är med på. Men så är det som du säger med, den andra sidan, som jag också upplever jättemycket, att folk är så arga. Så det blir så högt tonläge och man bråkar med varandra om saker som känns att det här kan inte vara bra för stan. Det här delar stan. Men jag tolkar ändå dig som att även om de här aspekterna finns så tycker du ändå att det är bra att det görs?

– Jag tycker nog det. Det är som sagt en demokratisk säkerhetsventil, mer att det finns möjligheten att använda folkomröstningar kan ha en effekt på att att politiken lite mer lägger örat mot marken och försöker vara lite mer, kanske engagerad i det hela.

Hur mycket av det där handlar om vilka som skriker högst eller skriker bäst och hur demokratiskt blir det där egentligen?

– Och det är den viktiga invändningen mot allt sånt där deltagardemokrati som vi pratar om ibland. Folkomröstningar, men även andra former av deltagande som man stimulerar. Det är ju människor som har god utbildning och har tid och möjligheter och vara med. Och då får man ju en extra röst, eller då betyder det lite mer än kanske de människor som ändå är i majoritet men som inte riktigt har den tiden och de insikterna eller förmågan kanske att vara med.

– Så det kan bli lite sådana orättvisor i vem som kan delta. Och det skulle ju i så fall ytterligare stärka min idé om det här med folkrörelsernas betydelse. Att vi har starka föreningar som man är med i och kan väga upp det där. För det finns väldigt stora orättvisor i vårt samhälle. Just när det gäller vem som har makt och inflytande och så.

Hur menar du då?

– Ja, men att det är mycket just precis det vi säger här att... Hur skriver jag en insändare eller hur svarar jag på ett planförslag? Hur engagerar jag mig i en sån här grupp för att fixa någonting? Många människor lever under sådana omständigheter att man inte kan riktigt kan ta till sig det engagemanget. Man har kanske inte den utbildningen. Man har inte det självförtroendet att prata med makthavare och vara aktiv på det sättet, skulle jag påstå.

Och det är väl rimligt. Samtidigt som man kan vända på det säga att alla har ju ändå rent formellt och teoretiskt samma möjligheter. Och då kanske man också på något sätt ska belöna de som väljer att engagera sig och sätta sig in i det här och så. De ska behöva straffas för att vissa inte vill. Eller?

– Nej. Nej. Man kan inte säga så heller, men man bör vara medveten om att det där med att delta. Att gå och rösta har vi ett gott valdeltagande, uppåt nittio procent nästan. Men när det gäller sådant här deltagande, att engagera sig för Eketångaskogen eller vara med i en arbetsgrupp för att stoppa ett hotell. Det är inte alla som vill ta den tiden och möjligheten på något sätt att vara med där. Och det är politikens uppgift att väga lite sånt, trots allt.

– Det är den svåraste uppgiften kommunpolitiken har. Därför ska man ha viss respekt för kommunpolitiker, för det är ju det att här är hela tiden i en kommun hundratals röster som vill ha olika saker. Det är en bowlinghall, det är bättre äldreomsorg och det ena och andra. Alla saker jättebra, många gånger. Behjärtansvärda, viktiga. Men man kan liksom inte satsa på allt alla gånger och då får man sitta där och vara lite maktmänniska och försöka väga vad som är viktigast. För vi kan inte riktigt tillgodose allt även om det finns en god anledning till det.

– Och det är en tråkig uppgift för där hamnar ju kommunpolitiken alltid skottgluggen. Man får alltid indignerade insändare eller människor som är arga för att man inte har fått kanske så mycket som man önskar.

Det här tycker jag jätteintressant och jag har upplevt under ganska många år i min karriär, både när jag jobbade på riksplanet och lokalt. En frustration som blev ännu tydligare när jag började jobba med den här podden. Nämligen skillnaden mellan vad man inom kommunen kan, vet och förstår och vad man utanför – som vanlig medborgare – kan vet och förstår om hur en kommun funkar. För det är ju verkligen inga enkla grejer. Och jag tänker liksom lite konstruktivt sådär. Hur skulle man kunna göra för att någonstans balansera den, eller minska den klyftan mellan de här två? De som fattar hur det funkar och de som inte gör det men som ändå ska få vara med ju.

