• Halmstads webbplatser

Utbildningspodden

Utbildningspodden – vårt skolsnack i Halmstad är en podcast gjord för dig som arbetar i barn- och ungdomsförvaltningen.

Ambitionen med podden var att öka vi-känslan, närma oss varandra, och att möjliggöra samtal om det vi ofta tänker på men sällan hinner prata om. Till varje avsnitt finns ett par diskussionsfrågor som du och dina kollegor eller medarbetare kan använda efter lyssningen, till exempel i samband med en arbetsplatsträff.

Tema skolsegregation

I en första serie av fyra avsnitt tittar vi närmare på skolsegregationen. Hur tar den sig i uttryck i våra verksamheter? Och framför allt: Vad gör vi idag och vad kan vi bli bättre på – tillsammans och var för sig – för att bryta den?

Skolan mitt i byn – eldsjälar och vardagshjältar

en kvinna, två män, i en studio, mikrofoner, en laptop

Frida Ahlgren och Ansuman Jammeh tillsammans med Utbildningspoddens programledare Thomas Karlsson (mitten).

Här möter vår programledare Thomas Karlsson samordnarna Frida Ahlgren och Ansuman Jammeh från Skolan Mitt i Byn. Avsnittet tar avstamp ur behoven och utmaningarna som finns på Andersberg men fokuserar främst på det engagemang och den vilja att förändras som finns i området och på skolan. Frida och Ansu berättar vad som behövs för att fungera i rollen, pratar Pippi-mentalitet, relationsministrar och debriefing och vikten av att se på barn och ungdomar med snälla ögon.

Lyssna på poddavsnittet på Soundcloud

Diskussionsfrågor:

  • Vad tänker du efter att ha lyssnat på avsnittet?
  • Kan du på något sätt dra nytta av Skolan mitt i byn på din förskola eller skola? Genom till exempel idéer, aktiviteter eller kontakter?
  • Kan du och dina kollegor vara en resurs för Skolan mitt i byn på något sätt?
  • Vad kan du och din förskola eller skola göra för att barn och elever från olika miljöer ska möta varandra?

Hela avsnittet “Skolan mitt i byn – eldsjälar och vardagshjältar” i text.

Barnröster:
Välkommen till Utbildningspodden! Om en podd om förskola och skola. Barn- och ungdomsförvaltningen.

Musik:
Le Lac, Julien Doré

Välkomna till den här podden. Och dagens gäster är Frida och Ansu från Skolan Mitt i Byn, Andersbergsskolan, Andersberg.

– Men tack så mycket. Vilken ära att få vara här med dig idag. Jag är så glad! Tack.

–Tack.

Tack. Det är en ära att få ha er här. Det är en ära att få sitta och samtala med er om viktiga frågor. Och temat är ju segregation band annat men vi ska också prata om naturligtvis möjligheterna till hur vi ska bryta den och skapa en större gemenskap och samverkan kan man säga. Men om vi börjar någon slags nulägesrapport, vad händer i Skolan Mitt i Byn just nu?

–Ja just nu så är det ju så här att vi är i maj månad, vi håller på att planera Andersbergsfestivalen för fullt som är 28 maj och det är ju en folkfest för hela Halmstad. Och det är ju en underbar dag när Andersberg verkligen blommar upp. Det är liv, det är rörelse och alla är ju i princip involverade i våran festival. Det som är viktigt är ju att det verkligen är en festival för hela Halmstad där vi vill att halmstadborna ska få lov och komma och se alla fina saker vi har på Andersberg.

Spännande att se fram emot. Ansu din ingång i Skolan Mitt i Byn, du är ganska ny?

–Ja, jag är ny.

– I relation till Frida i alla fall.

–Ja men precis. Frida har ju varit på Andersberg i några år nu och gör ett jättebra arbete där. Och jag har ju kommit in i det arbetet och jag lär mig fortfarande men det jag kan se är att det finns en väldigt stor vilja till att förändras i området. Från vuxna, från barn, från ungdomar. Och det är jag jätteglad och det tar jag med mig varje dag när jag går till jobbet.

– Alltså platsen Andersberg har ju liksom sin historia och kanske att när man lyssnar på det här och så funderar jag på vad får man för bild av Andersberg som plats och sen då skolan i sig? Då kanske det skulle kunna vara så att bilderna är mer som att här sker det massa saker som är problematiska. Hur ska man förhålla sig till det när man ska bygga förändring? Att ändra den där berättelsen om Andersberg? Förutom då Andersbergsfestivalen men ni gör ju allt möjligt då men fortfarande är det detta som blir, liksom, det är ett utsatt område, här är det socioekonomiskt svårt, det finns ren fattigdom, och trots det, hur gör ni då för att få i gång den här rörelsen?

–Det är ju precis som du säger, att allt det du nämnde finns på Andersberg. Där finns problem, där finns segregation, där finns fattigdom, det finns allt det du nämnde. Men där finns också otroligt mycket positiva saker som man kan bygga på och där finns så extremt mycket folk som vill. Föräldrarna vill vara med och engagera sig, barnen vill vara med och engagera sig, ungdomarna vill vara med och engagera sig, och jag tror att många gånger så har folk en förutfattad mening ”ah men dom vill inte” eller. Men det är inte sant, utan dom vill faktiskt vara med och det finns ett otroligt engagemang. Jag brukar säga att mina föräldrar i skolan eller, till barnen i skolan, dom lägger ner mycket mer tid till att komma till skolan, besöka den, vara närvarande än vad jag själv är i mina barns skola.

Vad tänker du Ansu?

–Jag tänker väl att, jag tror en stor framgångsfaktor är ju att vi ser alla barnen, alla vuxna, med liksom snälla ögon. Och kollar på dom och verkligen försöker förstå dom. Och på så sätt blir det ju liksom en samverkan där man ser varandra och tar varandra och inte lägger så stor vikt på det som skiljer oss.

Och jag tänker att det är ju avgörande vem som kliver in där och hur det görs. Jag vet att du Frida också pratar om att vara en person som också genererar relationer, eller ser till att det skapas förutsättningar och att det gör sig ju inte så här på ett kontor. Nu har du ju ett kontor men det är ju faktiskt mitt i skolan. Kan du berätta kort om vad som händer på den platsen, glasburen? Du kan bara ta någonting.

– Ja herregud, alla borde få lov och uppleva en dag i glasburen. I glasburen så kan det hända precis vad som helst. Men någonting som är en faktor det är ju faktiskt att vi har, där är mycket värme, mycket kärlek, där är mycket öppenhet och det är ju som sagt var det går inte att göra förändring inifrån stan, från ett litet kontor utan det är viktigt att man är på plats, man är närvarande, att man är engagerad. Och mitt kontor, det är ju inte bara mitt och mitt och Ansus, utan det är ju faktiskt alla barnens, ungdomarnas, föräldrarnas områdeskontor. Alla har en plats hos oss.

Och det är ju någonstans unikt att det är på det sättet för ingen av er är ju liksom lärare i den bemärkelsen. Ni är liksom ledare, ni är inspiratörer vilket också gör att det finns ju möjlighet att bara kunna vara med er utan att det finns något slags krav på ett sätt, även om ni ställer krav antagligen. Men det är kanske det som är det unika i det sammanhanget att man är många vuxna som också. Jag tycker det var fint som du sa, man har snälla ögon. Att det också är en del, att alla barn behöver ju det den tydligheten men också en möjlighetsgörare i det sammanhanget. Och jag vet ju också att ni gör en mängd aktiviteter, kan man nämna någonting som är på ingående, förutom Andersbergsfestivalen, som är kopplat till skolan eller eleverna som går på skolan?

– En av de stora grejerna efter Andersbergsfestivalen det är ju att måndagen efter skolavslutningen så öppnar vi ju vårt älskade sommarkul som vi har i samarbete med våra bostadsbolag. Och med Sommarkul så är det ju också så att då börjar våra Växa-ungdomar också arbeta. Och det är ju de ungdomarna som bor i området som är mellan 13 och 15 år så att då har dom sitt första sommarjobb, får man lov att jobba halvtid i två veckor och får tjäna sig en liten slant på det. Och sen så framför allt vara då viktiga ungdomar som får vara med och planera, utvärdera och möjliggöra en verksamhet.

Det är ju fantastiskt den möjligheten.
Jag vet Ansu du jobbar ju i något som heter Dreamteam.

– Dreamteam ja men precis.

Vem vill inte vara med där?

– Nej alla vill vara med där.

Kan tänka mig det.

