P som i poesi

Tua Forsström — ljuset från öster

Tua Forsström

Snöleopard

Ofta använder hon sig av en ledmotivsteknik som innebär att samlingarna bör läsas i sin helhet. I den av Nordiska rådet prisade Efter att ha tillbringat en natt med hästar (1997) "samtalar" diktjaget med den ryske filmaren Andrej Tarjkovskij. Samtidigt är det korta formatet henne inte främmande.
Observera hur medvetet texten arbetar med upprepningar och omtagningar.
 
Det var i skuggan av det gröna
rummet, i skuggan under gröna
träd, i skuggan av ett moln.
Det var en sådan dag då djuren
söker sig till vatten.
                             Det var i skuggan, ur Marianergraven (1990)

Diktionen är vanligtvis vardaglig, samtidigt utsänder dikterna ett gåtfullt ljus. Skuggorna faller annorlunda, något är inte riktigt som det skall vara.
 
Det är svårt att bedöma skadornas omfattning
Jag skall komma tillbaka till dig och rapportera
En kväll i oktober rodde jag ut på sjön
Det blåste hårt och den lilla glasfiberbåten som jag hade
lånat av Lasse drev med vågorna hastigt ut mot holmarna
Jag skulle bara dränka de där fiskarna
Jag saknar dig så mycket
Allt var lätt som ett skal
Det mörknade och jag var inte fäst vid något
                             Ur En kväll i oktober rodde jag ut på sjön (2013)

Disparata utsagor, till synes svåra att sammanfoga. Fiskarna som bör dränkas återkommer i andra dikter i samlingen. Ända kan texten läsas solitärt, en skimrande skärva ur något större. Så fungerar inte sällan bra dikt!
 
(Håkan Olsson)

Edith Södergran — nydanare och visionär

Edith Södergran

Påverkad av tysk expressionism (hon skrev sina första dikter på tyska) och fransk symbolism debuterade hon 1916 med samlingen Dikter. Den fria versformen, moderna stilmedel och inte minst den erotiska sinnligheten mottogs med fullständig avoghet, boken fick blott en välvillig recension. I efterhand ses diktsamlingen som en vägröjare för modernismen inom svenskspråklig lyrik.

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
Min trädgård är full av skärvor.
   Stjärnorna

Den ena systern älskade de söta smultronen,
den andra systern älskade de röda rosorna,
den tredje systern älskade de dödas kransar.
Den första systern blev gift:
man säger, att hon är lycklig.
Den andra systern älskade av hela sin själ,
man säger, att hon blev olycklig.
Den tredje systern blev ett helgon,
man säger, att hon skall vinna det eviga livets krona.
   Tre systrar

I de följande böckerna, Septemberlyran (1918) och Rosenaltaret (1919), skruvas tonen upp. Med tydlig påverkan av Nietzsche och hans övermänniskoidéer rör sig poeten fritt i världsalltet, profetisk och skinande. Stilen är olympisk, liksom i staccato.

Jag avskyr tanken...
Var är min älskade jättelyra?
Den solskenssträngade, sagolika, ur molnen hängande.
O du min jättelyra,
du hänger över världen som ett frågetecken.
............................................................................
Då jag dör,
kastar jag mig sorglöst ned på dina strängar;
då stå två andar upp ur det okända,
sovande bära de oss över haven,
de stanna mitt på Atlanten.-
.................................................................................
Och vi äro båda försvunna ur världen,
du min älskade lyra!
   Min lyra

Södergrans senare dikter är lugnare, kanske kan man kalla dem resignerade, som skrivna i dödens väntrum. I den posthumt utgivna Landet som icke är (1925) finns flera av hennes allra mest drabbande texter.

Vad allting som är dött är underbart
och outsägligt:
ett dött blad och en död människa
och månens skiva.
Och alla blommor veta en hemlighet
och skogen den bevarar,
det är att månens kretsgång kring vår jord
är dödens bana.
Och månen spinner sin underbara väv,
den blommor älska,
och månen spinner sitt sagolika nät
kring allt som lever.
Och månens skära mejar blommor
av i senhöstnätter,
och alla blommor vänta på månens kyss
i ändlös längtan.
   Månen

Edith Södergrans samlade dikter ryms inom 200 boksidor. Men vilka sidor!