– Jag tror återigen att det handlar om samtalets konst att kunna prata mycket. Jag tror inte att folk är korkade, eller att man inte förstår att här måste man göra avvägningar. Men man måste prata om det. Man kan inte bara förutsätta och oftast fattas det beslut i ganska slutna sällskap trots allt. Och det är svårt. Så man måste ha ett samtal och då tror jag återigen på det här att partiernas roll är lite grann att bära upp det, men det här klarar inte partierna, den här rollen. Det finns inte tillräckligt med aktiva eller kraft.

Vem tar den rollen då? Kan någon annan göra det?

– Ja, jag menar och det här var jag inne på. Jag tror vi måste ändå tänka lite i föreningsliv och så där. Sen tror jag en annan sak som vi måste prata mycket mer om det är folkbildningens betydelse. Både studieförbund och folkhögskolorna. De har den här demokratisynen med samtal med föreningar och alltihopa. Men den demokratisynen kommer inte riktigt fram.

– Det behövs lite bildning här. Lite kunskap exempelvis om hur kommunen fungerar, hur man påverkar. Och det är väl inte så himla lätt tror jag att få människor att gå i en studiecirkel om det, kommunal kunskap. Jag kan hålla i en sådan cirkel, men jag får nog inga deltagare. Men jag tror man måste börja och ändå hålla det där vid liv lite grand, För det är ganska intressant om man börjar prata och vända på olika frågor om kommunalpolitik. Jätteintressant.

Ja du predikar ju för kören när du pratar med mig om det här, men det har väl framgått. Men det jag tänker också som är en aspekt av detta. Som jag tänker gör att människor kanske inte heller känner att de har samma incitament att sätta sig in i det. Det är att vi har lite grann fått människor att tro att om jag bara protesterar tillräckligt högt så kommer jag att få som jag vill. Politiker, men även företag och liksom samhället rent allmänt är ju så rädda för protester och rubriker i tidningarna. Så vi har skapat något slags atmosfär, där människor bara ser sin del som vad de har rätt att kräva, men inte så mycket sin del som samhällsmedborgare eller vad man ska säga.

– Och då är vi tillbaka i kundperspektivet. Jag har som kund alltid rätt och rätt att kräva det och detta och får jag inte det så blir jag missnöjd och helst ska jag gå till en annan utförare då. Och då tappar man ju samtalet.

Vad borde politiken göra då? För det tänker jag att det finns en risk att politiken då fastnar i det också, eftersom vart fjärde år då är ni våra kunder och då ska vi tillgodose era behov. Men ingen talar om för en att hörni, det här helt orimliga krav. Du kan inte förvänta dig detta. Det här och det här är vad vi har för förutsättningar. Det spelar ingen roll om du lovar mig din röst för jag kan inte ge dig det ändå. Ibland kan jag efterlysa det. Är det en realistisk dröm? Är det ett rimligt råd till politikerna eller?

– Ja det tror jag absolut. Jag brukar säga att folk fattar mycket väl vad politikerna pratar om, var vara lite tydliga med det. Försök diskutera och prata om det på det sättet att här har vi ju ändå begränsade resurser och vi har inte de möjligheterna. Man måste ta den diskussionen. Sen har ju såklart människor också ett ansvar och det pratar vi kanske för lite om. För det görs ju planförslag som ställs ut på biblioteket.

– Och det är klart att det är väl inte så många som sticker in på biblioteket och kanske tittar på de där skisserna, det skulle man kanske kunna jobba ytterligare med. Men sen när det börjar grävas, då inser folk att oj, vad ska det byggas för någonting här? Det har jag inte hört! Jo säger kommunen vi har ju haft jättemånga... Och det måste väl ändå finnas en viss typ av engagemang, ett visst typ av ansvar för att det här ska fungera hos oss människor att lite ta del av det.

– Sedan är det väl politiken och kommunen som också måste bli bättre. Jag vet att man gör jättemycket här så de blir väl sura när de hör mig. Men man skulle kunna göra ännu mer tror jag för att förankra nya frågor.