– Nu när vi haft tröjor, jag kan bara säga, med Dreamteamtryck då, då har ju eleverna liksom rusat in på kontoret för dom vill ha en sådan här tröja liksom. Det kommer ju alla, även dom som inte är med i Dreamteam. Men det säger ju mycket liksom, det är en förlängning av skoldagen. Vi fortsätter skoldagen i skolan men vi fokuserar på textanalysering eller vi har en kör som sjunger tillsammans, vi har dansare som dansar. Så man gör dom här grejerna för att skapa någon glädje hos barnen där vi också fokuserar på vad är det vi säger i låtarna vi sjunger med i, och varför är det så viktigt liksom att förstå texterna. För att man lyssnar ju på musik som på ett sätt speglar samhället men det är inte där dom barnen är just nu liksom men det är det dom kan se och relatera till så det är viktigt att vi pratar om dom här sidorna också och inte säger att ”nej men den här musiken ska vi inte lyssna på”. Men vi kan förstå varför säger dom säger som dom säger i musiken liksom.

Och vad är det för slags musik man lyssnar på då? Eller vad är det för genremusik eller är det allt möjligt??

– Men det är ju mycket hiphop är det ju och svensk hiphop har ju gått åt ett håll kanske och därför är det ju viktigt att man samtalar om dom ämnena som tas upp liksom och att vi gör det med glädje. Vi har roligt medan vi gör det och vi får uppträda och vi får åka ut till exempel och vi får vara med på Andersbergsfestivalen och stå på stora scenen och uppträda inför området. Eller vi får komma in till centrum och vara med på Scandinavian Mixed. Och det blir ju en grej liksom, att man tar dom här barnen till en annan plats ett annat forum där dom får uttrycka sig själva men att vi har gjort arbetet innan.

Jag tänker också på just kanske på musiken som en kraft. Alltså kulturen, Andersbergsfestivalen, det här att få skapa är ju en superviktig mänsklig aktivitet och få göra sin röst hörd via just de uttrycken som en del. Vad skulle ni säga är dom här förmågorna som man behöver ha när man är vuxen i alla sammanhang med barn? Vad tänker ni är era speciella superhjälteförmågor för att hålla det här igång? För det är ju också en stor verksamhet tänker jag, det är många, vad är det, över 400 barn som går på Andersbergsskolan? Och dom är mellan åldrarna…?

– Sju till tolv

– Sex år till och med.

Och så tänker man alla de här barnen och deras familjer liksom och samhället i sig, så det är ju jättemånga människor som ni ska på något sätt sätta i gång i rörelse, och stötta. Vad är det för förmågor, som ni ser, och styrkor som gör detta möjligt?

– Ja jag kan väl mer se på att både jag och Ansu, man är ju väldigt olika. Och sen så jag vet ju inte riktigt vad jag har för superkraft-gen men jag vet ju om att Ansuman han är ju grym på att vara, han är ju coolare än coolast, han kan man ju spränga bomber och granater kring och det hetsas inte upp över huvudet taget. Och det är ju verkligen en superkraftförmåga, att man faktiskt håller sig superkall. Att man bara ”jaja, okej det här var inte så farligt” och så jobbar man vidare efter det. Men det är ju som sagt var, att när jag skulle anställa Ansuman så sökte jag efter en relationsminister. Och det är ju att man verkligen vill träffa människor, man är nyfiken på människor och man vill se. Ja men som sagt var få en förståelse. Men sen så är det ju så att vi inte accepterar allt men man har en förståelse för hur andra människor tänker. Och sen så behöver man inte ha acceptans för det.

Nej just det. Vad fint, så fick du beskriva Ansuman. Då får du beskriva Frida då.

– Det här kommer inte bli lätt (skratt).

Man kan ju fråga så här: hur kom det sig att du valde att söka det här jobbet? Kan man ju tänka sig. Det är ju en spännande tanke.

– Nämen det var nästan, alltså det var ju självklart. Jag tycker ju att det här är väldigt utmanande samtidigt som det är väldigt spännande och det är unikt. Och det är också att man får ju jobba med Frida. Frida är ju väldigt kärleksfull, och hon är en person som ser alla och får saker gjort också. Alltså det är inte så att man säger att man ska få gjort det här hon gör det liksom, även hur svårt det än är, även hur tufft det än är, så tar hon alla bollarna. Och jag tror att alla uppskattar liksom att det finns en person som verkligen vågar ta alla dom här tuffa, eller lätta bitarna, som kommer med jobbet liksom. Och det är det som jag tror är hennes superkraft faktiskt.

– Nu blir jag ju rörd, vad gullig du är!

Men jag tänker det är väl också en del i att vara relationsminister, det skojar du (Frida) ju återkommande om här att det är viktigt. Jag har ju också träffat dig med Ralf som är rektor på skolan, vad man behöver för olika komponenter i att också ta det vidare då, så det är väl bara att suga åt sig i dom sammanhangen. Det kan man väl skicka med dom som lyssnar på podden att vi behöver bli bättre på att bekräfta varandra i de här sammanhangen och vi gör ju vårt bästa för att de är ju de här barnen och unga som vi har i vårt blickfält. Det är dom som ska växa och utvecklas på alla sätt och dom har olika förutsättningar och olika, inte möjligheter, men olika utmaningar framför sig också som är viktigt att tänka då.
För det är ju så tänker jag att dom här förmågorna och man ska också hålla. Hur gör ni när det känns som att nu är det, även fast ni verkar ju kunna hantera alla uppkomna möjligheter. Hur gör man när det känns som att vi inte räcker till? Vad finns det för sätt att hjälpa varandra då, när det känns lite hopplöst? Eller det kanske det aldrig gör?

–Jo men det är klart att det kanske finns dagar när man känner att ”ojojoj, idag är det tufft” och ibland så kanske kommunen behöver bli bättre på en debriefing, alltså faktiskt om man tittar på kriminalvården eller polisen eller brandkår så brukar dom vara rätt så duktiga på det. BUF (barn- och ungdomsförvaltningen) kanske inte brukar hantera dom frågorna lika ofta. Men sen så är det ju också viktigt att man kan ha ett klimat som man faktiskt kan pratat om dom tuffa bitarna. Att ”men idag har det varit en tuff dag”. Ja men då lägger vi upp den tuffa handgranaten på bordet och så får vi kika på hur det ser ut. Men sen måsta jag ju säga att vi har ju så himla många stjärnor på jobbet, och det räcker ju faktiskt att det kommer förbi en sån liten stjärna så vet man ju, det är ju därför jag är här.
Det är klart att man kan ibland ”ojojoj” men när man ser dom här stjärnorna, stora som små som mellan, så vet man ju ”jajamän” det är därför jag går hit, det är därför jag älskar mitt jobb, för dom ger så otroligt mycket tillbaka.

Dom själva utmaningarna är ju just det som är kopplat till dom här förutsättningarna som dom här barnen lever under, och de är ju en utmaning som inte bara Andersberg har och Halmstads kommun utan det har ju i princip nästan alla kommuner i Sverige. Vi pratade ju om, om man ska prata om utsatthet så är det ju förutsättningarna. Ni kompenserar ju som ni kan men hur ska vi göra i en framtid för att också minska det som vi kallar segregation och öka integration. Har ni liksom, förutom det ni redan gör, om ni skulle sia om en.

– Någonstans, som jag brukar säga, vi har jättebra verksamheter i kommunen, på Andersberg, i Skolan Mitt i Byn, överallt. Och någonting, vi ska inte göra mindre, utan vi behöver göra mer utav det vi redan gör och kanske även att vi är lite modiga och provar på saker. Jag brukar säga det när jag är ute och presenterar, vi har ju haft åtta miljoner idéer, alla har ju inte varit superbra men då ska man ju inte klanka ner på sig själv utan man ”det här var inte det mest briljanta, då slänger vi dom i soporna på en gång eller får vi putsa till det litegrann”. Så att vi är lite modiga, att vi gör saker.

Du nämnde precis innan vi spelade in podden att man behöver en Pippi-mentalitet, och Pippi kan man väl relatera till. Vad skulle du säga är din bild av pippimentaliteten? Vad består den av?

