P som i poesi

Björling bodde vid Brunnsparken i Helsingfors, i en ombyggd bastu. I februari 1944 träffades huset av en bomb och författaren förlorade allt han ägde, däribland högar av dikter.
 
Björlings komprimerade form fortsätter att fascinera, de ofta fjäderlätta texterna äger en sällsam tyngd
 
O hav, ljus
och på himmelen
och som grönljus
som löv grönt
o som allts
kvällsljus
mellan skiftningars
molnljust
                      Som alla dar (1953)
 
(Håkan Olsson)

Foto: Stéfan Estassy

Lilla vackra gräsand
overkliga bebis
gummibåten guppar
 
Översinnligt miffo
vecklar upp sin blickfångst,
greppar handens höjning,
stirrar vindögt på "Aha!"
 
Eller denna lilla vackra betraktelse kring barnakroppen:

Hjärtslagen Roslagen
i fontanellen
Saltkråkan snorkråkan,
skitiga storfotan,
skrattkartans smultronställen
(Fotfolk)
 
I den avslutande delen, Loss (2007) har det mörknat. Faror hotar, både inifrån och utifrån. Det gör ont att släppa loss:
 
Förgätmigej
Ett minne blått:
Jag killade henne
så hon kiknade
över hela
den skruvade kroppen
(Blue glue)

I höstas kom Bergs senaste bok, Liknöjd fauna. Denna är annorlunda än mammatrilogin, både till form och innehåll. Dikterna beskriver ett slags undergång, det är sent i världen. Å ena sidan den liknöjda djurvärlden, å andra en förvirrad grupp hönor som försöker strukturera en sönderfallande värld men hjälp av managementfloskler och nyspråk. Hönsdikterna blir tämligen politiska, Alliansen förlöjligas effektivt. Hönorna stavar illa och särskriver å det grövsta:
 
Det är avgörande med ValFrihet; att
Individen tillåts välja mellan alla val. Här
i Höns Huset finns det sopran, alt, bas, tenor
& säckpipa. Vi har i övrigt gemensam form
med just Säck Pipa.
(Höns Hiraki)

Aase Berg verkar också som kritiker i Dagens Nyheter.

(Håkan Olsson)

Wislava Szymborska

Här dikten Nära ögat ur samlingen med samma namn:

Nära ögat
Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.
 
Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.
 
Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var — en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.
 
Följden var, och därför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
ett tuppfjät, en hårsmån
från ett sammanträffande.
 
Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och du slank igenom?
Jag kan nog inte förvånas, är förstummad.
Hör bara
hur ditt hjärta bultar i mig. 

(Elisabet Skog, gästskribent)

Foto: Ulla Montan/Albert Bonniers Förlag

Nobelpriset i litteratur 2011 till Tomas Tranströmer

Tranströmer har ofta beskrivits som metaforens, den litterära bildens, mästare. Få använder detta grepp effektivare. Spänningen mellan sakled och bildled laddar dikterna, kompassnålen darrar,texterna är dels sakligt grundade, ofta i en igenkännbar miljö, dels riktade bortom det vardagliga. Som författarskapets allra första rad — "Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen" — där vaknandet liknas vid ett fall. Åskådligt och mångtydigt på samma gång, rörelsen både riktad uppåt och neråt.

Poesin är det mest informationstäta av alla språkliga former, den kan s a s omfatta hela världen i en mening. Senare i samma dikt (Preludium, ur 17 dikter, 1954) sägs medvetandet "omfatta världen/ som handen griper en solvarm sten.". Denna språkliga täthet, där varje ords specifikavikt är oerhörd, står i samklang med poetens samlade verk, som ryms inom en normalstor romans pärmar.

I Det vilda torget, 1983, finns en kort tvåstrofig dikt, Eldklotter, som behandlar kärlekens mirakulösa kraft, dess trots-allt:

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
  bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
  -glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.
 
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
  och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.
 
Tranströmers dikter är som detta tjuvmjölkande, en medicin mot
mörker och hopplöshet, helt utan biverkningar.