Och jag tänker också – som kommer från den världen jag gör. Jag har jobbat inom public service i 25 år där jag kan tycka att mediebranschen generellt också går i den fällan av att enskilda människors röst är så viktig så att när de har någonting att protestera mot så plockar vi upp det. Men vi ifrågasätter sällan dem om det är rimligt att de protesterar. Med vi menar jag min bransch. Hur ser du på medias roll i att också skapa den här atmosfären?

– Jo det tror jag medierna bidrar till. Här borde kanske medierna ha en lite annan roll att bredda diskussionen och försöka komma lite bort från det. Dagspolitiska utspelandet och prata om andra realiteter. Det berör inte människor riktigt. Det blir ett sorts spel mellan de ledande partierna här där det gäller att visa vem som kan göra det mest slagkraftiga sättet att yttra sig. Och jag är ju jättekritisk mot detta och det skapar också en bild som gör att människor fjärmar sig lite från politiken.

Det bidrar till att människor inte tycker att politiken och samhällsfrågorna har med dem att göra.

– Ja, precis så. Precis.

Men då är också nästa sida att i dag med digitala medier och med möjligheten att mäta mycket mer vad publiken konsumerar, och med den marknadssituationen som finns i branschen, så är det också så att tidningarna och medierna gör ju den typen av bevakning som människorna visar att de vill se och läsa och höra. Så vi får skylla oss själva för vi får ju ändå det vi konsumerar.

– Kanske. Men medierna kan nog styra det lite grann vad det är man vill ha.

Inte om de vill överleva ekonomiskt tänker jag.

– Kanske.

Du låter ju. Eller ja, det gör vi båda två, lite bekymrade över saker och så. Men samtidigt så är vi en av världens starkaste demokratier. Så vad finns det egentligen att oroa sig för?

– Nä det kan man ju säga. Allting i jämförelsens sken blir ju så. Att vi har det väldigt bra i Sverige på många sätt. Men det är ingenting som hindrar, i historien finns det exempel på hur det kan gå ganska snabbt utför med saker och ting. Så vi ska inte ta något för givet brukade Bengt Göransson, den gamle kulturministern och demokratiutredaren, säga. Vi måste hela tiden erövra och erövra och stå upp för demokratins principer på olika områden.

Jörgen Johansson, Halmstadbo och statsvetare vid förvaltningshögskolan i Göteborg.

En av fyra personer som ger sitt perspektiv på kopplingen mellan politiska beslut och den folkliga viljan. De andra är insändarredaktören på Hallandsposten Dalila Dorai, klimataktivisten Ingrid Bergelin och det avgående kommunalrådet Jenny Axelsson.

Halmstad växer produceras på uppdrag av Halmstads kommun. redaktörer är Karin Back och Lotta Edin, och jag som gör programmen är frilansjournalist och heter Linda Thulin.

Jag cyklade dit för att prata med henne om hur hon ser på kopplingen mellan folkets vilja och de politiska besluten. Så här berättar hon först och främst om sitt jobb;

– Det innebär att jag har ansvar för HP-läsaren, dit man kan skicka insändare och jag tar emot och tar hand om allt material som kommer in.

Hur mycket av det som kommer in hamnar i tidningen, kan man säga något om det?

– Alltså det mesta som kommer in kommer med i tidningen, men inte allt. Och vi måste ju göra ett urval baserat på olika kriterier då. Men man kan säga att vi eftersträvar att ha en mix av ämnen och skribenter. Sen kan det vara att det är väldigt många insändare i något speciellt ämne. När det är aktuellt kanske. Då kan det vara en anledning till att allt inte kan komma med. Sen så gör vi ju också publicistiska ställningstaganden även på insändarsidan. Så mycket kommer med. Men allt kommer inte med.

Om man ska prata om det där med det publicistiska. Det är ett begrepp som är bekant för dig och mig. Men om man ska förklara för publiken, vad är det för beslut man gör då?

– Det handlar ju om att till exempel om man kritiserar någon namngiven person så får man skriva under med sitt namn. Det kan vara sådana saker, eller det kan vara innehåll som behöver kompletteras eller att man behöver ha källor, att faktan ska stämma och så vidare.