– Jag brukar säga att man behöver ha en liten Pippi-mentalitet, att det här har jag aldrig gjort förut så det här kommer bli roligt (skratt). Men att man vågar, att man faktiskt kommer lite utanför sin comfort zone, att man kollar. Jag brukar säga att vi hade aldrig överlevt utan våra bra polare, vi har extremt mycket bra polare runt omkring alltså. Både, men det är alla förvaltningar, polisen, räddningstjänsten med mera med mera. Vi är otroligt många som vill samma sak, då gäller det ju att vi bara hittar varandra och att vi vågar göra saker ihop. För många gånger så kanske vi drar oss lite för att ringa till någon som vi inte känner. Så lite Pippi-mentalitet, lite modiga, så att vi chansar och att man faktiskt får lova att testa sig fram

Om du skulle ge råd ”så här kan man göra om man också vill utveckla sin idé på skolan om att också ta kontakt med andra och det är det som skulle kunna vara Skolan Mitt i Byn-konceptet”, vad skulle man kunna börja då med?

– Men just det att en utav de sakerna som är superviktiga hos oss det är att vi har bra kompisar, bra samarbetspartners och att man verkligen inventerar ”vad har vi för någonting i närområdet? Har vi näringslivet, vad vill dom, var pekar dom någonstans?”. Okej, då kan man ju ta en kontakt där och det kan vara allt ifrån den lokala butiken till bostadsbolagen, ja så att man verkligen vågar kika på och inventera vad har vi för någonting i staden som kan vara intressant. Ja, så man vågar tvista på dom där sakerna och hur kan man utveckla tillsammans dom här små glappen emellan. Just nu så håller vi på med en annan förvaltning ”hur kan vi få dom som ligger längst ifrån arbetsmarknaden ihop med en förening där vi liksom jobbar ihop: förening, en annan förvaltning, vi – om hur vi kan få dom som ligger längst ifrån arbetsmarknaden till och faktiskt komma i arbete. Men att man vågar titta på det och vad har vi för någonting och att man vågar lyfta på luren.

Jag tänker ju att Halmstad är en väldigt segregerad stad om man tänker, jag är inte härifrån men att man ”var bor du någonstans, på vilken sida Nissan?” och så plötsligt så ser man att det är väldigt olika då. Och så är det olika förutsättningar, och så behöver vi träffas på något sätt. Hur skulle ni se vad mer man behöver göra för att de här olika människorna som bor på så olika områden i Halmstad kommun, på vilket sätt kan man också ses? Det är ju så att man bjuder in, nu är det Andersbergsfestoval och man åker dit. Eller hur ska man få unga människor som bor i Vilshärad, i Åled, i Fyllinge, på Andersberg, Nyhem och det, hur ska man hitta ett sätt där ”vi” är ”vi ihop”?

– Det är ju en oerhört viktig fråga och där är det ju också så att vi måste vara med och skapa de här plattformarna där vi träffas. Men sen är det ju också så otroligt viktigt att vi sätter en relationsminister på dom här plattformarna för det är inte så att vi blir vänner bara för att ”åh nu har vi en massa ungdomar på biblioteket”. Nej vi måste vara där, peta i det, och ha en relationsminister som gör att man träffas. Det är ju faktiskt så att träffas vi över trevliga saker så är det så otroligt mycket enklare att prata om dom saker som är tuffare. Många av dom sakerna man kanske ser på nätet, att där har vi en mamma-barn-jympa till exempel, gud vad trevligt. Ja det är supertrevligt, men det är faktiskt inte bara trevligt att vi svettas ihop utan det handlar ju om att möts vi, man samtalar, får en gemensam stund med sitt barn så det finns så mycket mer bakom än att man kanske bara ser en fysisk träning.

Ja, Ansu vad tänker du om den utmaningen? Hur ska vi liksom få ökad gemenskap mellan barnen som bor i den här brokiga kommunen?

– Med Dreamteam så hade jag ju velat, min dröm är verkligen, att vi utökar Dreamteam till att bjuda in hela Halmstad, barn och ungdomar liksom, som inte bara är på Andersberg men även är för hela Halmstad. Att det är någonting som återkommer år för år där man ser att ”ja men jag har varit medlem i Dreamteam 2020” ”jag var medlem 2023”. Att det blir en del av samhället också.

Jag tänker att Dreamteam är ju ett superbra namn för vad det står för, drömmen och ihop på något sätt, sen om det blir med en låt eller något annat man gör för att hitta gemenskap tillsammans på det sättet.

– Och Dreamteam, namnet, kommer ju faktiskt från, det är våra förra årets årskurs femmor (2021) som valde detta namnet och sen så har det fått fortlöpa. Och det är ju också oerhört viktigt att man har barn- och elevinflytandet med sig, för det är ju deras namn.

Just det, och det är en skyldighet vi har som vuxna med tanke på barnkonventionen som är lag att barn och unga ska ha ett ökat inflytande över det sina liv helt enkelt.
Fint tack så mycket för att ni gästade den här podden.

– Men tack!

– Tack själv.

Barnröst:
Tack för att du har lyssnat på Utbildningspodden. I nästa avsnitt snackar vi skolplanering och elevsammansättning.

Musik:
Le Lac, Julien Doré

Hur bygger vi en framtid tillsammans?

en man, två kvinnor står i korridor, ler under en on air-skylt

Thomas Karlsson tillsammans med Annika Hansson och Erica Johansson

I det andra avsnittet får du lyssna när vår programledare Thomas Karlsson möter Erica Johansson, som är planeringsutvecklare på barn- och ungdomsförvaltningen och Annika Hansson, som arbetar som planstrateg på kommunledningsförvaltningen. Både Erica och Annika har viktiga roller i arbetet att bygga framtidens Halmstad. I samtalet pratar de om hur boendesegregation och skolsegregation hänger ihop, att olika aspekter ställs mot varandra och hur vi som kommun kan bygga för en framtid.

Lyssna på poddavsnittet på Soundcloud

Diskussionsfrågor:

  • Vilka jobbar du med eller vilka skulle du kunna arbeta med utanför dina närmsta kollegor för att minska segregationen?
  • Erica pratar om att kompensera eller bryta skolsegregationen. Ett sätt att bryta skolsegregationen är att ha en blandad elevsammansättning. Vad har din förskola eller skola för barn- eller elevsammansättning?
  • Hur påverkar barn- och elevsammansättningen hur ni arbetar på er förskola eller skola?
  • Vilka mötesplatser finns det för barn och elever från olika områden och miljöer i Halmstad?
  • Hur vill du att Halmstad ska se ut om 30 år?

Hela avsnittet “Hur bygger vi en framtid tillsammans” i text

Barnröster:
Välkommen till Utbildningspodden!

Du lyssnar på utbildningspodden, en podd om förskola och skola producerad av barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstads kommun

Musik:
Le Lac, Julien Doré

Välkomna hit, Erica och Annika. Ni får presentera er själva faktiskt. Vi börjar med Erica.

Tack, roligt att vara här. Erica heter jag, jobbar på barn- och ungdomsförvaltningen som planeringsutvecklare. Så jag jobbar med strategisk lokalplanering för förskolor och skolor.

Det vet ju alla vad det är, vi kan återkomma till det sen med funktionerna för de är viktiga men inte syns så mycket. Och Annika.

Annika Hansson heter jag och jobbar som planstrateg på kommunledningsförvaltningen och sitter på samhällsbyggnadsavdelningen. Jobbar med de juridiska planerna som styr var man får bygga.

Det här samtalet kommer handla om segregation men också om hur vi kan bygga för en framtid och var är din funktion, var är det du gör Erica på barn- och ungdomsförvaltningen.

Vi ska se till så att alla barn och elever på förskolan eller i skolan. Och vi gör årligen en bedömning, en behovsbedömning utifrån kommunens befolkningsprognos i vilka områden vi behöver platser och när i tiden sen lämnar vi in det som underlag till kommunens lokalförsörjningsplan.

Just det, och Annika din funktion är då, där du är, vad har du för ansvar?

Jag jobbar med den fysiska planeringen och jag jobbar mycket i tidiga skeden, vilket innebär att jag jobbat mycket med översiktsplanen, vi har en ny översiktsplan. Nu är vi i skedet att ta fram en utbyggnadsplan och riktlinjer för bostadsförsörjning. I den här utbyggnadsplanen, man säger att översiktsplanen visar vad vi ska bygga, var vi ska bygga och hur vi ska bygga så är utbyggnadsplanen mycket närmre för översiktsplanen går till 2050 det är 28 år fram i tiden och vi kan inte bygga allt på en gång, vad ska vi bygga först och vad ska vi bygga sen. I utbyggnadsplanen samordnar vi då lokalförsörjningarna för de offentliga funktionerna och var vi bygger bostäder och var vi bygger teknisk infrastruktur till exempel VA-ledningar och vägar och så. Så jobbar jag också mycket med planbesked och det är när privata fastighetsägare skickar in till kommunen och säger jag vill ha en ny detaljplan för min fastighet och bygga det här. Och så tittar vi på det och är det lämpligt, ska vi dra igång en detaljplanändring eller är det inte lämpligt.