(Håkan Olsson)

Lars Forssell — den poetiske narren

Lars Forssell, 1928-2007, är en udda figur i den svenska 1900-talslyriken. Å ena sidan lärd skrivare i en högmodernistisk tradition, å den andra författare till schlagertexter. Genomgående är hans fascination för maskspel, där bl a rolldikter besvärjer rädsla och dödsskräck. I en tidig dikt, ur samlingen Narren (1952), identifierar han sig med 1600-talsdiktaren Lars Wivallius (som skrivit den välbekanta Klage-wijsa, öfver thenna thorra och kalla whåår, och vars bedrägerier placerade honom i en dansk fängelshåla på 1630-talet):

Fängelsegluggen är en grön och vårlig tavla,
Och gallret tungt av klättrande rankor
                             och doften av gallret.
Vintern den sjunger jag i grönska
Men grönskan, den sjunger min fångenskap
                             och svår köld i mitt hjärta.

Nu är min ensamhet så tung som fjärlars flykt.
                             Och såsom löv och svarta marken,
                             Liljekonvaljer och bäckar sorlande
Mot värmen och den fria rymden öppnar sig,
                             Så sluter sig min vintersång
                             Min gröna dröm och mitt öga.
Wivallii klagan

Forssell översätter texter av franska vissångare, exempelvis George Brassens eller Léo Ferré, vars Snurra min jord sjöngs in av Jan Malmsjö. Sextiotalet ser Forssell lämna bidrag till en mer politiskt orienterad lyrik, samlingen Oktoberdikter (1971) skildrar i lyrisk form Lenins liv:

Man talar om grymheten
Den skulle synas redan på utanskriften
"de mongoliska kindknotorna"
frosten i de sneda ögonspringorna
                             vargbettet
och de fanns grymhet
mot de grymma
och listen som lurade
                             ondskan i bakhåll
och köld.

Det fanns telegram som inte är läsning för barn
"Arkebusera dem! Döda dem!"...
Ur Oktoberdikter

Personligen håller jag den suveräna sonettsamlingen Sånger (1986) som författarens främsta verk. Här återkommer de forssellska stildragen — bildtätheten, Shakespeare, folkvisan. I en sentida kommentar till Shakespeares sonett 146, med de avslutande raderna "So shalt thou feed on Death, that feeds on men,/ And Death once dead, there´s no more dying then." skriver Forssell:

När Döden en gång dött dör ingen mera.
Bryggan står tom, färjstället övergivet.
Vi väntande kan vända hem till livet
Från Glömskans flodbädd av förtorkad lera.

Men ryktet om hans död är överdrivet.
Döden är efter oss och bor i skrevor
Som lav och smitta i det liv vi lever.
En fråga efter frågor. Sönderrivet

är ovisshetens dok. Som alla andra
går du till sängs och drömmer om en flod
och färjan som kröp mott oss där vi stod

i uppgiven gemenskap med varandra.
Döden bevattnar oss, hans gräs och föda.
Dör döden, färjkarl, är vi alla döda.

Se där en paradoxal hyllning till det korta tillstånd vi kallar liv.

(Håkan Olsson)

Ragnar Thoursie - den poetiske ämbetsmannen

Ragnar Thoursie (1919-2010) är en av den svenska lyrikens mest särpräglade begåvningar. Trots sin ringa produktion, inalles fyra diktsamlingar, har han haft stor litterär betydelse - en som intygat Thoursie sin tacksamhet är Tomas Tranströmer.

Debutboken Emaljögat gavs ut 1945. Dikterna är fyllda med överraskande bilder men också en för det litterära 40-talet ovanlig humor. En dikt om Stagnelius inleds sålunda:

Stort huvud i trädet sitter, ett risigt
bo för tankar. Flätade av gråa ådror
är dess fantasiverk, endast rötterna i jorden
röras tunglikt av vindar...

En synnerligen lyckad, tvetydigt bild; den brådmogne romantiske poetens huvud liknas vid ett risigt fågelbo.

Ett bra exempel på författarens bildseende är inledningen till dikten Skolavslutningen:

Första sommardagen, då dammet yr upp,
första sommardagen,
klättrar komministern som en spillkråka
upp i Predikans framstam:
håller sig fast med vita förmaningar på räcket,
svarta vingar fällda ihop på ryggen,
lyfter hakskägget och gapar rött

En tät, komprimerad bild av skolpojkarnas position gentemot den skrämmande, samtidigt lätt komiske, prästen, hållande sitt förmaningstal (förmodligen om synd och straff).