Går det att säga någonting generellt om vad folk mest skriver om?

– Ja, generellt går det ju. Man skriver mycket om saker som ligger nära i vardagen. Även om kommunen man bor i, utvecklingen där. Och till exempel om skola och vård eller trafik eller frågor som handlar om stadsplanering är det ju många som skriver om. Men även sådant som inte bara är lokalt utan samhällsfrågor, såklart. Och det kan ju vara klimatfrågor eller infrastruktur. Eller det kan vara som nu till exempel nyligen hade vi ju Natofrågan. Där fick vi också en hel del insändare om det, så det är olika.

Du har jobbat med det här ganska länge, kan du säga någonting om hur hur Hp-läsaren har förändrats över tid, om vi säger typ tio år?

– Det är inte en jättestor förändring tycker jag. Det kanske är för att upplägget är detsamma när det gäller insändarsidan. Att man helt enkelt sitter och reflekterar och skriver sin insändare och skickar in. Vi tar emot den och kikar på den och har kontakt med skribenterna ibland och så vidare. Och att det upplägget är detsamma.

För det jag också tänker på som jag lite grann har gjort ett nummer av i hela det här temat som handlar om den folkliga förankringen. Det är att de sociala medierna har påverkat väldigt mycket, hur folk kan göra sin röst hörd och så där. Så jag var lite nyfiken på huruvida det märks på HP-läsaren som då liksom har funnits i så många år och sett ungefär likadan ut även om det har kommit sociala medier. Vad tänker du om det?

– Alltså det har inte påverkat i stort skulle jag säga. Insändare fortsätter att komma in så folk skriver fortsatt insändare. Det som skiljer kanske är att vi försöker ju ha en bra ton på insändarsidan. Det som skiljer kanske då snarare är att det ibland på sociala medier kan vara en hårdare ton helt enkelt, ibland.

Kan det märkas i hur insändarna är formulerade när de kommer till er också alltså, att tonen har hårdnat tänker du?

– Nej, jag tycker inte det. Det är inget som jag tycker att man generellt kan säga faktiskt.

Hur bra bild får man av vad Halmstadborna tycker om saker och ting om man läser HP-läsaren varje dag?

– Jag tycker att det man kan säga kanske är att det visar på att det finns ett engagemang hos Halmstadborna och vi täcker ju även Hylte och Laholm. Det visar på ett engagemang och att det finns många lokala frågor som man vill skriva om och ta upp helt enkelt och engagera sig i.

Du pratade innan om att den fyller en viktig demokratisk funktion. Om du skulle få utveckla det, vilken den är. Hur låter det då?

– Just detta tänker jag att det finns ytor eller platser eller vad man nu vill kalla det, för att kunna föra fram sina åsikter och att bolla eller stöta och blöta dem med andra. Det är liksom en möjlighet som vi kanske, liksom ,vi tar det för givet rätt mycket. Därför att sås er vårt samhälle ut och jag kan tycka att det är bra att vi tar det för givet, för då är det så naturligt att det har sådan naturlig plats att man kan säga vad man vill och yttra sig om sina åsikter och höra andras, kanske ändra sina åsikter, kanske mötas i kompromisser. Jag tror liksom verkligen på det här, att vara öppen och samtala om saker.

Du, hela det här temat handlar lite grann om den folkliga förankringen, hur bra politikerna är på att förstå vad som rör sig i folkdjupet och hur mycket har de örat mot rälsen och sådär. Utifrån det du läser hos er och när Halmstadbor och hallänningarna hör av sig till HP-läsaren. Hur bra tycker du att politikerna är på att ha koll på vad folk vill?

– Åh det var en svår fråga tycker jag. Jag märker ju att på insändarsidan i Hallandsposten så har vi ju också öppet för politiker att skriva. Vi har ju även debattplats, men även på insändarplats gör vi utrymme för politiker. Där ges ju möjlighet att bemöta insändare och ibland har vi så kallade svar direkt. Jag tror att det är ganska viktigt för just den debatten eller det mötet emellan. Nu är det ju en liten del i sammanhanget på denna stora fråga, men det finns ju en plats att faktiskt mötas i skrift.