Vad skulle ni säga är era funktioner skulle kunna leda till en minskad segregation? Hur människor kan komma närmare varandra och hur vi kan bygga för att minska segregationen? Är det någon som vill börja med det? Är ni med på frågan?

Ja.

Ja, Annika?

Jag tänker att det här med segregation, det är så otroligt komplext så jag tror att vi alla som jobbar i kommunen måste hjälpa till att bidra i detta. Och då får man titta på sin egen avdelning, på sin egen yrkesroll vad kan jag göra genom att titta på de arbetsuppgifter jag har. Så det är viktigt att ha med sig att det här är verkligen inte det enda och det verkligen inte löser det utan det är vad vi kan göra från våra yrkesroller och sen måste alla bidra på olika sätt. Det ena utesluter inte det andra.
Men jag jobbar mycket med bostadsförsörjning och där kan man ju göra det möjligt för människor att välja var de vill bo. Segregation handlar i grund och botten om att människor är uppdelade, människor som har olika förutsättningar i livet är rumsligt uppdelade och jag jobbar med det rumsliga. Om man tittar på varför har vi en skolsegregation så är en väldigt stor andel i Halmstad att vi har en bostadssegregation. Med bostadssegregation menar jag vilka slags bostäder det finns i olika områden och det i sin tur ger en boendesegregation, att människor med olika socioekonomiskt index olika plånböcker bor på olika ställen. För bostäder kostar otroligt mycket och det i sin tur leder till en skolsegregation. Jag jobbar väldigt mycket i det första skedet med bostäder, vilka bostäder som planerar vi. Där finns det en möjlighet när man bygger nytt. Det är egentligen jättejättebra att Halmstads kommun växer, att vi har en tillväxt för annars hade vi inte byggt nytt men nu finns en kraft att bygga i Halmstad och då har vi en möjlighet på sikt att ändra det här genom att komplettera de bostadsformer som inte finns i olika stadsdelar och orter, och på det sättet få invånare med olika plånböcker att kunna att flytta till de stadsdelarna för det valet finns inte idag. Så på det sättet tänker jag att jag jobbar mycket med segregation, att skapa de fysiska förutsättningarna men det är ju som du var inne på otroligt långsamma processer så det kommer ta många decennier innan vi är där men vi måste ju börja nu och varje planbesked som kommer inte behöver vi titta på. Är det här lämpligt utifrån ett segregationsperspektiv att bygga det här, ska vi säga ja eller nej till detta och att man har segregationsglasögonen med sig. Sen är det många andra aspekter som måste analyseras också.

Det är bra att vi är många då som kan hjälpas åt med olika perspektiv. Vad tänker du Erica kring det här med segregation, hur gör vi för att minska den, hur bygger vi eller hur formerar vi oss för att minska den och för att erbjuda en större bredd?

Precis som Annika beskriver så är bostadssegregationen en grund till skolsegregationen och det vi ser i Halmstad är också är att skolsegregationen är starkare än boendesegregationen och det är på grund av att vi har ett fritt skolval, att elever och vårdnadshavare kan välja skola. Vi har både val till fristående skolor men också till andra skolor inom kommunen, alltså i andra områden. Vi brukar prata om på barn- och ungdomsförvaltningen att man antingen kan kompensera för eller bryta skolsegregationen. Kompensera handlar mer om att tillsätta resurser eller personal eller andra olika sätt. Men om vi tittar på att bryta skolsegregationen så handlar det om att få till en blandad elevsammansättning och det ser vi nu, att vi gjort ett arbete tillsammans här, barn- och ungdomsförvaltningen, teknik- och fastighetsförvaltningen och samhällsbyggnad där då Annika är. Vi tittar på att både hitta nya arbetssätt att jobba på men också där vi verkligen sett att vi har geografiska förutsättningar i Halmstad på flera ställen där vi skulle ha möjlighet att få till en mer blandad elevsammansättning utan att bussa elever till andra sidan stan. Vi har bra förutsättningar, sen blir det också viktigt att se skolan som en helhet. Precis som Annika nämnde så Halmstad växer, det innebär att vi ska bygga jättemycket nya förskolor och skolor framåt. Då har vi möjlighet att göra förändringar i strukturen, vi har möjlighet att ändra elevflöden.

Och då för att komma konkret till vi som bor i staden, jag vet att man kan påverka olika planer som läggs ut som man kan ha en åsikt kring och så tänker jag på barn och unga som inte har någon formell makt utan där behöver vi vuxna säkerställa att de också blir delaktiga och har inflytande. Hur ser ni att barn och unga kan få ta del av och vara en del av processen? Har ni någon tanke om det? Eller hur ser det ut redan nu?

Vi har tittat på det nu, vi har jobbat det senaste halvåret med att hitta nya arbetssätt och det är viktigt att göra en barnkonsekvensanalys och lyssna in barn och elevers tankar om detta.

Hur ser det ut Annika? Träffar du barn och unga? Hur skapar man den förutsättningen?

Jag jobbar väldigt mycket i processer som är väldigt styrda enligt lagen, plan- och bygglagen. Plan- och bygglagen säkerställer att man både ska ha ett samråd och man ska ha en granskning så det finns alltid två tillfällen minst att höra av sig. Sen har vi på planenheten också börjat… vi har tittat på miljöområdet för enligt lagen så behöver man ju, där har det funnit lagstiftning mycket längre kring att säkerställa olika aspekter och där tar vi alltid fram en översiktlig bedömning, behöver vi göra en fördjupad miljökonsekvensbeskrivning och även att det alltid finns en översiktlig beskrivning om miljökonsekvenserna för att få bygga på ett ställe och där har vi börjat att med samma modell. Vi har liksom lånat metodiken från miljöområdet kan man säga på den sociala hållbarheten så vi alltid gör en översiktlig översyn då vi tittar på de sociala konsekvenserna och då blir det översiktligt bedömt utifrån olika perspektiv med social hållbarhet och där finns det också när det är dags att göra barnkonsekvensanalys och när det är dags att göra social konsekvensanalys för att höja professionaliteten och för att det inte ska vara baserat på vilken handläggare som gör en detaljplan när man gör det utan det ska vara baserat på projekt. Sen är det alltid en avvägning man gör, på ett sätt vill man göra allt i alla planer men då blir det inte så mycket gjort totalt sätt. Där behöver man tänka på att kvantitet är också kvalitet för vi har ett väldigt stort bostadsunderskott och vi behöver få fram skolor snabbt. Då är det viktigt att göra avvägningar när vi behöver göra de här insatserna med speciella satsningar på barndialoger och när behöver vi inte göra det, sen har vi satsat mycket på tidiga skeden som i översiktsplanen behöver vi också tidig dialog och där var vi också ute på fritidshem och hade barndialoger för att fånga så vi har barnen röster med oss i de tidiga skedena och sen att vi gör det i vissa detaljplaner, men vi gör alltid en bedömning av det.

Då tänker jag på hur Halmstads kommun ser ut. Det är stora avstånd på ett sätt och då tänker jag hur ska man få människor att förflytta sig och mötas på platser. Och var vill man befinna sig, då kan man tänka sig vilka byggnader, här kommer människor att mötas i. Skolan är ju en plats och klart kan man bygga så att fler perspektiv möts där men det är inte alltid vi lyckas med det. Utan då blir nästa steg att också att barn och unga är beroende på de vuxna som finns runt omkring dem att de också kan flytta på barnen på något sätt. Och där hjälps vi åt i alla avseenden att också skapa sammanhang under sommaren eller när det är ledigheter, var finns det för aktiviteter men vi vet också om att alla har inte möjlighet att bli skjutsade till arenahallen eller var man ska. Så vi försöker hitta det, men vad finns det mer för utmaningar i just det här arbetet vi står inför?

Vi var inne lite på det tidigare också men just det här du beskriver med mötesplatser det är ju därför det är så himla viktigt att vi får till det här förvaltningsövergripande arbetet i tidigt skede i planeringsprocessen och att vi funderar kring vilka mer funktioner som ska finnas i eller intill skolan och området. Sen tänker jag också att det blir utmaningar, att olika intressen står emot varandra många gånger, både om vi tänker de olika hållbarhetsaspekterna, med det sociala, miljön, ekonomin men jag tänker också när vi sitter med elevflöden så är det olika. Vad innebär det att få till blandade elevsammansättningar, det kanske blir lite längre för elever att ta sig till skolan, hur påverkar det familjen och deras livspussel. Det är många delar i det.