(Håkan Olsson)
 
Efter Nya sidor och dagsljus (1952) med sin öppnare, mot samhällsfrågor mer riktade stil, tystnade Thoursie. Arbetet vid arbetsmarknadsstyrelsen, bl.a. som byråchef, tog all tid i anspråk. Först sent i livet återupptogs författarskapet. Ur Kråkorna skrattar (1989) följande sjurading:

Sju rader, sällan mer
Och ändå för mycket.

Så litet hans dagsverke,
och ändå ofantligt.

    att finna
    de sista
              orden.

Poetens allra sista bok, han gav också ut ett par prosaböcker under 00-talet, blev Sånger från äldreomsorgen (2009), av författarens själv beskriven som "ett poetiskt remissvar på Äldredelegationens slutbetänkande från 2008" .

(Håkan Olsson)

Gunnar Björling - reduktionens mysterium

Björling bodde vid Brunnsparken i Helsingfors, i en ombyggd bastu. I februari 1944 träffades huset av en bomb och författaren förlorade allt han ägde, däribland högar av dikter.
 
Björlings komprimerade form fortsätter att fascinera, de ofta fjäderlätta texterna äger en sällsam tyngd
 
O hav, ljus
och på himmelen
och som grönljus
som löv grönt
o som allts
kvällsljus
mellan skiftningars
molnljust
                      Som alla dar (1953)
 
(Håkan Olsson)

Aase Berg — det lyriska födandet

Lilla vackra gräsand
overkliga bebis
gummibåten guppar
 
Översinnligt miffo
vecklar upp sin blickfångst,
greppar handens höjning,
stirrar vindögt på "Aha!"
 
Eller denna lilla vackra betraktelse kring barnakroppen:

Hjärtslagen Roslagen
i fontanellen
Saltkråkan snorkråkan,
skitiga storfotan,
skrattkartans smultronställen
(Fotfolk)
 
I den avslutande delen, Loss (2007) har det mörknat. Faror hotar, både inifrån och utifrån. Det gör ont att släppa loss:
 
Förgätmigej
Ett minne blått:
Jag killade henne
så hon kiknade
över hela
den skruvade kroppen
(Blue glue)

I höstas kom Bergs senaste bok, Liknöjd fauna. Denna är annorlunda än mammatrilogin, både till form och innehåll. Dikterna beskriver ett slags undergång, det är sent i världen. Å ena sidan den liknöjda djurvärlden, å andra en förvirrad grupp hönor som försöker strukturera en sönderfallande värld men hjälp av managementfloskler och nyspråk. Hönsdikterna blir tämligen politiska, Alliansen förlöjligas effektivt. Hönorna stavar illa och särskriver å det grövsta:
 
Det är avgörande med ValFrihet; att
Individen tillåts välja mellan alla val. Här
i Höns Huset finns det sopran, alt, bas, tenor
& säckpipa. Vi har i övrigt gemensam form
med just Säck Pipa.
(Höns Hiraki)

Aase Berg verkar också som kritiker i Dagens Nyheter.

(Håkan Olsson)

Wislava Szymborska

Här dikten Nära ögat ur samlingen med samma namn:

Nära ögat
Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.
 
Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.
 
Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var — en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.
 
Följden var, och därför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
ett tuppfjät, en hårsmån
från ett sammanträffande.
 
Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och du slank igenom?
Jag kan nog inte förvånas, är förstummad.
Hör bara
hur ditt hjärta bultar i mig. 

(Elisabet Skog, gästskribent)

Nobelpriset i litteratur 2011 till Tomas Tranströmer

Tranströmer har ofta beskrivits som metaforens, den litterära bildens, mästare. Få använder detta grepp effektivare. Spänningen mellan sakled och bildled laddar dikterna, kompassnålen darrar,texterna är dels sakligt grundade, ofta i en igenkännbar miljö, dels riktade bortom det vardagliga. Som författarskapets allra första rad — "Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen" — där vaknandet liknas vid ett fall. Åskådligt och mångtydigt på samma gång, rörelsen både riktad uppåt och neråt.

Poesin är det mest informationstäta av alla språkliga former, den kan s a s omfatta hela världen i en mening. Senare i samma dikt (Preludium, ur 17 dikter, 1954) sägs medvetandet "omfatta världen/ som handen griper en solvarm sten.". Denna språkliga täthet, där varje ords specifikavikt är oerhörd, står i samklang med poetens samlade verk, som ryms inom en normalstor romans pärmar.

I Det vilda torget, 1983, finns en kort tvåstrofig dikt, Eldklotter, som behandlar kärlekens mirakulösa kraft, dess trots-allt:

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
  bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
  -glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.
 
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
  och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.
 