Jag tänker ibland när jag läser att – nu har det ju rört sig mycket i mitt huvud kring de här sakerna den senaste tiden – men en tanke som jag har det är ju att en enskild insändare är ju alltid en enskild röst. Och om den enskilda rösten råkar säga precis exakt det som jag tycker så är det också lätt att jag på något sätt använder det som ett skäl för att: "Kolla, politikerna har fel. Det här är ju dåligt". Vad tänker du om det? Att det finns en risk att en enskild insändare blir någon slags symbol för att det är många som inte håller med?

– Som inte håller med...?

Om till exempel det ska fattas ett beslut om att man ska bygga ett hotell eller lägenheter eller en bro eller vad det nu än är. Vi funkar ju så som människor att läser vi någon som tycker som vi, så tänker vi kolla att det är fler som jag. Då är det politikerna som är ute på hal is så att säga. Finns det en sådan risk när man liksom har enskilda insändare?

– Jag tror inte den risken är så stor. Dels så är det ju ofta många olika insändare i samma ämne. Sen tror jag att det ändå är tydligt att en enskild insändare är en enskild skribent åsikt. Sen är det klart att vi fungerar kanske så att vi läser och eller tar till oss det som vi också redan tycker. Men förhoppningsvis så läser man även någon annan insändare i samma ämne en annan dag och kanske fiskar upp någonting där som man tycker var intressant eller som man kan reflektera över.

Men du det jag tänkte att jag skulle fråga också är ju att nu när jag pratat med flera stycken här, både statsvetare och politiker och sådär, så märker jag att det som återkommer ganska mycket är att när det gäller kommunala frågor, framför allt, så är det ju väldigt svårt. Och de som sitter och bestämmer och som jobbar i kommunen har ju en kunskapsnivå som är så mycket högre än vad vi andra har. Och att det ibland kan bli problem när man ska ha åsikter när man ska liksom tycka till om beslut och så. Hur mycket av det märker du alltså när det gäller kunskapsnivån om hur en kommun och ett samhälle fungerar?

– Det är nog olika. Men jag tänker att om man bygger sin insändare, som vi nu pratar om här, på fakta som stämmer och har tankar och funderingar som man uttrycker kring en fråga som känns angelägen för en, så är det just det som man gör i en insändare. Sedan att ha en fullständig bild av hela kommunen, det vet jag inte om jag tycker att man kan kräva. Det handlar om att på ett genomtänkt sätt föra fram det man känner och tänker och vill yttra sig om. Eller för den delen ha frågor kring.

Den enskilde medborgaren har rätt att ha en åsikt utan att kunna allt om hur det funkar?

– Ja, man har rätt att ha en åsikt. Men ska man kritisera eller framföra något som är mer än en reflektion och funderingar, alltså ska man kritisera någonting så ska man ju underbygga det med att ta reda på fakta och så vidare, så det är ju liksom basen till det.

Det här är en ganska stor och svår fråga rent allmänt som jag nu använder dig som redaktör för HP-läsaren, men det här är ju frågor som rör oss i ett större perspektiv i samhället också. Vad tänker du? För jag gissar att du måste ha funderat en del på det som har det här jobbet kring det här med politikens förankring med folket och hur väl de stämmer överens med varandra och så. Har du några generella tankar om det?

– Rent spontant så tror jag att det skulle nog kunna finnas vägar där man var lite närmare. Tidigare var fler med i partier så man hade fler platser att diskutera på. Det är kanske svårt att komma med konkreta idéer kring hur man ska få politiker och invånare att närma sig varandra. Det finns det säkert andra som har mycket bättre svar på. Men jag tänker att, ja att alla kan vara öppna och som jag sa innan, ärliga och nyfikna på vårt gemensamma samhälle. För det är det det handlar om. Och att man nog kommer långt bara så.