Det blir som en kugge i ett sådant system. För vi kan ju förbereda oss men sen vet vi ju inte hur människor tar sina beslut, vet vi att det kommer vara ett inflöde, vill man vara på den här skolan. Du var inne på det fria skolvalet, att man kan flytta på sig och vad finns det för incitament för det. Om man går tillbaka till att vi vill ju det bästa för de som är nära för de barn som bor där och hur tänker man kring det här med mitt skolval också påverkar segregation, det blir kanske inte så mycket så om man inte är upplyst om det att det här kan också bidra till. Det är svårt tycker jag för vi lever också i en individualiserad värld. Därför blir det kanske ännu tydligare att vi som jobbar i kommunen behöver också kompensera för den starka kraft som har att göra med valen, att också se till att här bygger vi på det här sättet som möjliggör kontakt sen kommer människor kanske ändå välja men där finns kanske kraften i det att se till att här kan man bo fast man vanligtvis inte gjort det. Man bygger in hyresrätt, bostadsrätt och villa, hur ska den se ut. Då behöver man blicka bakåt och se hur har man byggt Sverige hittills, men hur ska Sverige se ut de nästkommande 30 åren. Vad tänker du Annika som ändå är i den världen, att bygga framtid, vad ser du för utmaningar med det?

Det är dels det här med avvägningar av olika intressen som hela tiden i den fysiska planeringen. I översiktsplanen har man ni gått vidare i nästa steg och tittat på tre hållbarheter och där har vi fångat upp 23 aspekter att analysera. Det säger lite om själva utmaningen, det finns i stort sett inga platser som är bra utifrån alla aspekter utan man måste hela tiden avväga vad som är viktigast. Sen tänkte jag på det här du sa om val, att människor väljer. Vi har låtit en konsult ta fram en boendesegregationsutredning på hur vi ska titta vidare på boendesegregationen. Det är egentligen lättare att få till en blandning i de områden med ett start socioekonomiskt index för att om man erbjuder, bygger, använder vårt kommunala bostadsbolag mer och använder vårt kommunala markinnehav på ett annat sätt och bygger hyresrätter med en lägre hyra så öppnar man upp fler plånböcker, och då kommer drivet av sig själv. Det kan vara väl så utmanande att bygga villor i hyresrättsområden och få folk med en större plånbok att välja det. Där tror jag man måste jobba mycket med attraktivitet, jag tänker att det är samma sak med skolan. Vi har sett i analysen vi gjort att om vi tittar på skolan och upptagningsområdena så ser det oftast lite mer blandat ut. Vi har bland annat tittat på föräldrars utbildningslängd i själva upptagningsområde än vad skolan sen har som elevunderlag, det är kan vara många barn med föräldrar som har hör utbildning som väljer friskolor. Det räcker inte att bara placera skolan i ett visst upptagningsområde utan man måste också jobba med skolans attraktivitet.

Det tror jag också är jätteviktigt.

Tillbaka till skolans attraktivitet, vi vet att vi har lite olika referenser in. Var vill man bo och var vill man att barnen ska gå. Om man tänker att vi ska blanda oss, att det ska finnas olika människor på olika platser så behöver vi också kunskapshöja oss i det. Vi står långt ifrån varandra om man inte delar kultur, vi vet att vi behöver vara nyfikna på varandra för att bo nära någon som jag inte delar allt med och att kunna möta människor som jag inte delar allt jag bär med mig med. Och det är väl det som är demokratiuppdraget, hur ska vi få människor att acceptera att det ser ut på olika sätt och det är intressant att vara nära människor som inte är som jag själv. Så har det väl alltid varit och det kommer gynnas av att vi bygger och skapar platser som känns att här kan vi mötas. Vi försöker med olika incitament och nu för ett tag sen så var det kulturnatt och då flyttar människor på sig för att det är något som drar. Då är det fler sorters människor som rör sig tillsammans än vad man gör annars, hur hjälps vi åt med kulturdelen. För den är viktig för oss och att skapa ihop. Barn och unga gör ingen skillnad utan tänker att kom så spelar vi fotboll eller kom så lägger vi pärlplattor. Barn har inte den bilden i det avseendet utan det är vi vuxna som sluter oss och där behöver vi hjälpas åt att komma vidare till det som är det osäkra.

Jag tror att det är viktigt att planera strategiskt var man förlägger fritidsaktiviteter, både för vuxna men också för barn och unga. Där kan man se i olika samhällsklasser, kan man kalla det, att barn har olika möjligheter att bli skjutsade av föräldrar. Det är inte säkert att alla har bil, man har olika förutsättningar helt enkelt. Man kan behöva lägga den typen av aktiviteter som bara finns på ett ställe i vår kommun på ett område med ett lägre socioekonomiskt index för då kan barnen gå dit medan andra barn kan skjutsas dit så det kan uppstå möten på fritiden. Det kan vara svårt att få till total blandning i skolan i nuläget även om man kan röra sig i rätt riktning så är våra bostadsområden segregerade så vi kan jobba med andra typer av kvalitativa mötesplatser också som rör fritiden.

Du var inne på politiken och det är så att det är via politiken vi tar besluten och tänker framåt, vi röstar och hoppas. Det är klart att vår demokrati är skör med tanke på att det inte finns någon majoritet utan man får göra förhandlingar om det minsta gemensamma egentligen. Då ökar kraften att vi behöver prata med varandra och om det som är olikt men kan vi komma överens om att det är åt det här hållet vi gör. Då tänker jag tillbaka på barn och unga och att det här är en egenskap vi behöver öva barn i. Samverkan, samarbete, samtal, idéerna för att på sikt minska segregation. Rädslan gör att vi idag är isär, vi måste skapa trygghet i de här sammanhangen. Är det något mer vi behöver säga i det här samtalet som kan hjälpa både oss som sitter här men också de som lyssnar i att göra aktiva val.

Något som jag hade önskat är att skolors attraktivitet var utifrån att den här skolan vill jag gå på för det är en blandad skola och det ger mig så mycket och jag blir så rik av det upplevelsemässigt. Jag har själv den upplevelsen från gymnasiet, min grundskola var väldigt segregerad. Jag gick gymnasiet i Malmö och där var det elever från alla områden, från Rosengård som många känner igen som stigmatiserat till de rikaste barnen i Lomma som är väldigt kustnära med många företagsledare. Alla fanns representerade, även från inlandsorterna där man inte är så rik och oftast bara svenskar. Alla var representerade i min gymnasieklass och jag har känt senare i livet, bland annat på universitet men också på arbetsplatser att det har varit enahanda och det blir tråkigt och endimensionellt. Det är väldigt attraktivt med blandning men jag tror inte många gör ett skolval utifrån det idag, men det borde vi lyfta som jobbat på kommunen på olika sätt. Även att man drar nytta från det. Segregationen är relationellt så det är inte så det är inte bara de som har svagt socioekonomiskt index utan även de med starkt socioekonomiskt index som är segregerade. Men det finns också skolor i vår kommun som har barn med olika förutsättningar på många olika sätt utifrån socioekonomi, men att man faktiskt gör något av det. Att man pratar gott om det, drar nytta av det och höjer det. För det är väldigt bra att få med sig det från sin barndom och jag tror att den som varit i en sådan miljö, vill inte sätta sig i en ensartad miljö igen. Visst är det enklare om alla tycker lika men det blir inte lika kloka beslut, utan det blir mer klokare när man tycker olika och kan dela det med varandra.

Det är som om man skulle måla med en eller två färger bara, de andra finns inte med i det sammanhanget. Vad tänker du Erica, vad behöver vi mer lyfta in?

Jag växte också upp i ett område som var väldigt blandat och gick i en blandad skola. Jag ser att det verkligen har varit roligt och bra för mig. Däremot tror jag att det blir mer homogent nu desto äldre man blir nästan, om man tittar på arbetsplatsen och vilka vi är som jobbar så är det jätteviktigt att få med i rekryteringen och att vi som jobbar på kommunen också har olika bakgrund och erfarenheter.

Fint, men då tänker jag att vi avslutar samtalet och hoppas att vi kan bygga en framtid tillsammans.

Tack!

Barnröster:
Du har just lyssnat på Utbildningspodden. I nästa avsnitt pratar vi språkutveckling i förskolan.