(Håkan Olsson)

Bob Dylan - tiderna förändras

Legenden Bob Dylan sjunger redan 1964 (My back pages, från Another side
of Bob Dylan) dessa profetiska rader. Få artister har åldrats med sådan värdighet, från den vise gammelmansyngling som i A hard rain´s a-gonna fall sjöng om apokalypsen till den åldrande, men pojkaktigt nyfikne som i When the deal goes down (Modern times, 2006) sjunger:

"Well, the moon gives light and it shines by night
when I scarcely feel the glow
We learn to live and then we forgive
o´er the road were bound to go."
 
Dylan, nyss sjuttio fyllda, befinner sig ännu på vägarna, "the neverending tour"
har pågått i mer än tjugo år. Visst har karriären haft sina dalar, främst under åttiotalet, men det senaste decenniet har Dylan släppt flera skivor vars kvalitet varit häpnadsväckande god.

Det finns enorma mängder litteratur om Dylan. Jag rekommenderar gärna Howard Sounes´s Down the highway : the life of Bob Dylan (2001) (i svensk översättning Dylan : biografin, 2001) och självbiografin Chronicles (2004) (i svensk översättning Memoarer, 2005)

Men framför allt — lyssna. Skivorna är åtskilliga; Times they are a-changing, Blonde on blonde, Blood on the tracks, Time out of mind och många fler. Och när mörkret faller och horisonten sjunker, glöm inte den gåtfulla drottning Jane...

"When your mother sends back all your invitations
And your father to your sister he explains
That you´re tired of yourself and all of your creations
Won´t you come see me, Queen Jane?"

(Håkan Olsson)

Foto: Tomas Wågström

Marie Lundquist

- kropp och språk i gåtfull förening

Jag lossar dessa alltför hårda
knutar. Släpper taget för att
stiga som en rök. Du ligger på
rygg under mig. Jag är segel.
Bara segel. Sen är det över.
 
I senare böcker, exempelvis En fabel skriven på stenar (1999), är formen stramare, mer åt det centrallyriska hållet. Bildspråket är rikt och varierat, inte sällan med en biblisk eller mytisk anstrykning

I stället för bikten
kan man låta sig spetsas
 
utbredd på gräsets alla nålar
 
samla upp regnet
i munnen, spara
 
ett litet vatten
 
för tystnaden
att paddla i
 
Hennes senaste samling, De dödas bok, rör sig bl a kring sorg och saknad. Marie Lundquist har också publicerat en roman, Monolog för en ensam kvinna, 2005.

(Håkan Olsson)

Johannes Anyuru -

Homeros i förorten

Anyuru debuterade 2003 med Det är bara gudarna som är nya. Boken prisades för sina oväntade sammanställningar mellan grekisk mytologi och skildringar av vardagligt förortsliv.

Jag sitter på en träbänk
fångad mellan alla dessa ord och världsbilder
och ser himlarna bryt ut genom varandra
som årstider av eld.
Bortom fotbollsplanen
skyfflar Odysseus in bröd i stenugnen
och skriker på makedonska åt en alkis...
 
Som en nutida beatpoet vandrar jaget runt i vardagen och låter nuet färgas av mytens klanger, resultatet blir något alldeles nytt.

I Städerna inuti Hall (2009) har perspektivet vidgats. Formatet är större och det politiska allt viktigare, flera har jämfört med Göran Sonnevi. Boken handlar om drömmar och klasskillnader med två återkommande begrepp, lagen och låset, i centrum.

Du finns
inte
I den verklighet som framställs
är tecknet för varan
varan.
 
I fjol utkom romanen Skulle jag dö under andra himlar.

(Håkan Olsson)

Bo Carpelan (Copyright/fotograf: Ulla Montan)

Bo Carpelan - en finlandssvensk gigant

Ni glömskans vördade gudar,
er förströdda makt
gör minnets landskap ljust,
klart och rent, skrubbat
som sanningens golv.
 
Eller längre fram, också i avsnittet om
Horatius:
 
Somna till ekot
av sorlande vatten,
följa dess lopp
som en lång dags vila.
 
I Dante-avsnittet kan det bli så
här komprimerat:

Straffet öppet
domen dold.
 
Avslutningsvis en Vergiliusvinkning:

Du tar farväl,
vet ej
att du blott i minnet
återvänder.
 
Har du inte upptäckt Bo Carpelans diktning, eller romaner, exempelvis
Berg från 2005, är du att gratulera.

(Håkan Olsson)