Ja, och det är ju en sak som verkligen är lättare sagt än gjort. Speciellt då med det klimatet som är idag och där det väldigt lätt på något sätt skruvas upp ett tonläge och så där. Vad tänker du om vilken roll – för jag tänker på där vi började där du ser att HP-läsaren och insändarsidan inte har förändrats speciellt mycket trots att väldigt mycket runt omkring med till exempel sociala medier har förändrats. Vilken roll tror du att de vanliga traditionella insändarsidorna har när allt det här andra också händer parallellt?

– Men det är det jag tänker, jag tror och hoppas att den rollen som insändarsidor har lever kvar och förstärks till och med kanske. För att det spelar en viktig roll.

Vi har ju varit i en fas nu i Halmstad där det är väldigt många stora frågor som folk har åsikter om. Det är som du säger mycket stadsplanering och det har varit bostäder i Eketånga, det har varit hotellbygget, det har varit Folkparken. Där har ju också fattats en del beslut. Vi ska ha en folkomröstning, det blev inga bostäder i Eketånga. Kan du se att insändarsidan spelar roll i den debatten som har varit då och i de besluten som det sedan landat i. För de frågorna har ju ni märkt av jättemycket?

– Ja, det har ju varit väldigt mycket åsikter och insändare om, de här olika stora frågorna. Jag vet inte om det är till mig du ska ställa den frågan egentligen, vad de har spelat för roll i de beslut som sedan tas. Men det är ju tydligt att många har haft åsikter och att de har berört många. Och det har ju synts på insändarplats.

Hur svårt har det varit att vara insändarredaktör? För jag menar det har ju verkligen varit brännhet. Faktagranska, väga, ska det här vara med, ska allt vara med? Vilka behöver vi kräva svar av igen, finns det faktafel?

– Ja, så är det. Det är klart att det är mycket. Man får ju mycket att gå igenom. Men det hör ju till jobbet skulle jag säga. Så inte så svårt.

Vad kan du säga om hur ni liksom hur det konkret har varit. Om vi ska ta hotellet som ett exempel. Hur gör man då? Nu när det har pågått så länge och det är en pågående fråga. "Nu har den här personen redan skrivit åtta gånger om samma sak" eller "Det här är en aspekt som vi redan har hört om innan, men nu är det en ny person som skriver om det". Har ni med några sådana bedömningar när det kommer in de där frågorna?

– Ja, det får man ju försöka. Det får man ju tänka på, de här aspekterna du tar upp. Men det gör vi ju också hela tiden i bedömningarna så att säga. Men det är klart att det blir ju extra mycket när det är en så här stor fråga när det är många, många insändare. Men det är också många olika skribenter som har tagit upp den här frågan och det lär väl komma mer.

Och som sagt, då är det också så man förstår att det här rör upp mycket känslor. Om vi lite grann ska ha ett slags anslag här som handlar om att det är lite svårare för politikerna rent generellt att ha örat mot rälsen och veta vad människor vill eftersom, som sagt partierna tappar medlemmar så vidare. Vilket är ditt råd till politiker om de skulle vilja ha lite bättre synk och lite bättre förståelse för vad som rör sig i folkdjupen?

– Att ta möjligheter till samtal, var de nu uppstår. Och att vara, rent konkret vet jag inte om man kan liksom ordna träffar eller hur det ser ut då vet jag inte riktigt, men...

Med du menar rena möten mellan människor.

– Ja, om det nu var så att det var mer sånt förr i tiden så vet jag inte om det är någonting som skulle vara möjligt eller om folk skulle dyka upp på såna träffar, jag har ingen aning. Men jag tror att man genom att helt enkelt mötas och samtala också kan överbrygga motsättningar som kanske finns, om det nu skulle vara så att det finns en osynk. Men som du sa innan, det är ju lättare sagt än gjort, men jag tror ändå på det.

Dalila Dorai, insändarredaktör på Hallandsposten. En av fyra personer som intervjuas i det här temat av Halmstad växer. De andra är statsvetaren Jörgen Johansson, klimataktivisten Ingrid Bergelin och det avgående kommunrådet Jenny Axelsson. Halmstad växer görs på uppdrag av Halmstads kommun. Redaktörer är Karin Back och Lotta Edin. Jag heter Linda Thulin och är frilansjournalist. Hej då!