Musik:
Le Lac, Julien Doré

Språket – en investering för livet

en man, tre kvinnor, framför kontorsrum, leende mot kameran

Malin Karlsson, Jennie Aronsson och Anki Govenius tillsammans med Thomas Karlsson.

I det tredje avsnittet möts barnskötaren Malin Karlsson, rektorn Anki Govenius och språk-, läs- och skrivutvecklaren Jennie Aronsson kring språkutveckling i förskolan. Tillsammans med Thomas Karlsson diskuterar de sambandet mellan ordförråd och världssyn, vikten av att verkligen möta barnen med nyfikenhet och tidens betydelse för att kunna utveckla språket.

Lyssna på poddavsnittet på Soundcloud

Diskussionsfrågor:

  • Vad tänker du efter att ha lyssnat på avsnittet?
  • Hur planerar du för språkutveckling? För vilka finns ditt och verksamhetens planerade språkutvecklande arbetssätt och när och hur utför ni det?
  • Hur ser högläsningen ut i din verksamhet? Vilka böcker läser ni? När, var, hur och för vilka barn? Och hur ser bokutbudet ut – finns det böcker så att varje barn kan hitta en bok som väcker deras intresse?
  • Vårdnadshavarna är källan till information om barnet. Vad behöver du och dina kollegor ta reda på för att kunna göra det bästa för barnet?
  • Den samspelande pedagogen är viktig för språkutvecklingen. Hur och när planerar och organiserar du för samspel och samtal med barnen?

Hela avsnittet "Språket en investring för livet" i text

Barnröster:
Välkommen till Utbildningspodden! Om en podd om förskola och skola. Barn- och ungdomsförvaltningen.

Musik:
Le Lac, Julien Doré

Barnröst:
Lyssna noga.

Till den här podden har vi nu bjudit in följande Jennie Aronsson, Malin Karlsson och Anki Govenius. Ni ska naturligtvis få presentera er och det får ni göra nu. Jennie du kan börja.

– Ja Jennie Aronsson heter jag, jag jobbar som utvecklare för förskolans utbildning inom Halmstads kommun och det innebär att vem som helst, av förskolans rektorer i alla fall, kan ge mig uppdrag och jag får också uppdrag från förvaltningen att hålla i kompetensutveckling och liknande.

Ja du kommer snart få berätta lite mer om vad ditt uppdrag egentligen är. Och Malin?

– Ja jag heter Malin Karlsson och jag jobbar på Hedens förskola i Oskarström. Jag blev lite inblandad på grund av Jennie där, men också för att jag tycker att språkutveckling är viktigt för förskolan. De ska kunna uttrycka sig i tal och skrift. Det handlar om en identitet, som man behöver lära sig. Och en liten demokratifråga också, egentligen. Att man blir en världsmedborgare som det står i läroplanen.

Just det. Du ska snart också få utveckla det, hur man gör på riktigt så att säga. Och Anki?

– Ja jag heter Anki Govenius och jag är rektor på Frösakulls förskola och på Lokes förskola. Och mitt uppdrag är ju att leda pedagogerna på förskolan, både förskollärare och barnskötare. Och för mig är det ju otroligt viktigt med språket och språkutveckling. Barnen ska få tillgodogöra sig och bli de som tar hand om kommande samhälle när vi drar oss tillbaka.

Ja, just det. Det är det, det handlar om, världsmedborgare och en kommande generation på något sätt. Jag tänker att det här är ett samtal så vi kommer liksom falla varandra i tal. Vi kan väl börja med vad om man ska beskriva vad språkutveckling är, också då kopplat till förskolan. Om du vill börja Jennie?

– Ja man kan väl säga det börjar ju redan från magen när barnet hör allting, och det fortsätter ju konstant hela tiden. Vi på förskolan tar ju emot barn med många erfarenheter, och det måste vi ju hela tiden ta hänsyn till och ta reda på vilka ryggsäckar barnen kommer med. Och lägga till ord hela tiden. Det räcker liksom inte att prata, prata, prata, vi måste ha kvalitet på det språk vi samtalar med barnen med. Så språkutveckling sker inte automatiskt, utan det är ett gaska svårt arbete att ta till sig ett språk. Och då är alla våra pedagoger källan till ett gott språk.

Hur medveten är man som vuxen på en förskola om de här bitarna?

– Jag tänker att vi är väldigt medvetna för det är svenska förskolans tradition. Men vi vet ju också, en av de kompetensutvecklingarna vi har nu, att statsbidrag som har kommit att utveckla undervisningen i svenska i förskolan för att barnen kommer med ett för litet ordförråd till förskolan, eller till förskoleklass. Så vi behöver spetsa till det vi redan gör. Göra det bättre. Eller mer medvetet, kanske man ska säga i stället, att fokusera. Och högläsning är ju en av de viktigaste delarna i det.

Malin du som är på förskola, vad tänker du om språkutveckling? Vad har du för tankar och funderingar kring det?

– Nej men det är som Jennie säger här. Det är väldigt viktigt att man hela tiden utrycker sig med de rätta begreppen. Så många ord som…

– Synonymerna som kommer.

– Exakt tack! Det är ju det. Nej men så att man lär sig alla ord. För ju fler ord du kan desto bättre är det ju. Och ju mer ord du kan desto mer kan du tillgodogöra dig av allt du ser och hör och lär. Så de tär fruktansvärt viktigt med högläsning och bara sitta och prata kring en bild. Vi har ju de här bildstöden som vi använder. Nu var det inte det jag tänkte på men de här samtalsbilderna var det jag tänkte på. De är väldigt viktiga att bara kunna se, barnen ser ju mycket mer än vad du själv gör i en bild. Så vi märker att ju mer ord du använder desto bättre förståelse får barnen om omvärlden.

Vad ställer det för krav på er som vuxna? Alltså apropå ni var inne på medvetenheten och kunskapen, men också kanske då att vara bildad tänker jag. Det dyker upp i mitt huvud. Att också ha ett eget ordförråd tänker jag

– Ja det är ju bra om du som pedagog har ett bra ordförråd så att du är medveten om vad orden betyder och sånt också. Absolut, det är det ju. Men om man säger så här, jag har ju ingen högskoleutbildning men kan ju ändå mina ord och begrepp om man säger så. Bildad vet jag inte riktigt om du behöver vara men du behöver ju ha lite förnuft och lite, vad ska jag säga…

Jag sitter nog och tänker på språkvärdar, alltså språket innefattar ju allting tänker jag. Vardagliga språket, texterna, böckerna men också om hur beskriver man världen, med vilka ord, och vad är det vi undersöker för någonting? Det är ju en utmaning också om man har en utvecklad idé om språkutveckling, inte bara orden utan vilka ord kanske? Och vilka sammanhang utmanar er till viss del också?

– Det gör det ju verkligen

– När ni berättar så tänker jag att det är ju också nyanser. Barn behöver ju många nyanser, inte bara, jag har ett exempel på ett litet barn. Ett litet, litet barn som var otroligt duktig på språk. Hon stod utanför och var arg och jag gick förbi henne och sa: ”oj nu är du riktigt arg”.
”Nej det är det som är problemet jag är förbannad! Fly förbannad!” Och jag menar att kunna uttrycka sig så, det är ju otroligt, vi måste kunna ge dem nycklarna till nyanser också så att livet blir rikare. Vi vet ju också att ju rikare ordförråd vi har desto rikare blir världssynen också. Vi kan förstå varandra bättre om vi har nyanserna, vi kan bli mer nyfikna på varandra om vi inte bara vet att det finns ett tillstånd som är ”arg” och det är allihopa utan man vet att det finns många olika aspektrum i ”arg”. ”Förbannad” är det också.

– Och det är ju det som är viktigt för det finns ju forskning då om man jobbar med flerspråkiga barn, att det finns en risk att man förenklar språket för mycket. Att man inte har tillräckligt höga förväntningar, både på barnen, men också på sig själv som pedagog, att det som jag gör kommer göra skillnad. Jag är en viktig person för alla barnen jag möter, för att bidra till språkutveckling, att inte förenkla. Sedan kvittar det vilka barn vi har framför oss, det har ju inte med bakgrunden att göra, alla barnen kommer med erfarenheter. Vad är det barnet kommer med till oss? Vad är det vi som pedagoger behöver ta reda på? Och då är relationen till vårdnadshavarna extremt viktig, att skapa den. Så att vi vet, om de kommer som ettåring eller som femåring. ”Ja men vi läser mycket böcker hemma”. Vi kan ju ha tre-fyraåringar som möter kapitelböcker medan vi kanske har en femåring som inte har mött böcker för att ekonomiska möjligheter gör det svårt att köpa böcker, där man kanske inte har kunskap om att man faktiskt får låna böcker på biblioteken. Eller vilken media, eller vilka barnprogram tittar man på. När vi som sitter i rummet var små då var det kvart över sex, då var det en kanal eller två. De möter ju så mycket så vi so pedagoger har ju svårt att hålla ordning på ”vad är det för figur de pratar om nu?” och ”vad är det för spel?”. Och där är ju vårdnadshavarna nyckeln hela tiden.