Tranströmers dikter är som detta tjuvmjölkande, en medicin mot
mörker och hopplöshet, helt utan biverkningar.

(Håkan Olsson)

Bob Dylan - tiderna förändras

Legenden Bob Dylan sjunger redan 1964 (My back pages, från Another side
of Bob Dylan) dessa profetiska rader. Få artister har åldrats med sådan värdighet, från den vise gammelmansyngling som i A hard rain´s a-gonna fall sjöng om apokalypsen till den åldrande, men pojkaktigt nyfikne som i When the deal goes down (Modern times, 2006) sjunger:

"Well, the moon gives light and it shines by night
when I scarcely feel the glow
We learn to live and then we forgive
o´er the road were bound to go."
 
Dylan, nyss sjuttio fyllda, befinner sig ännu på vägarna, "the neverending tour"
har pågått i mer än tjugo år. Visst har karriären haft sina dalar, främst under åttiotalet, men det senaste decenniet har Dylan släppt flera skivor vars kvalitet varit häpnadsväckande god.

Det finns enorma mängder litteratur om Dylan. Jag rekommenderar gärna Howard Sounes´s Down the highway : the life of Bob Dylan (2001) (i svensk översättning Dylan : biografin, 2001) och självbiografin Chronicles (2004) (i svensk översättning Memoarer, 2005)

Men framför allt — lyssna. Skivorna är åtskilliga; Times they are a-changing, Blonde on blonde, Blood on the tracks, Time out of mind och många fler. Och när mörkret faller och horisonten sjunker, glöm inte den gåtfulla drottning Jane...

"When your mother sends back all your invitations
And your father to your sister he explains
That you´re tired of yourself and all of your creations
Won´t you come see me, Queen Jane?"

(Håkan Olsson)

Marie Lundquist

- kropp och språk i gåtfull förening

Jag lossar dessa alltför hårda
knutar. Släpper taget för att
stiga som en rök. Du ligger på
rygg under mig. Jag är segel.
Bara segel. Sen är det över.
 
I senare böcker, exempelvis En fabel skriven på stenar (1999), är formen stramare, mer åt det centrallyriska hållet. Bildspråket är rikt och varierat, inte sällan med en biblisk eller mytisk anstrykning

I stället för bikten
kan man låta sig spetsas
 
utbredd på gräsets alla nålar
 
samla upp regnet
i munnen, spara
 
ett litet vatten
 
för tystnaden
att paddla i
 
Hennes senaste samling, De dödas bok, rör sig bl a kring sorg och saknad. Marie Lundquist har också publicerat en roman, Monolog för en ensam kvinna, 2005.

(Håkan Olsson)

Johannes Anyuru -

Homeros i förorten

Anyuru debuterade 2003 med Det är bara gudarna som är nya. Boken prisades för sina oväntade sammanställningar mellan grekisk mytologi och skildringar av vardagligt förortsliv.

Jag sitter på en träbänk
fångad mellan alla dessa ord och världsbilder
och ser himlarna bryt ut genom varandra
som årstider av eld.
Bortom fotbollsplanen
skyfflar Odysseus in bröd i stenugnen
och skriker på makedonska åt en alkis...
 
Som en nutida beatpoet vandrar jaget runt i vardagen och låter nuet färgas av mytens klanger, resultatet blir något alldeles nytt.

I Städerna inuti Hall (2009) har perspektivet vidgats. Formatet är större och det politiska allt viktigare, flera har jämfört med Göran Sonnevi. Boken handlar om drömmar och klasskillnader med två återkommande begrepp, lagen och låset, i centrum.

Du finns
inte
I den verklighet som framställs
är tecknet för varan
varan.
 
I fjol utkom romanen Skulle jag dö under andra himlar.

(Håkan Olsson)

Bo Carpelan - en finlandssvensk gigant

Ni glömskans vördade gudar,
er förströdda makt
gör minnets landskap ljust,
klart och rent, skrubbat
som sanningens golv.
 
Eller längre fram, också i avsnittet om
Horatius:
 
Somna till ekot
av sorlande vatten,
följa dess lopp
som en lång dags vila.
 
I Dante-avsnittet kan det bli så
här komprimerat:

Straffet öppet
domen dold.
 
Avslutningsvis en Vergiliusvinkning:

Du tar farväl,
vet ej
att du blott i minnet
återvänder.
 
Har du inte upptäckt Bo Carpelans diktning, eller romaner, exempelvis
Berg från 2005, är du att gratulera.

(Håkan Olsson)