Vad är det vi inte pratar om?

man med skägg, glasögon, kvinna med glasögon, man i mörk polotröja, ovanför en lysande on air-skylt

Jan Severinsson, Pauline Broholm Lindberg och Thomas Karlsson.

I sista avsnittet i serien kring skolsegregation träffar vår programledare Thomas Karlsson barn- och ungdomsförvaltningens före detta förvaltningschef, Pauline Broholm Lindberg, och Maria Seger, som är jämställdhetsutvecklare. I det här avsnittet sammanfattar de tidigare avsnitt och pratar om hur Halmstad ser ut idag. Samtalet kretsar också kring vad det är vi inte pratar om, vilka krafter som finns och vilken roll våra värderingar har.

Lyssna på poddavsnittet på Soundcloud

Diskussionsfrågor:

  • Pauline pratar om hur segregation kan se olika ut och finns på flera plaster i Halmstad. Hur ser det ut på din förskola eller skola? Vad tänker du om det?
  • Maria pratar om hur vi beskriver olika stadsdelar i Halmstad och att vi förhastar oss att göra antaganden om vilka som väljer att bo var. Hur beskriver du de olika stadsdelarna i Halmstad?
  • I avsnittet pratar de också om vad det är vi inte pratar om, och vad borde vi prata mer om. Vad tycker du att vi ska prata mer om?

Hela avsnittet "Vad är det vi inte talar om?" i text

Barnröster:
Välkommen till Utbildningspodden! En podd om förskola och skola av barn- och ungdomsförvaltningen.

Musik:
Le Lac, Julien Doré

Barnröst:
Det här blir spännande

Välkommen till den här podden och dagens gäster är Pauline Broholm Lindberg, den före detta förvaltningschefen och Maria Seger på kärnhuset, utvecklings... vad säger man?

Ja, vad säger man?

Utvecklare i jämställdhet och med fokus barnrätt och mångfaldsfrågor.

Ja, med fokus på mångfaldsfrågor.

Och då ska vi knyta ihop de här samtalen som ni förhoppningsvis har lyssnat på som handlar om segregation. Ni har lyssnat på de här programmen innan och vi kanske ska göra en kort sammanfattning i vad ni lyssnar in och vad ni tänker på. För vi ska knyta ihop och sätta fingret på det viktiga här och också kanske det vi inte pratat om. Pauline, om du börjar med en sammanfattning av de tre programmen som du lyssnat på.

Ja, det var ett program som handlar om skolan mitt i byn och allt spännande som händer där. Det ger en bild av segregationen men vi ska också säga att det finns en omvänd segregation i Halmstad som kommun. Det är inte bara Andersberg som är segregerat, det är också så att Frösakull, Villshärad och många andra delar av Halmstads kommun som är också segregerade och då menar jag det utifrån att de speglar inte längre hur Sverige ser ut. Eller ens hur vår kommun ser ut utan människor lever inte längre tillsammans på samma sätt. Avsnittet om Andersberg handlar både om Andersberg som ett utsatt område, om segregation och fattigdom. Men det handlar också om engagemang från både föräldrar, ungdomar, barn och tjänstepersoner som arbetar där. Det handlar om viljan till förändring. Det handlar om vad kan vi åstadkomma tillsammans och om att titta på varandra med snälla ögon. Sen har vi ett program som handlar mer om hur vi bygger det goda samhället. Där Erica och Annika berättar om sina roller. Det är inte alltid man tänker på att en kommun består av alla vi som arbetar på kommunen som har olika roller. Ibland glömmer man bort att vi har många fler. Vi behöver vara i dialog med varandra så vi kan sätta vårt eget jobb i relation till det som många andra gör. Det är det vi börjar upptäcka nu i Halmstads kommun, att vi inte kan verka var och en för sig. Utan vi måste förstå hur vi bygger det goda samhället tillsammans och då måste vi prata om hur samhället yttrar sig på olika vis och hur vi kan göra den resan tillsammans. Det sista programmet handlar mycket om språk, som jag tycker är så fascinerande. Det står när man läser om språk i läroplanen jättemycket om språk och identitet. Att språket skapar faktiskt också våra tankar om oss själva. Vem jag är definieras jättemycket av olika språk. Vi har så många i vår kommun idag som bär på en sån rikedom, som bär på många språk. Det gör också någonting med våra identiteter. Vem blir jag i det här språket eller vem får jag lov att vara om jag talar det här språket. Så betydelsen av språk är jätteviktig och det är ett viktigt sätt att jobba med de här frågorna. Jag tycker om jag ska sammanfatta programmen att de handlar om vilken kraft människor kan vara om vi samlar oss, om vi tänker tillsammans och arbetar tillsammans. Och den kraft som finns i ord och språk och om kulturen som en jätteviktig positiv kraft i att uppleva vad det är att vara människa. Vi har olika erfarenheter och olika bakgrund men i kulturen är det som att vi hittar ett gemensamt språk ibland. Att vara människa, vad är det. Det är lättare med kulturen som redskap tycker jag. Kunskap som kraft, relationer som kraft, samarbete som kraft. Och framförallt det som Frida säger i avsnittet från skolan mitt i byn på Andersberg att det här arbetet handlar jättemycket om mod. Där tänker jag som har jobbat i chefsposition i många år att makt och mod också hänger ihop. Vilken makt vi har alla vi som är verksamma i kommunen, att göra skillnad om vi bara identifierar vilket friutrymme vi har. Med mod kan du utöva jättemycket positiv makt tror jag.

Det var Paulines sammanfattning, du kommer inte så lika mycket tid Maria. Det är så klurigt när vi jobbar i kommunen som vi gör att vi ska förhålla oss till så många olika saker. Det viktiga är de som bor i kommunen, hur vi ska stödja, guida och påvisa på något sätt. I din roll så möter du fältet och får en vittnesbild på något sätt. Finns det något som du vill komplettera det Pauline säger. Håller du med vad hon säger?

Jag sitter och funderar här Pauline, när du beskriver lite det som du har tagit till dig när du lyssnat på avsnitten. Jag tänker också hur vi beskriver våra olika stadsdelar och att vi lätt tenderar att beskriva dem som homogena enheter när de också internt är så heterogena, olika. Vi förhastar oss att göra antaganden om vilka som väljer att bo var och vilka som väljer att inte bo. Hur man stereotypt väljer att beskriva Andersberg, att vi har många som väljer att bo på Andersberg för det är den platsen man känner sig hemma, igenkänning, där man känner samhörighet. Det är så komplext när man pratar segregation och vad man lägger i det. Det är så lätt att vi också hamnar i att lägga i värderingar och därför är den här tillsammansbilden viktig. Att vi kan få in olika perspektiv när man pratar hur vi ska motverka segregation. Och sen tänker jag också när vi pratar språket och vilken viktig del det är i att få en förutsättning att vara en demokratisk deltagande samhällsmedborgare. Språk som avgörande i att utöva den makten över sitt eget liv och valmöjligheter. Så det är en oerhört viktig byggsten i att bygga en demokratisk stad.

Nu pratar ni i de här fina orden som vi använder oss av när vi jobbar i den här kommunen. Och att vi alla går med på den stora inkluderande mångfalden, jämställdhet som också är uttalat politiskt att de är såhär vi vill ha det, men vi vet ju att så är det inte för att vi också står långt ifrån varandra. Vi har också olika berättelser om vad som är viktigt och vad som är sant och hur vi vill leva våra liv. Vad är det inte vi pratat om under de här programmen? Vad skulle ni säga att vi mer behöver lyfta och vad behöver vi sjunka in i och förändra på riktigt?

Förändra på riktigt, ja visst det är lätt att hamna i de här fina orden och formuleringarna. Men den sak jag funderar på är utifrån det här du säger Thomas med olika berättelser. Att vi återigen inte värderar de olikt, att de får lika mycket vikt. Det är så lätt att hamna i våra egna perspektiv. Det är obekvämt många gånger att bjuda in till olika berättelser och alternativa berättelse. För det kanske kräver av mig att jag behöver avsäga mig något eller ge plats till någon annan. Att det helt enkelt kostar mig att inkludera någon annan. Och det är också då det blir besvärligt, men också då alla de här perspektiven måste finnas med om vi ska prata sann demokrati och integration. Eller det som är motsats till segregation, vilket ord vi nu använder.

Vad tänker du Pauline? Vad är det vi verkligen behöver göra på riktigt. Om man tänker ramen och språket har vi redan kommit överens om att så här ska vi jobba. Jag tänker på vi som är tjänstepersoner i kommunen, men vad är det konkreta som måste till?

Jag tror att man måste vara mycket mer nyfiken på hur vi upplever att bi i den här kommunen. Jag möter hela tiden människor som har en så liten bild av hur det är att vara barn, ung, personal eller bara invånare i vår stad. Hur olika villkoren är och jag tror att vi har bilden av oss själva som ett väldigt bra samhälle fortfarande. Sverige är ju ett av de mest framgångsrika länderna i världen. Och vi tänker att vi är bättre än många andra. Men jag får ta del av så många berättelser nu som gör mig väldigt orolig. Det finns många som vill göra saker tillsammans men skolan är ju ett demokratiskt projekt. Vi har egentligen två uppdrag i skolan, det ena är att jobba med kunskaper och bildning och det andra handlar om att bygga ett demokratiskt samhälle. Hur lever vi tillsammans och där menar jag att vi har jätteutmaningar. Det handlar om att idag ser jag inte längre att vi har ett samhälle som kännetecknar bilden som de flesta har av Sverige. Jag skulle vilja säga att man kan mäta ett samhälle i hur människor blir behandlade. Det är lite måttet på hur mänskligt eller medmänskligt ett samhälle är. Idag har vi människor som blir väldigt olika behandlade. Inte bara i Sverige, vi möter det på olika sätt i nyheterna. Och människors livsvillkor är jätteolika idag, de är mycket mer skilda än vad de var för bara tio år sedan. Bilden av oss i Halmstad och Sverige som ett bra samhälle för barn är jag inte riktigt säker på att jag längre kan stå upp för. Vi har svårt att identifiera oss som ett samhälle som exkludera människor, men jag möter det i barns och vuxnas berättelser nästan varje dag. Jag tycker inte längre att alla i vår kommun har samma möjlighet till utveckling och utbildning. Det är inte längre en sanning. Sverige idag, jag vill ta till så hårda ord som att säga att vi har ett klassamhälle i Halmstad också. Vi har ökade skillnader och vi har inte längre ett jämlikt samhälle. Framförallt har barn inte samma rättigheter i Halmstad. Vi har väldigt mycket lagar och barnkonventionen som säger att det ska vara så. Men det är inte den verklighet jag möter i mitt Halmstad och det måste vi också prata om.

Barnröst:
Vi barn är viktiga.

Jag tänker också att avstånd gör någonting med oss. Ju närmare olikhet vi kommer, bara i mötet någon annan – att se in i någon annans ögon och se att den här personer har inte samma förutsättningar som jag gör något med oss. Det är mycket svårare än att gå hem och stänga dörren på den bilden eller berättelsen när du inte behöver möte bilden eller individen. I mina uppdrag och i mitt jobb så försöker jag bibehålla det. För det ett sätt att hålla de här frågorna levande för mig. Där jag också ibland är en jätteobekväm röst, man jag tänker att förmedla de här bilderna, som du säger Pauline, i de här berättelserna vi möter. Att vi kan förmedla dem till de som tar beslut eller de som sitter på resurser. För det är lätt att ducka för svåra frågor när det blir ett avstånd och distans. Det är lättare än att behöva gå hem med ett litet barns ögonen som säger att jag fick inte de chanserna som någon annan.


Var och en av oss bör fundera på hur ser min filtbubbla ut. Jag behöver ju vidga den och ta reda på, jag behöver vara nyfiken som du sa Pauline. Sök dig utanför och framförallt när du jobbar med barn och ansvaret för oss vuxna som är med barnen är att vidga deras värld. Och har vi inte gjort det själva är det omöjligt. Så man kommer aldrig undan sig själv, man måste börja med det egna. Och då måste man fundera på de egna handlingarna som är kopplade till att stödja, hjälpa och vidga upp. De här barnen som vi möter har ju sina hem och familjer. Världen är stor men den har krympt för vi har världen hos oss. Sverige och Halmstad är inte som det var 1973, 1975 eller 1989 utan det är 2023 och då är det så det är. Man kan ju också tappa suget när det blir svårt och man känner hopplöshet eller brist men där måste vi hjälpas oss att se det och ställa de svåra frågorna och att det finns en ojämnhet som är mycket större än vad vi faktiskt anar. På tal som barnrätt så kom FN:s barnrättskonvention som granskar Sverige var femte år och ser hur vi efterlever barnkonventionen med en rapport med saker vi behöver se över. En sak är barn och ungas upplevda rasism och att det finns strukturell rasism i Sverige. De behöver få veta mer om sina rättigheter. Vi behöver se till så de får vara delaktiga i beslut och få inflytande i deras värld, bland annat. Jag tänker att vi vuxna behöver ha en omvärldskunskap. Att vi är ett land där vi sagt att det är så här vi ska göra då är vi också dedikerade det på något sätt. Vi är många i kommunen som skulle kunna arbeta åt samma håll. Vi måste våga börja prata om frågorna som bränner till, annars kan vi säga att vi jobbar mot mångfald och det gör vi kanske men det är ändå skavigt. Berättelserna från barn och unga måste bli en påminnelse för att alla barn från 0-18 ingår i detta men vuxna också. Hur konkret tänker ni och jobbat mycket och länge på olika håll, vad skulle man behöva mer av för att ta nästa steg?

Om jag får börja, skulle jag vilja säga att vi har ett bristfokus som jag också bidragit till i detta samhället. Vi ser så mycket och vi har en tendens att fastna i allt som är problem. Men Maria du som möter barn och jag med, de är så fulla av idéer och kraft. Och säger lyssna på oss, inte bara pliktskyldigt för att man ska kunna säga att vi har haft ett samtal med barn. Utan för jag tror också att de sitter på svaren. De berikar tillvaron med alla sina olika erfarenheter. Gruppen barn som finns i vårt samhälle idag skulle kunna bygga det mest fantastiska av samhällen. Jag ser så mycket rikedom i vad de kan bidra med. Om vi skulle kunna frigöra den kraften och få dem att bidra till det goda samhället. Om vi tar dem på allvar och låter de göra det då finns det inga gränser för vad som skulle hända. Det är det att inte fastna utan hur kan vi vända detta och fånga energin och kraften i varje människa som vill och kan bidra.

Barnröst:
Vi är framtiden

Vad säger du Maria?

Konkret, tänker jag utifrån mina uppdrag många gånger att det handlar mycket om att utmana och utmana till att våga ta till sig kunskap. Och våga inta de olika perspektiven för att förstå på riktigt för det är då jag vill förändra. Sen det som du var inne på Pauline, vilka perspektiv vi har när vi värderar vad som är värdefullt och inte. Vad vi validerar i samhället i stort, vad vi ger status och premierar. Där behöver vi också tänka till. Många gånger pratar vi kompensatoriska termer och då menar vi inte att vi behöver kompensera högutbildade socioekonomiskt starka med vad det nu må vara, utan då har vi redan en förutfattad bild av vilka som behöver kompenseras. Där skulle jag vilja utmana också i att tänka till och tänka om. Jag tänker tvärtom, det finns mycket som kanske behöver kompletteras men vi har ju jättemycket att hämta av varandra på olika sätt. Om vi pratar med personer som har kommit hit, nya medborgare, när jag lyssnar på de barnen och eleverna så har de så otroligt många erfarenheter och varit med om så mycket som jag inte hunnit med under min livstid. Jag tänker den styrkan och modet som de vittnar om är en urkraft som vi behöver i vårt samhällsbyggande framåt. Det blev inte konkret.

Det är det vi behöver prata om, oj nu plingar det här och det innebär att det är kanske slutordet. Vi är bara på väg någonstans, att barn och unga är en urkraft och att vi är på väg någonstans, det vet vi. Vi vuxna måste vara på tårna. Vi fortsätter det här samtalet i ett annat sammanhang. Tack Pauline och Maria för att vi gästade den här podden.


Barnröst:
Du har just lyssnat på Utbildningspodden och det avslutas med avsnitt om skolsegregationen. I nästa poddomgång blir det mer barn och elevröster och mindre vuxensnack.

Musik:
Le Lac, Julien Doré